Detta är ett gästinlägg från signaturen "Oberon"
På kvällen tisdagen den 14 november avhölls på Södra Teatern i Stockholm ett evenemang benämnt bokkväll. Där presenterade chefredaktören för Magasinet Filter, Mattias Göransson, sin bok Björnen kommer!. Inte oväntat blev det i allt väsentligt en tillställning där de redan troende – under smått sekteristiska former – främst ägnade sig åt att i konsensus bekräfta Göranssons hypoteser och varandra. Från scenen ställdes även psykiatriska diagnoser på namngivna, men inte närvarande personer och vissa framstående försvarsbloggare omnämndes i nedsättande ordalag.
Enligt omdöme från Mikael Holmström (SR Studio Ett den 8 november) innehåller boken flera faktafel. Det enligt mitt förmenande mest graverande av dessa beskrivs nedan.
Boken har en betydande spännvidd avseende såväl tid som sakområden, ubåtsfrågan utgör emellertid ett centralt tema. Här argumenterar Göransson emfatiskt för den så kallade nollhypotesen, ursprungligen lanserad av Röster i Radio-TV journalisten Ingemar Myhrberg. Att författaren i sin ambition att finna stöd för nollhypotesen har drabbats svårt av kognitiv dissonans, något han i boken tillskriver andra, framgår tydligt av hans filtrering av fakta vilka inte stöder den egna hypotesen, samt presentation av alternativa fakta vad avser de två konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav vid Hävringebukten 1988 och 1992.
I rapporten från 1995 års Ubåtskommission (SOU 1995:135, sid. 229 ff) framgår att kränkningarna vid Hävringebukten har en särställning i fråga om omfattning och tillförlitlighet avseende den tekniska dokumentationen. Beträffande kränkningen 1992 konstateras i rapporten att: ”[…] den sammanlagda indikationsbilden var den starkaste man hade haft under de senaste decennierna.”
Den av experter analyserade tekniska dokumentationen utgörs i båda fallen främst av sonagrambilder från de kontakthållande minjaktfartygens bildalstrande högfrekvenssonarer. Vid den senare händelsen kompletteras dessa av videogramsekvenser och rådatasekvenser. I expertgruppen ingick bl.a. två experter från sonartillverkaren, varav den ena var sonarens konstruktör. Av utlåtandet från sonartillverkarens experter framgår bl.a. att ekot sannolikt inte var ett biologiskt objekt.
Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1988: ”Av materialet framgår att det eko som ansetts utgöra en ubåt rör sig ca 10 m över bottnen med en fart av ca 1 m per sekund (1,5-2 knop). Stillbilderna visar också tydligt en skarpt avgränsad bottenskugga av ett långsmalt föremål av ca 30 m längd, försett med en tornliknande upphöjning nära föremålets mitt.”
Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1992: ”Av materialet framgår att det skarpt avgränsande eko som ansetts utgöra en ubåt, kommer från ett 30 m långt föremål som rör sig nära bottnen med en fart som ökar från 0,5 till 1,5 knop.”
Ubåtskommissionen skriver i sin bedömning beträffande de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992 (sid. 268): ”Vi finner det ställt utom tvivel att svenskt territorialhav vid dessa tillfällen kränktes av främmande undervattensfarkoster.”
Professor Anna Christensen skriver i sin reservation, vilken Göransson i andra avseenden än dessa gör till ett stort nummer, att hon delar kommissionens uppfattning vad avser de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992.
Ambassadör Ekéus går i 2001-års Ubåtsutredning ytterligare ett steg längre. I rapporten (SOU 2001:85, sid. 206) definierar han Hävringe-incidenten 1988 som en möjlig vändpunkt beträffande ubåtskränkningarnas fortsatta förekomst. Han menar där att ubåtsjaktresursernas resoluta agerande och kraftfulla eldinsatser vid denna händelse, sammantaget med Sovjetunionens sönderfall, kan ha bidragit till att antalet kränkningar i början av nittiotalet gick mot nollnivån.
Att dessa besvärande fakta går stick i stäv mot den av Göransson förfäktade nollhypotesen är otvetydigt och att de förorsakat honom svår kognitiv dissonans styrks av hur han valt att hantera dem i boken.
I boken, som omfattar över 400 sidor, avhandlas de konstaterade kränkningarna i Hävringebukten med totalt fyra meningar. I en av meningarna omformuleras Ubåtskommissionens: ”…ställt utom tvivel…”, till att bli: ”…föreföll vettiga…”. I en annan mening påstår Göransson helt utan grund att: ”Om typljudet var sillar kunde även de sonogrambilder som tagits avbilda sillstim[…]”. Ett dilettantiskt påstående vars upphov i avsaknad av referens eller fotnot rimligen inte kan anses vara annat än författarens eget. Det passar emellertid bra in i argumentationen för nollhypotesen - men trovärdigheten sjunker mot bottennivå.
Oberon
Uppdatering 27/11: Det kan i sammanhanget vara intressant att läsa Lars Gyllenhaals ca en månad gamla blogginlägg om ryska röster om sovjetiska kränkningar. /Wiseman
På kvällen tisdagen den 14 november avhölls på Södra Teatern i Stockholm ett evenemang benämnt bokkväll. Där presenterade chefredaktören för Magasinet Filter, Mattias Göransson, sin bok Björnen kommer!. Inte oväntat blev det i allt väsentligt en tillställning där de redan troende – under smått sekteristiska former – främst ägnade sig åt att i konsensus bekräfta Göranssons hypoteser och varandra. Från scenen ställdes även psykiatriska diagnoser på namngivna, men inte närvarande personer och vissa framstående försvarsbloggare omnämndes i nedsättande ordalag.
Enligt omdöme från Mikael Holmström (SR Studio Ett den 8 november) innehåller boken flera faktafel. Det enligt mitt förmenande mest graverande av dessa beskrivs nedan.
Boken har en betydande spännvidd avseende såväl tid som sakområden, ubåtsfrågan utgör emellertid ett centralt tema. Här argumenterar Göransson emfatiskt för den så kallade nollhypotesen, ursprungligen lanserad av Röster i Radio-TV journalisten Ingemar Myhrberg. Att författaren i sin ambition att finna stöd för nollhypotesen har drabbats svårt av kognitiv dissonans, något han i boken tillskriver andra, framgår tydligt av hans filtrering av fakta vilka inte stöder den egna hypotesen, samt presentation av alternativa fakta vad avser de två konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav vid Hävringebukten 1988 och 1992.
I rapporten från 1995 års Ubåtskommission (SOU 1995:135, sid. 229 ff) framgår att kränkningarna vid Hävringebukten har en särställning i fråga om omfattning och tillförlitlighet avseende den tekniska dokumentationen. Beträffande kränkningen 1992 konstateras i rapporten att: ”[…] den sammanlagda indikationsbilden var den starkaste man hade haft under de senaste decennierna.”
Den av experter analyserade tekniska dokumentationen utgörs i båda fallen främst av sonagrambilder från de kontakthållande minjaktfartygens bildalstrande högfrekvenssonarer. Vid den senare händelsen kompletteras dessa av videogramsekvenser och rådatasekvenser. I expertgruppen ingick bl.a. två experter från sonartillverkaren, varav den ena var sonarens konstruktör. Av utlåtandet från sonartillverkarens experter framgår bl.a. att ekot sannolikt inte var ett biologiskt objekt.
Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1988: ”Av materialet framgår att det eko som ansetts utgöra en ubåt rör sig ca 10 m över bottnen med en fart av ca 1 m per sekund (1,5-2 knop). Stillbilderna visar också tydligt en skarpt avgränsad bottenskugga av ett långsmalt föremål av ca 30 m längd, försett med en tornliknande upphöjning nära föremålets mitt.”
Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1992: ”Av materialet framgår att det skarpt avgränsande eko som ansetts utgöra en ubåt, kommer från ett 30 m långt föremål som rör sig nära bottnen med en fart som ökar från 0,5 till 1,5 knop.”
Ubåtskommissionen skriver i sin bedömning beträffande de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992 (sid. 268): ”Vi finner det ställt utom tvivel att svenskt territorialhav vid dessa tillfällen kränktes av främmande undervattensfarkoster.”
Professor Anna Christensen skriver i sin reservation, vilken Göransson i andra avseenden än dessa gör till ett stort nummer, att hon delar kommissionens uppfattning vad avser de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992.
Ambassadör Ekéus går i 2001-års Ubåtsutredning ytterligare ett steg längre. I rapporten (SOU 2001:85, sid. 206) definierar han Hävringe-incidenten 1988 som en möjlig vändpunkt beträffande ubåtskränkningarnas fortsatta förekomst. Han menar där att ubåtsjaktresursernas resoluta agerande och kraftfulla eldinsatser vid denna händelse, sammantaget med Sovjetunionens sönderfall, kan ha bidragit till att antalet kränkningar i början av nittiotalet gick mot nollnivån.
Att dessa besvärande fakta går stick i stäv mot den av Göransson förfäktade nollhypotesen är otvetydigt och att de förorsakat honom svår kognitiv dissonans styrks av hur han valt att hantera dem i boken.
I boken, som omfattar över 400 sidor, avhandlas de konstaterade kränkningarna i Hävringebukten med totalt fyra meningar. I en av meningarna omformuleras Ubåtskommissionens: ”…ställt utom tvivel…”, till att bli: ”…föreföll vettiga…”. I en annan mening påstår Göransson helt utan grund att: ”Om typljudet var sillar kunde även de sonogrambilder som tagits avbilda sillstim[…]”. Ett dilettantiskt påstående vars upphov i avsaknad av referens eller fotnot rimligen inte kan anses vara annat än författarens eget. Det passar emellertid bra in i argumentationen för nollhypotesen - men trovärdigheten sjunker mot bottennivå.
Oberon
Uppdatering 27/11: Det kan i sammanhanget vara intressant att läsa Lars Gyllenhaals ca en månad gamla blogginlägg om ryska röster om sovjetiska kränkningar. /Wiseman
10 kommentarer:
Och till detta ska läggas att boken säljs på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Sellouts! SMB flyter ut till intighet på samma sätt som alla andra i samhällets toppskikt bland de borgerliga. Är de verkligen rätt personer att driva en försvarsrelaterad bokhandel?
Han sa i radio att meteor är en kryssnings robot. Det säger väl lite kanske. Han verkar ha tagit på sig uppgiften utifrån en position där han tycker att vi är ryss fobiska och har ganska dålig förståelse om framför allt militär verksamhet och materiell.
Det är som att börja skriva om hästsport i alla dess grenar osv utan att ha sett en häst. Och det märks i hans intervjuer och i boken.
Det beror vad målet med verksamheten är - SMB har aldrig utgett sig för att vara "försvarsrelaterad" annat än vad det övergripande ämnesvalet. SMB är en stiftelse som det står fritt att publicera vad den vill, och helst då sådant man tjänar pengar på.
Göransson drar i sin retorik gärna paralleller till Quickfallet. I boken avfärdar han lättvindigt och i svepande ordalag den omfattande tekniska bevisningen från de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992. Detta med argumentet att det av passiva sonarsystem registrerade typljudet av personal från Fiskeriverket uppfattats vara genererat av sill. Det är lika bedrägligt som att, mot bakgrund av det faktum att Christer van der Kwasts bevisning i Quickmålets resningsprocess befanns vara undermålig, påstå att den bevisning mot Quick vilken 1991 ledde till fällande domar för grovt rån, grov stöld och stöld även den kunde vara undermålig. Det besvärande faktum att det föreligger påtaglig skillnad mellan äpplen och päron är emellertid inget Göransson låter sig uppehållas av.
För att tala med Timothy Snyder - post sanning är pre fascism…
Inslaget i studio 1 där Göransson debatterar med Mikael Holmström var tillräckligt informerande för att även jag ska kunna avfärda Göransson som alarmistisk. Tänker speciellt på hur han beskrev Meteor som en kryssningsmissil som är skyldig till en upprustningsspiral i östersjöområdet.
Vi får nog passa oss från att skaffa förmågor som hotar invasion av Rysslandsintresseområde.
Inslaget i studio 1 där Göransson debatterar med Mikael Holmström var tillräckligt informerande för att även jag ska kunna avfärda Göransson som alarmistisk. Tänker speciellt på hur han beskrev Meteor som en kryssningsmissil som är skyldig till en upprustningsspiral i östersjöområdet.
Vi får nog passa oss från att skaffa förmågor som hotar invasion av Rysslandsintresseområde.
Sannolikt i syfte att i någon mening stärka trovärdigheten i sin argumentation refererar Göransson bl.a. till tre anonyma militära källor. De utgörs, i den ordning de förekommer i boken, av: ”En örlogskapten som vid den här tiden tjänstgjorde som stridsledningsofficer inom den 13:e patrullbåtsdivisionen […].”, ”En av landets mest meriterade nu aktiva officerare, med en hög position inom Försvarsstaben […].” samt ”En svensk flygofficer med mycket god insyn i nationella luftoperationer […].”.
I vilken omfattning det bakom dessa beskrivningar döljer sig autentiska personer eller om källorna – som en produkt av författarens kreativitet – endast är fiktiva framstår inte som självklart. Givet magnituden av Göranssons journalistiska härdsmälta kan det senare inte med säkerhet uteslutas.
I korthet kan om detta sägas att det av lätt insedda skäl förefaller rätt märkligt att en sjöofficer, vilken påstår sig under tidsperioden 1984-1988 ha tjänstgjort ombord patrullbåt, inte skulle ha någon kunskap om ubåtskränkningen vid Hävringebukten 1988, att det på Försvarsmaktens högkvarter inte finns någon ledning, stab eller avdelning benämnd ”Försvarsstaben”, att den förmente flygofficeren – i likhet med författaren själv – företer betydande svårigheter att utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv analysera ryska luftoperativa realiteter.
I det senaste numret av Magasinet Filter (april/maj 2018) publiceras en rätt lång artikel vilken i huvudsak avhandlar den i mer än en mening ökände pensionerade kustartilleriofficeren Sune Thomssons hypotes om de dokumenterade bottenspårens vid Hårsfjärdenincidenten 1992 ursprung. Föga förvånande kan konstateras att Mattias Göransson även här ägnar sig åt att genom alternativa fakta etablera post sanning. Till stöd för den så kallade nollhypotesen undanhåller han läsaren såväl Ubåtskommissionens som Ubåtsutredningens välunderbyggda och otvetydiga slutsatser angående de konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav utförda av främmande undervattensfarkoster vid Hävringebukten 1988 och 1992.
Säga vad man vill om Göransson och hans propagandistiska gärning – han är i vilket fall ihärdig och konsekvent. Undrar just vad [vem] som driver honom…
En rättelse: Hårsfjärdenincidenten 1982 ska det självfallet stå - inget annat...
En rätt absurd replik från Mattias Göransson till ett inlägg från majoren David Bergman angående ubåtsfrågan finns nu att läsa på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg. Han förnekar sig inte.
kkrva.se/ubatsfragan-an-en-gang/
Skicka en kommentar