För ganska jämnt 20 år sedan inträffade en av de största katastroferna i svensk historia när färjan Estonia förliste en stormig höstnatt och 852 människor, varav 501 svenskar, miste livet. Att 147 människor trotsallt kunde räddas i det iskalla och stormiga havet kan tillskrivas den massiva insatsen med räddningshelikoptrar från i första hand Sverige och Finland (104 av 147 överlevande), och senare även andra nordiska länder. Totalt deltog under räddningsarbetet 26 helikoptrar. De flesta av helikoptrarna från andra nordiska länder kom dock tyvärr fram för sent p.g.a. den långa anflygningstiden eftersom människor utan rätt skyddsutrustning snabbt avlider av kyla i kallt vatten (vid riktigt dåliga förhållanden kan det handla om minutrar innan man frusit ihjäl, medan samma förhållanden med räddningsdräkt och underställ kan utsträckas till flera timmar i vattnet).
När Estonia förliste fanns militära helikoptrar ur Flygvapnet och Marinen för flyg- och sjöräddning på följande baser: Luleå, Östersund, Söderhamn, Uppsala, Berga, Såtenäs, Visby, Göteborg, Ronneby. Alla baser hade dock inte beredskap den aktuella natten. Förmågan hos materiel och personal fanns dock på samtliga baser. Helikoptrarna utgjordes av Helikopter 4 och 10. När larmet gick startades helikoptrarna i beredskap och efter hand ringdes personal utan beredskap in till övriga baser. Ute i området erfor flera helikoptrar problem med sina vinschar och fick avbryta räddningsuppdragen. Dessa erfarenheter, liksom många andra som drogs denna natt låg sedan till grund för utveckling inom flyg- och sjöräddningen vad avser materiel och nyanskaffning av sådan.
Under mitten av 00-talet hade Flygvapnet (som övertagit ansvaret för all helikopterverksamhet i Försvarsmakten) börjat reducera antalet helikoptrar i enlighet med planerna vid beställningen av de nya helikoptrarna 14 och 15. Helikopter 14 beställdes i första hand för räddningsuppdrag (oavsett normal eller marin konfiguration), där ett svenskt särkrav med bakgrund i Estonia var den högre kabinhöjden (tvärtemot populär utsago är det ej detta som försenat helikoptrarna). Andra erfarenheter från flyg- och sjöräddningsverksamheten var behovet av avisningssystem för rotorerna för att kunna flyga i dåligt väder, liksom IR-sensor.
Samtidigt med att denna avveckling påbörjats behövde Försvarsmakten spara pengar och även anpassa sin resursanvändning mot internationella insatser. I enlighet med tidsandan ansågs någon annan kunna lösa sjöräddningsuppgifterna som inte ansågs vara ett militärt uppdrag, vilket i förlängningen innebar att denne någon även borde kunna lösa ut flygräddningen med samma resurser. Resultatet blev Sjöfartsverket blev den myndighet som fick ansvaret och tjänsten upphandlades från bolaget Norrlandsflyg som baserade en räddningshelikopter i vardera Göteborg, Ronneby, Visby, Stockholm och Sundsvall.
Efter några år visade det sig att Norrlandsflyg hade svårt att få ekonomin att gå ihop och Sjöfartsverket fick själv överta verksamheten och driver den än idag. Det senaste året har man anskaffat nya helikoptrar vilket gör att man nu har en betydligt bättre förmåga i mörker och dåligt väder än tidigare, och man jobbar även på att skaffa sig förmåga att verka i fjällvärlden. Något som begränsat Flygvapnets övningsflygning sedan Försvarsmakten släppte uppgiften.
Jämför man räddningsresurserna som idag finns tillgängliga med vad som fanns tillgängligt för 20 år sedan ser man snabbt att det är betydligt mindre och för att få ihop det som finns kräver det anflygning. Tyvärr är tid att jämställa med liv när det gäller katastrofer liknande Estonia och jag håller det för troligt att en liknande katastrof idag skulle få en betydligt värre utgång än då eftersom mindre resurser finns att tillgå.
Försvarsmakten har idag inte kvar några ytbärgare och kan därmed inte lösa uppgiften flyg- eller sjöräddning eller ens öva på att lösa den. Ett återtagande av förmågan är tyvärr inte särskilt troligt och det är både en och annan pilot i Flygvapnet som funderat över vem det egentligen är som idag ska komma och plocka upp nedskjutna piloter i händelse av krig.
Det finns många synpunkter att ha på just den lösning som valts idag för flyg- och sjöräddning, men det jobb som Sjöfartverkets helikopterbesättningar gör är av hög kvalitet. Att man är för få är inget dessa kan lastas för.
Låt oss dock hoppas att vi slipper öppna lucka 14 på riktigt.
Polisresursen i blåzonen måste förstärkas!
2 timmar sedan
12 kommentarer:
Angående hemtagning av nedskjutna: Ironiskt nog tycks ju Försvarsmakten anse sig ha blivit betydligt bättre i grenen "personnel recovery" de senaste 10-15 åren. Det gäller väl allt utom just själva helikopterupplockandet då.
Ytbärgare har utbildats vid 3.hkpskv Ronneby de senaste åren. Vet dock inte hur de nyttjas, är tänkta att nyttjas eller om de övas så att förmågan vidmakthålls. Finns säkert någon som kan ge mer detaljerade upplysningar.
Som det ser ut nu har fm tillgång till 10 st hkp 10, 15 st hkp 16 och 3-4 st hkp 14. Plus hkp15 som inte går att använda till något mer än övning/rek.
Hkp 14 ska slutlevereras 2019!
Problemen är att det saknas utrustning till maskinerna (vinsch bland annat) och utbildad personal.
Samt pengar till mer realistiska övningar.
Precis som beskrivs i texten är maskinerna uruselt placerade i förhållande till någon form av beredskap.
Numer är det väldigt sällan helikoptrarna används i vanliga förbandsövningar, vilket var vanligt under 80-90 talet. Skulle det förberedas bas eller framskjuten TOLO så flög man ut med bassäk till platsen eller en bit ifrån och gick in i området.
Idag kör man caraveller...
Så vi har helikoptrar, stående...
Flygräddningshelikoptrarna (FRÄD) var avsedda för att rädda svenska militära piloter och inget annat. Att dessa inte hade avvisning på rotorerna var inget större problem då man alltid kunde ställa in flygövningarna när flyräddningshelikoptrarna inte kunde flyga!!?? Att dessa och många fler användes under Estonia-katastrofen måste tillskrivas de personer som visade handlingskraft och likt Kajsa Varg samlade ihop allt som kunde tänkas kunna komma till användning!
Med en kombination av Sjöfartsverkets helikoptrar och i senare skede Försvarsmaktens så kan det nog bli bra till slut.
De nya AW139 SAR har längre aktionstid och snabbare anflygning (marginellt men ändå) än FM Hkp hade på den gamla goda tiden. De har också lägre rotorbelastning, vilket sägs vara fördelaktigt.
Till detta bör läggas att det nu finns fem hkp dedikerade för SAR med 15 minuters anspänningstid över tiden, tveksamt om vi hade det tidigare. Personalen har inte heller några andra uppgifter som de ska öva på, något som utan tvekan ger en högre färdighet på just SAR.
Det vi saknar är en, som tidigare, "andra echelong" som kan ta över och fylla ut, där bör FM kunna spela en stor roll för uthålligheten i insatser när Hkp14 kommer på förband.
När det gäller nedskjutna piloter så är det bara att konstatera; helikoptrarna kommer att ha betydligt viktigare uppgifter i ett krigsläge än att hämta upp en enstaka JAS-pilot i Östersjön, för att inte tala om vilken oerhört riskfylld operation det skulle vara. Nej, om det är fullskarpt läge så blir det till att klara sig själv, söka upp civilbefolkning och byta om till jeans och T-shirt. I ett skymningsläge däremot är det såklart motiverat och därför bör man snarast kontraktera Sjöfartsverkets personal och materiel som GSS/T eller reservofficerare samt klara ut vilka befälsförhålladen som skall gälla i ett sådant läge. Också om krisen övergår i regelrätt krigstillstånd bör naturligtvis både sjöfartsverkets och de civila ambulanshelikoptrarna ställas under flygvapnets befäl. De är ypperliga att använda för evakuering av svårt skadade i ett bakre område. Exempelvis från en förbandsplats i västsverige till sjukhuset i Oslo eller Köpenhamn.
PR-förmåga handlar främst om utbildad personal på marken. För själva helikoptern är inte en PR-operation särskilt mycket annorlunda mot vilket annat uppdrag som helst.
HKP15 duger till väldigt mycket mer än övning och rek.
Våra helikoptrar är placerade där de på ett bra sätt kan lösa sin huvuduppgift som förutom att egenträna och utbilda ny personal är att understödja övriga försvarsmaktens förband. 1.skv i Luleå/Boden med den koncentration av förband som finns där. 2.skv strategiskt placerad mitt i södra Sverige där man inom en timme når förbanden i Stockholm, Uppsala, Enköping, Eksjö, Karlsborg, Skövde och Göteborg. 3.skvadron är lokaliserad i närheten av våra marina förband i Blekinge samt F17. Det kan inte bli mycket bättre än så faktiskt, om man nu bara har tre ställen att välja mellan och då försvarsmaktens huvuduppgift INTE är att stå i sjö/flygräddningsberedskap utspritt längs kusten.
Vi har idag betydligt färre helikoptrar än för säg 25 år sedan, som dessutom är under införande med mycket stora utbildningsbehov som följd. Nog övas det mycket med andra förband men kanske inte med just ditt. Problemet med basering "i skogen" är snarare att våra basbataljoner är så underdimensionerade och överbelastade med tillikauppgifter (högvakt, IBSS, GMU etc.) så de inte har tid att öva. Och har de tid finns oftast inga pengar.
I ett skymningsläge så kommer man inte ha tid att klara ut befälsförhållanden mellan så,idag, vitt skilda saker som sjöfartsverket, gss/t och reservofficerare. Det måste klaras ut innan.
Vad kan man använda hkp 15 till mer än övningen och rek? Hydrofonbojar är borttagna Jo, du kan vinscha ner några personer, en halv grupp i stridsutrustning.
När det gäller min kommentar till den urusla placeringen, utgick jag ifrån överskriften längst upp på sidan... att fm helikoptrar inte står till förfogande för bland annat sjöräddningen. De har varken utrustning eller utbildning för det.
Är det inte lite konstigt och även sorgligt att det basförband som ska betjäna helikoptrarna, aldrig får öva med dem?
Att ha en resurs stående är dålig strategi. Även i fredstid.
Ett exempel är branden i Västmanland.
Med rätt utrustning hade fm helikoptrar kunnat vara en resurs samtidigt som piloter fått övning. Basförbanden hade också fått övning.
Samma sak är det med att kunna vara en resurs för sjöräddningen.
Stötta samhället i fredstid.
Det är ju inte det sämsta.
Håller med dig i mycket stor utsträckning, bra inlägg Turbomeca.
Men: "När det gäller nedskjutna piloter så är det bara att konstatera; helikoptrarna kommer att ha betydligt viktigare uppgifter i ett krigsläge än att hämta upp en enstaka JAS-pilot i Östersjön, för att inte tala om vilken oerhört riskfylld operation det skulle vara. Nej, om det är fullskarpt läge så blir det till att klara sig själv, söka upp civilbefolkning och byta om till jeans och T-shirt.
Min uppfattning är, att så kunde vi resonera när vi hade ett av världens största flygvapen. Idag bör man resonera annorlunda, vilket jag också tror att många gör. Även om det finns behov av att förflytta armé-enheter i krig, är de alla i grunden fordonsburna och i stor utsträckning också på olika sätt beroende av sina fordon. Man bör nog inte överdriva nyttan med att transportera runt dom i större utsträckning i hkp.
Ansvarsprincipen gäller så att den som ansvarar för en verksamhet i fred har det även i krig.
Om Sjöfartsverket sedan har förmåga att utföra SAR med hkp i krig kan man ju dock fundera på.
Vinscha ner personer med hkp15? Ja, eller så landar man, alternativt så hoppar de eller firar ner sig. Helikoptrar uppträder aldrig ensamma så en rote hkp15 får med sig t.ex. en spaningspatrull utan problem. Den fungerar utmärkt som understödsplattform vid mer lågintensiva insatser. Man kan utnyttja den som ledningsplattform, för transport av nyckelpersonal/materiel eller transport av skadade eftersom den går att bygga om så den tar en bår. FLIR:en är ett utmärkt hjälpmedel vid sök och identifiering, har du missat att vi varit i och åter är på väg till Adenviken med just hkp15?
Kort sagt, den är inköpt främst som en skol- och träningshelikopter så naturligtvis har den begränsningar men att påstå att den inte kan användas till nåt mer än "övning/rek" visar på bristande kunskap.
Jo, det är konstigt att basförbanden inte över mer med helikopter men så går det när man ständigt prioriterar JAS inom flygvapnet. Säger inte att det nödvändigtvis är en felaktig prioritering men det visar på den obalans som råder inom nästan varje område i försvarsmakten och som ju ÖB nu igår lämnade en rapport om.
När det gäller branden så kanske du har missat att ett antal helikoptrar, faktiskt samtliga försvarsmaktens olika modeller, på ett eller annat sätt var engagerade. Även basbataljonen deltog vilket kan ses på den här filmen:
http://youtu.be/YlCbNnrRUH4?t=2m39s
Läs även;
http://blogg.forsvarsmakten.se/flygvapenbloggen/2014/08/14/enkelt-att-jobba-nar-det-kanns-att-man-gor-skillnad/
Beträffande hkp15 och dess förmågor är detta stycke intressant;
"På plats i Ramnäs har det under vissa perioder även funnits en Helikopter 15 utrustad med avancerade kameror som kan användas dels för dokumentation av skadorna men också för att kunna upptäcka eventuella brandhärdar med värmekamera."
Man räddade även liv;
http://www.expressen.se/nyheter/helikopterbesattningen-raddade-14-fran-luften/
Jag förstår inte riktigt vad du menar när du skriver att vi har resurser "stående"? Tror du att våra helikoptrar står i hangaren 6 dagar av 7 och besättningarna bara sitter och glor på TV, eller vad?
FV-sergeanten;
Jag kanske var onödigt raljant, självklart finns det tillfällen då en nödhoppande Gripenpilot kommer att försöka hämtas upp med försvarets helikoptrar. Vad jag menar är att det finns en felaktig bild hos vissa JAS-piloter som tror att helikopterflottiljens enda uppgift är att stå beredda och komma och vinscha upp dem om de tvingas hoppa. Så är absolut inte fallet.
Om vi leker med tanken att det pågår regelrätta luftstrider och Gripar blir nedskjutna över Östersjön, långt utanför Gotland. Vilka förutsättningar har då ett räddningsuppdrag med helikopter i en sådan miljö med mängder av fientligt stridsflyg och förmodligen även mycket stor närvaro av fientliga fartyg med mer och bättre luftvärn på vart och ett än hela det svenska luftvärnet?
Sedan kan man tänka sig ett annat scenario där en pilot hoppar långt upp i Bottenviken eller in över svensk mark där vi normalt upprätthåller luftherravälde, då finns andra möjligheter, om resurserna finns. Det kanske finns andra uppgifter som är viktigare just då och det kommer alltid att vara upp till insatsledningen att prioritera.
Jag håller med om att vi förmodligen inte ska hålla på och lufttransportera stora arméenheter, typ hela mekskyttekompanier, men ibland kan det vara motiverat, om det gäller att snabbt komma till en oförsvarad plats innan fienden når dit, och försvara denna. Efter en initial utgruppering för försvar kan fordon ansluta senare. Helikoptrarna kan i vissa fall behöva nyttjas för att försörja markförbandet med mat, drivmedel, ammunition osv. Du kan nog själv komma på ett antal sådana platser som det gäller att behärska.
Främst är det dock mindre, specialiserade, enheter som kan komma ifråga för helikoptertransport.
Visst jag kanske överdrev lite när det gäller hkp 15, och jag använde felaktigt uttrycket vinscha ner istället för fira ner. Ber om ursäkt för det.
Om vi hoppar över uttryck som bristande kunskap, så vet jag och nästan hela svenska folket att det fanns helikoptrar med i västmanland och att de gjorde skillnad är verkligen sant.
Problemet är att för få helikoptrar mot tidigare har utrustning. Mer kunde gjorts om utrustningen funnits.
Försvarsmakten är enligt min uppfattning en del av Sveriges samlade förmåga att möta kriser.
Vi är en del som ska stödja och hjälpa vår befolkning.
Det jag skriver om är inte ett personligt påhopp på piloter och personal, vilket jag förstår att du tolkar det som.
Jag skrev att det saknas utrustning och pengar till att att utbilda personal och att ha övningar.
Jag jämförde dagens övningar med övningar på 80-90 talet.
Och jämfört med det flygs det lite, tror det finns siffror på det bland annat här på bloggen under: vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten.
Skicka en kommentar