Ökade försvarsanslag kräver ökad personalfokus

Handlingskraft. Foto: Försvarsmakten

Det var ett mycket efterlängtat besked som kom på fredagen om att regeringen och stödpartierna Liberalerna och Centerpartiet nu är överens om att lägga den ekonomi som Försvarsberedningen föreslagit. Försvarsanslaget höjs därmed med 5 mdr kr/år under perioden 2022-2025. Det ger en god möjlighet för Försvarsmakten att planera långsiktigt och med tydliga mål, till skillnad från de tidigare, vaga besked som Regeringen gett under våren och sommaren. Man kan konstatera att ökningen både är för sen och för liten (den borde ha kommit redan för tio år sedan efter Georgienkriget med målet att vara på 2 % av BNP redan idag), men läget kunde vara avsevärt sämre så man ska vara tacksam för att den nedåtgående trenden nu äntligen bryts.

Försvarsberedningens förslag, liksom Försvarsmaktens Perspektivstudie, föreskriver båda en markant utökning av Försvarsmaktens organisation med ytterligare förband, liksom omsättning av äldre materielsystem (även om tyvärr Flottan hamnat utanför i denna försvarsbeslutsperiod). Det är också tillväxt som ÖB betonar under de chefsseminarier som just nu hålls runtom i landet. Svårigheten för Försvarsmakten är att tillväxa personellt, samtidigt som man ska lösa insatser och beredskap, samt utveckla krigsförbanden. Grundutbildning av personal är nämligen inte detsamma som de två andra aktiviteterna, som bägge måste vara högt prioriterade i det stadigt försämrade omvärldsläget. Att lösa ut den ekvationen är mycket komplicerat.

Framförallt fordrar tillväxt ett fokus på Försvarsmaktens personal. Försvarsmakten har inte råd att förlora personal i förtid eftersom detta har en starkt åderlåtande effekt på verksamheten när denna blir alltmer intensiv. Varje person som slutar i förtid innebär en ökad arbetsbelastning på dem som jobbar kvar, vilket i regel bidrar till sämre arbetssituation för dessa. En ökad mängd värnpliktiga måste utbildas för att organisationen ska tillväxa, samma mängd beredskap ska genomföras och ytterligare en vakans i krigsförbandet har uppstått tills en nyutbildad person uppnått rätt färdigheter för att fylla vakansen.

Såväl politiskt som inom myndigheten Försvarsmakten har det alltid varit för lätt att tala om nya materielsystem då dessa i bildform är lätta att visa upp och bländar åhöraren med handlingskraft. Få bemödar sig dock om att tala om personalen som ska bemanna det förband som ska nyttja materielsystemet och hur personalen ska rekryteras och fås att vilja stanna kvar i Försvarsmakten (vilket i sin tur också har en viss koppling till hur personen i fråga sedan ska avvecklas i form av pension).

Jag ser det därför som mycket viktigt att Försvarsmakten nu investerar ordentligt i sin personal för att kunna klara av att möta de krav på tillväxt som ställs både av omvärldslaget och politiskt. Personalbristen får dock inte innebära att Försvarsmakten tar in vem som helst eller ser genom fingrarna med dåligt uppträdande och förseelser. Att ha en vakans är därför ofta bättre än att ha fel person, då vantrivsel och hög prestation sällan går hand i hand. En god moral och en välfungerande organisation med hög uteffekt följer i regel på varandra, oavsett om det handlar om fredstida förhålladen eller strid. Tyvärr verkar få förstå att det är detta som är kärnan i Försvarsmaktens värdegrundarbete.

Liksom jag efterlyser ett ökat fokus på personal och rätt personal i Försvarsmakten, så vill jag också se ett ökat politiskt engagemang i Försvarsmaktens personalfrågor. Det behövs en insikt om att Försvarsmaktens yrken inte är som alla andra och därför kan ställa helt andra krav på villkor än andra offentliga yrken. I personalfrågorna ligger nämligen nyckeln till en lyckad tillväxt och den operativa effekt som försvarsbeslutet beställer.