Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 


1 kommentarer:

am sa...
26 augusti 2015 kl. 08:04  

Håller med i stort. Men varför ska Sverige gör "mycket" , när andra länder särskilt USA inte tar detta seriöst. IS utgör inget strategiskt existentiellt hot och är egentligen inte något nationellt intresse för USA. Turkiet, Jordaninen och Saudi är visserligen viktigt för USA. USA vill att dessa länder ska vara stabila och allierade, men IS har inte förmågan att utgöra något allvarligt hot mot de länderna. Flyktingströmmar är ett stort problem för närliggande länder och Europa, men inte för USA. Då det är USA som har resurser i området blir det därefter (såväl underrättelser som logistik mm). Titta på statistiken för antalet "strike sorties", då inser man att USA inte tar detta seriöst. Jämför med Gulfkriget-91, Kosovo-99, Irak -03, Libyen-11 och Irak-14/15. Det är bara en bråkdel av attackföretag som genomförs vid jämförelse. http://www.wsj.com/articles/mark-gunzinger-and-john-stillion-the-unserious-air-war-against-isis-1413327871 . Även om artikeln har några månader på nacken ger det en klar och tydlig trend. Dessutom är flygbombning inte lösningen på detta. Det är alldeles för mycket konventionellt tänkande. Någon tänker i alla fall utanför boxen och möjliggör att IS inte kan härja fritt. http://www.express.co.uk/news/uk/595439/SAS-ISIS-fighter-Jihadis . USA och dess koalition (numera Sverige också) är inte seriösa och är man inte seriös ska man inte ge sig in i en konflikt. IS är kunde växa eller har till synes vuxit mht deras Info Ops kampanjer och att de vinner terräng där det är ett vakuum och att den irakiska staten inte finns där helt enkelt. IS gör något bättre än någon annan Jihadigrupp och det är marknadsföring och "outreach". IS skapar spänning mellan andra Jihadigrupper (exvis al Qaeda) vilket gör att dessa grupper kan bekämpa och förgöra sig själva. I väst försöker vi bekämpa IS ideologi. Men hur kan vi göra det när vi själva inte förstår vare sig vår egen ideologi och framför allt inte en islamsk Jihadigrupp sådan? Väst borde tala om det jordnära så folk förstår. Det vill säga "IS är ett kriminellt avskum och vill du (ungdom) verkligen tillhöra en grupp som utnyttjar barn och våldtar kvinnor och sedan själv bli kanonmat? " "Varsågod och åk, men kom inte tillbaka och det är ca 30-40 procent att du blir dödad." Som strategin utspelar sig nu är det viktigaste att innesluta IS och förhindra spridning. IS framfart och "styre" är för grymt vilket folket kommer så småningom (år) att resa sig själv mot. Däremot, om USA med dess koalition vill göra något ska man börja med att behandla IS som en stat (OBS ej erkänna). Instatsregler och tillåtande av trupp som deltar i strider måste ändras. Om detta inte sker faller trovärdigheten för väst. Väst måste kunna delta i strider på marken, då kan verkansprocessen och måluttag se annorlunda ut. Om USA ser IS som ett system istället som nu och kan verklig bekämpning (av infrastruktur och ekonomiska tillgångar....hur kan det komma sig att IS fortfarande kan sälja olja? Inte seriöst) och påverkan påbörjas. Det var många om, men är det oklart vilken typ av konflikt det är eller om politikerna ger otydliga mandat eller slutmål blir det också därefter. Återigen är man inte seriös ska man inte delta i en konflikt. Det blir bara fel i slutändan.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade