Ente Ting fortskrider alltmedan indikatorerna lyser rött

Under gårdagen bekräftade president Trump att USA kommer att lämna INF-avtalet. Detta är ytterligare ett steg i den branta utförsbacke som den europeiska säkerhetsordningen befinner sig i. Det blir också ett ytterligare exempel på den svenska politiska oförmågan att agera på de säkerhetspolitiska indikatorer man tidigare satt upp för att signalera behov av att revidera den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.

Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.

Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.

Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.

Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.


Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering

2 kommentarer:

Persson sa...
22 oktober 2018 01:11  

Så olyckligt att våra politiker skjuter upp beslut och finansiering till nästa försvarsperiod fastän de går fatta under innevarande. Varför ska beslut om t.ex. ytterligare förstärkningar på Gotland och militär förmåga i Västernorrland/Jämtland inte fattas förrän senare? Precis som om vi vore garanterade all tid i världen att i godan ro ta små steg framåt i en långsammare takt än vår omvärld, vilket ökar förmågeglappet snarare än minskar det. I försvarsbeslut 2009 står det att det ska finnas en förbandsreserv av fyra mekaniserade bataljoner som ska aktiveras om säkerhetsläget försämras. Det beslutet har det funnits grund för att ta för länge sedan. Till en början bemannad så gott det går med reservofficerare, f.d. anställda och värnpliktiga. Allt för att kunna öka förmågan att möta anfall i flera riktningar samtidigt.
Jag tror att det nu är helt nödvändigt att göra som man gjorde 1938 och som även moderaten Gunnar Hökmark föreslagit, nämligen att anslå ett större extraanslag. Detta bör kunna som tas ut i den takt Försvarsmakten önskar. Det ska gå till engångsåtgärder som kan göras direkt och avlasta försvarsbudgeten från en del stora anskaffningar så att övningar och annat inte hämmas. Om så är nödvändigt lånefinansierat. En stegvis höjning av anslaget mot 2% är önskvärd men inte tillräcklig då den annars till stor del de första åren kommer att slukas av omsättning av förmågor vi redan har såsom t. ex. nya sensorsystem. Vilket skulle medföra en långsammare tillväxttakt av förmågan än vad som är nödvändigt och praktiskt möjligt. Med ett sådant anslag kan utrustning som fattas till befintliga förband anskaffas utan att det går ut över övningsverksamhet. Lager av ammunition, robotar, reservdelar, bränsle och mat för att klara en längre konflikt kan köpas in. Annat som går göra är att återta materiel och system som finns i matrielreserven. Åtminstone anskaffa all utrustning till fler artilleribataljoner så att bara den takt det går att utbilda personal får sätta gränsen, inte ekonomin. Rbs 57 kan införas på bred front, även i hemvärnet, för ökad förmåga till fördröjningsstrid och mbt-bekämpningsförmåga. Rbs 23 till flygflottiljernas organisation för en högre luftvärnsberedskap. Listan går göras lång på sådant som går göra innan vi är en bit in på 2020-talet.

Anders Harrysson sa...
6 november 2018 10:46  

Vad är det för mening med att lägga nya försvarsreformer när man inte kan leva upp till tidigare tagna beslut?
Om man skulle driva ett företag efter lika handlingsförlammande agerande, skulle man snart gå i konkurs eller förlora sina potentiella kunder. Lika naivt att tro Ryssland ser oss som alliansfri stat, som anpassar oss, tränar m.m. med Nato. Det är väl snart bara Wallström som tror på att omvärlden uppfattar oss som neutrala.Detta ökar vår utsatthet då vi inte omfattas av Natos skydd, då vi inte är fullvärdig medlem. Fråga Balterna om dom ångrar sitt medlemskap i Nato? Vi är ju mycket för samarbeten i Sverige men när det gäller Nato är vi rädda för att reta Putin. Nästan alla politiker är medvetna om att skulle Baltikum ev. få besök av gröna män (turister)som vill skydda den rysktalande befolkningen så skulle Sverige automatiskt dras in i konflikten, utan skydd av Nato. Vad ska vi då förvara oss med vid vårt 1% försvar? Det är väl dags för lite ryggrad nu att ta ställning som våra nordiska grannar för demokrati, och tillsammans med Finland söka medlemskap i Nato och samtidigt snabbt öka våra försvarsanslag till minst 2% av BNP.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade