Att ge och ta emot stöd

Den svenska försvarspolitiska situationen är som bekant sedan några år den att Sverige inte ensamt klarar av att hantera ett allvarligare militärt hot på egen hand. Allt sedan försvarsbeslutet 2004 har huvudfokus för det svenska försvaret varit internationella insatser framför nationell förmåga. Det må ha svängt något de senaste åren, men verkligheten är fortfarande den att Sverige på egen hand inte klarar av att ensamt hantera ett militärt angrepp eller allvarligare hot. För detta har numerären och inte minst infrastrukturen blivit alldeles för liten till följd av FB 2000 och FB 2004, där t ex kustartilleriet, så gott som hela luftvärnet och Flygvapnets och Marinens krigsbaser avvecklades utan någon djupare utredning eller eftertanke. Det är resurser som förmodligen aldrig kommer åter eftersom en återuppbyggnad skulle kosta tiotals miljarder kronor under flera år.

Sverige är därmed så gott som helt hänvisad till utländsk militär hjälp. I syfte att försäkra oss om denna, men samtidigt kunna hålla oss utanför NATO, avgavs för några år sedan de svenska solidaritetsförklaringarna. Den ena är nordisk och gäller för de nordiska länderna som vi lovar att hjälpa på för Sverige lämpligt sätt i händelse av krig eller kris och den andra gäller Europa och är en del av Lissabonfördraget. Den nordiska förklaringen kan ses som den viktigare med tanke på att en allvarligare säkerhetspolitisk kris eller ett krig i Norden ingalunda endast skulle drabba ett land utan snarast beröra alla länder. Av den anledningen kan det tyckas märkligt att Sverige skulle kunna erbjuda militär hjälp till exempelvis länder i Baltikum när våra resurser inte ens räcker för det egna landet och den vattensamling som skiljer våra länder är förhållandevis liten till sin utsträckning. Föga förvånande är det därför Flygvapnet och Marinen som ålagts uppgiften att huvudsakligen agera i närområdet. Att skeppa över markstridskrafter till ett grannland skulle ta omfattande resurser i anspråk och framförallt blotta vårt eget land än mer.

Den som deltagit i internationell samverkan i större skala vet att det inte är gjort i en handvändning att sätta samman en effektiv multi-nationell styrka. Att komma med en förbandskloss och ansluta till andra nationers styrkor och staber kräver sin interoperabilitet och det läggs därför en hel del energi i Försvarsmakten på att öva detta. Oftast finns dock andra länder eller värdnationer som ställer upp med grunderna i form av logistik, basering med mera vilket gör arbetet enklare.


Svårare än att som ovan lämna stöd är att effektivt ta emot stöd och se till att det blir en samlad effekt. Av den anledning genomför t ex Norge årligen stora övningar där NATO-länder övar ett gemensamt försvar av Norge. Även Sverige har deltagit under ett antal år i dessa övningar och de har även till del fortsatt en bit in på svenskt område vid Riksgränsen. Ser man till norska flygbaser och andra militära installationer är dessa anpassade för att inrymma tillförda utländska förband. Inte minst ledning anses vara en mycket viktig förmåga att öva.

För svensk del har det gång efter annan påpekats här på bloggen vikten av att vi i Sverige måste förbereda oss om vi överhuvudtaget ska kunna klara av att ta emot hjälp utifrån. Det gäller infrastrukturella investeringar såsom t ex flygbaser, men även logistik och skydd i form av t ex luftvärn. Vid en allvarligare kris i t ex Baltikum lär basering av utländska stridsflygplan och marina enheter i Sverige stå högt upp på listan och det är svårt att se någon svensk flottilj klara av motsvarande vad italienska baser fick göra under Kosovokriget och nu senast Libyen.

Allvarligast blir situationen när det handlar om renodlat militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig. Utöver basering och agerande som värdnation, vilket är betydligt mer komplicerat än att lämna stöd, ställs också krav på att kunna leda en multi-nationell insats. Alternativet skulle i så fall vara att Sverige i händelse av krig och stöd från EU och NATO, överlåter ledningen av ett försvar av Sverige på dessa organisationer. Det är alltså av nöden tvunget att vi såväl övar ett multi-nationellt försvar av Sverige, liknande det som görs i våra NATO-grannländer, som förbereder oss infrastrukturellt och organisatoriskt. Att inte genomföra förberedelser  och öva skulle innebära kaos om det någon gång skulle inträffa att stöd skulle behövas. Man kan ju vid det här laget lugnt konstatera att varje allvarligare säkerhetspolitisk situation ställer sådana krav som resultat av FB 00 och 04. Ytterst bekymrande är också att det inte genomförs ens några nationella försvarsmaktsövningar i syfte att öva hela försvarets gemensamma uppträdande i uppgiften nationellt försvar. Någon sådan övning har inte genomförts sedan 1993 och med tanke på regeringens uppgiftsfokus "här och nu" blir resultatet ihåligt.


Det är självklart också inte utan besvikelse man läser på Flygvapenbloggen att flygvapeninspektören i kommentarerna där bekräftar att inga som helst förberedelser görs för att kunna ta emot hjälp utifrån eftersom man saknar ett politiskt uppdrag för detta. Förmodligen saknar man helt förståelse på politisk nivå vilka omfattande krav det innebär att effektivt kunna ta emot hjälp. Samtidigt vill man inte ta i den heta potatisen som det innebär att öva med NATO-förband på svenskt territorium. Tryggast är som alltid att hålla huvudet kvar i sanden och lämna problemet åt någon efterföljare.

Man förstår att grannländerna upplever den svenska solidaritetsförklaringen som ihålig.


Tweet