"Trupparen" återkommer med ett tänkvärt gästinlägg om Försvarsmaktens framtid efter att Afghanistaninsatsens avslutande nu kan anses vara inledd. Många av de som idag söker soldatyrket gör det med en utlandsinsats som motivator. Det är ju också så det framställs i reklamen.
Wiseman
-------------------------------------
Drivandes vind för våg
Något som få av oss trodde blev möjligt för en månad sedan. Vi har påbörjat urdragning ur Afghanistan. Politikerna är lika stolta över detta som när de annonserades att vi ville vara med i härvan. Om det är rätt eller fel tänker jag inte värdera. Men det finns andra saker som är värda att reflektera över. Vad betyder igentligen insatsen för försvaret? Jag kan hitta fyra viktiga komponenter att tänka på.
För det första har en tvingande proces av stridstekniska förändringar på personlig och lägre förband uppstått. Idag pratas det om personlig färdighet på ett annat sätt än för 10 år sedan. Det övas mer och mer avancerade skjutövningar och Sverige ligger långt fram inom området. Hade detta gått lika fort utan krigets krav i Afghanistan? Tveksamt...
Det andra är en forcering i anskaffning av modern mtrl. Försvarsmakten hade knappast fått igång diskutionerna om utrustning som i ärlighetens namn är ganska dålig. Vi har levt i illusionen om att vi har bra status på materiel och fordonspark. Idag vet nog alla bättre, vi är väl medvetna om våra brister och styrkor. Framförallt bristerna angående optronik, understödsvapen, sambands mtrl. Hade vi varit så fullständigt upplysta om logistikbristerna utan våran insats långt, långt borta? Tveksamt...
Tre: En ny sorts chef har sett dagens ljus. Jag kan med stor glädje påstå att trots en krympande rekryteringsgrund verkar officerskåren bli bättre och bättre. Givetvis har Försvarsmaktsledningen med sitt urusla ledarskap sett till att föryngrat officerskåren rejält men framförallt är det insatserna som tvingat fram en officer som tränar mer och hårdare. Mycket återstår men vi är på rätt väg. Det hade förmodligen gått betydligt långsammare att få alla att inse att de kanske inte borde sitta på en plats i insatsorganisationen.
Den sista saken är nog den viktigaste.
Insatsen har ändrat svenskars attityd till försvaret. Opinionen har svängt 180 grader. Det pratas om stöd till soldater, medaljparader sker offentligt, journalister och enskilda politiker tar strid för försvaret i debatten. Inget av detta hade skett om vi genomfört övningen Nordic Peace en gång om året.
Frågan är vad som händer utan denna enorma motor som tvingar alla grånade själar i politiken och FML att agera. Vad händer utan krigets krav? Vilken attraktionskraft har vi utan en insats?
Kanske märks förändringen genom att vi sakta återgår till drillinstruktörer utan verklighetsförankring och faktiskt kunskap. Kanske märks förändringen genom att rekryterna blir sämre och sämre. Vi kanske inte längre kan tilltala alla unga som söker en utmaning. Anmärkningsvärt är att beslutet verka tas med ro av större delen av officerskåren och knappt debatterats alls i bloggvärlden.
Min personliga åsikt är att politikerna gör bäst i att starta en ny motor någon annanstans så transfereringen kan fortsätta.
Trupparen
Tweet
Gästinlägg: Drivandes vind för våg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
-
Tusen dagar av krig2 dagar sedan
-
-
-
Flygvapnets pilotutbildning3 månader sedan
-
-
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
-
Parklek m/601 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
NATO, nyttan för Sverige2 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
Agree to disagree...4 år sedan
-
25 år siden Srebrenica4 år sedan
-
Veteraner förtjänar att hedras4 år sedan
-
Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III)4 år sedan
-
Twittertrådar5 år sedan
-
-
-
Nytänkande, tack!6 år sedan
-
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
Halvsovande blogg8 år sedan
-
-
Reservofficer blir Totalförsvar8 år sedan
-
Påkörd av moped9 år sedan
-
-
Vila i frid Ralph Lédel9 år sedan
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?9 år sedan
-
Gick du på den lätta?9 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
61 kommentarer:
Intressant analys och ett bra inlägg som jag ändå har två kommentarer till:
1. Fjärde punkten kan tyckas något negativ. Är det inte möjligt att förändringen av armén, för det är det vi i huvudsak talar om här, i och med insatsen i AFG har fått sådant momentum att den fortsätter av egen kraft?
2. Att föreslå att våra politiker skall skicka förband på insatser för att armén skall kunna fortsätta sin förändring är lite väl magstarkt. Att genomföra operationer i ett annat land innebär en hög politisk risk såväl som en hög ekonomisk kostnad. För att inte tala om risken för medarbetare skadas eller dödas. Det är ett högt pris för att "transformera" en organisation.
/ Commander
Jag håller med om att förändringsprocessen som initierats i Afghanistan är otroligt värdefull. Däremot så tror jag att åtminstone halva arbetet återstår eftersom vi måste utveckla och tillvarata kunskapen.
Till exempel måste vi lägga mycket mer krut på att samordna de individuella färdighetererna på kompani, bataljon och brigadnivå. I dagsläget kan en "krigsförbandsövning" inkludera övning på individnivå vilket är en livsfarlig glidning nedgradering av ambitionsnivån för den typen av övning.
På samma sätt borde Hemvärnet tillvarata mer av kunskaperna om vad en mekaniserad motståndare inte vill möta. I dagsläget åker vi minibuss och försöker låtsas att det är en Patria. Det vi egentligen borde göra är att samverka med lokalbefolkningen, upprätta ett spaningsnät och fånga in den motståndare som rör sig mot våra skyddsobjekt.
"vad betyder insatsen för försvaret?"
Hur viktigt är det att vara insatt för att personalen ska trivas, materiell utveckling ska stimuleras, förmågor utvecklas?
Ska Sverige bidra med insatt marktrupp någonstans i världen? Ja, det beror väl på huruvida det behövs för att kunna rekrytera, öka personalens trivsel, utveckla förmågor och materiel? Syftet med marktrupp och insatser är väl att de finns och är insatta? Varför skulle vi annars ha markstridskrafter?
Huruvida det finns ett politiskt behov av att använda sina markstridskrafter på en nivå där de är insatta är kanske sekundärt ur marktruppernas perspektiv? Finns det ingen konflikt där hot om väpnad våld är efterfrågat, så får man väl skapa ett behov för att tillgodose markstridskrafternas behov av rekrytering, trivsel och förmågeutveckling? Snacka om att ge ammunition till dem som ifrågasätter behovet av militära stridskrafter, som anser att militära stridskrafter skapar krig snarare än det motsatta.
Observationerna om insatsens betydelse är säkert både relevanta och korrekta, men slutsatserna är beklämmande. Om denna syn på stridskrafternas användning blir officiell, så är jag oerhört glad att inte sitta i samma båt längre.
Se även http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/11/gastinlagg-afghanistandoktrinen-slapper.html
@ Commander
Vad anser du att drivkraften för insatsen i Afghaanistan är?
Min uppfattning är att Trupparen har hittat precis rätt i sin analys av läget. Sverige, regering och riksdag, befolkning har inget egentligt intresse i Afghanistan. Vill vi hjälpa flickor att gå i skola finns många andra områden med minst lika stora behov av stabilitet och humaitära insatser. Jag uppfattar att den politiska anledningen till sveriges deltagande i ISAF är att vi måste vara med, för att få insyn, visa flagg och i slutligen vara en god partner till NATO/EU. Detta möjliggör nämligen nedmontering av egen försvarsförmåga genom ett närmande till NATO och ett underförstått löfte om hjälp om Sverige behöver det. För försvarsmakten är insatsen en bra motor för transformering genom materielprov och det kanske viktigaste att pröva chefer i olika nivåer.
Att vi nu lämnar Afghanistan tror jag är bra, vi kan inte krama ur fler nyttiga erfarenheter ur den insatsen. Nästa insats bör, för försvarsmaktens bästa, handla mer om strid och manöver i brigads ram. Men att hitta en sån insats som går att försvara inför folket blir nog svårt.
ja motorn är naturligtvis försvar av Sverige vad annars?
Äntligen får vi tid över att göra något åt den kvarglömda saken.
Bra sagt "trupparen" och väl påpekat "commandern". Uppenbart att ni inte befinner er på samma nivå i insatsorganisationen. Jag tror liksom förste talaren att en insats behövs för FM yngre del, men att att en sådan insats måste vara välavvägd och behövlig. AFG håller sakta men säkert att bli Sveriges Vietnam. De argumentet bygger jag på följande saker:
1) Hos de yngre officerarena och soldaterna finns en attityd att man bör tjänstgjort i AFG för att det man ska räknas, helst med ett antal stridskontakter i bagaget.
2) Allt fler återvänder till AFG (har sold som gör sin 3.e vända på 3 år.) hur nu det är möjligt enligt AI riktlinjer..? De ser AFG som ett gift. Oftast är det dem som hamnat mest i skiten som återvänder om igen o igen..
3)Jag känner flera kollegor och även soldater som öppet talar om sina psykiska besvär, det märks även i bland i korridorren eller på stridsskjutningen. Vissa har väldigt svårt för att slappna av eller blir ovanligt överförsiktiga..
4)FM har inte kunnat i min mening presentera syftet med AFG till 100% vilket gör att det kommer bli ännu svårare att säga till FM fotfolk varför riksdagen och regeringen inte längre vill forstätta transformeringen av AFG till ett tryggt o säkert (demokratiskt) samhälle.
Mest tungt att motivera insatsen bör de anhöriga till dem som dött i AFG eller mist ett ben få..
Mitt förslag är: synliggör problemen av efterverkningarna till AFG-missioner hos den enskilda = då blir det inte lika ballt att åka till AFG. Sitt lugnt i båten och vänta på nästa mission (som efter nästa riksdagsval säkert kommer att komma = politiska poäng) det är nog bäst för oss alla (så vi hinner komma igen.)
Och fortsätt träna hårt och med rätt utrustningen så kommer "kriget" ändå till slut för de som gjort mission men aldrig tryckt på avtryckaren.
/Jaeger
Håller med angående personlig materiel. Där har vi insatsen i A. mycket att tacka! Tyvärr så är materielen dimensionerad för just en insats, inte ett försvar av ett land.
Att "politikerna gör bäst i att starta en ny motor någon annanstans så transfereringen kan fortsätta" är en för mig helt absurd åsikt!
Har vi ett försvar för att kunna hantera konflikter eller har vi konflikter för att hålla igång försvaret?
Avseende ny sorts chef så undrar jag vilken nivå du härleder till? Gruppchefer?
Ledarskapet och kulturen inom FM har sällan varit sämre än nu, och då menar jag inte bara hos FML. De flesta som vill göra sig en karriär ställer sig tysta i ledet utan att tydliggöra alla de brister som finns inom FM och som håller på att rasera korthuset. Endast på bloggar kan man anonymt vädra missnöjet.
Från kompC och uppåt är det inställsamhet som gäller. Till viss del PlutC. Tragiskt!
Ang träning så håller jag med upp till grupps nivå (generellt). Men hur många PlutC har tid att öva med sin trupp? Hur många Kompaniövningar genomförs idag under en längre tid, dvs längre än 5 dagar?
Opinionen har absolut inte svängt! Att man nu vill stötta soldaterna under och efter insats är bra men FM är fortfarande helt ointressant för gemene man. FM är för många en post man kan ta medel ifrån utan konsekvenser.
Enstaka politiker kämpar för att vi inte nedrustar mer men i riksdagen är frågan mer oviktig än vad den kanske någonsin har varit.
Detta trots att omvärlden är mer labil än på länge...
Att en urdragning ur A. är negativt för armén håller jag med om men det sorgliga är att FM gjort sig extremt beroende av den insatsen.
Hur kunde vi hamna här??
Trupparen presenterar en tanke som är lika enkel som fantastisk. Sverige måste gå i krig för att öva krig.
Visst det skall inte bli så stort och farligt. Bara litet ofarliga postkoloniala småkonflikter med ringa förluster... för svenska trupper. Politikerna borde därför ofördröjligen sätta igång något nytt någon annanstans så det roliga kan fortsätta.
Ett problem med den tanken är att krig inte är någon liten tam knähund utan ett svårkontrollerat monster som lika gärna kan bestämma sig för att hugga tänderna i den som släppte loss honom.
Så vad göra? Nu har svensk försvarsmakt fått prova på att förlora ett gerillabekämningskrig i Afghanistan. Vad blir nästa stora bravad? Säkert finns någon annan strategisk dumhet man kan bränna av.
Kanske en invasion av Ryssland i Karl XII anda?
Vore det inte enklare om Trupparen och hans meningsfränder tog värvning i Blackwater (omdöpt till Xe) istället?
Fy fan. Insats som hobby. Soldat som identitet med alla dess avarter. Romantisering och glorifiering av stridserfarenhet. Den ärrade veteranen som försöker anpassa sig till en oförstående omvärld. Lyssna till er själva. Den som inte har skjutit mot någon och fått stressyndrom är ingen riktig soldat. Ingen av er ärrade tuffingar kommer att vara särskilt glada över ert offer när den trista vardagen ska hanteras i framtiden. Ni kanske känner att ingen uppskattar er insats här hemma. Men, vad fan, ni gör det inte ens själva. Ni tror att ni är i Afg utan mening och det bästa man kan göra är åtminstone att få ut något själv av det. Skapa sig en identitet. Träna sig. Skaffa sig fräcka attribut som passar identiteten, så att man ser lika tuff ut som amerikanen. Det är ju bra för rekryteringen åtminstone. Yrkesknektar kanske inte behöver bry sig om varför de gör saker? Det är ju bara ett jobb och gör man det inte för pengarna, så får man väl försöka få ut någon annan nytta med det? Den kultur och de värderingar som lyser igenom kan jag inte respektera. Är det frivilliga försvaret inte bättre än så här, så gör ni säkert mindre skada på hemmaplan, där ni kan göra som förr och glida runt lika kaxiga utan någon som helst stridserfarenhet, men utan risk att belasta någon situation som verkligen betyder något. Ta ert jobb på allvar för h-e och försök förstå er roll och uppgift bortom att leva myten. Yrket är inte till för er. Ni har ställt er till förfogande, helst med fler motiv än pengar och självförverkligande, för att göra ett jobb som samhället definierar och har behov av. Det kan vara både roligt ibland eller jävligt trist ibland, liksom alla jobb.
Polisen: vi kanske ska skicka Pettersson att råna banken så vi kan liva upp dagen med en utryckning?
Brandkåren: Nilsson får tända på ICA. Vi behöver öva och prova att utrustningen fungerar.
Akuten: det börjar bli ont om patienter. Då har vi ju inget vettigt att göra. Vi kanske ska gå ner på stan och se om vi hittar några näsblod?
Inte trodde jag att insatsförsvaret skulle bemannas med primadonnor som inte vill acceptera jobbet för vad det är. Med den inställningen borde FM ta betalt istället, så att ni kan få er upplevelse. Det får vi civila göra när vi vill berika oss med personliga och utvecklande upplevelser i andra länder.
Säga vad man vill om det hela, men det är ett faktum att insatser är en morot för många soldater och har av Försvarsmakten använts som ett incitament för de låga grundlönerna.
Slår man lite historiskt på diskussionen om rekryteringsmöjligheter kontra löner, så är en framgångsfaktor som ideligen förts fram från såväl politiker som försvarsmaktsledning just insatsen. Insatsen är en "upplevelse" och dessutom är lönetilläggen vid insatsen en stor del av det som ska motivera en annars låg lön.
"När den tekniska utvecklingen från mitten av 1800-talet gick allt snabbare ... uppstod från de icke krigförande staternas sida ett behov av att mer kontinuerligt följa utvecklingen. Man skickade ut officerare i krigen som observatörer. Förutsättningarna för att samordna eld, rörlighet och skydd ändrades hela tiden. Slutsatser som dragits vid skrivborden och på övningsfälten måste kontrolleras på slagfältet och sedan justeras."
-Sid 9, Svenskar i krig, Gyllenhaal och Westerberg
Ja, där ser man.
Hur hållbar är idén som innebär att jobbet man lockar med är något annat än jobbet som behöver göras?
Om vi inte ljuger och glättar bilden av vad soldatyrket omfattar, så kan vi inte rekrytera för då är jobbet för tråkigt.
Om vi inte genomför insatser, oavsett om det finns ett politiskt behov av insatser, så kan vi inte rekrytera för då är jobbet för tråkigt.
Ett annat jobb än det som behöver göras blir en förutsättningar för att få någon som jobbar?
Armén finns till för att ett land bara ska ha en armé? Det finns inget högre syfte än så?
Arméns största mål är inte att utgöra ett redskap i den utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska verktygslådan, utan reduceras till att säkerställa rekrytering.
Arméns uppgift är inte att stödja Sveriges utrikes-, säkerhets och försvarspolitik, utan att rekrytera och genomföra insatser så att armén kan sysselsätta och stimulera personalen, utvecklas och förbättras. Oavsett vad den egentligen är till för. Det är viktigare att armén tycker att jobbet är roligt och bra för armén, än att uppdragsgivaren tycker att armén gör ett bra jobb?
Attityden verkar vara fel. Yrkesförsvaret svajar betänkligt.
Vore det inte bättre om man marknadsförde jobbet för vad det är? Det kanske finns andra värden som motiverar personalen, värden som faktiskt är en del av yrket hela tiden? Varför lyckades man rekrytera personal förr i tiden? Var det för att jobbet inte var lika farligt? För att det var bra betalt? För att det var spännande och macho varje dag? Hur lyckades man motivera soldaterna att faktiskt göra ett bra jobb, för det gjorde huvuddelen av alla värnpliktiga. Vilka värden fanns för soldaterna?
Tyvärr har man valt en strategi som inte är förankrad i verkligheten och nu har kartan blivit viktigare än terrängen. Vi måste självklart göra insatser om vi ska kunna fylla personalkvoterna. Insatser är inget självändamål, de är till för rekryteringen.
Låter det särskilt vettigt för en skattebetalare?
"Min personliga åsikt är att politikerna gör bäst i att starta en ny motor någon annanstans så transfereringen kan fortsätta. "
Ett uttalande som ovanstående är så cyniskt och hänsynslöst att det trotsar all beskrivning. Någonstans måste det ha gått helt galet med etiken och moralen hos "Trupparen".
Lille Erik
(25 år i FM samt två missioner)
Den s.k. "trupparen" tycks ha förvirrat sig väldigt långt bort från FM kärnverksamhet. Behovet av tillfredsställelse för egot har uppenbarligen vuxit sig större än de realpolitiska behoven.
Någon klagar på att cheferna ställer in sig i ledet alltför lätt! Problemet är snarare att de s.k. "nya cheferna" på de lägre nivåerna inte följer gällande regler och bestämmelser utan hittar på eget med motivet att: "så gjorde vi i A...". Det är den typen av informellt och dåligt ledarskap som utsätter personalen och FM för fara.
Löftet om spännande internationell tjänstgöring är grund för rekrytering och lönemodell?
Jo, men det är väl lite symptomatiskt för FM/armén. Om devisen är att "gå från invasionsförsvar i beredskap till insatt insatsförsvar", då tolkar man det som guds bud och en order. Eller rättare sagt, man tolkar det inte alls?
Vi ska ju vara insatta hela tiden, så då kan ta med det i lönemodellen. Då kan vi locka med spännande äventyr utomlands.
Genomtänkt som vanligt alltså, i en organisation som är allergisk mot gråskalor och att förhålla sig till en komplex omvärld. "Det är bara det enkla som fungerar i strid". "Ett säkert uppträdande kan dölja oceaner av okunskap". "Bättre att fatta fel beslut i tid, än att inte fatta något beslut alls". Väletablerade militära sanningar från kärnverksamheten som kan användas i vilket sammanhang som helst, tydligen.
Därefter "gillar man läget" och fattar ett nytt beslut "i chefens anda". "Hur svårt kan det vara?"
Resultat: helt plötsligt är det avgörande för svensk markstridsförmåga att vi genomför insatser oaktat om uppgiften finns eller inte. Som någon sa så bra i en kommentar ovan:
Har vi ett försvar för att kunna hantera konflikter eller har vi konflikter för att hålla igång försvaret?
Tydligen gäller det senare nu, annars kan vi inte motivera någon att söka jobbet. Den strategin satt verkligen som en smäck!
Klantarslen! Sedan när har det varit ett självändamål att använda stridskrafter i strid? Är det en särskild egenskap utomlands?
Strid är den yttersta uppgiften man ska kunna lösa - i ena änden av konfliktskalan. De flesta undviker stridshandlingar in i det längsta. Det är både resurskrävande och riskfyllt. Först snackar man (politisk dialog och förhandling). Behövs det flexar man musklerna (sanktioner, hot om militär intervention). Räcker inte det så får man väl vrida om armen lite på riktigt, men det ligger ganska långt borta på konfliktskalan. Redan när politikerna snackar fyller en armé en uppgift för att lägga tyngd bakom orden. Ju större muskler man har, ju större sannolikhet att motståndaren vill undvika handgemäng och finna en fredlig lösning.
Politikens mekanismer är väl inte annorlunda bara för att det är Europas politik och inte bara Sveriges?
Om vi då t.ex. ändå går ut och klappar till folk det första vi gör (för det är väl det vi är till för), då kan ju lika gärna motståndaren klappa till först. Då har vi inte skapat trygghet och säkerhet, utan motsatsen.
Är det den nya europeiska och svenska säkerhetspolitiken? Att skapa osäkerhet för att säkerställa att vi har kompetenta stridskrafter om det en dag skulle bli osäkert? Nej, det är ju faktiskt inte det.
Kommer det alltid finnas en markinsats där vi kan visa vår lojalitet genom att delta? Självklart kan det inte vara en förutsättning för planering. Idealt behövs inga markinsatser, vilket antagligen är det politiska målet. Då övar man tillsammans istället.
Att därför tolka "insatt insatsförsvar" bokstavligen, t.ex. som grund för lönemodeller, ter sig som oväntat korkat från en organisation vars kärnverksamhet alltid har varit att utgöra politikens militära medel.
Det här inlägget trampade på ömma tår! Jag har arbetat i både det gamla och det nya försvaret, och sett skillnaderna. Yrkesrollen har inte fått nytt innehåll, men tonvikten har förskjutits från utbildare till krigare. Den dominerande rollen ställer den andra i skam, både då och nu. Beroende på vad det innebär kommer det att locka olika människor till yrket men framförallt kommer olika typer att finna stimulans och stanna. Jag tror det handlar mindre om vilket värde som skall skyddas, som vad den dagliga sysslan och vad som är motivationen för det. Jag vet var min motivation ligger. Jag tror vi behöver olika sorters människor, men vi behöver ett gemensamt fokus.
Jag kan respektera "trupparens" resonemang ur den enskilde soldatens/det lägre befälets perspektiv - personliga erfarenheter kan aldrig vara fel.
Däremot får, enligt min uppfattning, FM huvuduppgift aldrig vara annan än att försvara Sverige. Intet annat får vara i fokus. Kraftsplittring (såväl mental som ifråga om stridskrafters insättande) har aldrig gynnat en organisation.
I detta sammanhang måste vi komma ihåg att vi, som andra också berört, i n t e uppträder i taktiska sammanhang vare sig i Afghanistan eller annorstädes. Att genomföra strid i grupp/tropp/plutons ram är naturligtvis bra - men att uppträda i ett taktiskt sammanhang med samverkan mellan olika förbandstyper låter sig inte göras i A. Utan denna förmåga är FM inte en spelare att räkna med.
Jag ser också en fara i att testa och verifiera framtidens ledningssystem i A. Detta ledningssystem, framtaget för ledning av förband på taktisk nivå, måste prövas i taktiska sammanhang - med de friktioner som uppkommer däri. Att få ett så tekniskt komplext och sårbart system verifierat i en statisk miljö, utan ett realistiskt mark- och lufthot, är att lura oss själva.
Jag har ofta dragit parallellen till Finlands krig, och vad som utgjorde framgångsfaktorer där. Eländigt utrustade lyckades man ändå med det omöjliga. Varför? Av någon anledning får jag också oftast negativa kommentarer om den jämförelsen, men vad skiljer egentligen?
Jag hoppas verkligen att FM tar sig ur/tas ur systemkollapsen, och att gamla sanningar inte bara fnyses bort med nedvärderande omdömen. Börja med att fundera på vad uttrycket "I krig är endast det enkla möjligt" innebär!
Patrik Lander
Jag gick en gång i tiden med i HV för att vara en liten kugge i en organisation som arbetade för att göra Sverige säkrare.
En försvarmakt som aktivt letar lagoma konflikter att bli insyltade i är raka motsatsen till en sådan organisation.
I'm out.
Jag delar dina åsikter truppare.
För egen del och för många i min närhet så kommer resultatet av kraftigt minskade insatser sannolikt bli att många av oss väljer att lämna Försvarsmakten. Om vi slutar satsa på internationella insatser och åter blir isolationistiska så ligger en växling till reservofficer och en satsning på civil karriär nära till hands. Ett yrkesarmé har vi ingen större nytta av om de bara ska satsa på nationellt försvar. Då får vi ut mer effekt med samma ekonomiska ramar om vi helt satsar på reservister och värnpliktiga.
De internationella insatserna har satt fart på utvecklingen och ger arbetet mening och personlig stimulans. Tyvärr finns det fortfarande alltför många officerare kvar som vägra acceptera den nya säkerhetspolitiska inriktningen och som det till trots inte lämnar Försvarsmakten utan sitter kvar som bromsklossar i väntan på pension.
Tack och lova tror jag dock inte att det kommer bli kraftiga minskningar av insatserna. Svensk trupp är ordentligt efterfrågad internationellt även om huvuddelen av behoven utöver Afghanistan främst är FN-ledda operationer, framförallt i Afrika. Det ligger helt i regeringens säkerhetspolitiska linje att fortsatt ställa svensk trupp till världssamfundets förfogande och så länge inte Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna kommer i regeringsställning så kommer inriktningen att ligga mer eller mindre fast. Målet om 1700 internationellt insatta gäller ännu.
Förändringen mot bättre personlig färdighet var redan i rullning när vi började skicka trupp till Afghanistan i någon större omfattning.
Jägarförbanden har länge satsat på det och spridningen till resten av FM började väl för cirka 10 år sedan, där SoldF 2001 var en stor förbättring för många. I samma veva försvann kpist och gröntjänsten blev mer omfattande för de som hade icke-stridande befattningar. Detta upplever jag som extra tydligt i Flygvapnet och Marinen.
Sedan måste jag säga att stor del av utvecklingen kommer från det civila och officerare som på sin fritid sysslat med Krav Maga, praktiskt/dynamiskt skytte mm. Detta har lett fram till dagens närkampsystem och skjutreglemente. Delar av skyttet var dock sådant som vi övade i utlandsstyrkan (på Balkan) för 10 år sedan.
Ändringarna i SäkI som lett till möjligheten att genomföra mer avancerade skjutövningar kan nog tillräknas utlandsstyrkan och mångårigt tjat. Tidigare fick man ju göra avsteg från SäkI för att kunna bedriva verksamhet i missionsområdet på ett rimligt sätt. Det var dock inget unikt för Afghanistan, även om risken att hamna i strid var mycket större.
Det nya skjutreglementets förhandsutgåvor med tillhörande avsteg från SäkI kom ju samtidigt som vi ökade mängden trupp i Afghanistan (07/08), vilket innebär att det varit under utveckling sedan ett par år innan. De stora ändringarna i SäkI kom förra året.
Jag upplever att Afghanistan varit intressant för de flesta endast de senaste 3-4 åren, så jag tror inte riktigt vi sett effekterna av erfarenheterna därifrån riktigt än. Det är möjligt att det accelererat processen lite, men när det gäller personlig färdighet upplever jag att vi var på god väg ändå. Utrustningens vikt kan dock ha bidragit till en ökande medvetenhet om behovet att träna.
Jämfört med för 10 år sedan är skillnaden stor på vissa håll. De som var duktiga på personlig färdighet då är det än idag, men lägstanivån har ökat. Däremot brister det i övandet av större förband.
Kan bara sälla mig till de många skribenter som ovan uttrycker tveksamhet inför Trupparens världsbild och syn på försvaret, insatser och uppgifter.
Jag har många gånger förut kritiserat Afghanistan-doktrinen i kommentarsfältet på denna blogg och det är upplyftande att så många fler håller med mig om att man näppeligen blir bra på att bedriva uppsutten vagnstrid mot en kvalificerad motståndare genom att bedriva fotpatrullering i Afghanistan eller "anfalla" med pansarbil längs en väg uppför ett berg med en mast där motståndaren är enstaka Talibaner med AK47 och RPG samtidigt som man har fullständigt luftherravälde. Det är direkt kontraproduktivt mot svensk försvarsförmåga att fostra en hel armé i denna villfarelse som Afghanistanlärdomarna är!
Enligt riksdag är inriktningen att FM varje år skall ha 2000 soldater insatta i internationell tjänst. Vart bär det då av? Och motivator är utlandstjänst för soldaten och det används som rekryteringskraft. Utan insats kommer vi att tappa många soldater trots att de flesta bara stannar i FM för att genomföra 1 insats. Vi har inget att erbjuda. Tyvärr. Även officeren börjar tvivla varför man stannar kvar, men det beror inte på antalet insatser.
Face it - amerikanska nationella intressen i AFG är tillgodosedda.
OEF har uppnått End State - Bin Laden är eliminerad av Navy Seals.
Sist ut är en skit...
/pseudoiden
Join the Army. Visit distant exotic countries, meet unusual people and KILL THEM – eller?
Verkar vara många som inte ser skogen för alla träden! Ingen säger att man blir bättre på mekaniserad strid i Afghanistan däremot så får bla chefer prövas att leda under fientlig beskjutning vilket kan va nog så viktigt så bara för att insatsen inte innebär en exakt kopia av de stora fosterländska kriget så betyder de inte att de finns väldigt många personliga lärdomar att dra under Afghanistan insatserna.
Markstridsofficer
Målet 2000 soldater insatta i internationell tjänst varje år, behöver inte betyda att 2000 soldater faktiskt är på insats utomlands. Det betyder att vi ska klara av det, OM det politiska behovet finns. Det kan betyda t.ex. 500 ute och 1500 i beredskap hemma. Alla 2000 löser en viktig uppgift.
Alternativen är inte insats utomlands eller nationellt försvar. Det är äpplen och päron. Dagens säkerhetspolitik styr utformning och användning av stridskrafter. Förband ska dimensioneras så att Sverige kan klara att bidraga med 2000 soldater insatta samtidigt utomlands ELLER nationellt. Det är vad vi ska klara. Vad vi sedan gör är beroende på politikens behov, inte på stridskrafternas behov. De är medel, inte mål. Om politiken behöver handlingsfrihet med stridskrafter i hög beredskap, då är det uppgiften. Säkerhetspolitiken är densamma, dvs. dagens.
Vad gör läkarna på akuten när inga patienter kommer in? Vilar, tränar, förbereder, upprätthåller färdigheter och ser till att vara beredda. Gör det läkarens jobb meningslöst, eller är det en del av yrkets villkor som ingår i läkarens professionalitet? Den dagen läkaren behövs, så finns han där och tempoväxlar.
Det ni föreslår är att läkaren ska göra det som är roligt istället. Finns inga patienter, så får man väl leta upp några istället. Bättre ett näsblod än att behöva ägna sig åt riktigt tråkiga uppgifter. Skitsamma i beredskapen på akuten.
@anonym 8:10, 8:48
Det du säger förutsätter att den förda politiken och dess implementation är ideal. Jag tror tyvärr att politiken inte har en susning om hur man använder sina stridskrafter. Målet är nog tyvärr att alltid ha 2000 gubbar insatta för det tycker man är bra och enkelt. Bra för att visa lojalitet mot framtida allierade vänner. Bra för att göra försvarsplanering enkel. Bra för rekrytering. Lätt att budgetera och mäta. Vad det sedan har för koppling till ev. säkerhetspolitik är det väl någon annan som får hantera?
Ur det perspektivet blir ju trupparens inlägg mer okontroversiellt. Han redovisar verkligheten som den upplevs, inte hur den kanske borde vara.
När vi dragit ur Afghanistan frigörs ju en rätt stor pengapåse som kan omfördelas till övningsverksamhet i Sverige med övningsdygnspengar till sodaterna som då får en viss ekonomisk motivation att stanna kvar när de inte längre får missionstillägg.
Replik till Trupparens inlägg; Samtliga redovisade argument och redovisade erfarenheter känns igen avseende ARMÈN. Inom Flygvapnet har det alltid krävts att det tränas och verkas i befattning vilket ger tillräcklig kompetens att verka inom yrkesrollen.
Armén har varit bra, traditionellt, på en enda sak-att vara "storebror som vet allt bäst-inom Försvarsmakten.
Det är en organisationssjukdom som nu smittat till de andra delarna av FM-tyvärr.
Inom de andra vapenslagen har det aldrig gått att fuska med materiel och organisation, övningar etc som det gjorts inom armén. Armén har istället totalfokuserat på några få personers personliga karriärer. Idag har det resulterat i att det finns typ 2000 övlt-mj förmycket.
Armén brydde sig aldrig om att utveckla NBO-specialisten. Vid dåvarande KrigsHögSkolenivån skulle karriärerna delas till ett generalist- och ett specialistspår.
Denna specialistutbildning upprättades aldrig. De som ville bli specialister och som försökte betraktades av organisationen Försvarsmakten som några som det var "fel" på. de som inte gick uppåt i karriären som "nollåringar" och allt vad det hette-de var det något fel på.....
Armén-varsågod och skölj. Skölj nu munnen med er egen draksådd.
Oj vilka "creeps" som har uppstått!
Här i kommentarerna (och säkerligen även i HKV) förekommer en helt annan tolkning av "2000 insatta" än den ursprungliga innebörden.
Den ursprungliga utrikespolitiska målsättningen var 2000 internationellt INSATTA, dvs de skulle vara ingående i internationella operationer på plats i insatsområdet, kontinuerligt.
Med den nya tolkningen att man ska ha förmåga att sätta in upp till 2000 pers och att de kan stå hemma i beredskap så räcker det ju med en samverkansofficer i Bryssel så är vi hemma sen.
Har Tolgfors manér nått så långt?
Transformeringen yttrar sig främst som ett socialt fenomen, vilket dessa intressanta inlägg visar. Den s.k. systemkollapsen är även den social, eller hur? Mvh Göran Mellblom
Alltid intresant att läsa andras åsikter och det känns verkligen som det här tog fart.
Gällande min etik och moral så kanske man inte ska göra allt för stora analyser från inlägget. Insändaren är skriven i syfte att skapa debatt. Det innebär ibland att man bli djävulens advokat. Det är inte så att jag blint springer framåt och riskerar mina soldaters liv i något syfte att få erfarenheter eller för att jag för tillfället inte har nått att göra. Det måste naturligtvis finnas ett syfte att detta är värt risken.
Jag skulle ALDRIG genomföra någon verksamhet utan ett syfte som är väl förankrat både moraliskt och etiskt.
Och om min moral eller etik någon gång skulle brista är jag övertygad om att mina specialistofficerare och soldater skulle agera.
Dessutom är det så att möjligheten att göra en insats för andra människors lika värde eller rättighet till frihet inte behöver gå stick i stäv mot faktumet att vi ska försvara sverige.
Naturligtvis skall vi försvara sverige, det är huvudsyftet med att våra medborgare ger oss skattemedel. Det hoppas jag alla förstår. Försvaret av sverige är absolut det viktigaste för mitt närvaro i försvaret.
Erfarenheter som dras i afghanistan tar tid att utvärdera. Vi måste ta god tid på oss att utvärdera och analysera vad vi genomför och sedan dra slutsatser av detta.
Tack för alla åsikter.
/trupparen
2000 ständigt insatta oavsett behov av insatta stridskrafter ter sig som ett osedvanligt korkat mål för politikens nyttjande av stridskrafterna. Som sagt, kanske det är ett självändamål att ha konflikter igång här och där över tiden. Åtminstone så länge det är långt borta. Kanske är politiken korkad. Kanske förstår man inte varför man har stridskrafter. Om trupperna verkar nöjda så får de väl göra vad de vill. Det kan mycket väl vara så illa. Betyder inte att jag som skattebetalare behöver gilla läget dock.
Akutens verksamhetsmål: vi ska få in och behandla 3200 allvarligt skadade varje år. Om inte, så klarar vi inte att upprätthålla organisationen, tillräcklig rekrytering eller kompetensnivå.
Men, säger motsträvige Creepy, vore det inte bra om det bara uppstod 250 allvarligt skadade ett år? T.ex för att vi gör ett bra jobb året innan och lyckas förklara för patienterna att det inte är bra att jonglera motorsågar. Vad gör vi då?
Jaa, det viktiga är att vi får in 3200 allvarligt skadade, så vi får se till att det blir så. Av alla allvarligt skadade per år så lär det finnas tillräckligt så det räcker till oss. Om inte, så får vi väl låta bli att ge patienterna råd. I värsta fall får vi genomföra en kampanj för att få fler att riskera allvarliga skador. Då kan vi nog se till att få ett jämnt flöde av skadade, så att vår organisation mår bra.
Men, säger Creepy, är det verkligen vårt mål. Tillhör inte vi en organisation som ska behandla och förebygga allvarliga skador, så att färre riskerar att bli allvarligt skadade? Så att det blir samhällsnytta?
Nej du, nu har du fel, ditt otäcka kryp. Vårt enda jobb är att behandla 3200 allvarligt skadade varje år. Finns det för få att behandla så är det inte bra för oss. Det blir för lite operationstid per läkare för att de ska vidmakthålla kompetensen. Att operera grisar är mycket sämre än riktiga människor. Därför måste vi säkerställa att vi får det antal vi behöver. Det får någon fixa åt oss. Det viktiga är vad vi gör och att vi gör det på riktigt, inte varför. Det får flumtomtarna i ledningen fundera på.
En kall kåre ilade längs Creepys rygg. Har jag så totalt missuppfattat vad som var viktigt, tänkte han. Jag är verkligen creepy som inte förstod vikten av att minst 3200 människor blir allvarligt skadade varje år. Tänk vad hemskt om det inte blir tillräckligt många. Istället för att gnälla så borde jag ställa mig frågan vad jag kan göra för att säkerställa vår sysselsättning. I ögonvrån såg han sin egen motorsåg och ett leende började sakta sprida sig över hans läppar...
@ trupparen.
Jag uppskattar inte ditt budskap, men tycker det är bra att du för fram det och inbjuder till debatt. Uppskattar också att du ställer upp och gör skitjobbet på riktigt när det behövs. Respekt.
Apropå de sociala fenomen som debattörerna pekar på, så ställer ni frågan indirekt men högt och tydligt: vilka FÖRMÅR vara officerare hemma i Sverige, med erfarna yrkessoldater som trycker på å ena sidan och det gamla vanliga maskineriet som ni anser inte svarar upp å den andra. Er slutsats är: PERSONALOMSÄTTNING är att vänta hemma och utlandsinsats (KRIGSINSATS) är en personalfrämjande aktivitet. Försvarsmakten står inte att känna igen. Soldaternas behov är det som styr, precis som i vpl armén. Officerarna har bara en biroll att spela. Flykten från trupptjänsten kommer fortsätta om ingenting görs. Frågan är vad dagens officerare förmår göra? Mvh Göran Mellblom
Apropå de sociala fenomen som debattörerna pekar på, så ställer ni frågan indirekt men högt och tydligt: vilka FÖRMÅR vara officerare hemma i Sverige, med erfarna yrkessoldater som trycker på å ena sidan och det gamla vanliga maskineriet som ni anser inte svarar upp å den andra. Er slutsats är: PERSONALOMSÄTTNING är att vänta hemma och utlandsinsats (KRIGSINSATS) är en personalfrämjande aktivitet. Försvarsmakten står inte att känna igen. Soldaternas behov är det som styr, precis som i vpl armén. Officerarna har bara en biroll att spela. Flykten från trupptjänsten kommer fortsätta om ingenting görs. Frågan är vad dagens officerare förmår göra? Mvh Göran Mellblom
@anonym 3 december 2011 10:21
En faktaupplysning. Av "Ett användbart försvar Regeringens proposition 2008/09:140" s. 42 framgår att behovet 2000 personer insatta över tiden avses för nationellt och internationellt bruk.
Av propositionen framgår också av samma sida att Försvarsmaktens förslag innebär 1700 personer kontinuerligt insatta samt 300 personer i beredskap för evakuerings- och förstärkningsinsatser.
http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/12/29/57/853ca644.pdf
Erik Lagersten
INFODIR
Oavsett om måltalet är 2000 eller 1700, så bör insatta soldater inte vara ett mål i sig.
Det är inte så svårt att tänka sig ett läge där vi har att välja mellan att delta i en insats tillsammans med stater vi gärna vill ha närmre band till, men på tveksam juridisk och moralisk grund, eller delta i bättre underbyggda insatser tilsammans med stater som vi inte känner något behov av att närma oss.
Vad göra då vi har att välja mellan en repris på Irakinvasionen, och en aldrig så behjärtansvärd insats mitt i Afrika tillsammans med osorterade krigsmakter från tredje världen?
Politiken är alltså tokig, eller byggd på det "optimistiska" antagandet att det alltid kommer att finnas ett lämpligt krig att haka på för att visa upp den svenska flaggan.
Jag vet inte vilket som är värst egentligen.
@INFODIR
Det ursprungliga målet som sattes av statsmakten vid tiden för FB04 var 2000 INSATTA i INTERNATIONELLA uppdrag.
Man fortsätter att sminka grisen. Statsmakten har anbefallt IO14 vid 2014 men FM har siktet inställt på 2019 tillväxt-mässigt.
Förbanden får uppgifter som att de vore uppfyllda men vi är inte uppfyllda, inte på långa vägar.
Och nu väntas ytterligare besparingar...
HKV anmäl till Fö att FM inte kan lösa anbefalld uppgift!
3/12 10:21
@ 3/12 10:21
Och tittar man före FB04 så hade vi andra politiska målsättningar med försvaret...
Nu gällande torde vara vad riksdagen har fattat beslut om utifrån regeringens proposition. Nästa år kanske de ställer krav på 2000 personer insatta INTERNATIONELLT, men i år så gör de faktiskt inte det. Förmodligen för att de inte vill betala vad det skulle kosta...
Om det föreligger något missioncreep här så är det inte från FM sida i alla fall.
"Om det föreligger något missioncreep här så är det inte från FM sida i alla fall."
De politiska målsättningarna för försvaret är inte något som skapas i ett vacuum.
Ett statligt organ som är såpass isolerat från resten av samhället som FM har lyckats bli, kan ha ett ganska stort inflytande över hur den politiska styrningen över sitt kompetensområde ser ut.
Jag tycker mig se en tråkig utvecklig där FML bedriver opinionsbildning i en eller annan riktning, för att sedan peka på den politiska nivån då slutresultatet ifrågasätts.
Det fanns t.ex. inget märkbart folkligt stöd för skrotandet av värnplikten. Trots detta kampanjade FM i flera år för att den skulle bort.
Frågor:
Vad exakt avses med nationellt insatta? Vilka är det som avses och hur stor är den totala numerären som är nationellt insatta över tiden?
Någon på INSATS som kan svara?
Spekulationer undanbedes.
Herr Lagersten @
Jag vill nog inte kalla detta för fakta. Ser det mer som ett underlag utifrån man kan fantisera och ha åsikter. För hur skall man tolka dessa rader ur PROP. 2011/12:1 UTGIFTSOMRÅDE 6.
Menar man som det står? Cirka 2000 personer samt fyra förbandsinsatser varav minst en skall kunna vara i batajonsstridsgrupps storlek?
Hela texten.
" Försvarsmakten
har under 2010 fortsatt att utveckla sin förmåga,
för att i slutet av planeringsperioden ha kapacitet
att över tiden hålla cirka 2 000 personer ur
insatsorganisationen insatta, nationellt och
internationellt samt att kontinuerligt delta i upp
till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgruppsstorlek."
Ja vad menar man egentligen?
1700 man??? År 2014??
Dessutom skall dessa styrkor vara direkt gripbara, nationellt och internationellt, enligt våra politiker.
Armeinspektören, som på armebloggen, delar med sig av sin kunskap att dessa förband behöver utbildas i tre månader innan insats.
Det verkar vara några kvar i det obligatoriska programmet samtidigt som vissa är ute på friåkningen!?
Teaterdirektören.
@ CS 22:23
Jag antar att t.ex Sjöinfocentralernas H24-insatser räknas dit ;-)
En lek med orden.
Ständigt insatta torde också vara delar av strilbat och övrigt kopplat till FV incidentberedskap...? eller? Det torde väl även gälla alla IBSS och övrig bevakningsorganisation vid förbanden. Räknar man ihop det räcker det snart med en observatör vid NATO-högkvarteret för att nå upp till 2000 eller 1700 insatta. Matematik är ämnet, INTE politik!
Professor Kalkyl
Pajkastning. Nu hade det suttit fint med ett dussin yrkesofficerare i Riksdagen. Gärna med instserfarenhet. Istället får debattörerna nöja sig med reservofficerare och på sikt yrkessoldater. Kommer dagens officerare någonsin lära sig? Mvh Göran Mellblom
@ Per.A m.fl.
Du har antagligen rätt.
Det betyder dock inte att ev. felbeslut kan skyllas på FM. Ytterst är vår politiska ledning ansvarig för våra myndigheter. De ger uppgifter, inriktningar och budget. De ska formulera politiken och FM roll i denna politik. Problemet pekar bl.a. "Axvargalla" på i kommentarer till http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2011/12/dyrbar-kortsiktighet.html.
Idag har vi politiker med väldigt låga krav på sakkunskap i riksdag och regering. Man rekryteras inte till politiken utifrån att man representerar ett visst segment av samhället, dess människor, organisationer, verksamhet, kompetenser, etc. Man rekryteras utefter sin framgång i en politisk karriär. Att vara "okunnig" är en merit, för då passar men bilden av den representativa väljaren? (Den andra sidan av myntet - väljarförakt). En enda typ av sakkunskap, erfarenheter och kompetens är viktig - förmågan att driva politik och opinionsbildning. Okunskap inom det område man är satt att leda har man lyckats omvandla från brist till merit. (Politik in prydno). Kraven på befattningen och politikern, via media och folkopinion, är sådana att ingen "vanlig" svensk kan inneha befattningen, annat än som röstboskap. Medlet har blivit mål.
Att man saknar kompetens att leda och följa upp en verksamhet betyder inte att man är ansvarsfri.
Vad gör våra politiker i försvarsfrågorna? Diskuterar de säkerhets- och försvarspolitikens utformning? Stridskrafternas roll och nyttjande? Nej, såklart inte, det slår inte alls i media. FM får bereda underlaget och formulera politiken inom detta trista område. Vem som helst kan bemanna ledningen av departementet. Man diskuterar BUDGET, mutskandaler, om en viss helikoptertyp ska läggas ner eller inte, huruvuda Gripen ska ha en amerikansk motor eller en licensbyggd motor från Volvo. Man diskuterar om man ska 500 eller 300 soldater i Afghanistan (oavsett varför de eventuellt råkar befinna sig där - det är väl ideologiskt betingat, eller...?). Kort sagt, man diskuterar det som är bra för politiska karriärer.
Med sådan politisk ledning lämnas spelfältet öppet för myndigheternas godtycke. Då blir även de medlen helt plötsligt självändamål istället.
Det är inte bra, myndigheterna kanske inte är rätt instans att formulera sina egna uppgifter. Det är inte myndigheternas ansvar att definiera politiken och dess genomförande.
Det här kanske sossarna skulle fundera på nu när de ska formulera framtidens strategier. Det finns helt klart potential att förändra till det bättre och att närma sig väljarna, men de som är högst ansvariga måste då vara villiga (och byxade) att ta ansvaret. Vi vill inte ha fler klantskallar vars tillsättning är ett öppet hån mot valmanskåren. Se bara på senare årens rad av försvarsministrar (eller (s) finansministern med meriter från idrottsrörelsen). Er lekstuga är vårt dagliga samhälle, finansierat av våra skattemedel.
Lycka till!
När yrkesofficerare ställer sig vid sidan och inte är beredda att axla ansvaret i den demokratiska processen kan det bli mycket tokigt. Vare sig man gjort värnplikten eller ej:
I militärfarsen Kungliga Johansson (Erik Bullen Berglund - 1934) blir hovkocken Ulric inkallad till en repetitionsövning han länge skjutit upp.
Där går en massa gravallvarliga och patenthurtiga yrkesmilitärer omkring och gör och talar om obegripliga (och därför komiska) saker. Ulric, som inte bara är överårig utan också politiskt engagerad hos (s), hamnar snart i regementsköket där han gör succé med mat av kunglig kvalitet.
Samtidigt sker en ombildning av regeringen och kocken Ulric tackar ja till posten som statsråd i försvarsdepartementet.
Då inspektion av regementet skall ske av statsrådet uppdagas det hela och vållar många pinsamheter bland de gravallvarliga och patenthurtiga.
Tänk om vi yrkesofficerare INTE höll oss vid sidan av det hela. Kan en kock bli statsråd i försvarsdepartementet så kan väl yrkesofficerare med insatserfarenhet bli riksdagsmän?
Jag är säker på, att när dessa officerare äntrar talarstolen för att tala om veteranfrågor, principer för försvarsmaktens verksamhet osv, så skulle ALLA lyssna, t.o.m. massmedia.
Men vi kanske inte är av rätt virke längre? Vi kanske ställer våra ljus under skeppan? och låter andra tala för oss - tolka åt oss?
MVH Göran Mellblom
Vad snackar du om Mellblom?
Det är oerhört svårt att följa dina tankebanor. Formulera dig tydligare!
Apropå officerare att lära sig...
@ Göran
Vad menar u med pajkastning??
Tolgors har uttalat ett nytt påbud!! Kraven är idag högre på soldater än vad det var i värnpliktssystemet-det hävdat statsrådet Tolgfors.
Tolgfors beskriver att här krävs minsann godkänt i Matematik A-vilket gör att man FAKTISKT kan räkna ihop på lönespecifikationen att HRC igen inte gjort sitt jobb-"text-TV ikväll; svenska soldater får inte lön"-IGEN måste sägas.
Tolgfors-varför ger du inte dina operettsoldater lön?
Operettsoldaterna-varför strejkar ni inte? Det gagnar INTE någon att arbeta när det inte utbetalas rätt lön.
OM inte lön utbetalas i rätt tid ska arbetet avbrytas.
Officersförbundet; NÄR ska ni ta i med hårdhet mot Försvarsmaktens urusla lönehantering? NÄR? NÄR? NÄR? Nu vill vi ha svar Fresker!
Det finns ett mindre antal officerare som sadlat om till yrkespolitiker i Riksdagen, bla i Folkpartiet. Det har inte gjort folk eller media mer intresserade.
Tyvärr Mellblom, du har fel även där.
Officerare bör fortsätta engagera sig politiskt vid sidan av officerslivet. Men framförallt ska officerare agera professionellt i sin yrkesroll och förmedla sanningar och inte politiskt skådebröd.
@Cynisk av debatten kring detta fina inlägg och flera andra framgår tydligt, att flera debattörer anser just att skådebröd hålls fram av oss officerare.
Debattörerna tycks gång på gång mena, att skådebrödsbeteendet är så utbrett, att professionalismen ställs åt sidan.
För den händelse denna bedömning är sann, kan den antingen ändras inom Försvarsmakten av oss officerare själva genom vår hierarki, eller genom påverkan från vår Höge Uppdragsgivare - Regeringen.
Denna tillsätts och får direktiv av Riksdagen. Officerare kan som enskilda engageras i Riksdagens arbete, som hittills, eller så kan sammanslutningar av officerare skaffa sig inflytande i Riksdagen och Regeringen, vid sidan av tjänsten, genom att öppet verka som lobbygrupp som t.ex. LO.
Eller så kan demokratiska partier bildas av officerare som t.ex. (s) av arbetarrörelsen, eller så kan platser i Riksdagen erhållas av officerare - som officerare - inom något lämpligt parti, i avsikt att driva militära frågor.
Historiskt har officerarna - "krigsbefälet" har haft egna partier vid två eller tre Riksdagar, i lägen när övriga önskade höra deras åsikter just som officerare, och inget annat.
Var så god. En liten lektion i demokrati. Men jag menar inget illa, så hetsa inte upp er, kära med-debattörer.
MVH Göran Mellblom
Så länge vi har kollegor som filtrerar sanningen och dessutom sätter sig över "de sina" kommer vi aldrig till rätta med problemen.
Det gäller både generalskåren på HKV och fackligt engagerade debattörer på Wisemans Wisdoms
"Kadett: Sällsynt lyx att få öva med trupp"
På armébloggen finns nu en intressant artikel med ovanstäende rubrik. Artikeln gäller möjligheterna till att få lära sig ett hantverk som militär chef i den direkta ledarskapsnivån, dvs där man i chefsrollen "har ständig ögonkontakt" med sin personal. I militära strukturer brukar här avses grupp- och plutonchefsnivån.
Skribenten tar även upp perspektivet på SOU omfattning och utsträckning i tid.
Det intressanta är dels rubriken-det är en lyx att få öva med trupp-och dels att denne sergeant pekar på det många officerare i trupp- och lärartjänst vid strids- och funktionsskolor omgående pekade på när "specialist"-officersutbildningen tillkom-att utbildningen är för KORT.
FHS överste Johan René verkar inte tycka att praktisk truppföring på grupp och plutonsnivä är speciellt viktigt-inom OP/TA-officersutbildningen är den nedbantad till någon enstaka gång-hantverkaet att leda soldater i strid får övas någon enstaka gång?????
Varför sätter inte ALLA officerare klackarna i backen och säger ifrån? Vem skulle flyga med en pilot som flugit sitt flygplan en timme? Vem skulle lämna sin bil till verkstaden där man lärt sig yrket på en timme?
Varför blev alla trupp- och lärarröster som höjdes avseende SOU-utbildningens otillräcklighet tystade?
Varför? Blivande elever vid OP/TA eller SOU; analysera noga vad ni kommer att få för utbildning-inom Försvarsmakten tar inga högre chefer något ansvar. Säg gärna emot-debatt behövs.
Johan Rene är välkommen yttra sig-men förmodligen förstår han det olämpliga i att försvara sin officersutbildning-den är nämligen rätt korkat upplagd.
OP/TA syftar till en enda sak-att hålla Försvarshögskolans majors och överstelöjtnantskurser med elever så att FHS kan vara LIKA FINT universitet som KTH......
Specialist-vad betyder ordet? Vilken tyngd lägger man i ordet "specialistläkare"? Vilken tyngd lägger man i ordet "specialistofficer"?
Specialistläkare tar ca 20 år att bli-med ständig praktik i hantverket.
Specialistofficer blir man på halva tiden av vad det tar för OP/TA-officeren... dvs 18 månader... sen är man specialistofficer-även utan lyxen att få öva med trupp.....
Dessutom behöver soldater i armén snart inte ens ha gymnasiskola-oavsett var de ska placeras. Detta kanske fungerar för skyttelassen-men INTE för de flesta befattningar som är mer kvalificerade. Försvarsministern hävdar med att "grundskolekrav" på soldaterna är det idag högre krav än vad det var inom värnpliktssystemet. Detta är till mycket stor del en ren lögn.
Kejsaren har INGA KLÄDER på sig!!! När ska någon sätta stopp för statsrådet Tolgfors rovdrift av Försvarsmakten?
8 dec 13.12:
"-inom OP/TA-officersutbildningen är den nedbantad till någon enstaka gång-hantverkaet att leda soldater i strid får övas någon enstaka gång?????"
Under termin 4 och 5 får kadetterna alla möjligheter i världen att trupputbilda och truppföra. Detta sker som bekant vid FM fack- och funktionsskolor. Syftet med det året var just att ge kd en "verklighetsbild"; så här är det på ett förband.
Tyvärr är det två faktorer som gör att detta ej sker:
1. Vissa FF-skolor låter inte sina kd åka till förband för att genomföra TU/TF utan istället får de bara "öva med varanda".
2. Förbandscheferna vill inte släppa befattningar till kadetterna utan vill hellre att ordinarie chefer får övas (vid de få tillfällen det sker nu för tiden). Det är viktigare att förbandet är förberett för insats...
Om året på VFU (T4-5) nyttjades som det var tänkt från början så skulle del av problematiken åtgärdas (inte allt men i alla fall skulle det ge kd en bild av verkligheten).
Lärare
Replik lärare kl 1520;Ärligt-HUR många gånger-i timmar eller stridsmoment-eller i vilken enhet du vill-får OP/TA och/eller SOU-eleverna truppföra inom sin nivå under HELA sin utbildning till Fänrik/1:e sergeant?
I värnpliktsförsvaret-med därtill kopplad officersutbildning-hade den värnpliktige KBS-eleven under sina 15 månaders värnplikt ca 60 DYGN med truppföring i sin nivå (plutch-stf plutch) med moment kopplade till huvudtjänst och naturligtvis med skarp trupp-och dessutom den EGNA skarpa plutonen.
De formades tillsammans-soldaterna, gruppchefs- och plutonchefseleverna-genomförde övningar tillsammans och krigsorganiserades tillsammans när grundutbildningsbataljonen blev GKÖ-organiserad.
Det var alltså fullständigt naturligt att för den enskilde soldaten, gruppchefen, plutonchefen eller kompanichefen att ALLTID se bataljonens organisation med samtliga underenheter. NÄR händer det idag med det idag varande utbildningssystemet?
Käre skribent Lärare; HUR mycket har dina OP/TA eller SOU-elever truppfört innan de kommer till din kurs? Förutsätter OP/TA eller SOU att man varit inom hybridorganisationen SweCon ISAF för att ha fått truppföra? I så fall borde det framgå av förkunskapskraven till OP/TA eller SOU.
Det system som idag är resultatet av Tolgfors totala konkurs av det svenska totalförsvaret i allmänhet och det militära försvaret i synnerhet är skamligt. Det kommer inte ut nånting snart i effekt-jämför, som någon skribent tidigare beskrev, med Finland eller med det israeliska värnpliktsförsvaret.
Jag vågar utan ett uns av tvivel påstå att en årsklass av svenska ungdomar är lika goda soldatämnen som en årsklass israeler. Det som skiljer är den ofattbart oansvariga politik som bedrivits av ansvarslösa regeringar i Sverige och av livrädda mesar till svenska generaler som inte sagt att uppgifterna från Regeringen inte går att lösa.
Först när generalerna blivit pensionsavgångna eller börjat andra gärningar öppnar de brödhålet och berättar "hur det borde" vara. Skamligt ryggradslöst.
Så, käre skribent Lärare; hur mycket får dina elever truppföra? Ser de ens en levande soldat innan examen? Ser de pluton inom kompani inom bataljon? Ser de vapensystem samverka? ELLER får de se en powerpoint om sånt?
Ärlighet varar längst..... intressant med svar!
Jag försvarar inte det system som nu föreligger men jag försöker hantera det...tills dess något annat fastställs. Jag är den förste att hålla med om att mängden TF inte är tillräcklig, men med min kommentar ville jag påtala problematiken som finns och som går att göra något åt - att det inte ges möjlighet till TF trots att tiden medger det.
Sen är det oerhört olika hur mycket TF som sker under VFU idag, beroende på vilken skola man går på. Inom mitt truppslag sker ca. sex veckors TF med pluton (levande soldater, inte kadetterna själva), både isolerat och i komp ram. Bat ram existerar inte...ej heller för ordinarie plutchefer...tyvärr.
Lärare
Skicka en kommentar