Wikileaks och en förlorad livlina (uppdaterad 5/12 11.35)

Wikileaks är ett tveeggat svärd. Å ena sidan verkar man i många fall oberörd av framtida öden för de personer man publicerar information om. Den integritet man säger sig vilja bevaka, verkar inte alltid så viktig när man i nästa stund publicerar politikers sjukjournaler. I många fall publicerar man information som tidigare varit känd, men som media återigen cirkulerar eftersom man verkar ha fått ett färdigt informationspaket. I fallen med publicerad information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan blir det problematiskt, då ingen journalist och förmodligen inte Assange eller hans stab heller för den delen, har tid eller ork att gå igenom alla de dokument man publicerat eftersom det är ett arbete som sysselsätt tusentals underrättelseofficerare och soldater världen över att sammanställa till relevant information. I många fall har det rört rapporter från patruller i fält och från olika sagesmän. Utifrån detta ska sedan analytiker bedöma trovärdighet och korrekthet i information. Den analysen får man leta efter på något annat ställe hos Wikileaks. När det gäller diplomaters kommunikation hem till det egna landet är deras uppgift att förmedla bedömningar av läget på plats. Dessa är naturligtvis inte avsedda för allmänhetens och definitivt inte objektets ögon och har under århundradena så aldrig varit. Det förtar helt enkelt syftet med att ha en beskickning i ett land, om så skulle vara.

Å andra sidan kan Wikileaks vara till nytta när det gäller att avslöja politiskt rävspel, som t ex turerna kring det norska Gripenköpet och andra tillfällen när ord och handling på politisk och hög företagsnivå skiljer sig kraftfullt. Men till dess Wikileaks expanderar till att omfatta material från andra stormakter än USA blir bilden rätt skev.

I det senaste paketet med läckt material har svenska media kunnat frossa loss ordentligt eftersom det funnits ett antal dokument som rört Sverige. Mest besvärande har varit socialdemokratiska förbindelser med USA och den amerikanska ambassaden, där ledande socialdemokrater har fört samtal med amerikanska diplomater bl a om framtiden för den svenska militära insatsen i Afghanistan.

Hårt trängd är nu den Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, efter sina samtal med amerikanska diplomater om situationen inom det egna partiet. Att döma av de dokument som media idag rapporterar om verkar Ahlin vara en av få socialdemokrater med sjukdomsinsikt om partiets tillstånd. Nu har han haft otur med att bli avslöjad att delge den informationen till USA och för det kommer han att få gå, även om analyserna att avsaknaden av egna politiska idéer är grunden till partiets förfall, förefaller helt korrekta. Dokumenten visar också tydligt på det klassiska politiska problemet. I opposition är det enklaste att kritisera sittande regering för frågor som man själv skulle ha agerat likadant i om man suttit i regeringsställning.


Förlorad livlina

Tyvärr fanns inte Wikileaks under Kalla Kriget. Det hade varit oerhört intressant att låta svenska folket ta del av det dubbelspel rörande den svenska hållningen till USA och NATO och det fullständiga beroendet av dessa för svensk säkerhet. Forskaren Robert Dalsjö har skildrat detta i en avhandling (här recenserad av Mikael Holmström), men fortfarande återstår många frågetecken.

Från 50-talet fanns ett omfattande samarbete mellan Sverige och NATO i händelse av krig, men endast på absolut högsta nivå kunde detta avhandlas. Bilden utåt var att Sverige var alliansfritt och skulle agera neutralt i händelse av en konflikt öst-väst. I verkligheten skulle Sverige snabbt sluta upp på västsidan, och utgörandes halva den europeiska fronten stoppa en sovjetisk rörelse västerut genom Sverige och in i Norge och ut på Atlanten. Sverige omfattades av ett NATO-paraply även om landet inte formellt ingick i organisationen. Vid hot mot Sverige skulle utvalda delar av den högsta svenska militärledning, förmodligen tillsammans med utvalda regeringspolitiker utan deras förhandskännedom därom, snabbt resa till London för att därifrån kunna utgöra en exilregering och koordinera stöd till Sverige. Ser man historiskt skedde så också vid ett antal tillfällen då hotet mot Sverige var förstärkt, t ex då den sovjetiska Östersjöflottan låg utanför den svenska territorialvattengränsen, beredd att frita U-137.

Från 70-talet tilläts denna västliga livlina gå förlorad. Regeringen Palme överförde aldrig kunskapen om en existerande livlina och hur den skulle aktiveras till den borgerliga regeringen när man förlorade valet 1976. Det är inte svårt att inse vilket enormt sprängstoff en kännedom om att socialdemokratiska regeringar i 15 års tid aktivt fört en fullständigt annan politik än den man framhållit utåt, speciellt vid denna tidpunkt då Vietnamkriget och protesterna mot detta låg färskt i minnet. Det hade otvivelaktigt inneburit Olof Palmes sorti ur svensk politik.

Som Dalsjö påvisar och även dåvarande nytillträdde överbefälhavaren Bengt Gustafsson, lät Palme livlinan förfalla då han återfick makten. Gustafsson orienterades aldrig om livlinans existens även flera av hans närmaste underställda hade kännedom om denna (Läs gärna Gustafssons mycket intressanta bok om ubåtsjakterna). Kännedomen om en tidigare existerande livlina är även aktuell i dagens politiska situation, då vi idag i än högre grad är beroende av NATO-stöd för landets säkerhet. Fortfarande är det tabu att diskutera samarbete med NATO, om än inte lika starkt som tidigare.


Nu är mycket av agerandet höljt i dunkel avseende förhållandena mellan socialdemokratiska svenska regeringar och USA och NATO. Det börjar bli bråttom att sammanställa en vitbok om en sådan någonsin ska kunna komma till stånd. Många av de inblandade har börjat dö undan och med dem informationen om hur det egentligen förhöll sig. Hade Wikileaks funnits på 70- och 80-talen hade vi kanske kunnat ha informationen redan då. USA visste hur det förhåll sig. Palme visste hur det förhöll sig. Sovjetunionen visste hur det förhöll. De enda berörda som inte visste var svenska folket och alla utom ett fåtal av dem som egentligen skulle göra jobbet - det svenska försvaret.


SvD, DN, Exp, 2, Aft, 2, 3, 4, 5


Uppdatering 5/12 11.35: Expressens Anna Dahlberg ifrågasätter i en ledare den svenska NATO-skräcken och drar paralleller till Norge. Bra!

2 kommentarer:

Anonym sa...
7 december 2010 07:29  

Man kan ju undra hur det står till med den mänskliga kommunikationsförmågan? Efter ha läst de olika ländernas analyser av de samtal man haft, kan man tycka att det var bra att dokumenten läckte ut. Man har ju två helt olika resultat av samma samtal?
Det enda man verkar vara överens om är att man haft möten!
Uppfattningarna går åt olika håll och de amerikanska tjänstemännen fabulerar och har hittat på alla möjliga konstigheter enligt våra politiker och tjänstemän.
Nu har ju alla parter fått ett gyllene tillfälle att reda ut begreppen och missförstånden.
Kanske dags för ett diplomatiskt seminarium "vad var det vi och ni sa" (och menade vi detta?)och vad trodde tredje part?

Om den talande diplomatin fungerar så här hur är det då med den tysta?

Teaterdirektören.

Anonym sa...
14 mars 2011 11:38  

Jag förstår inte hur sammarbetet med väst har varit en hemlighet, det räcker med att analysera materialköpen där bloodhound och Hawksystemen är bra exempel. Helt klart är att vi fick tillgång till "exportkvalad" utrusting som ett riktigt neutralt land aldrig hade haft, inte ens fullvärdiga NATO-medlemmar i vissa fall.

Behöver man ens nämna JAS....?
/Kalle Kula

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade