Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är "arv och miljö" som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har "en 200-årig historia av alliansfrihet" framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom "en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar".

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.


Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.


31 kommentarer:

Riga sa...
5 juli 2015 13:22  

"Men det kan ju vara så att också Ryssland och dess folk och president vill ha fred i sitt närområde."
Visst kan det vara så men är det klokt att bygga sin utrikespolitik och sitt försvar på en from förhoppning?
Håller dessutom inte med att det är Natos och EUs vapenskrammel som triggat Ryssland att rusta. Snarare tvärtom. Är det något vi gjort i EU är det att dra ned på försvaret.
Det är bra att alla får komma till tals på kultursidor m.m. men borde inte inläggen faktagranskas, är det inte det som bland annat är journalisternas arbete?

Tack för en bra artikel.

ankdammsboende sa...
5 juli 2015 15:39  

Tack för att du skriver klartext. Det verkar behövas ett bryskt uppvaknade innan svenskarna och i synnerhet svenska politiker slutar se på omvärlden på ett naivt sätt? Det har ju skrivits en hel del om denna neutralitetsmyt och våra dolda relationer med västmakterna, men på något sätt så blundar det "officiella sverige" fortfarande.
Jag undrar verkligen varför svenska politiker har försökt vilseleda folket i så många decennier? Jag kan inte förstå vem som egentligen vinner på dessa dimridårer och floskler? Och som beskrevs ovan kan dessa argument även användas emot oss och därigenom begränsa möjligheterna att driva en klok säkerhetspolitik. I många andra länder ses detta som förräderi…
Vår omvärld har haft sakernas tillstånd klart för sig länge, men svenska folket ska helt enkelt inte få veta och därför upprepas lögnerna tills dom blir en etablerad "sanning". Eller som i detta fall närmast ett religiöst diktat där kritik eller ifrågasättande av "svensk neutralitet" bemöts som om det vore hädelse eller blasfemi. Politikerna förlitar sig alltså på tro och hopp (eller att "någon annan" reder ut våra problem) istället för att basera sina slutsatser och åtgärder på fakta.

Max Hanemann sa...
5 juli 2015 16:16  

Wiseman:

Jag tycker Du framlägger Din huvudtes utmärkt och har inget att invända mot den. Kort och gott, omvärlden bedömer oss inte efter vår historia eller efter våra ord utan med utgångspunkt i våra konkreta handlingar i dag i fråga om ingångna avtal, genomförda samövningar och vidtagna/planerade förberedelser för samverkan i kris/krig.

Däremot tycker jag Du är grundligt och okarakteristiskt ute och cyklar (förlåt, flaxar, med Din "försvarsgrens"-tillhörighet) när Du drar paralleller mellan den svenska frivilligkåren till Finland 1940 (vars existens aldrig förnekades av oss) och den ryska militära insatsen i Ukraina (som förnekas/förskjuts av ryssarna).

Kapitalist sa...
5 juli 2015 17:14  

Våra inavlade miljonärspolitiker är agenter för främmande makt. Det du vill försvara, är din fiende. Sverige är ett lockbete för ryssen att ta när de vill .Alla sosseborgare är ju eniga om att vi ska vara helt försvarslösa och lyda allting som NATO säger utan någonting i gengäld. Vi är Georgien v1.2. Alla svenska partiledare och ministrar har arbetat hela sina liv för att uppnå detta deras säkerhetspolitiska ideal.

Så ryssen Putin tar Sverige, stryper Åsas och ingen på gatan märker någon skillnad jämfört med innan. Vad är det du vill försvara? Är du verkligen beredd att gå i döden för att göra den politiske miljonären Åsa ännu rikare på skatteslavarnas bekostnad? Så står du ensam vid fronten, för jag ställer inte upp, och du har bara lurade idioter vid din sida. Åsa själv kommer ju inte att riskera en fingernagel en gång.

Wiseman sa...
5 juli 2015 19:12  

Riga och Ankdammsboende,

Tackar!

Wiseman sa...
5 juli 2015 19:14  

Max Hanemann,

Tack för berömmet. Vad avser ordrarna om "plausible deniability" för det svenska militära stödet i form av frivilligförband till Vinterkriget använder jag mig av samtida källor som händelsen. Linjen kom senare att ändras, men inledningsvis ordersattes att all svensk märkning på materielen skulle tas bort och personalen skulle bära de nya uniformer som ännu inte tilldelats Krigsmakten.

Max Hanemann sa...
5 juli 2015 20:53  

Wiseman:

De svenska medborgare som frivilligt anmälde sig för tjänstgöring i den Svenska frivilligkåren rekryterades av Finlandskommitten (en från staten fristående organisation) via ca 125 Frivilligbyråer runt om i landet (jan 1940). Det var på intet sätt fråga om ”svenska förband”, som av staten sändes till Finland. Organisationen i förband skedde först på den finska sidan gränsen, även om viss beklädnadsmateriel (som inköpts av Frivilligkommitten eller skänkts av staten) delades ut före gränspassagen (man lämnade de varma tågen och ute var det ju kallt!). Se t ex Ehrenswärds memoarer.

Det var således från svenska statens sida inte frågan om att mörklägga vad som skedde (efter den första veckan) eller att senare förneka och försöka vilseleda vad som hände. En släktreminicens betr svensk materiel: Min salig far berättade om kaserngården på regementet i Vasa som någon gång under vintern 1940 var belamrad med artilleripjäser med skyltar ”Mobförråd A6”.

Hur som helst tycker jag det är ”kränkande” (modeordet!) att ens antyda likvärdighet mellan P-A Hansson och Sv Frivilligkåren 1939-40 respektive Vladimir Putin och ryska elitsoldater 2014-15!

Personlig PS: Erik hälsar!

Gronvita sa...
5 juli 2015 21:36  

Wiseman,
Du skriver som vanligt bra, men när det gäller slutsatsen att vi borde vara med i NATO är vi fortfarande inte överens.
Vi lurar för närvarande oss själva genom att tro att vårt nästan obefintliga försvar kan kompenseras av ett natomedlemskap.

Det enda säkra, som såväl du som andra slagit fast i analyser är att Sverige ur ryskt perspektiv är geografiskt viktigt. Vi är därmed hotade vare sig vi är med i Nato eller inte. Ryssarna behöver delar av vårt territorium av egna strategiska skäl och för att hindra motparten från att ha den fördelen.

Ett starkt eget försvar minskar inte det ryska strategiska intresset och heller inte nato's, men en verklig neutralitet, där måste vi ändra oss för att bli trovärdiga, ger oss större möjligheter vara flexibla. Vi vet inte redan nu vad som kommer vara bäst då.

Är vi med i Nato är sannolikheten att Ryssland låter oss vara ifred vid konflikt garanterat obefintlig. Är vi inte med är det vårt agerande i den stunden som kan påverka. Har vi då ett starkt försvar så ökar vår chans till trovärdighet. Det garanterar fortfarande ingenting, men chansen slippa dras in i elände borde vara större. Dessutom har vi då en bibehållen frihet vända oss vart vi vill givet de då aktuella förhållandena.

Tycker därmed frågan om ett starkt eget försvar är mycket viktigare. Att prata Nato tar fokus från den och ger politikerna möjligheten slippa ta tag i den på allvar.

Bo H sa...
5 juli 2015 21:46  

Försvarsuppgörelsen är klar - och försvaret får ytterligare 10,2 miljarder kronor, d v s i snitt 2 miljarder per år jämfört med de 4 miljarder ÖB räknat ut skulle behövas om ambitionen vore att bygga det försvar som beslutades i 2005 års Riksdag. Det är en viktig signal för omvärlden, säger Peter Hultqvist.

Teaterdirektoren sa...
5 juli 2015 23:50  

Att man gjorde som man gjorde vid "vinterkriget" har sina rötter i att man vid det tillfället skulle ingå i ett större sammanhang tillsammans med de allierade. Detta kom inte att bli av då kriget såg ut att bli kortvarigt. Sverige fick då kalla fötter och tillät inte "expeditionsstyrkan" att passera. Av vad som framkommit senare var det beslutet tursamt! En hel del materiel hann dock skeppas över till Sverige och användes vid bl.a. "kvarstadsbåtartnas" utbrytning och till stöd till den Danska motståndsrörelsen.

Om jag minns rätt så var det personella stödet i realiteten större vid "fortsättningskriget", dels "frivilliga" i Finlands styrkor och inom WaffenSS.
Däremot hymlade man från den Svenska staten inte med den omfattande eskorten av Tyska fartyg inomskärs från Tyskland till Finland. Flottan eskorterade hundratals konvojer innanför Öland och Gotland. Detta har man inte heller glömt i Ryssland som en bild av vår neutralitet.
Tyvärr kan man se tydliga tendenser i vår "kappvändarpolitik" under andra världskriget som sammanfaller med dagens "anpassningspolitik".

SUCK!

F.d. Teaterdirektören.

P.S. Årets Almedalsvecka måste ha varit den mest intetsägande på flera år. Jämför
man antalet blogginlägg från 2013, 2014 så har det varit nästan helt händelselöst;-)
Jag tillhör den underliga skara av människor som ser mer i vad man inte säger eller kommenterar så jag är nöjd och har fått många svar:-))

Roger Klang sa...
6 juli 2015 00:50  

Det är nog bra. Frågan som jag ser det är inte om vi ska gå med i Nato. Frågan är; hur starkt försvar måste vi ha, för att ha valfriheten både att stå utanför Nato alt. gå med i Nato.

Wiseman sa...
6 juli 2015 08:43  

Max Hanemann,

Nej, det handlade inte om svenska förband, lika lite som huvuddelen av de stridande på rysk sida i östra Ukraina (med undantag av specialförband och förstärkningsoperationer). Den svenska regeringen var dock mycket kyligt inställd till någon frivilligkår. Först när man insåg att man inte skulle få med t.ex. Högerpartiet i en samlingsregering om man inte godkände uppsättandet av en frivilligkår, tillät man att en sådan bildades. Det var dock förbundet med omfattande åtgärder för att inte visa att det var svenska staten som stod bakom och precis som i Ukraina var officerare och övrigt befäl tjänstlediga från Krigsmakten. Så var även fallet avseende den svenska utlandsstyrkan som det förr hette. För att delta i internationella insatser, var man tvungen att vara tjänstledigt från Försvarsmakten och sitt ordinarie förband.

Att all materiel sedan inte hann avmärkas eller avmärktes, är heller inget konstigt. Samma företeelse ser vi ju än idag?

Om du tror att jag jämför frivilligkåren med den ryska interventionen i Ukraina så har du helt missuppfattat. Det handlar om att visa på att Ryssland nyttjar en gammal klassisk metod för att dölja egen inblandning, som även vi svenskar använt oss av.

Hälsa tillbaka till Erik vem det nu är.

Wiseman sa...
6 juli 2015 08:47  

Gronvita,

Det finns ingen verklig neutralitet och det finns heller ingen anledning för Ryssland att tro på en sådan. Vi har aldrig uppvisat den linjen tidigare. Om Sverige ska kunna vara verkligt neutralt måste vi lämna såväl EU som PFF och därtill ta tillbaka vår solidaritetsförklaring. Det kommer aldrig att hända och är förmodligen bara sådant som den mest inbitna sverigedemokrat eller vänsterpartist kan tro på.

Även om Sverige går med i NATO kommer det att krävas mycket omfattande upprustning av försvaret. Det går att hålla två saker i huvudet samtidigt, men det krävs att man påminner om det i debatten.

Roger Klang sa...
6 juli 2015 11:52  

Frågan som jag ser det är inte om vi ska gå med i Nato. Frågan är; hur starkt försvar måste vi ha, för att ha valfriheten både att stå utanför Nato alt. gå med i Nato. Om vi bör vara alliansfria eller fullvärdiga Natomedlemmar kokar även ned till; Hinner Nato deployera styrkor via sjön eller via luften och utgångsgruppera innan den där enstaka veckan har tagit sitt, enligt ÖB Sverker Göransson, oundvikliga förlopp och Gotland och/eller norra Norrland är taget? Vi kan välja att försvara antingen Gotland eller Norrland, enveckasförsvaret gäller bara en region och bara om IO14 uppfylls.

Svaret beror lite på vad det är för vapenslag vi förväntar oss ska hjälpa oss, och vilken del av Sverige det rör sig om. Flygförstärkningar skulle i princip kunna hinna hit innan veckan är över. Men då har vi kanske inte kvar några relevanta flygbaser med tanke på att vi sannolikt blivit förbekämpade. Då hamnar vi i ”fait accompli” vad avser Gotland.

Amerikanska marina styrkor och gröna styrkor behöver 2-3 veckor på sig att deployera i svensk hamn på svensk mark. Det som eventuellt skulle göra någon skillnad på öjn (Gotland) är luftlandsatta jägare med laserbelysare (till belysning av mål för Nato-flygattacker med start från svenska, norska eller danska flygbaser) och FGM-148 Javelin (mot stridsfordon), så länge som Ryssland inte har hunnit deployera medel- till långräckviddigt luftvärn på öjn.

I Norrland blir våra flygbaser sannolikt också förbekämpade. Men möjligen så är järnvägsförbindelsen mellan norska Trondheim, där USA åtminstone tidigare har förhandslagrat materiel, och Luleå intakt alt. kan repareras snabbt.

Göteborgs hamn kan användas, men Ryssland kan hota med att minera den. Oavsett om de gör verklighet av hotet eller inte så kommer man inte våga använda hamnen innan man har minsökt/minsvept.

Om finska armén håller ut i cirka 3 veckor så hinner amerikanska mekaniserade förband ta sig till Norrland via järnvägen. Men det finns ingen anledning att anta att järnvägen förblir intakt hela vägen. Fast hela vägen kanske inte behövs.

Men Gotland är förlorat så länge som vi inte har en 10 000 hungriga amerikanska hjärtan på öjn permanent. Pest eller kolera, det är bara att välja!

Jag hoppas att ÖB:s utsaga om ”enveckasförsvaret” ska visa sig vara gravt missvisande och att vi kan försvara öjn själva, åtminstone så länge som vi har permanenta baser på ön, luftvärn, mekaniserade trupper och infanteri och ett sjömålsrobotkompani.

Max Hanemann sa...
6 juli 2015 16:51  

Wiseman:

För att ta det första sist, så vet jag inte hur jag vid behov skall kommunicera direkt med Dig enbart. Ledord för "Erik": Flygsimulator, dataspel, träffar F14, studiebesök F7, samma efternamn som jag.

Den 1 dec 1939 förklarade Per-Albin för sin riksdagsgrupp: ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kan utan att direkt blanda oss i”, men man var högst osäker på hur biståndsfrågan skulle hanteras offentligt de första veckorna innan man fått opinionsläget klart för sig. Det stora gensvar ”frivilligiden” fick även inom arbetarklassen och inom LO (mer än hälften av de frivilliga var ”arbetare”) var nog avgörande – som Du vet hade man varit ganska splittrad i Finlands/Ålandsfrågan hösten 1939 med bl a Sandlers avgång. Deklarationen att Sverige var ”icke-krigförande” vid krigsutbrottet öppnade för statlig materielöverföring mm till Finland.

Nja, vad jag tycker är att Du jämför den svenska resp den ryska hanteringen informations/propagandamässigt av vad man verkligen gjorde 1939 resp 2014/2015 på ett olyckligt sätt. Vår regering ägnade sig inte åt årslånga lögner och förnekanden.

Teaterdirektoren sa...
7 juli 2015 02:46  

Herr Wiseman.

"Vår regering ägnade sig inte åt årslånga lögner och förnekanden."

Förra året var det 70 år sedan en rysk ubåt sänkte Gotlandsbolagets färja Hansa.
Här förekommer än idag lögner, fejkade loggböcker och förnekanden i mängder. Räcker inte sjuttio år?

Något som man också förnekat och försökt minska betydelsen av är operation "Stella polaris", med säte i Slite, där C-byrån var inblandad. Detta bevis på neutralitet har man inte glömt. Man ansåg att Sverige lade sig i Rysslands inre angelägenheter. Som bevis på sin "överhöghet" och makt begärde man att samtliga farkoster som nyttjats i flykt från de baltiska staterna skulle återbördas till Ryssland. Vi hade inget att sätta emot utan gav efter för kravet.

Den pinsamma baltutlämningen är väl allmänt känd så den berör jag inte mer än att Ryssland inte förstod den Svenska hållningen och fick ta till lite "brösttoner" för att få sin vilja igenom. Detta är inte glömt.

Det som utomlands kallas "det svensk-ryska ubåtskriget" har man säkert inte glömt i Ryssland. Bara under sommaren 1942 sänktes minst sex fartyg (här finns det nog ett stort mörkertal på grund av medveten förd anpassningspolitik, framför allt efter kriget) av ryska ubåtar på svenskt vatten. Minst tre ryska ubåtar sänktes under samma tid av svenska eskortfartyg. Detta är inte glömt.

Den så kallade "tysktrafiken" in i Finland med hjälp till Tyskland bestående av monteringsfärdiga hus, vinterutrustning, kläder, tält m.m. under fortsättningskriget. Enskilda och åkerier (med ASG i spetsen) ställde upp med logistiken efter regeringens medgivande och som garant. Detta bevis på svensk neutralitet har man inte glömt.

Att tulltjänstemännen, som arbetade vid det tyska omlastningsförrådet i Luleå, på order från "högsta ort" tvingades att ta emot tyska förtjänstmedaljer har man nog inte heller glömt.

Detta är bara några av alla de händelser under andra världskriget, som på flera olika sätt har "tappats bort", "gömts undan", "medvetet mörkats" och till delar förnekats av vårt lands regeringar.

På senare år har dessutom Finland börjar skruva lite på om man verkligen var i allians med Tyskland eller inte. Otroliga förklaringssnurror har levererats för att mildra effekten.

Om nu Finland inte var i allians med Tyskland blir vår hjälp till de Tyska styrkorna ännu underligare om man ser till neutraliteten.;-)
forts...

Teaterdirektoren sa...
7 juli 2015 02:48  

forts..
Att någon som såg landet Sverige från utsidan under det kalla kriget och tyckte det var ett exempel på neutralitet är nog ganska osannolikt.
Det fanns en tid då det Svenska flygvapnet agerade aggressivt över Östersjön.
Det fanns en tid då vår signalspaning var orädd både till sjöss och i luften.
Det fanns en tid då vi körde våra signalspaningskärror i "busslinjen" över Östersjön med ett stort utbyte med USA.
O.S.V. De har inte glömt!
Här finns material till ännu mer böcker i framtiden och många exempel på "årslånga" förnekanden och rena lögner ;-)
Överhuvudtaget har vi och Ryssland inte samma syn på det som i Ryssland kallas för "det stora fosterländska kriget" och vi kallar andra världskriget.
Det finns gigantiska epos skrivna om det stora fosterländska kriget i Ryssland. Ibland är det som att läsa på FMs bloggsidor om en övning man varit med om, i dessa verk.
Man känner inte igen någonting mer än eventuella ortsnamn och liknande.

Vill man snabbt förkovra sig lite i deras syn på tingens varande under kriget finns en liten bok på svenska tryckt i Sovjetunionen (ISBN 91 7510 968 09) Progress Moskva 1985 av Oleg Rzjesjevskij. Här återfinns mycket av den officiella versionen av andra världskriget och som den lärdes ut i skolorna till de som nu är vuxna.

Vi har nog inte varit så nära USA och NATO som när Olof Palme gick i fackeltåg och protesterade mot USA;-/ Lite typiskt Svenskt?

Sammanfattningsvis vill jag nog påstå att landet Sverige bröt mot neutralitetens andemening från första (ja, till och med lite före) till sista dagen av andra världskriget. Mycket har förnekats och mörkats och allt är på inget vis avslöjat ännu.

Sett från texten ovan kan man fundera lite på hur vår omvärld värderar vår så kallade "solidaritetsförklaring";-))

SUCK!

F.d. Teaterdirektören.

P.S. Ett praktiskt exempel på "öppenheten" angående viss verksamhet.
Herr Allan Mann har många inom FM kommit i kontakt med. Försök ta reda på vad han gjorde under kriget och var. Var fick han sin militära utbildning (förutom några veckor på I 17, där allt rörande herr Mann verkar ha försvunnit)och vilka uppdrag genomförde han i Norge? För vem?
P.S.2 Lite kuriosa. Det land som, efter Sverige, stöttade Finland med mest pengar under fortsättningskriget skall enligt uppgift ha varit Italien!

Roger Klang sa...
7 juli 2015 09:32  

https://www.youtube.com/watch?v=gPx1bA4Y9XY#t=829

Politikerna talar om öppenhet men mörkar allt som de anser inte kan vara öppet. Är det öppenhet? Nej, men det måste vara så. Men då kan de hålla käften om sin "öppenhet"! Dessutom så mörkar de på tok för mycket.

Max Hanemann sa...
7 juli 2015 11:17  

Teaterdirektören:

Eftersom Du citerar mig med Ditt "Vår regering ägnade sig inte åt årslånga lögner och förnekanden" får jag bara påpeka att jag avser regeringens agerande avseende Finlandshjälpen i vid bemärkelse 1939-40, ingenting annat.

Wiseman får väl ta sig an Din verbala eruption om han anser det mödan värt - vart vill Du komma egentligen med denna vinklade uppräkning av episoder som varit kända i decennier genom böcker, TV-program och artiklar? Att svenska regeringen, i landets intresse, i många avseenden tummade på neutraliteten - åt båda hållen - under VK2 är skåpmat. Omvärldens bedömning av vår säkerhets/försvarspolitiska tillhörighet i dag bygger inte på vad vi gjorde och inte gjorde för mer än 70 år sedan ...

Teaterdirektoren sa...
7 juli 2015 14:06  

Herr Hanemann.

Vart jag ville komma med alla mina ord?

Rubriken på detta blogginlägg är "Den farliga neutralitetsmyten".
Jag ville visa att vi på inget sätt kan sägas ha uppträtt neutrala i vår omvärlds ögon på väldigt länge. Jag tror heller inte att man enbart ser på oss genom en isolerad händelse (hjälpen till Finland 1939-1940) utan det är nog helheten som bedöms.

Att jag tog upp frågor som berör "fortsättningskriget" är att både vår regering och den Finska har lite svårt att förhålla sig till vad man gjorde under den tiden. Därav citerade jag dig.
Allt noterades dock av vår omvärld och dessa "vinklade frågor" berör helt klart många än idag.

Sedan är jag inte överens med dig om tidsaspekten för när grunden till bedömningar av politiska beslut tas. Beslutet att skicka "frivilliga" till Finland och även vår inledande hållning i Ålandsfrågan var väl på grunder väldigt långt bak i tiden;-)

Du kan idag läsa citat och retorik från herr Putin som härrör sig från både Stalin- och Tsartiden. Från när, anser du, kommer frågan om Krim och östra Ukraina?

F.d. Teaterdirektören.

P.S. Glömde titeln på herr Rzjesjevskijs bok "Andra världskriget: myter och verklighet".
P.S.2 Regeringen Bildt erkände 1994 de faktiska omständigheterna för "baltutlämningen" och framförde landets ursäkter till de drabbade och deras familjer. Då hade det gått nästan femtio år av bortförklaringar, undfallenhet och förnekelse.
Detta noteras också av vår omvärld!

Bygdemajoren sa...
7 juli 2015 17:05  

"Ibland är det som att läsa på FMs bloggsidor om en övning man varit med om, i dessa verk.
Man känner inte igen någonting mer än eventuella ortsnamn och liknande."

Jag fattar faktiskt inte hur FML kan låta detta faktum fortgå. Det motverkar ju bara försöken att komma tillrätta med alla problem. Personalen blir förbannad och politikerna tror att "allt går enligt plan".

Minns reportaget i tv om soldaterna som sprang och skrek pang. Välkommen till vår verklighet.

Börjesson sa...
7 juli 2015 22:29  

Den "neutralitet" som har så starkt stöd i svensk opinion handlar egentligen inte om var vi skulle stå i ett krig. Att Sverige tillhör västvärlden snarare än den ryska sfären är en ren självklarhet för en förkrossande majoritet av svenska folket, det är jag övertygad om. Vad det faktiskt handlar om är att vi inte vill ingå i Nato i fredstid. Vi vill i görligaste mån hålla oss utanför det politiska spel som ett fredstida Nato-medlemskap innebär. Men om det verkligen skulle smälla på allvar, då är det ingen tvekan om vilken sida vi står på. Sveriges säkerhetspolitik borde omformuleras ungefär så här: "Alliansfrihet i fred syftande till västallians i händelse av storkrig."

Jag skulle tro att en sådan linje fortfarande har en klar majoritet bakom sig, trots att stämningarna skiftat en del de senaste åren. Men en förutsättning för att alls kunna inta en sådan hållning är förstås att det antas inte vara vi själva som är det specifika målet för ett angrepp, för då står vi ju utan hjälp. Ett eget försvar starkt nog att vara avskräckande är därför av yttersta vikt.

Max Hanemann sa...
8 juli 2015 07:50  

Börjesson:

Sveriges tillhörighet i alla avseenden torde vara uppenbar för envar både inom och utom landet; så även för dem som önskar och arbetar för att den vore/skall bli något annat.

Din kullerbytta betr alliansfriheten är ett roligt tankeexperiment, men inte mer. Att i ett storkrigs kaotiska inledning börja ordna för ett allianssamarbete är en praktisk omöjlighet - det är någonting som både politiskt och militärt måste vara utklarat långt i förväg för att ha någon mening. Eller Du tänker Dig kanske hemliga överenskommelser och stabsöverläggningar som under det Kalla kriget - men glöm då inte all fysisk anpassning av materiel och infrastruktur som också måste till (liksom under Kalla krigets tid och även i dag).

Per K Eleman sa...
8 juli 2015 18:44  

@Wise

Du nämner lite kort Lissabonfördragets artikel 42 och den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen.
I bilaga 2 till ambassadör Bertelmans utmärkta rapport, Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013B), utvecklar professor emeritus internationell rätt, Ove Bring, betydelsen av dessa ur ett folkrättsligt perspektiv.

Bring framhåller att artikel 42 skapar en rättslig förväntan på att medlemsstaterna ska agera direkt och ad hoc vid ett väpnat angrepp mot någon av dem. Samtidigt innebär artikeln att medlemsstaterna bör utveckla ett säkerhetspolitiskt eller försvarspolitiskt samarbete för att de ska kunna preventivt avskräcka från eller reaktivt ingripa mot ett angrepp. Det senare skulle innebära militära åtgärder i kollektivt självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51. I förlängningen ligger ett krav på internationellt försvarssamarbete som kan åstadkomma en gemensam militär förmåga. Denna förmåga måste vara tillräcklig för att kunna verka preventivt och krigsavhållande, men den måste också vara tillräcklig för att kunna användas reaktivt i händelse av aggression. Vad som behövs är således multilateralt samarbete redan i fredstid.

Av professor Brings sammanfattande slutsatser framgår, något förenklat, bl.a. att:
 Artikel 42 är en bindande solidaritetsklausul för EU:s samtliga medlemmar som är avsedd att vara av generell karaktär. Varken Sverige eller Finland har deklarerat att alliansfriheten på något sätt modifierar våra förpliktelser under klausulen.
 Den svenska solidaritetsförklaringen innebär en accept av artikel 42 fullt ut. Den svenska förklaringen är genom sin kontext folkrättsligt bindande gentemot EU:s medlemmar, men den utgör enbart en politisk och moralisk viljeförklaring i förhållande till Norge och Island.
 Den folkrättsliga skillnaden mellan EU-fördragets artikel 42 och Natofördragets artikel 5 är försumbar. Båda bestämmelserna är juridiskt tvingande men ger medlemsstaterna full frihet att leverera solidaritet enligt eget val.

Beträffande alliansfriheten så är den, till skillnad från neutraliteten, inte folkrättsligt reglerad till sitt innehåll och därmed inte bindande för oss. Följaktligen kan den heller inte skapa rättsliga förväntningar i vår omvärld på ett visst svenskt agerande.

Vi är de facto folkrättsligt förbundna att vid ett väpnat angrepp mot andra medlemsstater i den europeiska unionen komma dessa till undsättning och påståenden om att fortsatt allianslöshet och neutralism skulle kunna förhindra att Sverige involveras i en eventuell konflikt i vårt närområde är inte annat än grovt vilseledande…

Börjesson sa...
9 juli 2015 00:01  

Max: Jag förstår inte vad du menar. Vår materiel är väl redan anpassad – så till den grad att vi till och med har slängt ut bättre egna system till förmån för mer anpassade varianter. Så bevisligen krävs inget Nato-medlemskap för den skull. Och samöva med Nato gjorde vi ju så sent som härom veckan, till vänsterpressens stora fasa, så det krävs tydligen inget medlemskap för det heller.

Max Hanemann sa...
9 juli 2015 12:09  

Börjesson:

Håller helt med Dig. Vi är redan i dag, efter en mångårig process, väl anpassade till NATO/EU på olika sätt, vilket gör allt tal om alliansfrihet/neutralitet meningslöst. Särskilt i vad avser Rysslands sätt att se på oss. Det som fattas är en formell NATO-anslutning som skulle ge oss både klara garantier och en röst vid borden där besluten fattas.

Jag uppfattade Ditt resonemang som ett hypotetiskt återgående till alliansfrihet utan några som helst förberedelser i fredstid, men hopp in i NATO-famnen vid inledningen till ett krig. Det var den jag såg som praktiskt omöjlig.

uppgiven sa...
9 juli 2015 12:41  

@Börjesson

Stor skillnad mellan att hålla allmänna övningar och att planera och öva för nationellt försvar.

Det senare genomför NATO med sina medlemsstater. Inte med oss.

Att något som inte har planerats och övats i fred kommer att fungera i krig är en illusion. Bara beslutsprocessen dit kommer att upplevas som en evighet.

Börjesson sa...
9 juli 2015 23:51  

Max: Nej, det var inte det som var mitt resonemang. Min poäng var att det kan vara bättre att låta bli att ta sista steget in som faktisk Nato-medlem, och därmed att hålla sig utanför Natos fredstida politiska spel runt om i världen.

uppgiven: Som jag skrev i mitt första inlägg var det en utgångspunkt för mitt resonemang att det inte är Sverige som är det direkta målet för ett angrepp, utan att konflikten börjar någon annanstans. Vilket förstås (återigen) kräver ett starkt eget försvar, så att det inte är mödan värt för någon att angripa oss specifikt.

uppgiven sa...
10 juli 2015 00:11  

Apropå det där med förövning och planering...

"Tre av åtta JAS 39 Gripen var på plats redan 23h efter riksdagens beslut och efter ytterligare sex dygn så flögs skarpa uppdrag men det tog hela två månader till av byråkrati för att reda ut full tillgång till Natos ledning och länkar."

http://gripennewsthread.blogspot.de/2015/07/sverige-far-eget-kapitel-nar-rand.html?m=1

Lasse sa...
19 augusti 2015 15:06  

För den historieintresserade finns det - inom ramen för alliansfrihets- eller neutralitetsmyten - mycket intressant att läsa, exempelvis Stockholmsplanen 1936-1938 (en plan som beskriver hur Sverige och Finland gemensamt ska försvara Åland, mao ingå i en allians) eller det skandinaviska försvarsförbundet (ett svenskt initativ till en svensk-norsk-dansk allians 1948). Båda dessa, framförallt det senare, hade starkt stöd från sossarna. Vid den tiden verkade det inte finnas några starka principiella anledningar till att inte ingå i en allians..

/Lasse

Max Hanemann sa...
20 augusti 2015 12:55  

Lasse: Nu missar Du allt det väsentligaste - att ingå någon form av pakt med ett annat nordiskt land var OK för alla dåvarande partier utom Moskvas bulvan(k). Liksom det är OK att i dag samarbeta med Finland inom ramen för paktliknande överenskommelser. Problemet för (s) m fl uppstår när paktanknytningen sker till ideologiskt och/eller värderingsmässigt/historiskt suspekta stater som USA och i Europa. Dessutom felläser (?) man konsekvent NATO-traktatets innebörd beträffande oavvisliga skyldigheter.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade