Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på "det stora patriotiska kriget", utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.


Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

8 kommentarer:

Max Hanemann sa...
10 maj 2015 19:08  

"Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut."

Om uppgiften att 70% av svenska journalister sympatiserar med antingen (v) eller (mp) stämmer torde detta vara en fåfäng förhoppning.

Paul Göransson sa...
10 maj 2015 21:26  

Väl skrivet.
Dock inte oväntat då svensk media till stor del är vänstervriden och därmed av outgrundlig anledning positiva till Ryssland eftersom Ryssland är "motståndare" till USA.
När det gäller andra världskriget borde det räcka med att referera till wikipediasidan gällande produktion av krigsmateriel för att visa vilket land som i verkligheten var avgörande för Tysklands förlust, nämligen USA.

Bo H sa...
11 maj 2015 12:07  

Denna bloggtext bör användas i skolundervisningens SO (samhällsorientering)

Sinuhe the Egyptian sa...
11 maj 2015 21:48  

Ska man hårddra utgången av det andra världskriget så var det Winston Churchill som vann det. Hade Storbritannien lagt ner sina vapen hade vi sannolikt talat tyska på denna blogg och världen sett väldigt annorlunda ut.

Churchills okuvliga beslutsamhet att fortsätta motståndet siktande till seger var den största enskilda orsaken till att Tyskland slutligen besegrades.

Man ska å andra sidan inte underskatta vikten av Röda Arméns styrka i vågskålen. Sovjetunionens tyngd kom dock mycket senare.

GMY

Sinuhe

Gormel01 sa...
14 maj 2015 08:45  

Ändamålet helgar medlen, heter det. Den sovjetiska mordmaskinen höll samman dess krigsmakt genom massdödande av egen personal.

Men man besegrade den tyska krigsmakten, kunde ockupera och omgestaltade öst- och Centraleuropa till folkrepubliker med egna mordmaskinerier och därmed alla fick ryska som första främmande språk.

Hade engelsmännen ej valt att kämpa så hade sannolikt ett slags nazistiskt EU uppstått på 1950-talet och vi alla hade haft tyska som första främmande språk.

Hade tyskarna ej anfallit sovjetväldet utan fortsatt ha en kaotisk parlamentarisk demokrati så hade vi alla nog levt i folkrepubliker även vi med ryska som första främmande språk, då sovjetväldet gärna ville utökas på andra svagare makters bekostnad.

Helgar verkligen ändamålet medlen? Ja det verkar så - om man segrar.

I en inte så biblisk skala som Hitlers krig mot alla finns kriget i Finland 1918, som i svenska medier, såsom det vältaligt beskrivs i artikeln ovan för det mesta betraktas som massmord på röda arbetare av vita borgerliga.

Alternativet förespråkas ej öppet av skribenter, men väl indirekt: alternativet till det vita motståndet och våldet hade varit en finsk mordisk folkrepublik, sannolikt ingående i det stora sovjetväldet.

Man tycks mena att ändamålet endast helgar medlen om det är röd sida som segrar.

När ryssarna kastade av sig sovjetväldet uppstod en underlig situation: skall den sovjetiska staten och mordmaskinens seger verkligen hyllas som en rysk seger? Kan andra världskrigets enorma uppoffringar ännu glömmas eller ens alls glömmas? Bör de glömmas?

Dagens ryssar har ett styvt jobb framför sig, och min känsla är att de bland oss som uppfattar dagens ryska stat som en fortsättning av sovjetväldet inte har helt fel, eftersom personalen i dagens ryska stat kanske till 50% är densamma, precis som i Västtyskland 1960.

Men antar man dessutom att våldet är den enda drivkraften i det ryska samhället, precis som i sovjetväldet, så misstar man sig. Marknadskrafterna har återkommit liksom den ryska kyrkan.

Slutsatsen blir: lugn, till varje pris lugn. Då får vi tiden på vår sida, och ryssarna behöver tid för att bli som vi, kanske ett par-tre generationer.

Och för att skapa lugn börjar bl.a. Finland och Sverige ordna sina militära förhållanden bättre än hittills.

MVH Göran Mellblom

Band sa...
14 maj 2015 19:20  

Just bristen på problematisering kring att Hitlertyskland de facto gick in i andra världskriget i samförstånd med Staliryssland är verkligen besvärlig. Att England och Frankrike utkämpade inledningen av kriget på egen hand. Det sätt på vilket Ryssland hanterade det ockuperade Polen bland annat med masslakten av Polska officerare och tjänstemän i Katyn verkar lika utrensat ur det kollektiva svenska journalistiska minnet som ur ryska historieböcker.

capu di quattro sa...
20 maj 2015 09:45  

Finlandsvenska Yle hade igår ett program om mediakrig

http://arenan.yle.fi/1-2409474

Love Hjertén sa...
24 juni 2015 14:45  

Orka att du ska propagera på en så pass objektiv blogg som denna. Bredvid inte samma hjärndöda återspeglar av ideologier som Ryssland nu gör.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade