Lucka 24: Vägen framåt

2014 års julkalender avslutades med en önskan om att skönmålningen inom försvaret skulle sluta med den nya regering som tillträtt, med Peter Hultqvist som försvarsminister. Det syntes vissa tecken på en mer direkt och öppen försvarspolitik än vad som varit fallet under den föregående Alliansregeringen. Under de fem år som har gått är det också omfattande luckor i försvaret som man har börjat täta. Tyvärr är flera områden som belystes 2014 som dras med fortsatta, allvarliga brister där fast agerande lyser med sin frånvaro.

Härnäst stundar Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, vilken går av stapeln i mitten av januari. Säkerligen får vi här höra ett och annat utspel. Inte minst kring finansieringen av det stundande försvarsbeslutet, där Ekonomistyrningsverket rapporterar att det 60 mdr kr för att uppnå den politiska ambitionsnivån. Tyvärr uppplever jag att vissa områden, trots förstärkningarna i försvarsbeslutet, fortsatt kommer att ha rejäla luckor. Underfinansieringen gör sitt till, och det är en beklaglig tradition att råder en stor ovilja hos finansministrar och finansdepartement att finansiera försvarspolitik. Den bred politiska enigheten i den utstakade vägen matchas lätt av oviljan hos sittande regering att finansiera det man kommit överens om. Detaljstyrningen av Försvarsmakten från regeringens sida har heller inte sin like i något annat departement.

Den största anledningen till att det kommer att ta tid att täta luckorna och att den rådande finansieringsnivån inte räcker till, är trögheten i att vända en allvarligt underfinansierad organisation som i 50 års tid varit under konstant neddragning. En liknelse med kraften och tiden som det krävs för att ta ett flygplan ur en störtdykning är relevant. Det finns fortsatt en bristande politisk förståelse för hur omfattande arbete som krävs inom försvaret för att få trenden att plana ut och börja stiga.

Bästa vägen att komma framåt i processen och få till den finansiering och den förståelse som krävs är att hålla försvarsdebatten vital och med transparens om styrkor och brister. Det är ett ansvar som åligger envar inom försvaret – menig som general.

God Jul!

Lucka 23: Psykologiskt försvar

Lucka 23 i julkalendern 2014 diskuterade det psykologiska försvaret. Det ursprungliga psykologiska försvaret, utvecklat efter erfarenheter från andra världkriget, inrättades på 50-talet som Styrelsen för psykologiskt försvar men lades ner 2008. Under 2014 var det uppenbart att detta hade varit ett stort misstag. I spåren av Rysslands annektering av Krim och krig i Ukraina där informationskrigföringskomponenten var en av de starkaste, var det uppenbart att västländerna hade ett mycket svagt försvar att möta informationskrigföring och psykologiska operationer. Det postmodernistiska samhället med en journalistik baserad på "å ena sidan och å andra sidan" kunde inte hantera en aktör som utnyttjade media, särskilt de egna statliga organen mot en internationell publik och sociala medier som en komponent i den egna krigföringen. Västliga media, inklusive de statliga public service-organen repeterade utan att tveka de utsagor som Kreml nyttjade i sin krigföring. Även trekvarts år efter annekteringen av Krim publicerade DN och svensk public service de mest fantastiska versioner av den ryska nedskjutningen av passagerarflygplanet MH 17 och gjorde sig därmed till en plattform för den ryska informationskrigföringen. Det nya informationssamhället gjorde det viktigare att vara snabb med en artikel, än att innehållet var korrekt. Ursprungskälla var av föga intresse så länge någon annan etablerad plattform i en stat hade kört storyn först. Det skulle ta ytterligare något år innan det sjönk in hos västliga media att Russia Today, Sputnik News, m.fl. var redskap i informationskrigföringen och informationskrigföring är ett av flera ben (faktiskt ett av de starkaste) i den ryska krigföringen. Detta trots hur redskapet nyttjades redan under Georgienkriget där Kreml dagarna innan krigsutbrottet flög in 50-talet egna journalister till Sydossetien.

Jag vill hävda att den svenska medial förståelse för informationskrigföring fortsatt är svag till mycket svag. Flera journalister, om än enstaka sådana (framförallt Patrik Oksanen), har gjort starka insatser för att höja medvetandet, men förståelsen är fortsatt mycket svag. Tvyärr är två av de svagare korten statliga Sveriges Radio och Sveriges Television som ligger betydligt efter privata mediahus – och dessa är heller inte några starka kort på området. Detta är mycket bekymrande då just informationsbenet är så pass starkt i modern krigföring och Ryssland är en av de bästa aktörerna inom området. Det amerikanska presidentvalet 2016 var ett fantastiskt exempel inom området, där Kreml visade upp hur man behärskar att nyttja sociala media som ett vapen. Endast genom bruket av sociala media och fiktiva konton lyckades man skapa stora demonstrationer, ämnade att splittra det amerikanska samhället. Den som har studerat Sovjettidens aktiva åtgärder som nyttjades av KGB känner igen metoderna, men det moderna mediesamhället och framförallt framväxten av sociala media, ger helt nya möjligheter och en helt annan utväxling. Där man förr hade att lura ett mediehus och journalister att publicera en story (likt Roy Andersson "dokumentär"-film om AIDS) för att senare nå informationskonsumenten, gör sociala medier idag att en aktör kan nå konsumenten direkt. Varje konsument av information måste upprätthålla sitt eget psykologiska försvar och när plattformar som Facebook skräddarsyr innehåll och nyheter till vad man anser att konsumenten ska se så ökar effekten avsevärt (som t.ex. fallet med Cambridge Analytica).

Vad har då hänt i Sverige sedan 2014? Förutom initiativen på låg, individuell nivå och en något höjd medvetenhet hos media, så har det inte hänt mycket. För snart 2 år sedan, vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen januari 2018, lovade statsminister Stefan Löfven att inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar. Sedan dess har mycket lite hänt, och det som har hänt har gjort det i en låg takt. I augusti 2018 tillsattes en utredning med f.d. Säpo-chefen Anders Danielsson som ordförande. I juli 2019 förlängdes utredningstiden till maj 2020. Statens aktionsplan inom området är därför fortsatt diffus, då MSB endast har ett uppdrag att omvärldsbevaka åt regeringen.

Detta är en mycket stor svaghet i en tid då "krig" alltmer sällan går till den kinetiska form begrppet krig traditionellt sett har inneburit. Istället utkämpas "krig" i högre grad här och nu med icke-kinetiska medel, där informationsarenan ofta är den primära. Detta är ett stort problem där den svenska förvaltningsmodellen bygger på tydliga rågångar mellan olika myndigheter och tydliga skeden i en konfliktskala, medan Kremls krigföring innebär att man agerar icke-linjärt (rör sig fram och tillbaka mellan fred-kris-konflikt och krig) och staten har möjlighet att välja lämpligt medel (eller kombination av) diplomati, information, militär och ekonomiska medel. Att inte fritt kunna samordna dessa medel är en inneboende svaghet hos den västerländska demokratin som inte är förbehållan Sverige. Det innebär dock inte att det är gott nog att inte vara sämst i klassen.

Hur ett effektivt svenskt psykologiskt försvar ska se ut kräver minst sagt ett eget inlägg. Grunden måste dock utgå ifrån en allmän medvetandehöjning om informationskrigföring, ty det är så att du kanske inte är intresserad av informationskriget, men informationskriget är definitivt intresserat av dig och att använda dig som ett verktyg.

Lucka 22: Pliktpersonal

I lucka 22 diskuterades den vilande värnplikten och svårigheterna att personalförsörja Försvarsmakten. 2014 var det ett faktum att yrkesförsvaret inte skulle kunna realiseras med den mängd kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl som hade utlovats i försvarsbeslutet 2009, i vilket värnplikten lades vilande. Uppfyllnaden var mycket lägre än önskat och lönenivåerna var (och är ) helt enkelt inte konkurrenskraftiga. Det mesta av denna problematik hade FOI redan förutspått i sin rapport som kom samtidigt med att det nya systemet infördes. Särskilt jämförelsen med andra länder var intressant och borde ha manat till eftertanke, men tyvärr inte.

Samtidigt med att värnplikten lades vilande, togs ett positivt och viktigt steg för en framtida återaktivering av plikten, nämligen att göra den könsneutral genom en ändring av lagen om totalförsvarsplikt. Från att värnplikten tidigare endast omfattat män, omfattar den sedan 2009 även kvinnor. När julkalendern 2014 skrev hade regeringen preics öppnat för att återuppväcka repetitionsutbildningen av värnpliktiga, vilket var ett positivt tecken. Detta brådskade eftersom pliktpersonal tas ur krigsorganisationen 10 år efter deras senaste tjänstgöring. Samtidigt talades det om att återaktivera värnplikten. Det första steget togs den 1 oktober genom tillsättandet av Annika Nordgren Christensens pliktutredning. Efter att utredningen var färdig gick det snabbt att återaktivera värnplikten. I ett första steg fick Försvarsmakten i uppgift att kunna grundutbilda 4000 värnpliktiga. I Försvarsberedningens rapport Värnkraft vill man se en utökning mot grundutbildning av 8000 värnpliktiga till mitten av 20-talet. Försvarsmakten planerar för en gradvis ökning från 5000 grundutbildade 2021 till 8000 2025.

Återaktivering av värnplikten är i grunden ett mycket positivt drag. För det första ger värnplikten en möjlighet att snabbt bygga upp fler större krigsförband. Värnplikten skapar också en mycket god rekryteringsgrund för både officer/specialistofficer, liksom kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Här finns den ingång som saknades efter 2009. Det är också mycket positivt att värnplikten nu är könsneutral och att mönstringsunderlaget därför omfattar både män och kvinnor. På sikt kommer det att leda till att fler kvinnor kommer in i Förvarsmakten, liksom att organisationen bättre speglar hur samhället ser ut idag i form av kulturell och etnisk bakgrund. Det kommer att gynna både Försvarsmakten och samhället som helhet.

Värnplikt är dock ingen universalösning på Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem. Visst ökas möjligheterna till rekrytering, men till vissa viktigare specialistkompetenser kan det finnas behov av att återinföra enstaka värnpliktsbefattningar bara för att skapa en rekryteringsgrund. Det man framförallt ska ha med sig är att även om värnpliktsutbildningen håller hög kvalitet så kommer den inte att kunna ersätta kvaliteten hos kontinuerligt tjänstgörande personal. Det uttrycks i den politiska debatten en önskan om att ersätta delar av den anställda personalen med värnpliktiga, vilket vore förödande för den erfarenhetsbas som skapats de senaste tio åren. Framförallt vore det förödande för beredskapen, eftersom de anställda förbanden är synnerligen lämpade för den konfliktmiljö som gäller idag och kan förväntas gälla framöver, i form av icke-linjär krigföring. Detta innebär att en aktör snabbt går mellan olika delar av konfliktskalan fred - kris - konflikt och krig. Traditionellt har denna varit i nämnd ordning, men som t.ex. fallet Ukraina visar så kan Ryssland snabbt ändra läge. Då duger det inte att förlita sig på en organisation som kräver ett politiskt beslut om mobilisering för att vara fullt användbar. Här har Försvarsmakten idag en god beredskap med sin kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal som mycket snabbt kan lösa uppgifter och under längre tid. Här är det positivt att Försvarsberedningen pekar på att införa en tjänstgöringsskyldighet även för den tidvis tjänstgörande personalen.

Slutligen finns det en inneboende svårigheterna med att växa samtidigt som man ska upprätthålla beredskap. Försvarsmakten organisation har slimmats ner till tunnast möjliga för att lösa skarpa uppgifter i form av krigsförbandsutveckling för insatser och genomförande av beredskap/insatser. Det ur denna organisation man nu måste lyfta ut personal för att genomföra grundutbildningen av allt fler värnpliktiga. Det finns dock inget alternativ annat än att lyckas med denna svåra ekvation eftersom organisationen annars kommer att implodera.

Summerat, så är lucka 22 en mycket positiv sådan vad det gäller den militära delen av plikten. Det återstår att se hur den övriga plikten i form av allmän tjänstgöringsplikt och civilplikt kommer att utvecklas. Dessa är också mycket viktiga för ett fungerande totalförsvar.

Lucka 21: Krigsbasorganisationen

Undertecknad landar kortbana på Rv 44 i september 2017. Foto: Jörgen Nilsson

I lucka 21 diskuterades Flygvapnets krigsbasorganisation. Denna hade fört ett mycket tynande liv sedan 00-talet och inriktnignen mot internationella insatser. Grunden i Insatsförsvaret innebar också att fredstida resurser skulle kunna kraftsamlas till en för ändamålet skräddarsydd insats, vilket gjorde att inget förband behövde ha full utrustning och organisatorisk styrka. Detta slog vitt och brett inom Försvarsmakten, men extra hårt mot delar av försvaret som var infrastrukturellt tunga som t.ex. Flygvapnets krigsbasorganisation.

Glädjande nog har det hänt mycket inom detta område sedan december 2014. Försvarsmakten har jobbat hårt för att stärka Flygvapnets basorganisation. Försvarsbeslutet 2015 talade också om en särskild basmiljard för att återanskaffa materiel stärka bassystemet. Under perioden sedan 2014 har flottiljerna blivit krigsförbanden i bassystemet istället för tidigare basbataljonerna. Det flygvapenövningar som har genomförts de senaste åren, inklusive Aurora 2017 och flottiljernas egna övningar, har samtlig inneburit att stora steg har tagits för att återta förmågor i bassystemet. Ett av mina egna starkaste minnen från tiden som divisionschef var att som förste pilot på 25 år landa på den temporärt avstängda riksväg 44 utanför F 7 Såtenäs. Möjligheten till spridning för skydd är och förblir en viktig komponent i taktiken för att möta en kvalificerad fiende. Förmågan att temporärt uppträda på andra baser än de fredstida flottiljflygplatserna är därför dimensionerande för dne operativa effekt som flygstridskrafterna kan utveckla.

Som så ofta när det uppstår förmågeglapp är det lätt att tro att facit finns bakåt i tiden, i detta fall Bas 90-systemet och basbataljon 85. Man stöter ofta på förslag om att f.d. basen X eller Y bara är att återta, vilket baseras på att sagespersonen (något generaliseat) har sett någon kilometer asfalt. Det är dock sällan banorna som är begränsande för en bas utan den kringliggande infrastrukturen som så gott som alltid är osynlig för lekmannen. Det som är av större intresse är övrig nödvändig infrastruktur som bränsleförråd, samband, m.m. (utan att bli för specifik). Det system och den organisation som Flygvapnet nu utvecklar är annorlunda och anpassad till framtida krav och de förutsättningar som gäller idag, inte minst möjligheten att använda kontinuerligt tjänstgörande personal. De alltmer precisa fjärrstridsmedlen och den snabba underrättelsecykeln ställer höga krav på fortfikatoriskt skydd eller rörligt uppträdande, där det sistnämnda traditionellt har varit en paradgren för Flygvapnet. Operationsmiljöns krav har gjort att även andra flygvapen nu börjar försöka lära sig spridning och rörlighet i sin bastaktik. US Air Force införde för några år sedan en ny taktik, kallade Agile Combat Employment, som innebär att "små" flygförband frambaseras under något dygn till en bas i ett operationsområde för att därefter återgå till en huvudbas eller byta bas. Systemet påminner mycket om det svenska rörliga systemet, men har helt andra krav på infrastruktur och stöd.

Blickar man tillbaka mot december 2014 så har Flygvapnet tagit många starka steg. Ser man framåt kommer Flygvapnet att ta ytterligare steg mot en starkare basorganisation i det kommande försvarsbeslutet.

Lucka 20: Ledningssystem och ledningsstödsystem

Lucka 20 2014 diskuterade ledningssystem och ledningsstödsystem, vilket var en fråga som var livligt diskuterad på försvarsbloggarna för tio år sedan. Då hade miljardbelopp lagts på det ena projektet efter det andra där inget ledde fram till något system som kunde driftsättas. Det mesta stannade inom metodstudier och demonstratorer, ivrigt strävande mot det totala ledningsöverläget som skulle ge ett litet försvar möjligheten att betvinga en betydligt större motståndare.

Strävan mot ett nätverksbaserat försvar var helt rätt, men det gjordes med för svag ledning och med för svag förståelse för problematiken hos den högsta ledningen. Därmed resulterade det i konsulternas fria åkning där miljardbelopp rullade ut, utan att några användbara produkter levererades. I syfte att spara pengar på vidmakthållande pensionerades istället äldre, fullt fungerande system innan något nytt hade levererats. Försvarsmakten lider ännu idag av resultaten från dessa beslut.

Fortfarande upplever jag att det finns en närmast frireligiös vurm kring ledningsstödsystem i vissa delar av ledningsområdet. Det är en den fantastiska idén efter den andra om uppkoppling, sammankoppling, interoperabilitet o.s.v. Påpekar man svårigheterna med att ackreditera system med tillräckligt hög säkerhet (innebärande allt från fysiskt skydd till sektionering och mycket mer), är det som att svära i kyrkan.

Det råder inga tvivel om att Försvarsmakten behöver nya och bättre ledningssystem och ledningsstödsystem. Till skillnad från 00-talet så måste man lägga större fokus på resiliens, redundansnivåer, och även interoperabilitet. Sverige är per definition strategisk reaktivt. Det är otänkbart att Sverige skulle slå det första slaget mot en annan stat, oavsett stridsmedel. Det innebär att en angripare alltid kommer bestämma över tidsfaktorn och nå verkan mot svenska stridskrafter och mål först. Resiliens och redundans är därmed av yttersta vikt för att förhindra ledningsbortfall. Likaså är interoperabilitet av stor betydelse då Sverige kommer att strida i gemensamma operationer tillsammans med andra stater, framförallt Finland där gemensam planering för krig nu föreligger. Detta är ett av de ämnen som blir mest intressanta att följa upp vid en ev. julkalender 2024 inför försvarsbeslutet 2025.

Lucka 19: Övnings- och skjutfält

”Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.”


I lucka 19 2014 diskuterades övnings- och skjutfält. Det ovanstående är avslutningen på inlägget. Övningsverksamheten är kärnan för två av Försvarsmaktens tre huvudsakliga verksamheter: att grundutbilda personal och att utveckla krigsförband. När det förra inlägget skrevs 2014 behövdes en kraftig ökning av övningsverksamheten för att höja krigsförbandsdugligheten i skuggan av det allvarligare omvärldsläget. Det dröjde sedan inte länge innan politiken återaktiverade värnplikten och därefter har politiken ökat kraven på antalet värnpliktiga som ska grundutbildas. Inom några få år ska den siffran fördubblas till 8000 personer. Det ställer stora krav på utbildningsorganisation, på infrastruktur i form av förläggningar m.m. men framförallt ställer det krav på att det finns övningsområden.

När Försvarsmakten skars ned kraftigt under 90- och 00-talen lämnade man också majoriteten av alla övningsområden och skjutfält. Idag är detta en av de största hämskorna på verksamheten. Det är problematik som har drabbat alla tre försvarsgrenar och som kommer att accentueras än mer när Försvarsmaktens organisation kommer att öka kraftigt under 20-talet med bl.a. nya förband.

Att få till utökningar av verksamhetstillstånd och att återupprätta övnings- och skjutfält är mycket tidsödande. Infra- och miljötillstånd tar i bästa fall fem år att få till. Det är mycket segdragna processer där dessutom en rad politiska intressen på olika nivåer är inblandade. Svårigheterna med att få utökningen av verksamhetstillståndet på Gotland och Tofta skjutfält har tidigare berörts. Snarlik problematik existerar på många andra platser, t.ex. för Göteborgs garnison där nu försvarsbeslutet med största sannolikhet också kommer att innebära en kraftigt utökad verksamhet då en andra amfibiebataljon ska sättas upp på Västkusten. Regeringen (med Miljöpartiet i spetsen) stoppade under hösten Försvarsmaktens projekt med att dränera marken vid Karlsborgs flygplats, vilket är nödvändigt för att kunna genomföra den banreparation som krävs för att öppna flygplatsen igen. Exemplen kan göras många.

Det finns en överhängande risk att den stora återtagningen av försvarsförmågan försenas av just infra- och miljöprocesserna, där övnings- och skjutfälten är en stor del av problematiken. Här krävs det att riksdag och regering förutom att ta beslut också ser till att förenkla dessa processer, samt att Försvarsmakten kan utöka sin organisation av infra- och miljöhandläggare.

Lucka 18: Luftvärn

Första provskottet med robot 98, Vidsel november 2019. Foto: Anders Åberg/FMV

"Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad."

Så avslutades lucka 18 2014 som hade belyst läget inom svenskt luftvärn. Luftvärnet hade fört en mycket tynande tillvaro till följd av de stora neddragningarna inom försvaret och ominriktningen till internationella insatser. Något lufthot var inte riktigt det man förväntade sig vid internationella insatser. Sålunda försvann alla luftvärnsförband utom Lv 6 i Halmstad. Luftvärnsrobotsystemen robot 90 och robot 23 lades ned, på så sätt att de överfördes till materielreserven. Anskaffningen av robot 23 kom heller aldrig att anskaffas fullt ut. I början av 10-talet gjordes den första anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem, vilket blev en markavfyrad version av jaktroboten robot 98 IRIS-T. Det var dock en tämligen blygsam anskaffning och vissa försvarspolitiker talade om detta som att nu hade man minsann satsat på luftvärnet för lång tid framåt. Sen kom kriget i Ukraina.

Glädjande nog så kom farhågorna på skam och det har sedan julkalendern 2014 blivit ett omfattande lyft inom Luftvärnet. Det började med anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem med medellång räckvidd (fram till för några år sedan hade det benämnts långräckviddigt), där det vinnande systemet blev rb 103 Patriot. Materiel anskaffas till två bataljoner och robotarna i två versioner. En med längre räckvidd med primär uppgift mot konventionella flygplan, samt en med primär förmåga mot korträckviddiga ballistiska robotar. I bataljonerna finns även robot 98-systemen som skapar ett närskydd mot framförallt lågflygande mål.

I början av 2019, i samband med Sälenkonferensen, kom också den glädjande nyheten att robot 90 plockas ur malpåse för att bli nytt brigadluftvärn. Till skillnad från grundversionen av robot 70 har robot 90 full mörkerförmåga och skytten behöver heller inte utsättas för elementen, utan sitter i en bandvagn. Det dröjde sedan inte längre än till sommaren och Almedalsveckan innan Försvarsmakten meddelade att även de få anskaffade robot 23 systemen tas ur malpåse och baseras på Gotland för att skapa ett permanent luftförsvar på ön. Robot 23 har långt ifrån samma räckvidd som rb 103 Patriot, men erbjuder god spridning, höghöjdstäckning och har ett mycket kapabelt styrsystem där frekvensområdet ligger inom ett område som få radarvarnare plockar upp. Samtidigt har det också skett och sker en omfattande uppgradering av luftvärnets ledningssystem.

Det är bara att konstatera att Luftvärnet har rejäl medgång och det är välbehövligt för det svenska luftförsvaret.

Lucka 17: Samhällsberedskap

Den 17:e luckan i 2014 års julkalender belyste samhällsberedskapen i spåret av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps rapport i december 2014 om detta. Rapporten var definitivt inte överraskande men ändå mycket beklämmande läsning om hur sårbart det svenska samhället är mot påfrestningar, när det fanns en mycket stark robusthet så sent som 20 år tidigare.

Det har tyvärr inte hänt så värst mycket sedan 2014, trots allvaret i omvärldsutvecklingen vilket Försvarsberedningens rapport Motståndskraft från 2017 utvisar. Vad som blir verklighet av Försvarsberedningen förslag återstår att se. Trots att det inte blivit så mycket verkstad, kan dock några positiva tecken skönjas sedan 2014. För det första finns idag en betydligt större medvetenhet i samhället och förvaltningen om kriser och konsekvenserna av dessa. Många kommuner och länsstyrelser har efter förra årets skogsbränder insett att de behöver förbättra sig. Ett av de tydligaste tecknen på förbättring är häftet Om krisen eller kriget kommer som under förra året delades ut till alla svenska hushåll. Genom den allmänna debatten har det också tydliggjorts för allmänheten att man har en egen skyldighet att upprätthålla en viss försörjningsberedskap i form av livsmedel m.m.

Ser man mer specifikt till de områden som lyftes ur rapporten i december 2014 är det svårt att annat än sucka.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Inom samtliga områden finns tyvärr avsevärt mycket mer att önska. Det stora glädjeämnet är istället nästa års stora totalförsvarsövning där de civila delarna av försvaret kommer att övas på ett ambitiöst sätt. Särskilt när man betänker att det är över 30 år sedan något sådant senast genomfördes. På totalförsvarsämnet så rekommenderas också en titt på Totalförsvarsstiftelsens ledningsstudie.

Lucka 16: Ubåtsjakthelikoptrar

Helikopter 14F (sjöoperativ version). Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Under lucka 16 i julkalendern 2014 fann man ubåtsjakthelikoptrar – eller snarare avsaknaden av dem. Eftersom den stora ubåtsjakten hösten 2014 var i färskt minne i december och hade tydliggjort några av de största förmågeglappen hos dåtidens försvar, så blev det många luckor om ubåtsjaktförmåga. Få saker är så förknippade med 80- och 90-talens ubåtsjakter som helikopter 4 fällandes sjunkbomber. När denna helikoptertyp avvecklades 2008 försvann också den flygande ubåtsjaktförmågan. Det enda ubåtsjaktflygplanet SH 89 hade avvecklats redan 2005. Istället skulle helikopter 14 i sjöoperativ variant bära förmågan vidare. I den sjöoperativa varianten skulle integreras en doppsonar, ubåtsjakttorpeder samt ett ledningssystem. Även helikopter 15 anskaffades i en sjöoperativ variant, där förmågan består i möjlighet att fälla sonarbojar.

Vid den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 var en av de största bristerna just att det inte fanns några ubåtsjakthelikoptrar att tillgå. Förmågeglappet var dock identfierat vid tidigare tillfällen, t.ex. ubåtsjakten på Västkusten 2011. Som beskrivet i ett av de tidigare inläggen om ubåtsjakt är den svenska skärgårdsmiljön, liksom Östersjöns vattenförhållanden mycket gynnsamma för en ubåt som vill hålla sig dold. Ofta kan en ubåt följa ett spanande fartyg på avsevärt mycket längre håll än fartygets sensorer kan upptäcka ubåten. Bottentopografin i skärgården ger mask och komplicerar signalbilden. En aktiv sonar kan undvikas genom att gå i noll-doppler (tvärskurs mot sonarens bäring). Det är av bland annat av dessa anledningar som ubåtsjakthelikoptrar är så viktiga. Dessa kan överraska en ubåt på ett sätt som fartyg inte kan. Uppträder man i förband med rote eller fler helikoptrar så kan man låsa en ubåt likt schack. Vidare kan man snabbt positionera sig för vapeninsats. För riktigt hög effektivitet krävs det dock att helikoptrarna är utrustade med ledningssystem med datalänkar där alla enheter som ingår i ubåtsjakten kan dela sina sensordata.

Allt detta var sådant som dimensionerade anskaffningen av helikopter 14 i sjöoperativ variant. Vid avvecklingen av helikopter 4 var dock problemet att helikopter 14 var långt ifrån levererad, och än längre ifrån att ha någon ubåtsjaktförmåga. Därmed inleddes också en problematik med att besättningar som hade erfarenhet av ubåtsjakt snabbt började gå ur tiden. När ubåtsjakten hösten 2014 ägde rum fanns fortfarande ingen helikopter 14 med ubåtsjaktförmåga att tillgå. Det var inte ens nära. Den enda helikopter som syntes var mig veterligen markoperativa helikopter 15. Något år senare kom dock de första av fem helikopter 14F med doppsonar i tjänst. Den fulla ubåtsjaktförmågan hos helikopter 14F låter dock vänta på sig. Försvarsberedningen tar upp behovet av förmågan i rapporten Värnkraft. I Försvarsmaktens underlag för försvarsbeslutet anger dock myndigheten att taktisk datalänk och ubåtsjakttorped kan införas först i perioden 2026-2030. Bedömt är detta ett resultat av den ekonomiska skillnaden i Försvarsberedningens och Försvarsmaktens beräkningar, där Ekonomistyrningsverket kommit fram till att ca 60 mdr kr saknas för att finansiera förslagen i Försvarsberedningens rapport.

Sammanfattningsvis är det alltså inte mycket bättre ställt med ubåtsjakthelikoptrarna fem år efter den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Helikopter 14F har levererats med doppsonar, men är långt ifrån fullt operativ. Levereras förmågan fullt under perioden 2026-2030 som Försvarsmakten föreslår i sitt underlag, så är detta ungefär 20 år efter att Försvarsmakten sist hade ett ubåtsjakthelikoptersystem med full förmåga. Det är minst sagt skrämmande.

Lucka 15: Granatkastare

Provskott med den nya granatkastarbandvagnen. Foto via FMV.

I lucka 15 diskuterades i julkalendern 2014 granatkastare. Framförallt berördes bristen på ett splitterskyddat granatkastarsystem med hög egen rörlighet. Våren 2008 avbröt den politiska genomförandegruppen anskaffningen av det snabbskjutande AMOS-systemet som hade utvecklats tillsammans med Finland och där den svenska versionen var monterad på ett stridsfordon 90. Systemet hade dubbla automatladdade 12 cm granatkastare med lång skottvidd och hög eldhastighet. Det kunde framrycka i samma takt som övriga delar av de mekaniserade förbanden och skjuta både direktriktad och indirekt eld. När Genomförandegruppen beordrade Försvarsmakten och FMV att avbryta projektet återstod endast några hundra miljoner kr, samt ammunitionsanskaffningen till dess att systemet hade varit färdiglevererat. Genomförandegruppens alla beslut, där dessutom Försvarsmakten och FMV ej hade fått vara delaktiga, granskades några år senare av Riksrevisionen. Man konstaterade då i sin rapport att nästan samtliga projekt senare hade fått återläggas, men till avsevärda fördyringar.

Den trenden har hållit i sig sedan rapporten publicerades 2012 och det splitterskyddade granatkastarsystemet är tyvärr bara ett exempel på denna politiska klåfingrighet grundad i stort oförstånd. I försvarsbeslutet 2015 återkom så de splitterskyddade granatkastarna i ett snabbspår. Vagnarna stod klara sedan tidigare, men det gällde att få fram nya vapenhuvar. I december 2016 lades en order på 40 st nya granatkastarbandvagnar med en ny typ av vapenhuv. Chassit var detsamma och därmed också rörligheten och skyddet hos fordonet. Därefter har utvecklingen gått snabbt och de första vagnarna levererades i början av 2019. Slutleverans av alla 40 vagnar ska ske under 2020. Därefter gäller det att förbandssätta alla fordon inkl. utbildning av besättningar innan dess att förmågan är skapad.

Man kan glädjas åt att det har gått snabbt efter försvarsbeslutet 2015 att utveckla och anskaffa det splitterskyddade granatkastarsystemet. Samtidigt kan man inte annat än åter uppröras över den dåvarande regeringens genomförandegrupp 2008. När det nya systemet slutligen är förbandssatt har det gått drygt tio år sedan AMOS-varianten hade varit förbandssatt och anskaffningskostnaden har också blivit långt högre.

Införandet av de nya systemen innebär också en viss möjlighet att Hemvärnet får överta vissa av de äldre dragna granatkastarna som har längst kvarvarande livslängd.

Lucka 14: Sjöräddningshelikoptrar

Lucka 14 i julkalendern 2014 handlade också om ett mycket diskuterat ämne på denna blogg, liksom hos Skipper och inte minst på Twitter, nämligen sjöräddningshelikoptrar. Den korta bakgrunden var att efter försvarsbeslutet 2004 skulle Försvarsmaktens verksamhet renodlas. Stöd till samhället skulle inte längre vara en huvuduppgift, utan Försvarsmakten skulle endast dimensioneras och resurssättas utifrån rent militära uppgifter. Att stå för sjö- och flygräddning var inte en sådan utan uppdraget lades istället på Sjöfartsverket som upphandlade tjänsten hos operatören Norrlandsflyg. Norrlandsflyg lyckades aldrig få ekonomi i uppgiften, utan höll på att gå i konkurs varvid Sjöfartsverket köpte verksamheten. Under åren sedan Sjöfartsverket tog över verksamheten har resultatet varit begränsningar i Försvarsmaktens operativa verksamhet då denna i flera fall är beroende av att det finns en räddningsberedskap.

Vintern 2014 var Uppdrag Gransknings skärskådning av Sjöfartsverket helikopterverksamhet ännu inte känd. Det var först våren 2015 som det första programmet sändes. I detta granskades Sjöfartsverkets märkliga upphandling av 7 nya räddningshelikoptrar. Ingen lär glömma myndighetsrepresentantens förklaring att just denna helikopter anskaffats för att den klarade "närmast arktiska förhållanden". För många inom Försvarsmakten inbjöd detta ändå till en förhoppning om att Sjöfartsverket med den nya helikoptern och dess förmåga att hantera "närmast arktiska förhållanden" att man äntligen skulle kunna hantera mörker och dåligt väder på det sätt som Försvarsmakten kunde. Att inte ha räddningsberedskap innebar att Flygvapnet och Marinen fick ställa såväl övningsverksamhet som skarp verksamhet.

Så vad har då hänt på fem år i spåren av åtskilliga program av Uppdrag Granskning och uppmärksammanden i Riksdagen? Inte så mycket faktiskt. Sjöfartsverket har fortsatt endast sju helikoptrar som man försöker upprätthålla H24-beredskap med på fem st baser. Vem som helst som sysslat med flygunderhåll vet att det är en närmast omöjlig ekvation. Sjörfartsverket har haft för vana att vid tillgänglighetsproblem dra in Visby-basen, vilket allvarligt försämrar insatstiderna öster om Gotland när området endast täcks av helikoptrarna i Norrtälje och Kristianstad (tidigar baserad i Ronneby). Det har i omgångar också varit spänt mellan Sjöfartsverkets flygbesättningar och myndigheten som arbetsgivare. Baseringen som myndigheten valt är också suboptimal för Försvarsmaktens verksamhet, vilket gör att såväl F 21 i norr som Marinen ofta får hoppas på att någon av grannländernas räddningsresurser. Fortsatt råder samarbetsproblem mellan Försvarsmakten och Sjöfartsverket avseende bl.a. informationsutbyte. Sjöfartsverket har efter skogsbränderna sommaren 2018 försökt få en statlig uppgift att bekämpa skogsbränder, vilket skulle öppna en annan väg för att anskaffa fler helikoptrar.

Vad som händer framöver är ovisst, men i dagsläget pekar inget på en förändring av flyg- och sjöräddningen.

Lucka 13: Hydrofonbojfartyg

Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten

Lucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen en helt ny nivå av känslighet vad gällde inmätning av ljud. Efter endast 12 år tjänstgöring dömde försvarsbeslutet 2004 ut förmågan som icke-relevant för framtiden. Tio år senare var denna feldömning ett faktum även för allmänheten.

Sen gick det snabbt. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att 6 av de 12 bevakningsbåtar som Marinen hade skulle byggas om till bojbåtar. Förutom den befintliga sjunkbombsförmågan, skulle de ges ett nytt sonarsystem och utrustas med sonarbojar. Sedan dess har dessa bojbåtar getts förvånansvärt stort utrymme i såväl försvarsbeslut, som beredningsrapporter, årsredovisningar och budgetunderlag. Det råder ingen tvekan om att det är ett bra tillskott till Marinens ubåtsjaktförmåga, men det är på inga sätt någon revolutionerande förmåga eller system. Snarare är det ett tecken på hur svagt försvarsbeslutet 2015 egentligen var när dessa bojbåtar blir något av det största som hänt Marinen, på samma sätt som lastbilar, kängor och annan grundläggande materiel också gavs oproportionerligt stort utrymme.

Man får dock glädjas åt att det i detta fall blev ett snabbt beslut kring "en lågt hängande frukt".

Lucka 12: Pansarvärnsrobotar

Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: Försvarsmakten

Bakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en kvalificerad fiendes arméstridskrafter. Då stridsvagnen och diverse stridsfordon varit dominerande på slagfältet under kalla kriget och Warzawapaktens stridskrafter hade en hög grad av mekanisering, så byggdes en omfattande pansarvärnsförmåga upp i den svenska armén. Granatgeväret Carl-Gustav, pansarskotten m/68 och m/86, samt den revolutionernades takslående pansvarvärnsroboten Bill, är alla exempel på detta. Carl-Gustav och pansarskott m/86 har också blivit internationella försäljningssuccéer. I början av 00-talet hade den svenska armén två olika pansarvärnsrobotsystem. Rbs 56 Bill för mål upp till ca 2000 m. Systemet var mycket spritt inom de mekaniserade förbanden. Därtill fanns rbs 55 TOW med räckvidd upp till 4000 m. Systemet var dock inte lika spritt utan fanns främst inom dedikerade pansarvärnsplutoner och -kompanier. Efter att rbs 56 avvecklats från mitten av 00-talet uppstod svårigheter för infanteri att bekämpa stridsvagnar och stridsfordon på avstånd över de 600 m som är räckvidden på den lätta pansarvärnsroboten rb 57 som också infördes från mitten av 00-talet.

I samband med försvarsbeslutet 2015 återkom behovet av förstärkt pansarvärnsförmåga inom markstridskrafterna, framförallt inom de motoriserade bataljonerna. Kriget i Ukraina hade varit lika mekaniserat som man hade kunnat förvänta av två stater med arv från Sovjetunionen. Utöver nyttjande av stora mängder långräckviddiga artillerisystem hade Ryssland också använt Ukraina som försöksområden för sina nya stridsvagnstyper. Var det något som den ukrainska sidan led brist på så var det kvalificerade bärbara pansarvärnsvapen och det blev en het fråga att försöka få tag i moderna amerikanska system (vilket också är en del av turerna kring president Trump och riksrättsåtalet). En upphandling inleddes av ett nytt pansarvärnsrobotsystem, benämnt rbs 58. Av oklar anledning avbröts upphandlingen i början av 2019. Det återstår att se vad som sker med rbs 58 i det stundande försvarsbeslutet.

Tills vidare kvarstår därmed svårigheterna för markförbanden att verka mot stridsvagnar och stridsfordon bortom 600 m om man inte har tillgång till stridsvagn eller är tilldelad understöd av indirekt eld. Detta påverkar särskilt de motoriserade bataljonerna vars pansarterrängbilar skulle behöva kombineras med ett tyngre vapensystem för att man fullt ut skulle kunna utnyttja den effekt som förbandens höga rörlighet ger grunderna för. En annan påverkad förbandstyp är jägarförbanden. Mig veterligen ligger fortfarande rbs 56 Bill i materielreserven, där de legat sedan de skulle exporteras till Saudi-Arabien. Jag kan tänka mig att åtminstone en eventuellt blivande försvarsgren skulle vara intresserade av dessa. Vän av ordning (och försvaret) tycker att efter 5 år av kriget i Ukraina (och några års krig i Syrien där pansarvärnsrobotarna också har bevisat sin betydelse) borde ha lett till en förstärkning av pansarvärnsförmågan.

Lucka 11: Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

Dagens lucka avhandlar krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar och läget inom dessa områden sedan 2014. Hösten 2014 var Sverige skakat efter den stora skogsbranden i Västmanland. Det kom närmast som en chock att Försvarsmakten inte längre hade en prioriterad uppgift att stödja samhället, utan endast skulle göra det när det inte inverkade menligt på andra uppgifter. Att bistå med bekämpning av skogsbränder med helikoptrar kunde Försvarsmakten göra, men det var inget man längre skulle hålla beredskap för och inte heller något som varit en dimensionerande faktor i materielanskaffningen. De privata företag som hade vattentunnor till sina helikoptrar hade inte samma kapacitet som den Försvarsmakten en gång haft. Samhället stod också handfallet när det gällde att förnödenhetsförsörja de brandmän och frivilliga som bekämpade skogsbranden. Mat och förnödenheter fick huvudsakligen samlas in genom frivilligas försorg. Ej heller ledningen fungerade tillfredsställande.

Stora lärdomar drogs och när stora skogsbränder åter härjade sommaren 2018 så var Sverige bättre rustat vad gäller ledning av insatserna. Man var också snabbare att begära stöd med utländska resurser. Försvarsmakten hade återanskaffat släcktunnor till sina helikoptrar. Fortfarande var det dock tydligt att Sverige inte var resursmässigt rustat på ett tillfredsställande sätt för att hantera kriser i den omfattning som skogsbränderna innebar, trots skogbranden i Västmanland och migrationskrisen hösten 2015. Dock så ter sig utvecklingen nu vara på väg åt rätt håll. Under 2020 kommer de civila delarna av totalförsvaret att övas på en nivå som inte skett på decennier. Utan tvekan kommer stora lärdomar att dras av detta. Vidare innebär Försvarsberedningen rapport Motståndskraft en rejäl genomlysning av totalförsvaret, men frågan som kvarstår är hur riksdagen kommer att ta ansvar för att stärka de nödvändiga delarna av totalförsvaret. Det är en sak att vara medveten om bristerna och en annan att finansiera beslut för avhjälpa dem.

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.

Lucka 9: Målubåt

Spiggen II på museum i Töre. Foto: David Bergman

I spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Detta var tyvärr ytterligare ett exempel på gamla lärdomar och erfarenheter som slängts på tippen i spåren av Fukuyamas End of history där den liberala världordningen och slutet på krigen hade kommit för att stanna. Varför lägga energi och pengar på att upprätthålla en förmåga jaga ubåt om nu militära insatser framförallt skulle ske mot irreguljära aktörer med låg teknologisk utveckling i andra världsdelar?

Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.

Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.

Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.

Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.

Lucka 8: Kustrobot

Provskott med Robot 15 KA 2016. Foto: FMV

Liksom fallet med Gotland i förra inlägget är kustrobot ett område där det glädjande nog har hänt mycket sedan lucka 8 i julkalendern 2014. Kustrobotsystemet robot 15 KA lades liksom det övriga kustartilleriet ner i försvarsbeslutet 2000 efter att endast ha varit operativt i några få år.

Hösten 2016 kom så beskedet att Försvarsmakten åter förbandssatte delar av förbandet, samt att man även genomfört provskott. Detta hade möjliggjorts genom att återanvända delar från gamla batteriet, och komponenter från avvecklade robotbåtar och korvetter. Beskedet var mycket välkommet eftersom det innebär att det inte enbart är Marinens fartyg som står för den uthålliga sjömålsbekämpningsförmågan på ytan. En angripare behöver också ta hänsyn till var dessa svårupptäckta robotsystem grupperats. Kombinationen av luftvärn (helst långräckviddigt som erhålls genom införandet av rb 103 Patriot) och sjömålsrobotar, ger möjligheter att avregla stora områden för en fiende och begränsas dennes rörelsefrihet och fysiska handlingsfrihet.

Att Försvarsmakten så snabbt skulle kunna återta kustrobotsystemet var det ingen som hade vågat hoppas på, även om vi var många som önskade och förordade det. Utrustat med Länk 16 skulle systemet snabbt kunna erhålla mållägen från andra plattformar, t.ex. ASC 890, JAS 39, helikoptrar, korvetter eller t.o.m. allierades plattformar och därmed kunna verka utan att öppna egen sensorer. På sikt vore det lämpligt att omsätta systemet med en modernare variant av roboten med en sekundär markmålsförmåga. Detta är dock inget som omnämns i Försvarsberedningens rapport Värnkraft, som nöjer sig med att konstatera att man vill se att förmågan vidmakthålls bortom 2025. En ny upphandling skulle sannolikt kunna samordnas med Finland som också opererar systemet.

Lucka 7: Gotland

Foto: Jesper Sundström/Försvarsmakten

Gotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, bortsett från bastroppen på Visby flygplats. När internationella insatser blev den enda prioriterade verksamheten, var inte längre det nationella försvaret geografiska krav längre ett urvalskriterium. Århundraden av strategiska erfarenheter och sanningar kunde läggas åt sidan.

Våren 2014 var dock misstaget tydligare än någonsin tidigare. Annekteringen av Krim och kriget i Ukraina hade gjort Östersjöområdet till den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland. Mitt i alltihopa låg Gotland som ett strategisk vakuum. I försvarsbeslutet 2015 beslutades därför om en ny permanent militär närvaro på Gotland i form av en stridsgrupp. Ca 1 miljard kr avsattes för ändamålet. Takten för återetableringen visade dock inte på någon större hast eftersom Gotlands regemente skulle återuppsättas först i januari 2018. Antalet övningar på Gotland ökade dock. Så plötsligt sensommaren 2016 kom nyheten att Försvarsmakten skulle rotera markförband genom Gotland för att tillse en stående närvaro på Gotland. Den som sysslat med operationsplanering kunde känna igen resultatet av omedelbara åtgärder som vidtas i ett tidigt skede av planeringen efter inledande analys av läget. Dessa åtgärder på Gotland och därpå följande har haft en tydlig signaleffekt om svensk säkerhetspolitisk beslutsamhet. Det är trots allt vad man gör och mindre vad man säger som spelar roll inom säkerhetspolitiken. Ett annat tydligt exempel på beslutsamhet var beskedet i somras att väcka liv i luftvärnssystemet 23 BAMSE och gruppera detta på ön. Detta innebär att under de fem år som gått sedan förra julkalendern så har Gotland fått en reell militär närvaro där en märkbar tröskel har etablerats. Det är inte längre bara att ta för sig av Gotland. Försvarsbeslutet 2020 kommer att innebära ytterligare förstärkningar av stridsgruppen på Gotland med grund i Försvarsberedningens rekommendationer.

Det finns dock visst smolk i bägaren. Som med andra militära etablering är frågan om övnings- och skjutfält central. Förband måste kunna övas. Likaså är det centralt att etablera övrig stödjande infrastruktur. Här har det som förväntat gått trögt, vilket är något man också bör bära i åtanke inför det stundande försvarsbeslutet. Infra- och miljöfrågor har idag minst 5 års tid från påbörjade process till förverkligande. I fallet med Gotlands regemente har problematiken huvudsakligen kretsat kring Tofta skjutfält. Detta visar återigen hur regional och kommunal politik tillåts sätta upp hinder för statliga säkerhetspolitiska beslut. Ett annat exempel är Nordstream 2 och Karlshamns kommuns beslut som gick stick i stäv mot regeringens inriktning.

Är det något man ska lära sig av Gotlandsexemplet är hur lång tid det tar att återta nedlagda förmågor och de omfattande resurser i form av pengar och arbetskraft som detta kräver.


Uppdatering 8/12 16.00: Chefen för Gotlands Regemente, överste Mattias Ardin, meddelar att läget är förbättrat avseende miljötillståndet för skjutfältet.

Bilden av Tofta skjutfält är ur det militära perspektivet ljusare än vad texten beskriver. Ett mer tillåtande miljötillstånd har börjat tillämpas och vi skjuter numera på hela fältet.

— Mattis Ardin (@ArdinMattias) December 8, 2019

Lucka 6: Robot 75 och flygburna attackvapen

Lucka 6 i julkalendern 2014 belyste den då sedan ett tag avvecklade robot 75. Robot 75 var en tv-styrd attackrobot som användes på Attackviggen och den första versionen av JAS 39 Gripen. I inlägget 2014 fick vapnet i fråga utgöra exemplet på ett förmågeglapp eller ett redskap som saknas i verktygslådan.

Sedan 2014 har JAS 39 uppgraderats till det som kallas version 20, där bl.a. den långräckviddiga jaktroboten Meteor infördes, liksom den långräckviddiga glidbomben Small Diameter Bomb (SDB). SDB är på intet sätt en ersättare till rb 75, eller för den delen bombkapsel 90. Däremot erbjuder vapnet istället andra förmågor. Det kan fällas i mängd på hög höjd och glida många mål för att sedan träffa med meterprecision. Tyvärr är dock stridsdelen liten eftersom vapnet från början togs fram för scenarior där reducerad skada på tredje part var en primär egenskap. Redan tidigt i Gripenprogrammet planerades för ett långräckviddigt attackvapen, liksom ett tungt styrt attackvapen. Dessa försvann under 90-talet av ekonomiska skäl samtidigt som försvaret omorienterades mot internationella insatser. Idag när nationellt försvar är prioriterat står dessa vapens förmågor åter högt i kurs. Robot 75 och bombkapsel 90 hade sina begränsningar, men erbjöd möjligheter till att uppträda på lägsta höjd inför anfall och efter avfyrning/fällning snabbt lämna målområdet. Räckvidden ter sig idag klen, men eldkraften möjliggjorde påverkan på de större mål som är intressanta ur perspektivet nationellt försvar. Uppträdande på låg höjd möjliggör också att man utmanar långräckviddiga luftvärnssystem, då terrängmask är svårt att hantera för ett luftvärnssystem så länge man inte har tillgång till en extern, eleverad sensor.

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft talas åter om långräckviddig markmålsförmåga, vilket kan sägas vara en omskrivning för kryssningsrobotar. Även ersättaren till den flygburna sjömålsrobot 15F avses få en sekundär markmålsförmåga. Det återstår att se vad försvarsbeslutet medger och när. Som så ofta går det snabbt att avveckla en förmåga, men tar desto längre tid att återinföra den. Som jag flera gånger påpekat tidigare har grannlandet Finland det senaste decenniet gått från att inte ha någon markmålsförmåga alls i sitt flygvapen (följd av freden under VK2) till att idag ha Nordens främsta markmålsförmåga. Det går om man vill.

Lucka 5: Beredskapspolisen

I julkalenderns lucka 5 2014 diskuterades beredskapspolisen. Detta var bara några månader efter den stora skogsbranden i Västmanland, som hade tagit i anspråk omfattande polisresurser för bevakningsuppgifter och andra enklare polisiära uppgifter. Jag kan rekommendera att man läser hela det gamla inlägget först och reflekterar över detta, för det är fortsatt aktuellt och kanske än mer så idag.

4 år senare hade vi åter flera nya stora skogsbränder, som än en gång tärde på Polisens resurser. Hösten 2015 hade migrationskrisen bundit upp stora polisresurser. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Polisens arbetsläge är närmast överansträngt under normala förhållanden. En kris eller konflikt med ett längre gråzonsskede, syftande till att påverka det svenska samhället genom subversion, kriminalitet och terrorism skulle bli mycket svårt för Polisen att hantera när grundanspänningen är så hög. De samhällspåfrestningar som prövat Polisens resurser de senaste åren har dock inte varit organiserade och samordnade av en statsaktör, så ett dylikt scenario oroar.

Det finns också idag ett politiskt tryck på att återskapa någon form av reservpolis som kan bistå den ordinarie polisen vid samhällspåfrestningar. Polisen har i flera år fått stränga påbud att den måste växa sin organisation. Resultaten låter dock vänta på sig, då ledtiderna är långa som alltid för en kvalificerad organisation. Oavsett när Polisens tillväxt är genomförd, så kommer organisationen att behöva en förstärkningsresurs i händelse av större samhällspåfrestningar. Detta har också Försvarsberedningen identifierat i sin rapport Motståndskraft från december 2017, där man tillmäter en polisär förstärkningsresurs stor vikt. Man talar till och med om att en förstärkningsresurs borde uppgå till 3000 personer 2025. Man talar också om att krigsplacera personal vid bevakningsföretag som ytterligare en resurs för Polisen. Det ska bli intressant att följa vad som händer i dessa frågor. Försvarsutskottet ställde sig i mars 2018 bakom beredningens rapport och ansåg att en förstärkningsresurs om 1000 civilpliktiga borde finnas på plats innan 2022. Något mer har dock inte hänt.

Sällan har politiska beslut varit så dåligt tajmade som nedläggningen av den särskild beredskapspolisen 2012. Om en ny försärkningsresurs ska skapas och nå de nämnda målen, är det mycket hög tid att sätta fart. Trots allt som har hänt såväl inom landet i form av samhällspåfrestningar och insikterna om hur krig idag i än högre grad kan föras i gråzonen, har i princip inget hänt i fråga om en ersättare till (den särskilda) beredskapspolisen.

Lucka 4: Logistiken

Lucka 4 i 2014 års julkalender handlade om logistiken. Alla områden av försvaret undergick stora omdaningar under "ökenvandringen" i slutet av 90-talet och under 00-talet. Ett av de områden som drabbades hårdast var logistiken. En robust logistikorganisation är fundamental för de hårda prövning på såväl försvar som samhälle som ett krig innebär. Eftersom det inte skulle bli krig under överskådlig tid, kunde också logistik omorganiseras till insatslogistik, d.v.s. att tillfälligt koncentrera de tillgängliga resurserna till en insats istället för att både ha bredd och djup. Under ökenvandringen omstrukturerades också logisitiken till en mer New Public Management-lik organisation. Materiel och förnödenheter skulle beställas från centrala förråd och anlända just-in-time. Allt från strumpor till gradteckningar och granater. I denna tanke återfanns också det stora centrallagret utanför Arboga, kommenterat av en attaché från ett land väl öster om Sverige med "I wonder how the air defences of this place is". Spridda mobiliseringsförråd koncentrerades till färre platser då ekonomi vida översteg beredskap i värde. Försvarsmakten hann också med att överföra all sin logistik till FMV – som knappt hunnit ta över verksamheten och bli inkörda på det hela innan Ryssland hade annekterat Krim och Försvarsmakten fick ta tillbaka logistiken.

Nu är det andra tider och Försvarsberedningen har varit mycket tydlig i sin rapport från tidigare i år (Värnkraft) att Försvarsmakten måste bygga ut sin logistikorganisation. Att återuppbygga logistikorganisationen till en nivå som kan stödja hela försvaret vid ett väpnat angrepp kommer att ta lång tid, även om Försvarsmakten framhåller logistik som ett prioriterat område inför nästa försvarsbeslut. Det är en långsam tillväxttakt som återfinns i underlagets förbandstabell. Man ska också betänka att precis som det logistiska underområdet krigssjukvård, så är stora delar av logistiken beroende av resurser i samhället och att staten tidigare vidtagit rätt åtgärder. För att det militära försvaret ska fungera krävs det att samhället har en grundläggande försörjningstrygghet i form av drivmedelslager, livsmedel, mediciner och en stor mängd andra förnödenheter. Som synes av Försvarsberedningens rapport Motståndskraft är Sverige mycket långt ifrån denna nivå. Det är bara att konstatera att det tyvärr inte har hänt så mycket på fem år förutom att Försvarsmakten fått återta ansvaret för den militära bakre logistiken.

Lucka 3: Officersutbildningen

Lucka 3 i julkalendern 2014 tog upp officersutbildningen, där antalet studerande hade varit lågt under flera år. 2014 hade antalet sökande till officersutbildningen stigit något, men fortfarande var det ett för lågt antal som antogs till utbildningen. Detta var ett problem som hade existerat under flera år. Ett annat problem var ekonomin för att utbilda officerare. 2012 ansåg sig inte Försvarsmakten ha råd att utbilda mer än 30 st officerare. Det blev ändå 90 utbildningsplatser genom Försvarshögskolans försorg, vilket vi ska vara mycket glada för idag.

Idag vill Försvarsmakten utbilda uppåt 300 officerare per år. Det kräver både en utökning av officersutbildningen, men också en betydligt effektivare rekrytering. De senaste åren har det funnits en tendens bland unga som vill söka en officersutbildning att i första hand välja specialistofficersutbildningen, då det finns en uppfattning att som taktisk officer sköter man administration och annat tråkigt, istället för att syssla med kärnverksamheten. Tyvärr är detta inte utan sanning.

En annan av anledningarna till de svaga rekryteringstalen för officersutbildningen var att värnplikten lades vilande. Detta ledde till att färra ungdomar fick en inblick i Försvarsmakten och att officersyrket kunde vara något för dem. Det är därför glädjande att värnplikten nu åter aktiverats och att den nu utökas, samtidigt som Försvarsberedningen identifierar att just värnplikten är en nyckel till att få till en mer robust officersförsörjning. Ett annat positivt steg har varit att öppna den särskilda officersutbildningen, SOFU, vilken innebär att personer med en akademisk examen slipper genomföra hela officersprogrammet. Detta är ett mycket effektivt sätt att få in personer med andra kompetenser i Försvarsmakten och ett system som har fungerat mycket väl i t.ex. USA. I år har också fler än antagits till Officersprogrammet, 192 st. Det är en väsentlig ökning jämfört med tidigare, men betydligt färre än de 225 platserna.

Fortsatt är ansökningstalen till officersprogrammet för svaga. En anledning till detta är att Försvarsmakten fortsatt inte rekryterar mot yrken utan framhärdar i att reklamen i första hand ska bygga varumärket Försvarsmakten. Att försöka rekrytera officerare med "Försvarsmakten" som tyngdpunkt i en kampanj är lika smart som att tro att man kan rekrytera ekonomer, barnmorskor och laboratorieanalytiker i en kampanj som säger "Sök Landstinget". Det ena utesluter inte det andra. Det måste gå att bygga varumärke samtidigt som man genomför kampanjer för att söka teknisk officer i Armén, ubåtsofficer eller helikopterpilot. Rekryteringen av stridspiloter har t.ex. varit ett sorgebarn i många år, så till den grad att den blivit en särskild uppföljningspunkt från Försvarsdepartementet, vilket syns i bl.a. det årliga regleringsbrevet och Försvarsmaktens årsredovisning. När jag tillträdde som divisionschef köpte jag en egen reklam på Facebook för 3000 kr (vänliga kollegor och vänner swishade mig sedan bidrag) riktad mot unga 18-25. Under de två dagarna som reklamen syntes ökades antalet sökande markant över tidigare års siffror, liksom följande år där liknande kampanjer inte genomfördes. Ett ännu bättre exempel är Youtube-serien Jägarsoldat som fått antalet sökande till jägarutbildnigen att skjuta i höjden. Glädjande nog kommer det en liknande serie om pilotyrket. Det är dock inte helt sant att Försvarsmakten inte rekryterar mot enskilda jobb. Försvarsmakten har faktiskt ett Twitter-konto som heter Försvarsmakten Jobb. Tyvärr kommer det inte mer än 3-4 inlägg/månad från kontot. Då och då dyker det också upp annonser i t.ex. Försvarets Forum om att söka till t.ex. specialförbanden.

Sammanfattningsvis har det blivit betydligt bättre vad avser officersutbildningnen, men mycket kvarstår att göra. Särskilt när man betänker att Försvarsmakten under 20-talet ska växa med 50 % i sin krigsorganisation, samtidigt som en tredjedel av dagens officerare kommer att gå i pension under 20-talet. Man ska dock glädjas över att rekryteringen till specialistofficersutbildningen fungerar väl. Förresten är det nu hög tid att söka till Officersprogrammet 2020.

Idag öppnar anmälan till Officersprogrammet 2020. Officersprogrammet är en treårig högskoleutbildning som leder till en officersexamen. Läs mer om behörighet, anmälan och antagning på vår webb: https://t.co/4Nyeq993UI pic.twitter.com/0hTevkuB1m

— Försvarshögskolan (@Forsvarshogsk) December 2, 2019

Lucka 2: Flygstridsledning

ASC 890. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Lucka 2 i julkalendern 2014 avhandlade flygstridsledning. Den som följt bloggen sedan starten 2007 vet att under de första åren var flygstridsledningen och turerna kring den IT-konsultsönskedrömsdrivna omställningen av denna, en mycket diskuterad fråga. Ofta skedde detta i form av gästinlägg från majoren Peter Neppelberg som inte tvekade att med risk för egen karriär lyfta galenskaperna i de beslut som var på väg att fattas. Sverige och Flygvapnet kan i mångt och mycket tacka Peter för att vi idag fortsatt har en robust, skyddad flygstridsledning där man inte lagt alla ägg i samma korg. En av de mer naiva visionerna var nämligen att samla i princip allt i en kontorsbyggnad i Enköping. Turerna kring det nätverksbaserade försvaret i den avart av detta som materialiserades under sena 00-talet, var både heta och med höga insatser. Det rörde sig om mångmiljardkontrakt för en IT-sektor som hittat en andra chans inom försvaret efter att IT-bubblan hade krackelerat. Ett exemepel på hur mycket som stod på spel var att när SVT i Dokument Inifrån våren 2011 granskade det nätverksbaserade försvaret och den väckelselika rörelsen kring detta så började plötsligt höga SVT-chefer få mail ifrån någon som utgav sig för att vara "Wiseman's Wisdom" (sic!). Då åsikterna som uttrycktes inte riktigt stämde överens med vad som diskuterats på bloggen, så fattade man på SVT misstankar. Man började istället odla mailkontot, samtidigt som man hörde av sig till mig via bloggen. Om något så visar detta vilken ställning försvarsbloggarna hade fått inom försvarsdebatten 2011.

2014 hade de radikala omställningsplanerna gått i stöpet och istället fanns två skyddade berganläggningar kvar varifrån flygstridsledningen kunde genomföras. Likaså hade Link 16 införts som ersättare för den nationella datalänken, så läget var avsevärt bättre. Länk 16 möjliggjorde också att med rätt krypto så kunde svensk flygstridsledning leda enheter från andra stater. Det är något som nyttjats om inte dagligen så minst varje vecka inom t.ex. Cross-Border Training och andra training events som genomförs med grannländerna och NATO. Den lägesbild som erbjuds är fantastiskt bra, särskilt när egen flygande spaningsradar ASC 890 är i luften.

Jämför man situationen inom flygstridsledningen idag med läget i december 2014 så har några steg framåt tagits, medan det på andra håll fortfarande står stilla. Ett av de största stegen är att det är avsevärt mycket mer kvalificerad övningar som genomförs för såväl flygstridsledning som luftbevakning. Kvaliteten på svensk flygstridsledning framhålls ofta av utländska flygvapen som det bästa de upplevt inom området. Försvarsberedningen har i sin rapport Värnkraft uttryckt att man vill se ytterligare en STRIL-bataljon sättas upp under det kommande försvarsbeslutet. Det är en i mina ögon något oprecis beskrivning eftersom en STRIL-bataljon kan se ut lite hur som helst i sin sammansättning och att döma av Försvarsmaktens underlag till regeringen inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen, så är en ytterligare bataljon inte något man vill sätta upp. Istället "föreslås åtgärder som förstärker flera basfunktioner". Vad som oroar idag är samma sak som inom många andra funktioner i Försvarsmakten, nämligen personalförsörjningen. Flygstridsledare är en nyckelkompetens för ett fungerande luftförsvar. Sedan värnpliktsbefattningarna inom STRIL försvann har det även här varit svårrekryterat och det blir inte bättre av att en civil flygledare har ca 3 ggr så hög lön och lägre pensionsålder.

På det hela så har läget inom flygstridsledning förbättrats sedan 2014, men personalförsörjningen oroar (tyvärr är inte Försvarsmaktens personalförsörjning i form av attraktion och framförallt bibehållande av personal inte något som Försvarsberedningen borrar djupare i än rätt svepande formuleringar kring att något borde göras). Försvarsberedningen påtalar också behovet av att omsätta sensorkedjan (d.v.s. framförallt Försvarsmaktens markbundna radarstationer) till modernare system. Vad som blir av detta får vi se i Försvarsbeslutet, men man kan säga att det har hänt rätt mycket på de dryga 40 år som gått sedan merparten av dem anskaffades.

Lucka 1: Krigsjukvården

Lucka 1 i 2014 års julakalender avhandlade krigsjukvården med konstaterandet att läget var mycket illa ställt. Krigssjukvården var något av det första som avvecklades när försvaret ställdes om under 90- och framförallt 00-talet. Om det nu inte skulle bli krig, så varför i så fall bekosta en mycket omfattande krigssjukvård, med alltifrån lagerhållning av läkemedel, vacciner och andra förnödenheter till just fält- och krigssjukhus? Inlägget konstaterade också, mycket med grund i arméöverläkaren Blimarks D-uppsats, att den militära sjukvården 2014 i stort sett helt var beroende av den civila sjukvårdens resurser. Ominriktningen av den militära sjukvården gjordes med internationella insatser som ram, d.v.s. inga masskadeutfall utan ett begränsat antal skadade och snabb transport till mer kvalificerad sjukvård tillhandahållen av annan aktör. Försvarsberedningens rapporter inför försvarsbeslutet 2015 gjorde inga särskilda nedslag inom sjukvården, och inte heller gjordes så i propositionen.

Några år senare var medvetenheten något större och yrvaket så. Försvarsberedningen konstaterade också i sin rapport Motståndskraft i december 2017 att läget var mycket dåligt ställt inom sjukvården i det militära försvaret, liksom den civila sjukvårdens förmåga att hantera ett större antal skadade i samband med en allvarlig händelse. Detta skulle bl.a. kräva ett omfattande omdisponeringsarbete innan man skulle ha plats och resurser för att ta hand om de skadade. Idag produceras inte heller några vacciner i Sverige eller större mängder av de läkemedel och medicinska förnödenheter som sjukvården är beroende av. Istället importeras dessa just-in-time. På det hela är det ingen munter läsning som Försvarsberedningen erbjuder.

Ett tydligt exempel på hur det fungerar i praktiken är också hur den svenska sjukvården nyligen påverkades med veckor av inställda operationer på ett antal sjukhus till följd av att en ny leverantör av sjukvårdsmaterial upphandlats. Eftersom det idag inte finns någon instans med samlat ansvar för att lagerhålla läkemedel, sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter, så blir konsekvenserna så allvarliga som under oktober vid minsta störning redan under fredstid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots 5 års öppet krig i Europa och ett stadigt försämrat omvärldsläge, så har ingenting gjorts för att komma till rätta med dessa mycket allvarliga brister i totalförsvarets bägge delar. Avsaknad av robust sjukvård gör det svenska samhället sårbart för påtryckningar med militära och andra maktmedel där masskadeutfall anges som konsekvens. Det återstår att se vad det blir av det hela i försvarsbeslutet 2020 - och när sjukvården efter beslut kan nå någon form av grundnivå.