Behovet av en ny luftförsvarsutredning

Det är i år 42 år sedan den förra luftförsvarsutredningen gjordes i Sverige (1967) och snart 20 år efter målområdet för den.

Varför bör man överhuvudtaget göra en luftförsvarsutredning? Hur mycket vi än önskar eller kanske tror att vårt land har samma geografiskt fördelaktiga position som Nya Zeeland, har vi det inte. Våra gränser utgörs till hälften av två mycket vänligt sinnade stater, till hälften av stora delar fritt hav. Vårt nationella luftförsvar är det som först ska möta ett angrepp, tillsammans med de marina stridskrafterna. Ca 30 mil från Sverige ligger Ryssland. Ett land som av alla våra grannländer, men dock ej vårt eget, bedöms som ett säkerhetspolitiskt problem. Oavsett om man tror att Ryssland anfaller Sverige eller någon annan stat i närområdet imorgon, inte gör det alls eller något däremellan utgör ändå Ryssland under överskådlig tid den största faktorn i vad som dimensionerar vår säkerhetspolitik. Jag vill se den person som kan ställa sig rakryggad och säga att utvecklingen idag ser positiv ut i Ryssland.

I det luftförsvar vi har i Sverige idag är det inte heller någon som har tagit höjd för att man ska kunna realisera den försvars- och säkerhetspolitik som vår regering driver, d v s att Sverige i händelse av att ett av våra grannländer dras in i krig, aktivt ska stödja detta land militärt. Det svenska Flygvapnets skarpa uppgifter idag förefaller helt inriktade på att kunna lösa incidentberedskap med en rote, samt att med en annan rote kunna agera i en annan världsdel. För luftvärnets del verkar allt kretsa om att modifiera upp Rb 70-systemet för att med en pluton kunna stödja NBG. Men vad gäller för det nationella försvaret? Handfast vägledning och en tydlig målbild saknas helt.

Vad som inte saknas är en iver att aktivt rasera luftförsvaret utan plan för hur man ska ersätta skrotad förmåga (gäller också många andra delar av Försvarsmakten). Så sent som för tio år sedan utgjorde svenska Flygvapnet en absolut maktfaktor i norra Europa och utgjorde en mycket svårslagen spelpjäs i det svenska försvaret. Luftförsvaret utgjordes av ett system av system, med mycket hög redundans. Delsystemen var de olika flygsystemen, extremt skickligt integrerade med stridslednings- och luftbevakningssystemet och bassystemen. Därutöver fanns luftvärnet som komplement och för skydd av baser, markförband och befolkningscentra.

Hur ser det då ut idag? Mycket är säkert redan känt för dem som hängt med i nyhetsflödet och läst denna blogg och andra. Bassystemet är i princip helt skrotat och alla möjligheter till återtagning noggrant förstörda. Datastridsledningsförmågan är säkert känd från bl a nyhetsrapporteringen. I det nya stridsledningssystemet avses allt av vikt placeras ovan jord i en kontorsbyggnad i Enköping. Redan nu är nog Sverige det enda land i världen som utövar taktisk ledning av sitt flygvapen från en kontorsbyggnad mitt i huvudstaden.

I onsdags kom också beskedet att Flygvapnet överger den säkerställda baseringsmöjligheten i Mälardalen. 35 milj kr tror man sig spara in per år genom att stänga baseringsmöjligheten i Uppsala. I full enlighet med den övriga raseringsivern, överger man baseringsmöjligheten innan något alternativ tagits fram. Enligt uppgift har inget av de alternativ man tittat på (Arlanda, Bromma, Västerås) ansetts som realistiska. Man utgår ifrån att en ännu okänd civil operatör av Ärna ska vara intresserad att bära huvudkostnaderna om Flygvapnet ska ha fortsatt baseringsmöjlighet där. Vad det skulle kosta att vid behov lösa uppgiften från annan plats i Mälardalen förtäljer icke historien, men det lär inte bli billigt.

Samtidigt har luftvärnet decimerats så kraftigt att det endast var ren och skär lycka som räddade truppslaget från att försvinna i inriktningspropositionen. Någon reell förmåga är det dock inte att tala om. Det enda systemet som fungerar i alla väder och på högre höjder, Rb 97, är kraftfullt föråldrat och i en numerär att det bara skulle klara att skydda en plats i landet.


Luftförsvarsoförmågan är bara ett i raden av exempel där filtren mellan den taktiska nivån, där man har systemkunskap och systemförståelse, och den beslutande nivån, tappat bort budskapet på vägen. Det skulle inte förvåna mig om landets överbefälhavare fortfarande tror, liksom många politiker, att det bara är att trycka på knappen så försvinner flygplanen ut i skogen igen.

Vi har kastat bort investeringar för miljarder kr för att spara in korvören. Vi har idag ett av världens absolut bästa stridsflygplan, men knappt några vapen till det, ingenstans att basera det och inget sätt att kommunicera med det.

Det luftförsvar som vi hade för tio år sedan och som vi idag noggrant monterat ner på samma sätt som den klent begåvade bränner böcker, var resultatet av den stora luftförsvarsutredningen 1967. Det är hög tid att det åter tillsätts en bred luftförsvarsutredning för att staka ut en väg för det svenska luftförsvaret oavsett om den är nationell, världomspännande eller koncentrerad till Östersjön. Ingen, allra minst politikerna, ska sedan kunna komma och säga ”Oj, det hade jag ingen aning om”. Många är också de som vill att en ny luftförsvarsutredning görs, bland dem ledamöter ur KKrvA och ledamoten av försvarsutskottet och försvarsberedningen, Allan Widman (fp).

När vi ändå är inne på parlamentariska utredningar – hur vore det att också, men kanske inte samtidigt, utreda övriga arenors framtida uppgifter?


Nu blir jag säkert poppis igen bland kollegorna på Lidingövägen.

Innan jag blir dränkt i kommentarer om helikoptrar och transportflygplan, vill jag påpeka att inlägget handlar om luftförsvaret, inte om flygstridskrafterna.