Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.


Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån "långtbortistandoktrinen" anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.


Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.