Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)
Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.
Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.
Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.
Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:
– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.
– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.
– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.
Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.
Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)
Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.
Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.
I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.
Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men "vissa förband" ska nu vara omedelbart tillgängliga.
Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.
Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.
Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.
Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.
Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors
Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).
Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.
Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.
Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.
Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:
– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.
– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.
– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.
Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.
Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)
Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.
Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.
I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.
Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men "vissa förband" ska nu vara omedelbart tillgängliga.
Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.
Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.
Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.
Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.
Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors
Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).
18 kommentarer:
Jag har två frågor som jag är väldigt nyfiken på gällande personalförsörjningen.
1) Hur går det med rekryteringen till specialistbefattningar? Med värnpliktssystemet fanns det ett stort mått av prestige att få specialistbefattningar såsom Tolk, CBRN-befäl och signalspaning. Jag har läst om att det tidigare varit problem med rekrytering till tolkskolan men hur ser det ut i dagsläget?
2) Är dagens personalförsörjningssystem hållbar i längden? GMU soldater har fungerat bra i Hemvärnet när de omges av mer erfarna soldater men med en hög andel GMU soldater blir det lätt onödiga friktioner då deras utbildning inte täcker hela det spektrum av kompetens som krävs i en fungerande pluton. Det har även funnits vissa klagomål på att den effektiva utbildningstiden för en GSS/T är kortare än för en värnpliktig med motsvarande utbildningstid men har inte hört någon uppföljning på det. Hittills har vi tagit in en hel del av det gamla värnpliktsförrådet för både GSS/T och Hemvärn men vi börjar nå en gräns där någon med större erfarenhet än mig kan uttala sig varthän det barkar.
Tydlig och bra genomgång av den allvarliga situationen. Tack!
Det finns väldigt stora moraliska aspekter på värnpliktssystem som oftast hoppas över i debatten. Att begå övergrepp mot folk med argumentet att så gjorde vi förut eller det är så det fungerar i en demokrati är mycket dåliga argument som i princip öppnar upp för vilka övergrepp som helst.
Värnplikten är till syvende och sist en fråga om ekonomi. Klart uttryckt handlar det om huruvida man vill betala vad det kostar att ha ett försvar som bygger på anställda och frivilliga eller om man under olika former av hot skall tvinga unga människor att riskera livet när de skall skada eller döda andra samtidigt som man frihetsberövar dem under ett år eller mer. Jag hävdar att de som är för värnplikt är människor som är gravt indoktrinerade i krimminellt tänkande. Fundera över var gränsen går för vilka övergrepp du är beredd att begå mot dina medmänniskor oavsett hur du rättfärdigar det.
I det här fallet går det minst lika lätt att tillföra resurser och underlätta frivilliga krafter.
I grunden handlar det om kompetens. Vi talar om en stat som när den skall ordna tältplatser åt flyktingar drar på sig en kostnad på minst 500000:- per tältplats. Hur inkompetent skall staten bli innan folk ifrågasätter den? Reaktionen skapar fler frågor. Med decennier av förfall inom samtliga områden politikerna tagit sig makt över så är botemedlet tydligen ännu mer politiskt inflytande. God dag yxskaft!
Det är intressant för en lekman som mig att följa er insatta i försvarsdebatten och det är inte annat än att man undrar om vi har något försvar överhuvudtaget egentligen eller om det bara är en marknadsavdelning till försvarsindustrin. Det tydligaste exemplet är JAS gripen där det tydligen är viktigare att hyra ut kärror till andra länder och se till att deras flygvapen fungerar än att vi själv har fungerande plan som vi kan hålla i luften och dessutom har en fungerande markorganisation till.
Titta i en kartbok så ser du rätt snart att Sverige är ett av Europas till ytan störst länder med en gigantisk kuststräcka. För att försvara detta krävs inte bara kvalitet utan även kvantitet. Det kvittar om vi köper de bästa flygplanen och stridsfordonen som finns att köpa för pengar om vi bara kommer upp i tvåsiffrigt antal. Andra system kan vi nästan räkna i singularis. Vi skulle få en liten vass försvarsmakt som var gripbar här och nu. Det enda vi fick av det var att den blev liten. Det andra föll bort på vägen. Det vi står här nu med är ett försvar med flera månaders startsträcka,som bara har öppet på kontorstid helgfri mån-fre och kräver att angriparen anmäler tid och plats i god tid för att vi ska hinna få dit vår lilla krigsorganisation till den plats vi eventuellt kan försvara där och då. Förutsatt att vi har folk och utrustning att skicka överhuvudtaget.
Rätta mig gärna om jag har fel.
Officersförsörjningen skulle underlättats av att man behandlat reservofficerare på ett värdigt och vettigt sätt.
I övrigt så har vi en "arbetarklass" på precis samma sätt som USA och Storbrittanien. Den finns i våra utsatta förorter samt glesbygdens brukssamhällen.
Huvudproblemet är snarare ekonomiskt, lön och villkor för tjänstgöringen är inte i paritet med kostnader och förväntningar.
Att vi inte har bindande kontrakt är ett enormt problem, framförallt på sikt då det gör att vi tappar en av de viktigaste faktorerna som är bra med yrkesförsvar nämligen kontinuitet.
Det rimliga skulle vara att sätta en högre ersättning men rensa bort att övningsdygn, övertid osv (exempelvis snitt 25000 under 4 år) kompensera bortfallet av viss lön med ledighet (kanske 10 veckors semester istället för 5-6 osäker på vad försvaret har för semestertider) och sen en "bonus" i slutet av kontraktet som motsvarar exempelvis 3 års studielån (eller 5 år).
Till det skulle säkert vissa studiemeritvärden mot högskolorna kunna vara vettiga. Exempelvis kanske en plutonsjukvårdare skulle kunna ha extra meritvärde mot läkarutbildningen?
Problemet är att allt detta kostar pengar som "vi" inte vill spendera och gällande reservofficerarna (en personlig käpphäst) försvaret inte vill kännas vid (man kan ju spekulera i hur det kommer sig att US national guard kan ha reservofficerare som divisionschefer när vi inte kan ha plutonchefer som detta längre... /t förband bör försörjas med reservofficerare och inte yrkes vilket skulle spara mycket pengar och underlätta rekyteringen enormt)
Nu ska vi troligen istället börja med fängelsestraff som hot kalla in folk därav bara någon enstaka procent behövs och ska offra sitt livs bäst betalda år. Tveksamt tycker jag.
Dessvärre har man både från militär och politisk sida valt att blunda för resultaten/analyserna från de utredningar som redan genomförts i ämnet. Samtliga har tyvärr kommit till "fel" slutsats. FOIs rapport var speciellt fel på sin tid.
Om den nuvarande utredningen skall få något gehör så måste talet om att eventuellt anta en massa utmaningar avslutas och lösningar på problemen tas fram. Dessutom får det inte kosta något;-)
Om man läser den politiska "önskelistan" i det senaste försvarsbeslutet med miniräknaren i handen så förstår alla vart det lutar. Jättelika kostnader som inte skall finansieras "krona för krona" utan på något mirakulöst sätt i en nära framtid då helst ingen av de nuvarande politikerna sitter i beslutande ställning;-)
Den nuvarande underfinansieringen måste tyvärr synliggöras väldigt tydligt för det politiska systemet. Här är nog inte nuvarande FML rätt instans.
Tänker man blanda plikt- och yrkessoldater i de få och små förband som finns kvar tappar man det som var tanken med hela reformen. Att kunna åka utomlands med kompletta och övade förband.
Tanken och meningen med "hela landet skall försvaras" ekar väldigt tom och ihålig.
Tala om vad som kan och inte kan försvaras och låt politikerna förklara varför!
Avslutningsvis har tanken på en totalförsvarsplanering kommit tillbaka igen.
Här behöver nog både militärer och politiker sätta sig ner tillsammans med någon som vet vad det innebär och med miniräknaren på bordet.
Läser i årsredovisningen att det största problemet för att lyckas med rekryteringen av GSS/T-soldater är den bristande tillgången på materiel och samtidigt går allt enligt plan och eventuella brister ska man bortse ifrån. Ja, då förstår jag att problemen är betydligt större än vad någon kunnat föreställa sig.
Plötsligt verkar det där "enveckasförsvaret" vara väldigt avlägset;-(
F.d. Teaterdirektören.
P.S. Läser idag på herr Tolgfors blogg att han saknar "tidvis anställda soldater" och "deltidsanställda GSS/T". Han har givetvis rätt. Nu är det ju så att dessa typer av soldater inte skall finnas i FM så jag förstår inte problemet och/eller varför han saknar dem?
En sak många som diskuterar "värnplikten" glömmer, eller kanske inte ens känner till, är att värnplikt är ett sätt att i orostid kalla in medborgarna till tjänstgöring i försvaret. (Jag utgår ifrån att du känner till detta, men kanske inte alla dina läsare.) För att kunna göra det krävs en krigsplanering där man förberett uppsättningen av krigsförband genom att hålla staber och materiel i beredskap och dessa krigsförband måste övas regelbundet. Krigsförbanden består i sin tur i huvudsak av redan grundutbildad värnpliktig personal.
Krigsplaneringen avskaffades i etapper från 1980-talets början. Steg för steg avskaffades krigsförbanden och krigsförbandsövningarna. I mitten av 1990-talet återstod nästan bara grundutbildningsverksamheten - regementena - vilket innebar att man bara krigsplacerade en liten del av de utbildade. Värnplikten avskaffades alltså i praktiken i början av 1990-talet även om den på papperet återstod till 2011. (Jfr. kungamakten som i praktiken avskaffades 1917 men återstod på papperet till 1975.)
Att, som under 1990-talet, kalla in hela årskullar till utbildning under hot om fängelsestraff för att sedan inte ha någon värnpliktsorganisation att placera dem i efter genomgången utbildning är ett fruktansvärt slöseri med resurser och knappast något som skapar de metafysiska värden som dagens lumparnostalgiker brukar prata om.
De som förespråkar någon form av återinförd värnplikt måste börja med krigsorganisationen, annars blir det bara en återgång till 1990-talets tvångsutbildning utan vare sig militärt eller civilt meritvärde. Ett slags storskalig satsning på enkla beredskapsjobb vars enda poäng är att få bort 100 000 personer ur arbetslösstatistiken.
Om man ser på hoten som var när vi hade ett så kallat totalförsvar - var hoten från tidigare Krig och Ryssland aka Sovjetunionen. Man trodde då att ett totalförsvar skulle avskräcka en anfallare att inta landet Sverige. I dag har anfallarna blivit fler - och försvaret nära nog lagts ned, anfallarna eller möjliga hoten har inte bara blivit fler utan mer mångfasetterade och tekniskt sett mer på att sabotera infrastruktur och skapa såväl terror som oro bland allmänheten. Det vore då Naivt att tro att ett icke försvar - där man inte gör något alls skall kunna försvara landet mot vad de än måne vara. Det vore smart att sätta upp försvar där varje stad och varje län har ett försvar som dom kan förlita sig på och som övar precis som tidigare värnplikt gjorde. Sedermera måste man tänka logiskt för att förstå att ett försvar eller en arme av människor som kan sättas in i orostider alltid alltid är bättre än ingen arme alls eller alltid alltid leder fram till att folket bryr sig om landet och dess värde. Man får med andra ord flera värden av att återinföra något slags av värnplikt eller liknande totalförsvar Om man gör det med tusenfalt mervärde - utifall anfallet är internt som det verkar ha gått från till om det blir storskaligt eller om det blir ett inbördeskrig - vilket inte är helt osannolikt med alla utanför områden och no go zoner som varken du eller jag vet vad som försiggår och med ett menlöst försvar i luften med flyg och med en menlös arme som är i dag finns det ingen möjlighet att försvara folket, städerna eller allmänheten i stort. Därav måste man göra något vettigt snarast, innan landet Sverige - faller i ännu värre zoner. Och utgör ett hot mot varje individ i landet.
Som skall få mat från Mc Donalds.
För tredje gången i rad på hundra år har våra ledare ställt oss utan försvar när vi behöver det som mest. Känns lite bittert när man gav fem år av sitt liv på heltid för att hålla garden uppe. Ogjort arbete. Lite rysningar ger det. Förebådar ett tredje världskrig om de skall följa sin tradition. Tredje gången gillt.
Det alternativ som finns på kort sikt(och lång)är lokal frivillig milis med lokal förankring. Själv utbildades jag under åttiotalet på Jägarbataljonerna som fanns då. Ett förband där man försökte dra nytta av framgångarna som Vietcong gerillan hade i Vietnam. En organisation som jag ser skulle passa ännu bättre idag i kombination med spets av ett yrkesförsvar. Jbat var en mycket kostnadseffektiv och flexibel organisation med många kompetenser. En modern variant skulle definitivt fylla sin uppgift. En variant med hög beredskap dvs med vapen hemma och lokala förråd.
Tyvärr finns inget politiskt underlag för det när ledarna misstror sin egen befolkning i den omfattning som sker idag.
Det du beskriver har varit riktigt för samtliga politikerstyrda verksamheter i mer än ett kvartsekel. Det är inte ett försvarsproblem utan ett allvarligt fel i vårt politiska system som vi måste komma till rätta med. Det har redan stått oss mycket dyrt och givetvis kommer det bli värre. Ett ledningssystem som valsar runt och inte ens klarar av att generera beslut som har betydelse ens när det brinner.
Vi är helt enkelt riktigt illa ute.
Väl beskrivet! Med nytt nationellt fokus samt försämrat omvärldsläge bör ett nytt vpl/GU system prövas senast 2018.
HKV PERSstaben var medvetna i april 2009 om att det inte fanns någon Plan B, att halmstrået var "ökad vpl uttnyttjande" samt att det sociala incitamentet , dvs möjlighet till "klassresa" skillde Sverige från flera av de länder som fullt ut förlitade sig på anställda GSS K/T.
Personligen har jag sedan 2006 förespråkat den norska modellen, vilken de kan komma att revideras i närtid;
- en stridsgrupp med anställda, jmf vårt NBG-koncept fast med mera nationellt fokus.
- huvuddelen av armén består av vpl personal
- insattsdelar av HV i direktplaceras efter GU. Bryter med HV traditionen, men säkrar kompetensen 2020.
HV siffror behöver synas i grunden bl a då ingen krigsplacering sker inom Totalförsvaret så inget vet om alla får inställa sig vid HV larm/beredskap maa ev samhällsviktiga befattningar.
Vilka volymer talar vi om? Jag bedömer att FM fn nästan har nått kapacitetstaket för att genomföra GU. Detta då vi sedan 1996 aktivt ägnat oss åt att lägga ned utbildningsorganisationen jämte krigsorganisationen. Arme´n befinner sig nu i ett synnerligen svårare läge än 1914 och 1939 vad ankommer på att kunna utbilda sig ur personlförsörjningskrisen.
En avgörande fråga är då om vi skjall ha GU som "samhällsbyggande funktion" eller endast för att fylla numerären i vår krigsorg? Jag önskar det förstnämnda men ser problem med att realisera några större ökningar av GU de närmaste åren , dvs före 2025. Vi måste skapa oss en utbildningskapacitet för våra behov.
Det saknas ju inte bara persedlar ( tom 2018?) utan även övningsmateriel, miljöprövningstillstånd och fundamentala ting som resehandläggare, komp-sjuksköterskor, och pv-assistenter mm. Tillkommer den infrastruktur som krävs i forma av lokaler och IT.
Att då inte det finns utbildningsbefäl för en substantiell ökning av GU volymerna är endast lök på laxen. Dagens system är komplexare än förr och kräver ofta certifiering för att kunna bedriva utbilda på.
Materiel anskaffning till förbanden måste även hänga med annars förslits den så att tillgängligheten nedgår och påverkar beredskapen, dvs den krigsavhållande effekten. Medel för mtrl-undehåll måste tillföras.
Jag menar att FM bör tillföras de medel som krävs för att beslutat krigsorganisation kan utbildas med vpl och mindre del anställda så att vi skyndsammast kan påbörja ett övervägande om hur vi långsiktigt skall se på vår försvarsförmåga.
Lev B
Det här gör mig deprimerad...
Ska man öka antalet sökande så måste man göra jobbet attraktivt. Det är inte svårare än så. Jag vet bara två sätt för det; pengar eller status. Eftersom för få söker sig till yrket för att det är ett kall, likt sjuksköterskor, så måste lönen upp.
Dagens system är uppenbart en återvänds gränd. Rekryteringen är låg och tiden som soldater och sjömän stannar är för kort.
Vill vi ha ett försvar i framtiden så har vi väldigt lite alternativ kvar.
Återinförd selektiv värnplikt där vi kallar in 4000 soldater varje år, och ur dessa rekryterar fast anställda soldater och blivande befäl från vilken vi kan skapa en ny plattform att utbilda större kullar framöver.
Bygga upp förmågan att utbilda runt 10 000 soldater årligen med målet att hålla oss med ett försvar av Norsk modell, samt en förmåga att utöka utbildningsvolymer framöver om vi behöver växa försvaret än mer.
Röstar för ett nytt infört selektivt värnpliktsbaserat system.
Självklart har du rätt. Att göra försvaret till en tillräckligt attraktiv arbetsgivare med allt vad det innebär är lösningen. Det enkla svaret på frågan varför det inte funkar är helt enkelt att det är för kass. Även om det givetvis behövs betydligt mer pengar torde det stå utom allt rimligt tvivel att försvarsmakten har mer problem än så.
Att som alternativ till att göra Försvarsmakten till en tillräckligt attraktiv arbetsgivare tvinga in tusentals unga människor till detta under hot om fängelse helt förkastligt. Hör ni inte hur det låter. Försvaret är så dåligt och otrevligt att vi måste tvinga dit tusentals under fängelsehot. Enbart för att slippa betala vad det kostar. Himla skönt vi har demokrati så vi lättvindigt kan begå sådana övergrepp. Eller?
Även frivilligverksamheten måste göras betydligt attraktivare.
Trots att ordet soldat kommer av ordet för lön, så menar många förmenta försvarsvänner att soldat inte är ett yrke, inte ska ha någon lön. Varför inte införa värnplikt i form av att nu sluta betala lön till alla officerare, och förbjuda dem att byta yrke?
Personligen respekterar jag soldaternas yrke och anser att de borde rekryteras och avlönas liksom alla andra professioner i samhället. Värnplikt är mycket dyrare än yrkesförsvar. När motvilliga och omotiverade med hot om våld tvingas utföra arbeten som de hatar och inte har talang för så rasar produktiviteten i hela organisationen. Det mesta av investeringarna i verksamheten blir då bara slöseri. En armé av slavsoldater är som att gå till läkare som inte vill vara läkare för kirurgi, hur bra blir det liksom? All näringsverksamhet har insett att det krävs rekrytering av motiverade medarbetare och konkurrenskraftiga löner för att skapa någonting av värde. Bara de falska försvarsvännerna vill av oförstånd införa stalinistiskt tvångsarbete inom försvarsmakten (fast uppenbarligen inte för officerarna, eftersom mitt inledande förslag av någon obegriplig anledning inte accepteras av slavsoldatförespråkarna).
Jag tror det skulle skapa extremt farlig situation om svenska staten beväpnade och stridsutbildade alla anonyma talibaner som tar sig till Sverige helt utan någon kontroll eller krav. Åtminstone i Skåne så saknar en majoritet av alla skolelever svensk anknytning. Värnpliktskullen skulle ju se likadan ut. Vad skulle det innebära att vilken bandit som helst i världen får komma till Sverige och inte bara som nu få gratis boende, vård och försörjning, men även gratis vapen och stridsutbildning? Jag ser det som ett uppenbart mycket allvarligt säkerhetspolitiskt problem som skulle intensifiera krigen inte bara krigen i Mellanöstern utan även terrorismen i Europa. När Sverige börjar beväpna och träna alla anonyma islamistiska terrorister så har främmande makt all legitim anledning att invadera oss för att stoppa det undergångsreceptet.
@Kapitalist 12:20
Det problem du tar upp, löstes i det gamla Värnpliktssystemet genom att ge individer, som inte var lämpade för vapenutbildning, vapenfri tjänst eller i värsta fall frisedel.
Värnplikt är bra om landet, hembygden och anhöriga på hemmaplan ska försvaras.
Enbart yrkessoldater i landets militära förmåga, är bra då man ska delta i diverse obegripliga konflikthärdar utomlands.
@gruelse, Förstår du inte hur totalt orealistiskt det är att blint "hoppas" på att dagens politiker och höga byråkrater plötsligt börjar göra motsatsen till allting som de hittills har gjort? Utrikesministern har idag lanserat sin idé om "modern värnplikt". Förutom värnpliktens grunidé, att göra soldatyrket mer attraktivt genom att helt avskaffa lön och rekrytering och istället använda våld och hot mot sina egna soldater, så innebär det också att alla soldater ska tvingas arbeta med helt andra saker än försvar. Hon ger vad jag ser två exempel.
Dels att alla soldater ska tvingas arbeta gratis med att plocka sopor i krondikena längs alla motoreväger, som folk kastar ut genom bilrutorna utan att någon av dem någonsin bötfälls för det (alltså: motverka nmiljöktastrof).
Dels att alla soldater ska tvingas arbeta som butler och underdånig tjänare åt alla anonyma 30:åriga talibanska terrorister i hela världen som av ideologiskt totalförblindade skäl i Sverige definieras juridiskt som ensamma stackars flyktingbarn, heliga kor.
Det är bara så som en värnplikt kan införas i Sverige idag. Det har aldrig någonsin rått bredare eller djupare enighet i Sverige i någon fråga, än om just detta att alla svenskar ska tvingas arbeta gratis åt sina värsta fiender. Så ta av dig din overkliga önskedrömsmössa och se tvärtom på vad som faktiskt händer i verkligheten. Inse att regeringens och förra regeringens politiker avsiktligen och systematiskt saboterar Försvaret. Du skulle lika gärna önsketänka att Putin gjorde det som du fantasifull drömmer om.
Måste korrigera mig själv: värnplikten är inte alls avskaffad, det är den obligatoriska militära grundutbildningen som är avskaffad genom att regeringen beordrat Totalförsvarets rekryteringsmyndighet att tills vidare inte kalla in några till utbildning. Obligatorisk militär grundutbildning är inte samma sak som värnplikt.
Centralt i den (militära) värnplikten är 3 kap. 12 § i Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt: "En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift ska krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon är lämplig för." Utan att först inrätta sådana befattningar och verksamheter är det meningslöst att kalla in folk till grundutbildning. Det är det nog inte många av de som ropar högst om "återinförd värnplikt" som har en susning om.
Skicka en kommentar