Snöpta och åldrade atleter (uppdaterat 15/8 09.45)

Media rapporterar idag på morgonen att Försvarsmakten i en rapport som presenteras på måndag meddelar att det kommer att krävas miljardbesparingar på flera andra materielprojekt för att en ny version av JAS 39 Gripen ska kunna anskaffas, sedan Moderaterna under sommaren deklarerat att det inte blir några tillskott till försvarsbudgeten för att hantera denna anskaffning. Enligt DN/TT är det osäkert om Försvarsmakten därför fortfarande vill ha den nya versionen, vilket även kan anas i Ekots intervju med genlt Jan Salestrand.

Prislappen som nämns, 32-33 miljarder kr, är dock betydligt lägre än vad som många gånger tidigare förutspåtts i media och kanske lägre än väntat, vilket gör att man kan fråga sig vad som utgör innehållet.


Nuvarande versioner av Gripen kommer att vara fullständigt obsoleta bortom 2020, särskilt vid uppträdande i Sveriges närområde. JAS 39 Gripen är en framgångsrik plattform, men dras med en rad inbyggda svagheter utifrån den grundspecifikation som ställdes i början på 80-talet utifrån dåtida beslutsunderlag och utredningar då omvärlden var en helt annan än den är idag och bortom 2020. Då prioriterades en kostnadssänkning vilket man också lyckades med, men till priset av flygplanets storlek.

Krig, och i synnerhet luftkrig, är en materielsport i den yttersta av landskamper. Till OS 2020 är det snöpta och åldrade atleter som utgör ryggraden i Sveriges OS-trupp och som i jämförelse får Jörgen Persson att framstå som en lovande junior i London-OS.  Endast i svensk försvarspolitik går det att bortse från grundläggande fysikaliska regler och därför kan det vara intressant att inom en rad delsystem se vad som motiverar uppgraderingen av JAS 39 Gripen och vad passar väl bättre i dessa tider än att sätta in det i ett OS-sammanhang för att göra det lättförståeligt?


Flygplanskrovet

Gripen är medvetet byggt som ett mycket litet flygplan för att kunna hålla nere kostnader och förenkla användning på svenska vägbaser. Skrovstorleken gick inte att ändra från JAS 39A till 39C och går inte att ändra vid en mjuk uppgradering från 39C, trots att det är en av flygplanets största brister idag och i framtiden och normerande för många andra prestanda.


Vapenlast

 Gripen byggdes för kunna uppträda från en av de 30-talet krigsbaser som i början av 80-talet fanns över  landet. Uppdragsprofilen var korta uppdrag ut över Östersjön och därefter landning på en av alla baser för att fylla på bränsle och nya vapen. Att man då bara kunde ta med sig maximalt fyra radarjaktrobotar och 2 korthållsjaktrobotar var inget problem, liksom att jaktlasten halverades om sjömålsrobotar skulle medföras.

Idag finns endast två basbataljoner kvar för betjäning av Gripen. Vapenlasten är också en intim växelverkan med räckvidden. Byter man ut vapenlasten på de två tyngsta vapenbalkarna mot extratankar för att öka räckvidden får man inte med sig sjömålsrobotarna eller hälften av jaktrobotarna.

Bortom 2020 utgörs det normerande lufthotet i Sveriges närområde av Su-35 och Pak-FA. Båda dessa flygplan bär med sig ≥6 långräckviddiga radarjaktrobotar. Det innebär att en JAS 39C har 2 robotar för att möta motståndarens mer moderna plattform med ≥6 robotar. Slår man istället ut det till normaluppträdandet i fyrgrupp är förhållandet 8 mot 24. Handlar det om kraftsamling med full division är det 32 mot 96. När de svenska vapnen är slut ska man sedan hitta någonstans att landa för påfyllning och med ned kraftigt stympade bassystemet och låga numerären på flygplan är risken stor för att det inte blir någon mer strid. Här skulle modifieringen till JAS 39E/F innebära att ytterligare vapenbalkar lades till för bärande av såväl vapen som robotar då även skrovet vidgas.


Sverige ställde i OS 2020 upp med 3 utespelare i fotboll medan de andra nationerna hade fulla 11-mannalag. 


Räckvidd

 Uppträdandet i den moderna stridsmiljön med mycket långa bekämpningsavstånd och framförallt den svenska självstympningen av bassystemet ställer mycket större krav på räckvidd än Gripens ursprungliga kravbild. Det visade sig även vara fallet vid förra årets Libyeninsats där flygplanen konstant uppträdde med två extratankar utöver lufttankningen. I det nationella försvaret finns inte möjligheten att lufttanka och bör så heller inte göra med tanke på hur svårskyddad den resurs är. Behovet av räckvidd kvarstår dock och måste lösas med extratankar, varvid vapenlast förloras. Sjömålsrobot eller extratankar är en avvägningarna som måste göras för JAS 39C.

En av de stora skillnaderna med JAS 39E/F är den kraftigt ökade interna bränslevolymen för att öka flygplanets räckvidd och uthållighet, där kombinationen med ny motor och ökad bränslevolym enligt den norska upphandlingen skulle innebära räckvidder i paritet med JSF.


Det visade sig fotbollslandslagets första match i OS att de 3 svenska spelarna var mycket törstiga i värmen och konstant sprang till avbytarbänken för att dricka. Man försökte taktikanpassa med att ta med sig vattenflaskor ut på planen, men det visade sig vara omöjligt att hålla jämna steg med motståndarlaget med en flaska i varje hand. Även skottchanserna minskade då man oftast misslyckades att ta sig över mittlinjen. Ganska snart var vattenförrådet slut vid avbytarbänken och spelarna var försvunna långa stunder ute i omklädningsrummet för att fylla på vatten där.

JAS 39 på krigsbas någonstans i Sverige på den tiden sådana fanns

Sensorer

Även här är skrovet gränssättande. Räckvidden på radar är svår att öka utan att öka storleken på antennen. Ytterligare effekt har begränsad verkan. Gripens lilla noskon är därmed en begränsande faktor som ej går att justera inom JAS 39A/C. Stridsavstånden mellan jaktflygplan och de kraftigt ökade vapenräckvidderna för attackvapen ställer stora krav på att kunna upptäcka och bekämpa mål på mycket långa avstånd. Signaturanpassningen (stealth) hos kommande generation av stridsflygplan och även de nu modernaste, ställer också mycket stora krav på radarn. Den nya generationen av jaktrobotar som även Sverige är delaktig i utvecklingen av, har med största sannolikhet längre räckvidd än den traditionella Gripenradarn. Den nya generationens radarsystem, AESA, kan även följa betydligt fler mål samtidigt och även i högre vinklar än en traditionell radar.

Stealth har främst verkan mot radar, även om de flesta stealthflygplan även har viss signaturanpassning mot värmestrålning. Det går dock inte att skydda sig mot den uppvärmning som sker av friktionen då ett föremål rör sig i hög hastighet genom luften. Ett flygplan som flyger i överljudshastighet får en mycket högre skrovtemperatur än den omgivande luften som på de höga höjer där långräckviddig luftstrid äger rum kan gå ned till -70°C. På dessa höjder är också moln mycket sällsynta vilket gör att man med IR-sensorer kan se mycket långt. Vattenånga är annars som en vägg för IR-strålning.

Det är inte för inte som ryska stridsflygplan utöver radar sedan 80-talet även är utrustade med passiva IR-sensorer (IRST). Även JAS 39C/D skulle utrustas med IRST enligt planerna 1997, men det ströks sedan av budgetskäl. Tyska Eurofighters med IRST rapporteras t ex ha kunnat upptäcka den annars så osynliga F-22 under övningen Red Flag Alaska nu i juli.



Det stundande svenska fiaskot i OS-fotbollen mildrades något när det visade sig att en av de grånade och flämtande svenska spelarna hade ett oerhört spänstigt skott. Från över halva planen kunde spelaren, Andersson, efter att ha tagit sats från eget straffområde skjuta spikrakt och stenhårt så att målvakten hade svårt att hinna med. Tyvärr hade den begränsade svenska idrottsbudgeten gjort att man inte haft råd att anskaffa de glasögon Andersson fått låna vid träningarna hemma och på 80 meters avstånd var motståndarmålet, än mindre målvakten, knappt skönjbara, vilket flera avskådarna bakom mål smärtsamt fick uppleva.

De tillika grånade OS-skyttarna hade visserligen fått med sig rätt glasögon, men det hjälpte inte heller när det visade sig att IOK bytt ut signalfärgen på lerduvor för göra sporten mer intressant. Det var något det svenska sportskytteförbundet försökt uppmärksamma olympiska kommittén på för att få bidrag till inköp av nya glasögon, men man hade mötts av kalla handen och tal om att det var långtifrån säkert att det kontrastglas skulle hjälpa om signalfärgen byttes ut och då kunde man lika gärna klara sig med de gamla glasögonen.


Motor

Även motorn är en kraftig begränsning i JAS 39A/C där skrovet är gränssättande. När JAS 39 konstruerades i början av 1980-talet valdes motorn F404 som modifierades för svenska förhållanden till RM 12. Det var den bästa motor som gick att uppbringa då och som kunde få plats i det lilla flygplanskrov man såg framför sig. För att få rätt effekt ur motorn i förhållande till bränsleekonomi och prestanda på rätt flyghöjd, är luftintagens storlek och utformning gränssättande. Även dessa blir en fast skrovparameter som ej kan ändras vid en mjuk uppgradering och en ändring skulle även i hög grad påverka aerodynamiken. En dyr och tung lösning är variabla luftintag för att justera luftflödet utefter flyghöjd och fart.

Motorns prestanda påverkar i hög grad inte bara toppfart utan även uthållighet och räckvidd. Motorn i Gripendemonstratorn ska enligt uppgift vara betydligt bränslesnålare än nuvarande motor och därmed även den bidra till längre räckvidd. Detta faktum gör sig framförallt gällande när det även handlar om att bära med sig tung vapenlast.

Toppfarten för ett stridsflygplan är en av de viktigaste parametrarna i strid och framförallt luftstrider. En hög toppfart försvårar mycket starkt för en jakt-/luftvärnsrobot att ta ut en kollisionspunkt om även kursen ändras. För mycket energi förloras efter att robotmotorn brunnit ut och roboten därefter även ska göra stora kursändringar. Viktigast är dock faktumet att jaktrobotar skjuts avsevärt mycket längre om även avfyrande plattform har hög fart. En jaktrobot som skjuts av ett flygplan i Mach 1,2 kan ha upp till 50 % längre räckvidd än en som skjuts i Mach 0,9.

Av ovanstående anledningar är det också viktigt att ha förmåga till "supercruise", dvs att kunna flyga i överljudshastigheter utan att behöva använda efterbrännkammaren, vilket kraftigt ökar flygplanets uthållighet. De långa avstånden mellan bas och stridsområde, i Sverige ytterligare förstärkta av problematiken kring att endast ha två basbataljoner och ett fåtal baser, gör supercruise nödvändigt om flygplan ska komma fram till stridsområdet i tid. Stridsområdet har också förskjutits betydligt längre bort då räckvidderna för attackvapen kraftigt ökat och behovet av att bekämpa vapenbäraren innan den fäller sin last och antalet mål mångdubblas.

Slutligen är också motorn central inte bara för framdrivningen utan också för elförsörjning och kylning. En uppgradering till en kraftfullare radar ställer krav på så väl högre elförsörjning som kyleffekt och båda dessa påverkar dragkraften negativt.


Publiken hade omåttligt roligt åt att den tidigare så framgångsrike svenske trestegshopparen lunkade fram och presterade hopp som var närmast hälften så långa som täten. Även på fotbollsplanen märktes  skillnad i kondition och uthållighet. Anderssons imponerande, men sällsynta skott krävde att han fick ta sats från eget mål och därefter var han tvungen att lunka iväg till avbytarbänken för en stunds vila. 

Ett liknande fenomen visades sig på friidrottsarenan där den tidigare så lovande svenska spjuttalangen redan vid London-OS 2012 diagnosticerats med ett hjärtfel varvid hon tvingades kasta sina spjut från stillastående. Hennes tränare hade redan på 00-talet bett om hjälp med finansiering av ett hjärtbyte, men i den svenska olympiska kommittén var många av åsikten att det skulle vara för dyrt och att det kanske skulle kunna gå att ställa upp i paralympics istället, om bara lobbyingen för detta lyckades. Andra ledamöter lockades av det förslag som ett tidigare stort och framgångsrikt svenskt läkemedelsföretag föreslagit, nämligen att spjutkasterskan skulle kunna utgöra försöksobjekt för deras nya naturläkemedel som man sade skulle kunna avhjälpa de mest allvarliga hjärtsjukdomar och dessutom öka hjärtats effekt markant. Dock skulle problemet kvarstå med lungkapaciteten som måste justeras för att passa det nya hjärtats egenskaper.


Sammanfattning av OS 2020 för svensk del

OS 2020 blev mycket riktigt ett fiasko för svensk del. Inte en medalj presterades. Ska man vara riktigt ärlig så var man inte ens nära pallplats i en enda gren. Dock fick den svenska OS-truppen ett hedersomnämnande för gott sportmanskap av den internationella olympiska kommittén då man ställt upp i OS trots att man rimligen måste ha insett att man det inte kunde bli annat än bottenplaceringar i samtliga grenar. Extra pinsamt var det också att sommar-OS 2020 arrangerades i Stockholm och följaktligen blev detta också Sveriges sista OS, då svenska folket tappat allt intresse för evenemanget.


Orsaken till fiaskot kunde direkt spåras till att Riksidrottsförbundet och svenska olympiska kommittén inte gjort långsiktiga satsningar på den svenska OS-truppen utan istället försökt återanvända den som lyckades så bra i Aten 2004. Det hade fungerat något så när i London 2012. 2016 i Rio hade det inte blivit några medaljer och ytterst få idrottare hade varit nära pallplaceringar. Fiaskot då hade man skyllt på en inkompetent ledning och det faktum att OS hade gått i en annan världsdel med ett helt annat klimat och tidszon.




Alla de ovanstående delsystemens brister och de faktorer som påverkar dem hade långt tidigare kunnat identifieras i en utredning av svenska luftstridskrafter som redan borde vara gjord för dagens situation. Det är också en utredning som måste göras för 2020-talet, men som inte kommer att göras för att utredningens resultat är för politiskt känsligt.

Dessa faktorer påverkar naturligtvis inte bara Sverige, utan de egenskaper som listas är sådant som andra nationer också kräver. Väljer man att inte anskaffa ett "framtidssäkrat" flygplan handlar det först och främst om vilken förmåga det egna försvaret ska ha då luftstridskrafterna i mångt och mycket utgör ryggraden i ett försvar som ska klara av konventionell krigföring. Men, det handlar även om vilka möjligheter som finns att sälja flygplanet. Ju mindre förmåga man beställer i syfte att kortsiktigt spara pengar, desto mindre är chansen att kunna sälja flygplanet och därmed finansiera det egna nationella inköpet. Risken är därför överhängande att en mycket bantad och snöpt variant av JAS 39E/F blir omöjlig att sälja, på samma sätt som JAS 39C/D inom kort är helt omöjlig att sälja. Det gäller att se till att JAS 39E/F är ett framtidsflygplan och inte ett flygplan som bara försöker avhjälpa de problem som var aktuella redan för tio år sedan. Då är det 20 år för sent.


Alternativet till att anskaffa JAS 39E/F om man överhuvudtaget ska ha ett nationellt försvar är att köpa in ett annat flygplan. Det lär bli oerhört dyrt eftersom det inte bara är själva flygplanet som ska ersättas utan all infrastruktur och logistik kring själva flygplanet och därtill en fullständig omskolning av all personal. Ser man till driftskostnaderna att sedan operera det nya flygplanet lär de bli flerdubbelt högre, vilket även en internationell studie visat och som Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg tagit upp. Även en av världens främsta stridsflygjournalister tar upp driftskostnadsaspekten i en rapport från årets flygmässa i Farnborough. Sannolikt är det F-35 som är det enda rimliga alternativet till JAS 39E/F för Sverige, vilket även bevisas av upphandlingarna i Norge, Danmark och Nederländerna. Detta alternativ skulle innebära ännu större problem i finansieringen av det svenska försvaret. Man ska också komma ihåg att kostnaderna för att operera ett allt äldre stridsflygplan blir allt högre och att JAS 39C/D redan nu har högre driftskostnader än vad JAS 39E/F får, liksom C/D hade över A/B. I slutet av Drakentiden betalade Österrike en bra bit över 100 000 kr/flygtimme för sina Draken, medan JAS 39 idag kostar drygt 40 000 kr/timme. Faktumet med allt dyrare äldre materiel berördes även av genlt Jan Salestrand i vintras då Försvarsmakten presenterade sitt budgetunderlag där en uppgradering av JAS 39 först redovisades.


Det går inte på något sätt att bortse ifrån att den uppkomna situationen är ett bevis på det fullständiga moderata misslyckandet att långsiktigt hantera försvarsbudgeten och göra avsättningar för de långsiktiga stora materielinvesteringsbehov som sedan länge varit kända. Går man tillbaka till Sten Tolgfors bloggarkiv var det 2010 en materielbudget för de kommande tio åren som var i balans.


Försvar ställer liksom idrott krav på mycket långsiktiga satsningar. Den förmåga man beslutar om idag är den man har om tidigast ett decennium. Så långt är det inte kvar till sommar-OS 2020. Sannolikheten för säkerhetspolitisk destabilisering i Sveriges närområde till 2020 är tyvärr betydligt högre än att sommar-OS går av stapeln i Stockholm.

SvD, GP,
Aft, 2, SVT, 2, 3, DN, 2, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, GP, 2, HD, SVT, 2

Bloggar: Johan Westerholm, Gripen News Thread


Uppdatering 17.50: Föga förvånande vill Miljöpartiet och Vänsterpartiet helt avstå från att köpa nya JAS utan istället skicka fram Stefan Holm igen vid OS 2020.

Uppdatering 15/8 09.45: Ny Teknik skriver idag om de underlag som i våras lämnades över av Försvarsmakten om alternativ för framtida stridsflygplan. (NyT, 2, 3) Även Ekot rapporterar om detta, liksom DN.

LFU 2040 – En irrelevant utredning

Ämnet luftförsvarsutredning, eller snarare behovet av en utredning av framtida luftstridskrafter, har flera gånger tagits upp på denna blogg. Behovet kvarstår trots att Regeringen förra veckan släppte sina utredningsdirektiv för utredningen Luftförsvaret efter 2040, vilket till slut blev resultatet av kravet från flera av riksdagspartierna på en ny luftförsvarsutredning (den senaste var anno 1968). Kortfattat kan man säga att den nu beslutade utredningen blir ett spel för gallerierna medan det egentliga behovet, en utredning av luftstridskrafterna för perioden 2025 och framåt, negligeras.

Det finns två huvudorsaker till att det inte blir någon utredning för den mest instressanta och kritiska perioden. För det första är det stor risk att en sådan utredning skulle visa på så omfattande behov och svagheter i de nuvarande satsningarna på Försvaret att det skulle bli politiskt omöjlig för Regeringen (det är en sak att alla skriker att kejsaren är naken och en helt annan att en parlamentarisk utredning fastställer detsamma). Nesan för Regeringen skulle bli oerhörd. Den andra orsaken är att utredningen sannolikt skulle komma fram till ett helt annat resultat än den version av JAS 39 Gripen som Schweiz avser att beställa och som Regeringen redan fått Riksdagen att beställa tio exemplar av. Sådant går inte för sig och det skulle dessutom helt skjuta svensk flygindustri och tusentals jobb i sank. Ett oacceptabelt scenario, såväl för Regeringen som för Socialdemokraterna.


Själva direktiven till utredningen lämnar mycket att önska. Till att börja med lyckas man inte reda ut vad man egentligen menar med just "luftförsvaret". Man inleder med att konstatera att luftförsvaret rör "system för att upptäcka och varna samt bekämpa anfallande flyg och robotar". Något senare ändrar man sig till innebörden "flygstridskrafterna med bas- och stridsledningssystem samt luftvärn". I bägge dessa fall refereras till betänkanden från Försvarsutskottet. Något senare refererar man åter till Försvarsutskottet och "luftförsvaret inklusive flygstridskrafterna". I den slutliga uppgiftsställningen ges uppgiften att "studera och bedöma helheten när det gäller behoven inom luftförsvaret tiden efter 2040. Med luftförsvaret avses flygstridskrafterna med samtliga komponenter, samt luftvärn. Transportflyg ska inte omfattas av utredningen."

Det är med andra ord något oklart om vad som egentligen avses. Ska man reda ut begreppen från grunden så utgörs luftstridskrafterna av två komponenter: flygstridskrafter och luftvärn. "Luftförsvaret" som begrepp har hittills inte existerat annat än som benämning på den verksamhet som genomförs för att skaffa sig kontroll över luftarenan. Förvisso utgör detta luftstridskrafternas viktigaste uppgift om man även inkluderar fientligt territorium, men det utgör ändå bara en bråkdel av de uppgifter luftstridskrafterna kan lösa och bör lösa för att den egna sidan ska nå framgång. Sett till detta har t ex utredningen helt avgränsats från att hantera flygspaning, anfall mot mark- och sjömål, med mera. Just sjömålsbekämpning är och kommer att förbli en huvuduppgift utifrån Sveriges geografiska förutsättningar med 270 mil kust.

Uraktlåtenhet att därtill inkludera bekämpning av markmål gör att man också missar en av ett försvars viktigaste komponenter, nämligen att ha en sådan förmåga att påverka en presumtiv motståndare att denna avhåller sig från angrepp. För luftstridskrafternas del handlar detta inte bara om luftförsvar utan idag framförallt om att kunna bekämpa markmål på mycket långa avstånd och med hög precision. Denna utveckling lär ytterligare förstärkas i framtiden. Finland är det enda nordiska land som har tagit till sig detta och därför anskaffat kryssningsroboten JSOW med ca 30 mils räckvidd till sina F-18 och nu senast lagt en beställning på en markavfyrad motsvarighet, ATACMS till raketartillerisystemet MLRS. Dessa system ger Finland möjligheten att t ex bekämpa mål långt in på fientligt territorium om en konflikt skulle utbryta och är därmed en parameter som motståndaren ständigt kommer att tvingas kalkylera med. För svensk del handlar det därtill också om att kunna bekämpa en motståndare redan under dennes framryckning mot svenskt territorium. Genom anfall mot överskeppning, genom anfall mot flygbaser för transportflyg och i viss mån också genom anfall mot tilltransportvägar på marken.


Värt att notera är också att till och med en försvarsutredning som denna blir helt bakvänd då ett stort förbehåll fastställs i slutet av dokumentet: "Kommittén ska utgå från en i huvudsak bibehållen ekonomisk ambitionsnivå för luftförsvaret".

2040 är 28 år bort. Köpkraften inom försvarsområdet urholkas snabbare än i det civila samhället till följd av krigsmateriels högre komplexitet och allt mindre tillverkningsserier. Redan vid drygt 3% minskning per år är köpkraften halverad efter 20 år och efter 28 år (2040) nere på nästan en tredjedel. Därtill ska läggas andra faktorer som påverkar en försvarsbudget. En liter diesel (militär) i Afghanistan kostar idag uppåt 100 kr, p g a de oerhörda logistiksvårigheterna. Detta ger en försmak åt vad som kan komma att ske i framtiden. Jämför man de drivmedelspriser Försvarsmakten betalar idag med hur de såg ut för 28 år sedan ser man en mångdubbling som bara fortsätter och som dessutom lär accelerera. Detta är ett exempel på faktorer som i allra högsta grad kommer att påverka den framtida Försvarsmakten.


Kvar blir ett 2020-tal fortsatt höljt i dunkel, där vi vet att vi idag saknar ekonomiska medel till även de mest grundläggande anskaffningarna. Inom området för Regeringens utredning kan man konstatera att nytt stridsflygplan, nytt transportflygplan, markbaserade radarstationer, medellång/långräckviddigt luftvärn, flygbasutrustning, signalspaningsflygplan, attackvapen med mera, alla är ofinansierade poster där materielsystemen faller för åldersstrecket under perioden fram till 2025 och utan att någon lösning presenterats. Har man inte utrett vad behoven är och hur statusen är i omvärlden och framförallt närområdet, blir det mycket svårt att lösa något problem. Till ovanstående ska ju naturligtvis också fogas de mycket stora behoven hos mark- och sjöstridskrafterna, vilket allt som allt får talet om en Genomförandegrupp 2 att framstå i all sin absurditet.

Ställer man politisk nivå till svars för dessa framtida omöjligheter möts man snabbt av tal om "pooling and sharing". P&S fungerar utmärkt när det gäller fredstida resurser, men är den sämsta lösningen när det blir allvar. Som exempel kan tas det haussade strategiska transportflygsamarbetet som Sverige är en del av. När det förra våren för första gången blev allvar, nämligen med Libyeninsatsen, fanns inga C-17 att tillgå. Dessa var bokade sedan tidigare för andra nationers behov och lösningen blev en luftbro med svenska C-130. Inom Norden möts man av ett annat problem, vilket faktiskt Riksdagen själv korrekt har formulerat. Den krig eller det krig som drabbar ett nordiskt land, drabbar oss alla. Sålunda kommer samtliga att ha stora nationella behov och inga resurser att dela med sig av. Ska man alltså "poola" och "shara" för orostider bör det i så fall vara med länder som har diametralt annorlunda behov och säkerhetspolitisk situation.


Frågan förblir: Vad finns det egentligen att utreda i Regeringens luftförsvarsutredning 2040?


Se också Försvar och Säkerhets översättning av direktiven för luftförsvarsutredningen till fotboll. Visar verkligen på det absurda.

Värdet av ett enda flygplan

Förr i världen krävdes det åtskilliga bombflygplan för att slå ut ett enda mål på marken då precisionen var dålig. Under VK 2 flög massiva allierade bombplansformationer från Storbritannien för att slå mål i Tyskland och ett mål kunde kräva insats av 25 flygplan. Ändå var resultatet ofta att målet inte var utslaget, men väl civila områden runt omkring. Under Vietnamkriget handlade det om 4-8 flygplan per mål och något liknande detta under Gulfkriget. I Vietnam dök de första laserstyrda bomberna upp och en Nordvietnamesisk bro som man upprepade gånger försökt bomba sönder och som kostat åtskilliga amerikanska flygplan och piloter genom åren, slogs nu ut av ett enda flygplan och en bomb.

Så kom sedan kriget i Jugoslavien där man hade tillgång till tredje generationens laserstyrda bomber med betydligt större räckvidd och högre träffsannolikhet. Där ställde istället vädret till det, då det visade sig att europeiskt väder föga förvånande allt som oftast begränsade sikten från flygplan till mål och därmed också möjligheten att laserbelysa målet. Resultatet blev en rad icke genomförda anfall och en större tillit till de då helt nya GPS-styrda bomberna som var mycket få i antal.

Under Irakkriget hade man så fått ut GPS-styrda bomber på bredd och de tunga amerikanska bombflygplanen hade också fått kraftfullare eldledningssystem som möjliggjorde anfall mot flera mål samtidigt. Ett amerikanskt bombflygplan slog i det närmaste helt ut en irakisk mekaniserad bataljon med hjälp av smarta multipelbomber. Nu ser vi att utvecklingen tagit ytterligare några steg när två amerikanska bombflygplan under ett uppdrag slagit ut 100 markmål i Libyen, av bilderna att döma med olika storlekar och varianter av den GPS-styrda JDAM-bomben. Detta var första gången man med B-1B genomfört ett uppdrag från hemmabas i USA och anfallit mål på andra sidan jordklotet. Liknande 24 h-uppdrag har tidigare genomförts med såväl B-52 som B-2. Dessa piloter hamnar i den något konstiga situationen att de lämnar sina barn på dagis dag 1, flyger ett stridsuppdrag runt halva jordklotet och slår ut ett antal mål, flyger hem, debriefar uppdraget och hämtar sedan barnen på dagis dag 2.

Denna utveckling innebär att värdet av varje enskilt flygplan blir så mycket högre när ett enda flygplan ansvarar för att slå ut så många mål. Hade ett av dessa flygplan skjutits ned, eller tvingats vända p g a tekniskt fel hade koalitionen misslyckats med att slå ut nästan hälften av alla den dagens mål. Det blir alltså oerhört mycket viktigare för en försvarare att slå ut fiendens bomb- och attackflygplan, samtidigt som anfallaren är extremt beroende av att ha tillgång till koordinater för markmålen med extremt hög precision.

Inte bara bombflygplanen har fått denna flermålsförmåga, utan även flygplan med attackförmåga. Ökad precision innebär möjlighet att slå ut mål med hjälp av en betydligt mindre verkansdel, vilket i sin tur innebär att man kan konstruera mindre bomber och därmed hänga fler bomber på varje flygplan. I Sverige går utvecklingen åt snarlikt håll. I mitten av 00-talet infördes förmåga att JAS 39 ta laserstyrda bomber av samma typ som användes under Gulfkriget och sedan något år tillbaka använder Flygvapnet en bomb med såväl GPS- som laserstyrning. I nästa mjukvaruppdatering avser man enl budgetunderlagen införa programmerbara GPS-styrda bomber av mindre slag med avsevärt längre räckvidd (över 100 km enl Wiki).

Att skjuta ner ett attackflygplan måste alltså göras innan det har möjlighet att släppa sin stora mängd av GPS-styrda vapen. Annars uppstår omedelbart en målmättnad hos försvararen när denne har 50 små mål att skjuta ner istället för ett enda stort. Vilka krav detta ställer på jaktflygplan och luftvärn säger sig självt.

Tyvärr verkar inte denna analys ha gjorts ännu i Sverige, men den görs förhoppningsvis i en kommande luftförsvarsutredning.

Luftförsvar på 2020-talet - Del 1 (uppdaterat 12/1 11.40)

Kungliga Krigsvetenskapsakademin inbjöd i somras till en allmän Luftförsvarsstudie 2025, vilket är ett spännande nytt grepp orsakat av oviljan från statsmakternas håll att beordra en ny luftförsvarsutredning. Det är ju nu över 40 år sedan den senaste. Man kan all rätt hävda att det finns ett stort behov av en allmän försvarsutredning, men den frågan får anstå.

Chefsingenjören och Väpnaren var snabba på uppgiften i somras, men hellre sent än aldrig. Med tanke på ämnets omfattning kommer det att bli ett antal långa blogginlägg framöver.

Naturligtvis går det som vanligt bra att lämna synpunkter i form av kommentarer till respektive inlägg. Arbete med kommande och andra inlägg kommer dock att prioriteras framför repliker och långa diskussioner.


Uppgift och avgränsning

Att kalla det här luftförsvarsutredning eller luftförsvarsstudie är att ta i. Snarare är det ett antal löst formulerade tankar i banorna kring ett framtida luftförsvar som därtill måste hållas på öppen nivå då syftet är att bidra till den öppna debatten om luftförsvaret som Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjöd in till i somras.

Tidpunkten för detta första inlägg föranleds också av Folk & Försvars seminarium "Luftförsvaret och JAS 39 Gripen", onsdag 12 januari, samt vinterns och vårens diskussioner om en ersättare till dagens JAS 39C/D. Sålunda kommer det första inlägget att handla om stridsmiljön under 2020-talet, så gott det går att se från dagens horisont. Trots allt är det så att de system som lämnar ritbordet idag och gjorde det under närmast föregående år och gör det närmast kommande år, är de som kommer att utgöra spets och ryggrad i närområdet under 2020-talet.

Ska man hålla ämnet till en luftförsvarsutredning eller studie kan man ju heller inte inkludera offensiv förmåga utan att gå utanför ramarna eller byta namnet till flygstridskraftsutredning. Gör man detta ramlar istället luftvärn utanför definitionen. Kallar man det arenastudie ska man ju helst även räkna in alla andra system som har för avsikt att röra sig i luftarenan, t ex helikoptrar, UAS o s v. I dessa inlägg kommer dock såväl luftförsvar som offensiv förmåga att diskuteras. Under rubriken ”Logistik” kommer även transportresurser att diskuteras.

Perioden som avses med diskussionen är 2020-talet och strax därbortom med fokus på Sveriges närområde. Sålunda utelämnas viss teknisk utveckling som inte har bäring på förhållandena i närområdet. Kärnvapen och andra massförstörelsevapen har avsiktligt lämnats utanför diskussionen, men berörs till del ändå av diskussionen kring luftvärn.

Konfliktnivån kommer att spänna mellan att i fredstid hävda territoriell integritet till försvar mot väpnat angrepp och att bistå andra länder, i första hand nordiska, i enlighet med solidaritetsförklaringen.


Del 1 - Hotsystem och stridsmiljö 2020-talet

Vi vet idag att de flygplanstyper som kommer att utgöra ryggraden av närområdets flygvapen under 2020-talet är F-35, Eurofighter, Rafale, Su-35, Su-34, PAK-FA och möjligtvis också Superhornet. Samtliga med multirollförmåga och högt utvecklade sensorsystem. Flygplanen med utpräglade jaktegenskaper har därtill förmåga till supercruise och strid på mycket höga höjder (> 40 000 ft). Några av flygplanen har stealthförmåga av olika kvalitet och i vissa vinklar.

Inom luftstridsområdet går trenden nu mot jaktrobotar med dubbelriktad länkförmåga, såväl för radarjaktrobotar som för IR-robotar.  (T ex AIM-120D, AIM-9X gen 2)

Bland radarjaktrobotarna utökas skjutavstånden kraftfullt i och med införandet av meteorgenerationen av jaktrobotar, då ökad användning av ramjet-motorer ger en flerdubbling av dagens skjutavstånd samt högre banfarter. Detta innebär till viss mån att beroendet av hög fart på vapenplattformen nedgår något just vid tillfället för vapenleveransen. Dock kvarstår behovet av förmåga till höga farter för att flygplanet ska ha möjlighet att ta sig ur porté för motståndarens vapen och inte minst för att snabbt kunna ta sig från startbas till insatsområdet, vilket i takt med allt längre räckvidd på såväl jakt-, som markmålsvapen och fåtal baser förläggs allt längre bort. Förmåga till uthållig överljudsfart, supercruise, är av dessa anledningar en nödvändighet.

De oerhört mycket större skjutavstånden, liksom den ökade användningen av stealth och signaturreducering inom radarspektrat ökar väsentligt kraven på signalbehandling och framförallt räckvidd hos radarsystemen. En radar måste kunna upptäcka mål väl utanför vapnens räckvidd för att vapeninsatser ska kunna göras effektivt. Man kommer inte undan behovet av att leverera radarjaktrobotar på kurs mot målet, men AESA-teknologin och dess möjlighet till lobutvridning och små antennelement, ger möjlighet att placera mindre radarelement på t ex sidan av fenan. Dessa kan användas för att belysa målet under robotens länkfas, medan levererande plattform bibehåller kurs parallellt med eller från målet för att undvika att själv bli bekämpad.

Signaturreduceringen mot radar, liksom kraven på överljudsfart, kommer att leda till ett ökat intresse för radarvarningssystem, infraröda sensorer och sensorfusion med andra källor. För att kunna leda in en radarjaktrobot med den lilla radarantenn som ryms i noskonen, krävs att roboten under större delen av sin anflygning mottar länkdata, vilket då röjer den sändande plattformen. Trots omfattande insatser kring att dämpa värmesignaturen kommer friktionen mot luften i överljudsfart fortfarande medföra att även stealthflygplan får en jämfört med omgivande luft betydligt högre skaltemperatur, och därmed röjer sig för IR-sensorer. Denna effekt dämpas på lägre höjder av mängden fukt i luften men på de mycket höga höjder där det är intressant att verka för att kunna leverera robotar med lång räckvidd är luftens fuktinnehåll mycket låg. Inom samma område kommer utvecklingen av bistatiska anfall realiseras, där skjutande och belysande flygplan ej är samma, utan separerade i rum för att öka överraskningsmomentet.

Hos korthållsrobotarna är redan nu de bildalstrande infraröda målsökarna dominerande, liksom TN-system för lock-on after launch och kommer fortsatt så att vara under 2020-talet, varvid kraven på nya och effektivare motmedel växer, då de traditionella facklorna redan idag börjar bli obsoleta. Som nämnts ovan kommer alltfler av dessa robotar också att förses med dubbelriktade länkar för att möjliggöra större skjutavstånd och högre träffsäkerhet i störd miljö.

Bland attackvapnen är två utvecklingsriktningar skönjbara, utöver 00-talets av COIN-krigföringen drivna utveckling av vapen med låg collateral damage. Den ena trenden är små attackvapen med stor noggrannhet, vilka kan bäras i stora mängder på en vapenplattform och med hjälp av sin stora precision uppnå verkan även mot hårda mål. Ett enda flygplan har därmed möjlighet att samtidigt slå ut ett stort antal mål, t ex en flygbas, under förutsättning att exakta mållägen kan inhämtas. (T ex SDB, AASM)

Den andra trenden är rörelsen mot långräckviddiga kryssningsrobotar och sjömålsrobotar med slutfasanflygning i extrema överljudsfarter för att undgå luftvärn. Redan idag förfogar såväl Ryssland, som Indien och Kina över sjömålsrobotar med anflygning i slutfasen väl över Mach 2, vilket gör bekämpningsenvelopen för försvarande närluftvärn extremt liten. Dessa robotar utgör stora hot mot framförallt amerikanska hangarfartyg. Därför kommer dessa sjömålsrobotar tillsammans med sina motsvarigheter bland kryssningrobotarna, medeldistansrobotar samt stealthflygplan att utgöra det dimensionerande hotet vid utveckling av luftvärnssystem. Konventionella medeldistansrobotar i närområdet är en faktor att ta i beräkning avseende inte minst bassystem. (T ex 3M-54E, Kh-55, Iskander)

Moderna luftvärnssystem gör att allt högre krav på långa skjutavstånd för attackvapen föreligger. Detta liksom kravet på vackert väder utan moln i målområdet, gör att GPS-styrda vapen blir förhärskande, utom mot rörliga mål. GPS-vapen är i sin tur beroende av en ostörd miljö, vilket flera ryska företag tagit fasta på och utvecklat kvalificerade GPS-störare. Alternativet blir att använda tröghetsnavigering (TN) men problemet blir då kraven på skjutavstånd för att undgå bekämpning och extrem precision för att uppnå avsedd verkan. En annan möjlighet är millimeterbandsradar som sensor, vilket återigen blivit på modet, då alltfler attackrobotar får flerfunktionsmålsökare, med kombinationer av GPS, TN, laser, IR och radar. (T ex SDB, JAGM)

2020 har fler långräckviddiga luftvärnssystem (100-400 km skottvidd) kommit i drift, vilka inte endast har förmåga mot flygfarkoster utan även mot kryssningsrobotar och hos många system också förmåga mot ballistiska robotar. Områden där dessa långräckviddiga system finns grupperade blir i princip att betrakta som flygförbudsområden för flygfarkoster utan stealth och avancerade motmedelssystem.  (T ex S-400, Patriot PAC-3+, SM-3, Aster)

I våra närmaste ”allierade” grannländer utgörs stommen i luftvärnet fortsatt av NASAMS, vilket erbjuder stor yttäckning, autonomt uppträdande och möjlighet till bistatiska anfall. En annan trend som kan ses i omvärlden redan idag är luftvärnssystem med kombinationer av radar- och IR-robotar, men än så länge har inget land i närområdet visat intresse för att anskaffa sådana. (T ex Spyder)

Bland korträckviddiga burna luftvärnsystem är trenden att de senaste system har mörkerförmåga, avancerade målsökare liknande dem hos IR-jaktrobotar och avsevärt högre maxhöjd (> 20 000 ft) än tidigare generationer, vilket avsevärt försvårar direkt flygunderstöd (CAS). (T ex SA-24)

Redan idag finns radarsystem som erbjuder förmåga att upptäcka dagens stealthteknologi på långa avstånd. Huruvida sådana radarsystem återfinns i luftvärnsförband under 2020-talet är för tidigt att säga. Införda kommer de att innebära att den idag tillgängliga stealthteknologin är föråldrad och sådana flygplan har endast offrat övriga prestanda för att uppnå dyr stealth.

Stora ansträngningar görs redan idag inom telekrigsområdet för att motverka de extrema skjutavstånden hos såväl jaktrobotar som luftvärnssystem. Vi har de senaste decennierna sett en explosionsartad utveckling avseende uppförande av mobiltelefonmaster, trådlösa nätverk och privata radarsystem på t ex båtar. Allt detta ställer stora krav på såväl signalbehandling hos sensorer som på plattformars egenskydd och bidrar också till kravet på sensorfusion mellan olika plattformar. Stridsmiljön för 2020-talets luftförsvar kommer därmed vara mycket komplex inom telekrigområdet.


För den som vill fördjupa sig på nätet i ämnet avseende plattformar och vapensystem, rekommenderas i första hand den australiensiska sajten AUSAIRPOWER

Uppdatering 11/1 21.35: Expressens ledarsida av idag vill se en ny luftförsvarsutredning innan beslut om framtiden för Gripen. Även HD diskuterar ämnet på ledarsidan.

Uppdatering 12/1 11.40: Allan Widman (fp) skriver i en debattartikel i Expressen om behovet av en ny luftförsvarsutredning. "Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan."

Även Affärsvärlden uppmärksammar dagens seminarium.