Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

12 kommentarer:

Paul Göransson sa...
4 juli 2017 06:14  

Jag håller med om i princip allt du skrev i detta inlägg. Det är nära nog exakt det jag själv propagerat för när det gäller luftvärnet (Jag kanske är partisk genom utbildning på Lv3 i grunden).
Jag skulle dock inte basera ev luftvärn i Uppsala utan snarare i Kungsängen eller kanske ända ute på Berga (beroende på plats för förbandet). Med anställd personal på förbandet är det dessutom möjligt att upprätthålla beredskap 24/7.
Exakt vilken försvarsgren som de tillhör är av mindre vikt dock avskräcker historien. Det var flygvapnet som ville avveckla rb68 eftersom flygplanen hade "tillräcklig" förmåga (och troligen för att man ville ha mer pengar till spetsnosar).
Flygvapnet motsatte sig också inköpet av rb67 av troligen samma skäl.
Därmed tror jag att antingen ska luftvärnet vara en helt egen försvarsgren eller fortsätta tillhöra armén. Helt enkelt för att annars kommer flygvapnet att lägga ner systemet eller vägra modernisera det om några år för att bevara mer flygplan.
Flygvapnet bör dock ha eget organisatoriskt luftvärn för med närliggande skydd av flygbaserna på samma sätt som armén behöver ha brigadluftvärn med räckvidd mellan iris-t och det nya systemet, även flottan behöver ha samma typ som flygvapnet misstänker jag för sina baser.
Desto färre flottiljer och marinbaser vi har desto mer måste vi skydda dem.

Citizen sa...
4 juli 2017 08:52  

Delar analysen. Dock saknar jag aspekten om förvarning och invisning av mål för bekämpning. Ett LV behöver få relevant indata och kryssningsmissiler kommer gärna under horisonthöjd vilket riskerar göra reaktionstiden enormt kort.

Adrian sa...
4 juli 2017 18:49  

Med tanke på att vi har en hel del Ps-91 över från RBS90 systemet så borde ju dessa utnyttjas om vi väljer SAMP/T till att ge större målinvisning mot kryssningsrobotar.
Problemet med dessa är ju den extremt korta förvarningstiden men en radar som Ps-91 med datalänk vore ju idealisk för att varna mot dessa.

Persson sa...
5 juli 2017 00:20  

Mycket bra förslag. Ryssland övar ju mycket på att göra plötsliga beredskapskontroller med anfallsinriktning och att på högst ett dygn efter fattat beslut inleda operationer. Förvarningstiden kan i värsta fall bli mycket kort eller närmast obefintlig. Har ett förslag som går göra nu direkt och som sedan blir ett korträckviddigt komplement till det nya systemet. Det är att utbilda en del av personalen på de basskyddskompanier som redan finns på flygbaserna på t.ex. Robot 70(ng/D) och rbs 23. Några får som komplement till sina vanliga uppgifter att kunna bemanna dessa system vid behov. Målet bör vara att några med denna utbildning alltid ska vara i tjänst och därför behöver fler än behovet utbildas även om det inte handlar om så många totalt. Militär grundutbildning har de redan liksom till en del schemalagd tjänstgörning. Endast utbildning på aktuellt system behövs. Stödfunktioner finns redan på enheten liksom luftlägesbild. Då kan viss 24/7 beredskap upprätthållas då personal med vakttjänst alltid finns på plats. Kostnaden blir inte särskilt hög heller för vare sig personal eller system då de redan finns. Rbs 23 har vidareutvecklats av Saab och de enheter vi har kan uppgraderas så detta system behöver inte sågas eller jämföras med system med längre räckvidd utan ses som ett komplement .

gbd crvx sa...
5 juli 2017 12:06  

Jo det verkar rimligt att ha förbanden på högre nivå, men en fråga ang organiseringen. Om jag uppfattat det rätt så är det två "bataljoner" á 3-4 "batterier per bataljon som ska köpas in?Hur självständiga är då dessa? Dvs hur vidt kan man sprida ut dem om man skydda mer yta/object?

Luftvärnsofficer sa...
5 juli 2017 23:28  

Wiseman har nu lyft av locket på en återkommande frågeställning i luftvärnets historia. Inlägget påvisar att luftvärnet åter är eftertraktat och önskat vilket inte var fallet för tio år sedan då förmågan höll på att avvecklas. Det nationella försvaret i dagens mer osäkra omvärldsläge kräver ett luftvärn som är modernt och kan hantera dagens möjliga lufthot. Luftvärnet ses nu som prioriterat  i Sverige liksom i stora delar av Västeuropa och USA.

Wisemans inlägg riktar tyvärr energin mot fel sakfråga, problemet är vare sig organisation eller den dagliga  baseringen. Problemet är bristen på tillräcklig  luftvärnsnumerär. Att förmågan behöver moderniseras är  av politikerna redan beslutat men få talar om behovet av en utökad numerär. Inte ens när Sverige hade över tjugo bataljoner ansågs förmågan räcka för skydd av alla tänkvärda skyddsobjekt. Dagens två bataljoner är oavsett en kommande ombeväpning otillräcklig. Wisemans föreslagna utgångsgruppering kan tyckas logisk, men det är inte svårt att finna en rad olika händelseutvecklingar som motiverar skydd av helt andra områden eller objekt. Att utgångsbasera luftvärnet enligt Wisemans förslag ger knappast en större handlingsfrihet att nyttja förmågan i ex Göteborg, Västergötland, Norrland eller utomlands. Var luftvärnet bäst skall nyttjas beror på situationen. Luftvärnet måste därför ha en hög rörlighet och övas i alla möjliga tänkbara områden.
Att orsaken till valet av Halmstad en gång var fredsrationalitet är sant och dessa frukter kan nu skördas. Luftvärnsregementets placering i Halmstads ger hanterbara transportsträckor till viktiga områden i södra Sverige vilket regelbundet övas. Transporter till Norrland, Gotland eller utomlands är naturligtvis mer omfattande. Halmstad ger unika möjligheter till både flyg- och fartygstransporter vilket bland annat nyss har nyttjats under vårens basering på Gotland. Wisemans tanke om förhandslagring är klok men problemet är återigen den begränsade numerären. Om vi sprider ut det lilla luftvärn vi har så kommer det bli än mer komplext och tidsödande att försöka samla ihop styrkan där den väl behövs och ger operativ effekt.

I den dragkamp som Wiseman nu ger energi till så riskerar vi att dagens minimerade luftvärn slits isär och tappar effekt. Med erfarenhet från flera förbandsnedläggningar och flyttar så vet vi att det i nuläget vore en katastrof i vår strävan att öka vår förmåga. Det är viktigare att få en ökad förmåga och fler förband än att i nuläget bry sig om organisatorisk tillhörighet.

Luftvärnets organisatoriska tillhörighet är ett dilemma även i vår omvärld. Tyskland samlade sitt luftvärn i flygvapnet medan Nederländerna valde armén. Båda länderna hanterar och leder sina luftvärn i olika situationer på ungefär samma sätt som Sverige. Inget av länderna har sitt luftvärn utgångsbaserat vid något särskilt prioriterat objekt utan förutsätts flexibelt kunna nyttjas där förmågan för stunden behövs, exempelvis som nu i Turkiet. Man kan bevisligen välja vilket som, det viktiga är att ha tydliga uppgifter och vara tränad i att hantera dessa. Sverige måste likt andra länder kunna nyttja sin begränsade luftvärnskapacitet på ett situationsanpassat och flexibelt sätt vilket idag tränas. Operativ rörlighet är då en mycket viktigare förmåga än att statiskt utgångsgruppera på en för motståndaren känd plats. Att byta vapengrenstillhörighet eller organisation ger sällan de vinster som avses.

Vid Försvarshögskolan finns en magisteruppsats publicerad, "Luftvärnet ett organisatoriskt dilemma – En jämförelse mellan svensk och norsk utveckling" som belyser ämnet och leder till följande slutsats.

”Historien påvisar även att omfattande organisationsförändringar kan ge icke önskvärda effekter samt visa sig vara kortvarigt rationella. Det viktiga syns inte vara vilken försvarsgrenstillhörighet som väljs, det viktiga är hur organisationen fungerar och klarar av att anpassa sig i strävan efter att nå målen så optimalt som möjligt.”  

Paul Göransson sa...
6 juli 2017 09:11  

gbd crvx:
Beror på vad du definierar "batteri" som.
Den klassiska definitionen motsvarar kompani och är i USA "eldenhet" vilken innehåller 6 robotramper. (varje bataljon har 4-6 batterier).
En eldenhet kan inte spridas ut nämnvärt skulle jag säga.

Det jag tror är aktuellt är att vi ersätter robotramp för robotramp tyvärr vilket innebär totalt sett typ 8 robotramper om jag minns rätt eller motsvarande 2 eldenheter (batterier/kompanier). Dessa kan skydda ett begränsat område var, välj Stockholm eller Blekinge eller Gotland i princip.

Som jämförelse kan man använda Polen som ska köpa 8 batterier för ca 70 miljarder kr så då blir det mellan ett och två batterier av motsvarande typ till Sverige alltså i praktiken en till två eldenheter. Utspädning av batterierna innebär en mycket stor minskning av förmåga skulle jag säga.

Persson sa...
8 juli 2017 01:12  

Finns 16 st robotlavetter idag i rbs 97 enligt Försvarsmaktens hemsida

Rollern sa...
10 juli 2017 09:52  

Mot markrobotar av typen Iskander-M tillhörande 152ndra Robotgardesbrigaden i Chernjachovsk i Kaliningrads Oblasten, har Sverige och Európa inget försvar emot.
En av 152ndra Robotgardesbrigadens uppgifter är att slå just hangarer inrymmande Gripen, Eurofoghter, F-16, m.fl.
Om inte försvarspolitiker har förstått den ryska avsikten har vi heller inget försvar längre.

skidnisse sa...
11 juli 2017 08:55  

Om luftvärnet skall få rörlighet och därmed förmåga att överleva så bör kompletterande installationer göras på våra större fartyg. Om jag fattat rätt är det franska systemet utvecklat även för marint bruk. Då har vi möjligheten att ett fartyg kan luftförsvara hela städer och stora områden. Så köp också till marinen så vi äntligen får vettiga alternativ.

TRÖTT på tjafs sa...
16 juli 2017 12:34  

Hallå WW!

Efter att hållit mig långt ifrån de militära/politiska konspirationerna och nyligen uppmärksammat detta igen undrar en ju vart det bärkat under dessa 25 år som gått!

Frågan jag ställer mig är, kan vi lita på politikerna/försvaret?

Och som vanligt finns där eldsjälar så en eloge till dig WW, du har på begriplig svenska förklarat olika scenarier om vart vi befinner oss och vart vi är på väg mot!

Känner bara att vi befinner oss fortfarande i kalla krigets skugga och därmed arvet efter detta, mygel, fix och trix!

Visserligen ska ju inte allt upp på bordet men när det gäller ev. framtida konflikt bör vi ju sträva efter att ha det senaste och det bästa så befolkningen kan känna förtroende för vårat land och vår förmåga att hävda vår suveränitet.

Ett sätt är att visa tydlighet var vi har våra sympatier vilket är en tröskel i sig, som medlem i EU har vi skrivit på olika diktat som förpliktar trots förnekelser och dimridåer och också NATO där vi nu ombeds öka våra investeringar till 2% av BNP men utan en tydlig strategi så blir det den inhemska produktionen som gynnas.

Jag ser med förskräckelse på de olika lösningar som beslutas i våra olika församlingar av typen tråd och tuggummi, tar ett exempel, Tofta skjutfält. Barracker, billigt och otidsenligt i.s.f. En komplett bas som både kan ta emot och understödja en framtida konflikt i Östersjöområdet väl befäst och framför allt under EU-, NATO-flagg där vi är en del av kollektivet i stället för som nu, sura och tvära mot all inblandning som omogna curlingungar!

Ett medlemskap skulle innebära tillkommande medel så vi slipper uppfinna hjulet gång på gång i egen regi vilket blir koncekvenserna av ett alltför egensinnigt förhållningssätt, vi tränar ändå för det kommande medlemsskapet som lär bli aktuellt till år 2020 om jag inte läst mellan raderna alltför otydligt!?...

Nästa år invigs Aegis-systemet i norra Polen borde kunna kompletteras med THAAD varför inte på Gotland så täcks ju Baltikum också. Patriot och SAMP/T på varsin bataljon kompletterade med 97:n, 70:n, IRIS för närskydd. SeaSeptor eller liknande på våra båtar, kryssningsrobotar och RBS15 till flyg, båtar och u-båtar listan kan ju göras hur lång som helst!

Idag har vi bara i stort sätt Arlanda och Landvetter som kan ta emot den enorma mängd gods som det skulle innebära i händelse av konflikt för att understödja tillkommande förband därför ser jag en väl tilltagen lösning på Tofta som komplement.

Allt ovanstående plus mycket mer behövs för att vi kan känna oss ngt så när lugna och trygga i stället för att inte veta hur många kulor revolvern är laddad med, det får vara ett slut med den Ryska Rolletten som vi nu utsätts för!

Kristian sa...
17 juli 2017 14:39  

@skidnisse
Aster-30 kräver en allt för stor (djup) VLS för att få plats på våra små fartyg (SYLVER-70 eller "strike length" Mk41). Dessutom är stelthfartyg som Visby inte avsedda att agera luftvärnsfregatt och åka runt med tända radarsystem.

Min röst för fartygsrobot går istället till den brittiska CAMM (25km rkv) eller CAMM-ER (50km rkv). Samma system kan med fördel användas för arméns brigadluftvärnssystem för att på så sätt vinna lite stordriftsfördelar.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade