Om en beredskapsinsats

Stridsvagn 122 på Gotland vid tidigare beredskapskontroll. Foto: Försvarsmakten.

Stridsvagn 122 på Gotland vid tidigare beredskapskontroll. Foto: Försvarsmakten.

 
Måndagen den 24 augusti meddelade Försvarsmakten att man hade inlett en beredskapsinsats i södra och sydöstra Östersjön med anledning av det rådande omvärldsläget. Framförallt är det situationen i Belarus och Ryssland som oroar. Det finns god anledning att diskutera denna operation närmare utifrån de senaste årens händelseutveckling och det stundande försvarsbeslutet. Det är också mycket glädjande att konstatera att Försvarsmakten ligger på rätt sida i beredskapstrappan och heller inte tvekar att kommunicera kring beredskapshöjningen. Som Johan Wiktorin konstaterade under måndagskvällen så är detta den största beredskapsoperationen som Försvarsmakten genomfört sedan augustikuppen i Sovjetunionen 1991.

 

Trots Georgienkriget 2008 och det då yrvakna svenska uppvaknandet har det tagit lång tid för Försvarsmakten att ställa om till en högre nationell försvarsförmåga. Det tog till året efter innan Försvarsmakten gavs i uppgift av regeringen att även planera för ett försvar av Sverige. I det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 betonades att omställningen endast kunde ske i den takt som ekonomin medgav. Ekonomin medgav just inget alls, särskilt inte beredskap. Beredskapen var i hög grad ett resultat av vilken personalekonomi som fanns. Konsekvensen av detta blev tydlig även för allmänheten vid den s.k. ryska påsken 2013 när jaktincidentberedskapen enligt då rådande (och politiskt sanktionerade) inriktning inte var i tjänst nattetid. Därefter påbörjades en förändring.

Vid den ryska annekteringen av Krim höjde de flesta av våra grannländer sin beredskap och kommunicerade detta öppet. NATO effektuerade en av sina beredskapsplaner för att förstärka Baltikum och förstärkte med bl.a en halv division amerikanska F-15 jaktflygplan från Storbritannien (den andra halvan var redan insatt som NATO:s jaktberedskap på Island). I Sverige skedde dock inte mycket och det fanns heller ingen politisk kommunikation kring det mycket spända läget i Östersjön. Östersjön gick över en natt till att bli den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland och har sedan så förblivit.

Annekteringen av Krim och Rysslands krig i Ukraina föranledde en ominriktning av försvarsbeslutet 2015 och också en helt annan försvarsplanering med stora förändringar inom den militära beredskapen. Beredskapen har blivit betydligt mer heltäckande och framförallt flexibel. När Försvarsmakten nu höjde sin beredskap så skedde det både snabbt och det finns också en stor uthållighet i beredskapen. Sedan 2015 så har också Försvarsmakten flera gånger intagit högre steg i beredskapstrappan med lyckat resultat, även om det inte alltid blivit känt. Det finns en väsentlig faktor för att Försvarsmakten kunnat nå dessa resultat.

Stående förband med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Det som det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 verkligen fick rätt var att skapa möjligheten till en stående organisation med kontinuerligt tjänstgörande personal, innefattande även gruppbefäl, soldater och sjömän utöver officerare. Dessa finns koncentrerade till förband som behöver vara snabbt gripbara. För 15 år sedan hade en motsvarande beredskapsoperation varit svår att få till stånd då de enda då gripbara resurserna för markförbanden hade varit rättså nyligen inryckta värnpliktiga. För Flottans del hade det sett bättre ut, medan Amfibiekåren och Flygvapnet hade haft det svårare. Ett gott exempel på något som finns idag tack vare just det nuvarande personalsystemet är stridsgruppen på Gotland.

Krigföringen har också de senaste 20 åren utvecklats mot att i hög grad utspelas i gråzonen mellan fred och krig och variera i konfliktskalan (icke-linjär krigföring). Detta ställer stora krav på att snabbt kunna gå upp i beredskap och uthålligt befinna sig i en högre beredskapsgrad, samtidigt som man fortsätter att lösa fredsproduktionen. Den organisation som varje gång kräver ett politiskt beslut för mobilisering för att ge handlingsfrihet, kommer garanterat att inte vara på rätt plats när det behövs. Den anställda personalen är direkt tillgänglig för operationer genom beslut om aktivering. Detta är ett beslut som fattas av Försvarsmakten, och kräver således inte ett politiskt beslut. Likaså äger också Försvarsmakten att besluta om den tidvis tjänstgörande personalen, vilket också bidrar till en hög tillgänglighet.

Det är med anledning av ovanstående oroväckande att se de försvarspolitiska krafter som vill lägga tonvikten på ett mobiliseringsförsvar på bekostnad av den stående organisationen, men också den tidvis tjänstgörande personalen. Det är den stående organisationen som ger handlingsfrihet och som framförallt också kan skapa tiden för en mobilisering om man tvingas till änden av konfliktskalan. Resultatet riskerar att bli en trögare organisation som är beroende av politiska beslut för mobilisering för att vara tillgänglig. Det gör en mobiliseringstung organisation både olämplig för snabba förlopp och mindre användbar i icke-linjära gråzonsförlopp.

Jag ser det därför som av stor vikt att Försvarsmakten behåller en så stor stående organisation som möjligt, samtidigt som det är viktigt att denna kan kompletteras med mobiliserande värnpliktsförband för att ge både volym och uthållighet i konfliktskalans högre nivåer. Försvarsmakten och försvarspolitiken har all anledning att vara stolt idag över den förmåga och flexibilitet som organisationen har idag. Låt nu inte detta åka ut med badvattnet i det stundande försvarsbeslutet.

3 kommentarer:

GryendeMorgon sa...
26 augusti 2020 kl. 08:52  

Bra sammanfattning av ett outtömligt ämne, hoppas våra politiker har haft en bra sommar och att kommande beslut speglar detta!

Vi behöver stärka våra plattformars eldkraft men också skydda våra depåer/baser mot överraskande utslagning för att ha något att sätta in i händelse av konflikt i enlighet med doktrin område 4.

Att ovanstående kostar det vet vi men det är ingenting mot om vi inte gör något!

Andlir sa...
2 september 2020 kl. 14:00  

Mycket konkret och pedagogiskt inlägg. Jag har själv gått från vpl förespråkare till att helt omfamna det stående och ständigt beredda yrkesförsvaret. Yrkesverksamma har en helt annan möjlighet att bygga upp, bibehålla och utveckla avgörande förmågor för att lösa uppgiften. Desss förbands personal måste liksom deras förmåga, få erkännande! Bättre villkor! Högre lön!

Jag ser också en hög motivation och ökande förmåga/motståndskraft hos Hemvärnet och tror att Hv kommer att utgöra ett fruktansvärt hinder/problem för fi.

För att kunna hantera gröngrå/svartklädda personer som -utan beteckningar- uppträder fientligt på svenskt territorium, så måste polisens förmåga ökas drastiskt avseende beväpning och utbildning. Det vore också mycket värdefullt att återinstallera Beredskapspolisen så snart som möjligt.

John Metreus sa...
2 april 2022 kl. 17:36  

Att en stående organisation har fördelar är självskrivet, men jag skulle vilja hävda att den också medför nackdelar, särskilt om den är hårt slimmad på gränsen till anorektisk.
Här är det framförallt skalbarheten jag avser, där ledtiderna för en utvidgning kraftigt förlängs när hela strukturen anpassats för verksamheten i nuet.

Det är inget som enbart gäller Försvarsmakten, parallellerna är tydliga om vi ser till flyktingvågen 2015, när skolor, tandvård, sjukvård m.m. plötsligt skulle hantera större befolkning än de för tillfället var dimensionerade för. Varje skolklass kräver grundskolelärare, som tar flera år att utbilda. För att utbilda fler grundskolelärare krävs fler lärare på universiteten, som tar ännu längre på att sig att uppnå erforderlig kompetens.

Om en infanterisoldat tar runt ett år att uppnå full (eller i vart fall en godtagbar) nivå, medan en brigadchef behöver 8-10 år från första kontakt med FM till att betraktas som fullt kompetent, är det då vettigt att låsa upp de i antal begränsade platser som finns i organisationen?
Enligt min mening borde det inte finnas någon under plutonchefs (motsv. i respektive vapenslag) kompetensnivå i den fasta organisationen.

Då detta per automatik innebär att de flesta är överkvalificerade borde det naturligtvis avspeglas i löneläget, men i budgetanslagen betraktas som en självklar kostnad för att vid behov kunna utvidga Försvarsmakten inom rimlig tid vid behov.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade