 |
| Spiggen II på museum i Töre. Foto: David Bergman |
I spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Detta var tyvärr ytterligare ett exempel på gamla lärdomar och erfarenheter som slängts på tippen i spåren av Fukuyamas End of history där den liberala världordningen och slutet på krigen hade kommit för att stanna. Varför lägga energi och pengar på att upprätthålla en förmåga jaga ubåt om nu militära insatser framförallt skulle ske mot irreguljära aktörer med låg teknologisk utveckling i andra världsdelar?
Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.
Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.
Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.
Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.
Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.
Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.
Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.
Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.
1 kommentarer:
Att den sista jagaren HMS Halland (och sista större ytstridsfartyget med betydande ubåtsjaktkapacitet) togs ur tjänst den 1 oktober 1982 mitt under den pågående ubåtsjakten på Hårsfjärden är väl också en väldigt märklig händelse vad gäller ubåtsjakt? Liksom att 12 ubåtsjaktsystem inköptes för att modifiera och ge patrullbåtarna en ubåtsjaktskapacitet värd namnet på 90-talet, men att endast 8 system kom att användas pga. politiska beslut.
Skicka en kommentar