Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.
När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.
Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.
Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.
Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.
Det var just sådana "ledarskapsövningar" och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?
Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.
Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.
Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:
• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
• Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
• Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
• Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
• Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
• Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
• 3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
• Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
• Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar
Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.
När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.
Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.
Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.
Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.
Det var just sådana "ledarskapsövningar" och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?
Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.
Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.
Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:
• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
• Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
• Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
• Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
• Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
• Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
• 3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
• Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
• Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar
Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.
6 kommentarer:
"Tyck som chefen, fast mycket mer" är fortfarande det bästa (enda) sättet att göra karriär.
Hur ska vi kunna bli bättre när major och uppåt inte får använda ordet "problem" utan istället talar om "utmaningar" dvs något som man inte nödvändigtvis måste ta tag i och komma till rätta med?
Bra inlägg. Jag håller med om att rymden är en viktig arena som vi inte riktigt har tagit på allvar. Då jag jobbar som rymdfysiker och som soldat så är det något som intresserar mig ur många perspektiv.
Däremot så vill jag påpeka att vi inte har förmåga att skjuta upp egna satelliter. Vi har varit huvudansvariga och byggt ett antal satelliter men kan inte gör egna uppskjutningar till omloppsbana. Det måste vi göra med hjälp av andra. Vi kan från Esrange skjuta upp mindre nyttolaster i paraboliska banor. Det finns planer på att kunna skjuta upp nano/microsatelliter från Esrange men det kräver att vi bygger ut Esrange och att vi samarbetar med Norge eftersom vi kommer behöva utnyttja deras luftrum. Men vi inte längre utvecklar egna satelliter, utan bara komponenter, så börjar den kompetensen gå förlorad. Vilket i det långa loppet hotar vår förmåga att säkra vår tillgång till rymden.
Jag har skrivit om det här lite mer utförligt som ett svar på Folk och Försvars seminarium, Rymden: Strategi för militär förmåga och civil nytta. https://lovealm.wordpress.com/2015/10/21/for-sverige-i-rymden/
Love Alm
@DrLoveMachine
lovealm.wordpress.com
Mycket bra inlägg. Både vad gäller hålla debatten levande och den utveckling på tekniksidan som måste beaktas för försvarets utveckling.
Locket på kändes verkligen under slutet 90 talet och framåt. Känns som det återuppstått efter vårårens försvarsbeslut, precis som du skriver.
"Gilla läget, vi får inte mer resurser" "Glaset är halvfullt, inte halvtomt" "Glaset är halfullt, med ytspänning" något som väl för övrigt inte är fysikt möjligt.
Jag upplever att många återigen blandar ihop "att göra ett bra jobb med det man har" med att "vilja utveckla FM genom diskussioner och ifrågsättande av hur den är utformad/utformas mot 2025=>, vilken hotbild vi ser m m".
Det finns enligt mitt sett att se det inget motsattsförhållande i de två synsätten. Tyvärr upplever jag att det är en ganka ovanlig inställning. Det uppfattas av många (chefer) som ilojalt att nu fortsatt "försvarsdebatter"
GalärslavHKV
Jag upplever på min arbetsplats att det enda som i praktiken räknas är att kunna leverera medhåll och det chefen vill ha, oaktat vad som utvecklar mest krigsduglighet. För omdömen inför RALS, vilket är enda gången feedback genomförs organiserat uppifrån tas ej underordnades syn in på cheferna.
Detta har skapat en kultur där de chefer som ler mest uppåt och driver på personalen hårdast premieras. Det viktigaste tycks vara att mätbara storheter och positiv synlighet på kaserngården uppnås. Hos oss skapar det sjukskrivningar på soldatnivå och ett enligt sjukgymnasterna anmärkningsvärt högt skadeläge.
Kulturen sitter i väggarna och är inte synlig i det vardagliga umgänget. Den synliggörs i samband med befodran, ansvarstilldelning och möjligheter till personlig utveckling .
För att komma till rätta med det hela är steg ett att även ta in underställdas bild av sina chefer.
Därefter behöver det en större förnåga till kritiskt tänkande på alla nivåer. Detta löser sig förhoppningsvis när OP-officerare släpps in i finrummen. Därför måste det bli enklare för dem att komma dit och i och med det börjar vi närma oss den bärande idén bakom tvåbefälssystemet.
För som det är nu är min arbetsplats på väg åt fel håll avseende officers- och soldatrekrytering och bibehållandet av dessa.
Locket lades på av Ove Wiktorin när han tog över som ÖB. Visst kan det finnas en tanke att detta var för att tysta debatten, men det främsta skälet var helt enkelt att Försvarsmakten organiserats som en myndighet med en chef.
Tidigare var Armen, Flygvapnet, Marinen, Försvarsstaben egna myndigheter, ja varenda flottilj, regemente, Militärområde m m likaså. Som myndighetschef hade dessa både rättigheten och skyldigheten att uttala sig. Nu innebar myndigheten Försvarsmakten att endast ÖB och av denne utsedda företrädare var de som uttalade sig. En myndighet - en mun. Wiktorin hade knappast något val.
Sedan har det alltid varit karriärbefrämjande att säga rätt saker och haka på chefen som en sugfisk. Sugfiskar har dessutom svårigheter att klara sig själv om värddjuret försvinner. Brukar ofta leta upp en ny värd. Det här är inget specifikt för den militära miljön. I det civila är detta utvecklat till en konstart.
Intresserade kan googla och leta efter det sk Översteupproret. De som skrev under är egentligen inte de intressanta, utan leta efter de som inte skrev under. Lägg på några stjärnor och man skall finna. Rätt eller fel, bra eller dåligt, vet ej, någon av dem är faktiskt riktigt duktiga.
Visst är det bra att kunna skjuta långt. Men man måste veta vad man skjuter på. Inte det enklaste att hålla uppdaterat när det idag knappt går att skilja kombattanter från icke-kombattanter.
Angående debattläget, i denna och många andra frågor i dagens Sverige, rekommenderar jag boken "Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich. Det är ur en socialdemokratisk amerikansk cancersjuk kvinnas perspektiv, men positivt tänkande som metod att förtrycka kritik och eget tänkande och förneka verkligheten är allt genomsyrande. Psykologisk krigföring om något, mycket bekvämt för makthavare av alla slag att alla känner sig tvungna att hurra och hylla och undvika "negativa" tankar. Recension här:
http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2010/jan/02/cancer-positive-thinking-barbara-ehrenreich
Egen förmåga att skjuta upp satelliter har som sagt inte Sverige. För en dryg halv miljard kr kan man köpa en satellituppskjutning i USA, när SpaceX får ordning på sin raket igen, och hos Ryssland ungefär lika billigt. Hos andra i USA, ESA, Japan är det flera gånger dyrare. Tre olika amerikanska raketer har misslyckats inom ett år. Även Ryssland har upprepade problem med sin stora Proton från anno 1965. I länken nedan finns en bit ned en "score card" över antalet uppskjutningar till omloppsbana hittills i år. Ryssland:USA:Kina:ESA 21:18:13:7. Dock framstår USA som helt överlägset i kvalitet, förmåga och utveckling.
http://russianspaceweb.com/2015.html#turksat4b
Skicka en kommentar