Hos SvD plockar Oscar Jonsson, Försvarshögskolan och doktorande på King’s College London, upp tråden om Sveriges behov av att skapa en långräckviddig bekämpningsförmåga. Jonsson ser nyttan i denna inte bara som en tröskelskapande förmåga, men även som ett sätt att kunna leverera stöd i den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen till grannländerna.
Svenska kryssningsrobotar har varit ett känsligt ämne, då ordet i Sverige i vissa kretsar har en värdeladdning. Som Jonsson tar upp så är det heller ingen billig förmåga, men det är heller inte någon annan kvalificerad militär förmåga. Som läget är idag råder också ett förmågevakuum i Sverige vad gäller förmåga att bekämpa större mål. Samtliga flygbomber som det svenska försvaret förfogar över har små stridsdelar och är framtagna för just små mål. Detta var rimligare inom ”Afghanistandoktrinen” när man framförallt såg luftstridskrafternas markmålsuppgifter inom flygunderstöd till markförband, där collateral damage var styrande. Eftersom inte heller de andra försvarsgrenarna har någon bekämpningsförmåga mot större mål, råder fortsatt svårigheter för Sverige att både bekämpa större mål på territorium som en fiende ockuperat, men också än större svårigheter att ta striden till motståndarens territorium. Jonsson gör också liknelsen med en boxare som inte har möjlighet att utdela egna slag utan bara parera.
Ett annat av argumenten som också anförts i debatten hittills har varit att en svensk anskaffning av kryssningsrobotar skulle hota eller provocera Ryssland.* Detta argument har en tendens att dyka upp inom försvarsdebatten så fort man talar om att öka svensk förmåga. Här kan argumentet falsifieras med en gång. Vårt östra grannland Finland har de senaste åren anskaffat såväl markbaserade som flygburna kryssningsrobotar, utan att det väckt några större rubriker i Ryssland.
Det finns också en annan ryska aspekt som är intressant vad gäller kryssningsrobotar. Ryssland har sedan Syrieninterventionens start hösten 2015 använt Syrien som en försöksplats för nya vapensystem och förmågor. Ett av systemen som testades tidigt och rönte stort intresse var den nya ryska fartygsburna kryssningsroboten Kalibr. De första skotten av denna robot genomfördes från Kaspiska Havet över Iran och Irak på väg mot målen i Syrien. Kalibr är en rysk motsvarighet till den amerikanska Tomahawk som varit frekvent använd sedan Gulfkriget. Kalibr har 2500 km räckvidd, varvid enheter i Kaspiska Havet t.ex. kan nå mål i Sverige och enheter i Östersjön kan nå mål i Mellanöstern m.m. Robotarna som skjutits hittills har huvudsakligen skjutits från Buyan-M klass korvetter, som trots deras ringa storlek kan bära 8 Kalibr-robotar. Korvettens ringa storlek möjliggör dock förflyttning längs Rysslands inre vattenvägar. Hittills är drygt 10 korvetter planerade att byggas. Två fartyg flyttades f.ö. också plötsligt från Svarta Havet till Östersjön härom året.
Varför är då Buyan-M och Kalibr så intressant? Ryssland har under flera år följt framgångarna som USA har haft med att kunna genomföra fjärrbekämpning från fartyg världen över där målen funnits i Irak, Afghanistan, Sudan, Libyen, Jemen, Syrien m.m. Kryssningsrobotar är mycket effektiva och svårstoppade. Rysslands främsta intressen ligger dock inom några hundra mil från de ryska gränserna och man har både svårt att hålla igång en kapabel fjärrbekämpningsförmåga med bombflyg (flygplanen är mycket gamla och har usel tillgänglighet) och de ryska flottornas övervattensförmåga på större haven är heller inte mycket att komma med längre. Samtidigt gör INF-avtalet från 80-talet att varken Ryssland eller USA får hålla sig med markbaserade ballistiska robotar eller kryssningsrobotar med räckvidder mellan 50 och 550 mil. Avtalet ledde som exempel till avvecklingen av USA:s ballistiska Pershing-robotar, den markbaserade versionen av Tomahawk, samt att de ryska Iskander-systemen idag på pappret är begränsade till att ha under 50 mils räckvidd. INF-avtalet tillkom då bägge supermakterna var rädda att motståndaren skulle vara lockad att genomföra ett överraskningsanfall med dessa medelräckviddiga markbaserade system eftersom de var så svåra att bekämpa och gav så kort förvarning mellan skott och nedslag.
Ingen begränsning finns dock för flygburna eller fartygsburna system. Här har nu Ryssland med Kalibr-systemet börjat utnyttja en intressant möjlighet i INF-avtalet. De små Buyan-korvetternas möjlighet till uppträdande på de inre vattenvägarna och innanhaven, gör att de blir nästan lika svåra som markbaserade system att upptäcka och framförallt slå ut p.g.a. deras tillbakadragna geografiska lägen.** Samtidigt kan de själva slå långt och svårupptäckt med sina kryssningsrobotar, eftersom dessa till skillnad från ballistiska robotar färdas marknära och därför blir mycket svåra att detektera både vid avfyrning och anflygning. Det är inte för inte som den gemensamma faktorn hos de nybyggda fartygen i de ryska flottorna, oavsett klass, är att de kan beväpnas med Kalibr-systemet.
Innebörden för svenskt vidkommande är tvåfald. Den ena är välkänd, nämligen att Ryssland i händelse av en konflikt med Sverige kan nyttja vapensystem från avstånd som gör det omöjligt för Sverige att detektera avfyrning. Det kommer minst sagt att bli en utmaning att detektera dylika anfall. Svårigheten för ett luftförsvar att detekera och framförallt skydda sig mot kryssningsrobotar, har med all tydlighet framgått av det senaste årets anfall från USA, Storbritannien, Frankrike och Israel mot mål i Syrien. Här finns det en uppsjö av intressant empiri att studera inför att det nya svenska luftvärnet organiseras och tas i bruk. Jag bedömer att kryssningsrobotar fortsatt kommer att vara det mest frekventa och troliga hotet mot mål på svenska fastlandet.
Det andra innebörden är den intressanta möjligheten att utnyttja inre vattenvägar. Skulle Sverige välja att anskaffa riktigt långräckviddig bekämpningsförmåga så är det inte säkert att en flygburen förmåga skulle ge bäst tröskeleffekt, vilket många verkar förutsätta. Bästa skydd uppnås sannolikt genom placering på fartyg eller ubåt och basering i någon av de större sjöarna då man där skulle vara så gott som helt skyddad vid ett initialt angrepp mot Sverige. Därmed skulle en angripare alltid tvingas räkna med att behöva hantera denna långräckviddiga bekämpningsförmåga vid ett angrepp, vilket därmed blir typexemplet på en tröskeleffekt. Det är en utmanande tanke.
* En debatt om svensk anskaffning av kryssningsrobotar har pågått sedan 2014, då den dåvarande regering talade om att förmågan borde anskaffas på sikt. Förslaget har också kommit från Försvarsmakten och Försvarsberedningen, m.fl.
**Jämför även Sovjetunionens användning av Bottenhavet för basering av kärnvapenbestyckade Golfklassubåtar för att hålla dessa mer skyddade från NATO:s attackubåtar, än vid uppträdande i världshaven.
Tidigare inlägg om kryssningsrobotar, markmålsbekämpning och tröskelförmåga:
- En dag full av kryssningsrobotar
- Dags att höja tröskeln - Del 3: Luftburen offensiv förmåga
- Dags att höja tröskeln - Del 4: Ubåtsbaserad andraslagsförmåga
- Den icke-existerande arsenalen & del 2
Svenska kryssningsrobotar har varit ett känsligt ämne, då ordet i Sverige i vissa kretsar har en värdeladdning. Som Jonsson tar upp så är det heller ingen billig förmåga, men det är heller inte någon annan kvalificerad militär förmåga. Som läget är idag råder också ett förmågevakuum i Sverige vad gäller förmåga att bekämpa större mål. Samtliga flygbomber som det svenska försvaret förfogar över har små stridsdelar och är framtagna för just små mål. Detta var rimligare inom ”Afghanistandoktrinen” när man framförallt såg luftstridskrafternas markmålsuppgifter inom flygunderstöd till markförband, där collateral damage var styrande. Eftersom inte heller de andra försvarsgrenarna har någon bekämpningsförmåga mot större mål, råder fortsatt svårigheter för Sverige att både bekämpa större mål på territorium som en fiende ockuperat, men också än större svårigheter att ta striden till motståndarens territorium. Jonsson gör också liknelsen med en boxare som inte har möjlighet att utdela egna slag utan bara parera.
Ett annat av argumenten som också anförts i debatten hittills har varit att en svensk anskaffning av kryssningsrobotar skulle hota eller provocera Ryssland.* Detta argument har en tendens att dyka upp inom försvarsdebatten så fort man talar om att öka svensk förmåga. Här kan argumentet falsifieras med en gång. Vårt östra grannland Finland har de senaste åren anskaffat såväl markbaserade som flygburna kryssningsrobotar, utan att det väckt några större rubriker i Ryssland.
Det finns också en annan ryska aspekt som är intressant vad gäller kryssningsrobotar. Ryssland har sedan Syrieninterventionens start hösten 2015 använt Syrien som en försöksplats för nya vapensystem och förmågor. Ett av systemen som testades tidigt och rönte stort intresse var den nya ryska fartygsburna kryssningsroboten Kalibr. De första skotten av denna robot genomfördes från Kaspiska Havet över Iran och Irak på väg mot målen i Syrien. Kalibr är en rysk motsvarighet till den amerikanska Tomahawk som varit frekvent använd sedan Gulfkriget. Kalibr har 2500 km räckvidd, varvid enheter i Kaspiska Havet t.ex. kan nå mål i Sverige och enheter i Östersjön kan nå mål i Mellanöstern m.m. Robotarna som skjutits hittills har huvudsakligen skjutits från Buyan-M klass korvetter, som trots deras ringa storlek kan bära 8 Kalibr-robotar. Korvettens ringa storlek möjliggör dock förflyttning längs Rysslands inre vattenvägar. Hittills är drygt 10 korvetter planerade att byggas. Två fartyg flyttades f.ö. också plötsligt från Svarta Havet till Östersjön härom året.
 |
| Den första av Buyan-M korvetterna, Grad Svijazhsk, avfyrar en Kalibr-robot. Foto: Okänd. |
Varför är då Buyan-M och Kalibr så intressant? Ryssland har under flera år följt framgångarna som USA har haft med att kunna genomföra fjärrbekämpning från fartyg världen över där målen funnits i Irak, Afghanistan, Sudan, Libyen, Jemen, Syrien m.m. Kryssningsrobotar är mycket effektiva och svårstoppade. Rysslands främsta intressen ligger dock inom några hundra mil från de ryska gränserna och man har både svårt att hålla igång en kapabel fjärrbekämpningsförmåga med bombflyg (flygplanen är mycket gamla och har usel tillgänglighet) och de ryska flottornas övervattensförmåga på större haven är heller inte mycket att komma med längre. Samtidigt gör INF-avtalet från 80-talet att varken Ryssland eller USA får hålla sig med markbaserade ballistiska robotar eller kryssningsrobotar med räckvidder mellan 50 och 550 mil. Avtalet ledde som exempel till avvecklingen av USA:s ballistiska Pershing-robotar, den markbaserade versionen av Tomahawk, samt att de ryska Iskander-systemen idag på pappret är begränsade till att ha under 50 mils räckvidd. INF-avtalet tillkom då bägge supermakterna var rädda att motståndaren skulle vara lockad att genomföra ett överraskningsanfall med dessa medelräckviddiga markbaserade system eftersom de var så svåra att bekämpa och gav så kort förvarning mellan skott och nedslag.
Ingen begränsning finns dock för flygburna eller fartygsburna system. Här har nu Ryssland med Kalibr-systemet börjat utnyttja en intressant möjlighet i INF-avtalet. De små Buyan-korvetternas möjlighet till uppträdande på de inre vattenvägarna och innanhaven, gör att de blir nästan lika svåra som markbaserade system att upptäcka och framförallt slå ut p.g.a. deras tillbakadragna geografiska lägen.** Samtidigt kan de själva slå långt och svårupptäckt med sina kryssningsrobotar, eftersom dessa till skillnad från ballistiska robotar färdas marknära och därför blir mycket svåra att detektera både vid avfyrning och anflygning. Det är inte för inte som den gemensamma faktorn hos de nybyggda fartygen i de ryska flottorna, oavsett klass, är att de kan beväpnas med Kalibr-systemet.
Innebörden för svenskt vidkommande är tvåfald. Den ena är välkänd, nämligen att Ryssland i händelse av en konflikt med Sverige kan nyttja vapensystem från avstånd som gör det omöjligt för Sverige att detektera avfyrning. Det kommer minst sagt att bli en utmaning att detektera dylika anfall. Svårigheten för ett luftförsvar att detekera och framförallt skydda sig mot kryssningsrobotar, har med all tydlighet framgått av det senaste årets anfall från USA, Storbritannien, Frankrike och Israel mot mål i Syrien. Här finns det en uppsjö av intressant empiri att studera inför att det nya svenska luftvärnet organiseras och tas i bruk. Jag bedömer att kryssningsrobotar fortsatt kommer att vara det mest frekventa och troliga hotet mot mål på svenska fastlandet.
Det andra innebörden är den intressanta möjligheten att utnyttja inre vattenvägar. Skulle Sverige välja att anskaffa riktigt långräckviddig bekämpningsförmåga så är det inte säkert att en flygburen förmåga skulle ge bäst tröskeleffekt, vilket många verkar förutsätta. Bästa skydd uppnås sannolikt genom placering på fartyg eller ubåt och basering i någon av de större sjöarna då man där skulle vara så gott som helt skyddad vid ett initialt angrepp mot Sverige. Därmed skulle en angripare alltid tvingas räkna med att behöva hantera denna långräckviddiga bekämpningsförmåga vid ett angrepp, vilket därmed blir typexemplet på en tröskeleffekt. Det är en utmanande tanke.
* En debatt om svensk anskaffning av kryssningsrobotar har pågått sedan 2014, då den dåvarande regering talade om att förmågan borde anskaffas på sikt. Förslaget har också kommit från Försvarsmakten och Försvarsberedningen, m.fl.
**Jämför även Sovjetunionens användning av Bottenhavet för basering av kärnvapenbestyckade Golfklassubåtar för att hålla dessa mer skyddade från NATO:s attackubåtar, än vid uppträdande i världshaven.
Tidigare inlägg om kryssningsrobotar, markmålsbekämpning och tröskelförmåga:
- En dag full av kryssningsrobotar
- Dags att höja tröskeln - Del 3: Luftburen offensiv förmåga
- Dags att höja tröskeln - Del 4: Ubåtsbaserad andraslagsförmåga
- Den icke-existerande arsenalen & del 2
4 kommentarer:
Att substantiell långräckviddig bekämpningsförmåga utgör en nyckelkomponent i ett krigsavhållande tröskelförsvar får nog anses vara oomstritt inom professionen. Mot den bakgrunden ter det sig rätt obegripligt att svenska politiker valt att välja bort detta bestyckningsalternativ för de ubåtssystem som för överskådlig framtid kommer att binda en ansenlig andel av försvarsanslagen.
Torpedbestyckning innebär av lätt insedda skäl en påtaglig begränsning avseende målval och får nog i sammanhanget anses utgöra en suboptimering...
Intressant koncept. Enda nackdelen är väl att det är relativt personalkrävande.
En annan svårlöst gåta på temat suboptimering är varför försvaret valt att inte prioritera integration av torped 47 i HKP 14F. Om en nation är oförmögen att hävda sin territoriella integritet - vilket beträffande undervattensdomänen dessvärre är fallet för Sverige idag - kan med stöd av den internationella folkrätten den nationella suveräniteten ifrågasättas av en aktör med mindre goda avsikter. Det är inte utan att man frågar sig i vilken omfattning detta faktum har övervägts i den konsekvens- och riskanalys som rimligen [borde ha] föregått detta märkliga beslut.
Försvarsmakten - möter varje hot och klarar varje utmaning...
Självklart skall även sverige ha lågt flygande i förväg programmerade robotar som klarar ryska stora städer i vedergällnings syfte.Är så förbannad på ryssarna just nu,så dessa borde även vara bestyckade m.kärnvapen.
Skicka en kommentar