LFU 2040 – En irrelevant utredning

Ämnet luftförsvarsutredning, eller snarare behovet av en utredning av framtida luftstridskrafter, har flera gånger tagits upp på denna blogg. Behovet kvarstår trots att Regeringen förra veckan släppte sina utredningsdirektiv för utredningen Luftförsvaret efter 2040, vilket till slut blev resultatet av kravet från flera av riksdagspartierna på en ny luftförsvarsutredning (den senaste var anno 1968). Kortfattat kan man säga att den nu beslutade utredningen blir ett spel för gallerierna medan det egentliga behovet, en utredning av luftstridskrafterna för perioden 2025 och framåt, negligeras.

Det finns två huvudorsaker till att det inte blir någon utredning för den mest instressanta och kritiska perioden. För det första är det stor risk att en sådan utredning skulle visa på så omfattande behov och svagheter i de nuvarande satsningarna på Försvaret att det skulle bli politiskt omöjlig för Regeringen (det är en sak att alla skriker att kejsaren är naken och en helt annan att en parlamentarisk utredning fastställer detsamma). Nesan för Regeringen skulle bli oerhörd. Den andra orsaken är att utredningen sannolikt skulle komma fram till ett helt annat resultat än den version av JAS 39 Gripen som Schweiz avser att beställa och som Regeringen redan fått Riksdagen att beställa tio exemplar av. Sådant går inte för sig och det skulle dessutom helt skjuta svensk flygindustri och tusentals jobb i sank. Ett oacceptabelt scenario, såväl för Regeringen som för Socialdemokraterna.


Själva direktiven till utredningen lämnar mycket att önska. Till att börja med lyckas man inte reda ut vad man egentligen menar med just "luftförsvaret". Man inleder med att konstatera att luftförsvaret rör "system för att upptäcka och varna samt bekämpa anfallande flyg och robotar". Något senare ändrar man sig till innebörden "flygstridskrafterna med bas- och stridsledningssystem samt luftvärn". I bägge dessa fall refereras till betänkanden från Försvarsutskottet. Något senare refererar man åter till Försvarsutskottet och "luftförsvaret inklusive flygstridskrafterna". I den slutliga uppgiftsställningen ges uppgiften att "studera och bedöma helheten när det gäller behoven inom luftförsvaret tiden efter 2040. Med luftförsvaret avses flygstridskrafterna med samtliga komponenter, samt luftvärn. Transportflyg ska inte omfattas av utredningen."

Det är med andra ord något oklart om vad som egentligen avses. Ska man reda ut begreppen från grunden så utgörs luftstridskrafterna av två komponenter: flygstridskrafter och luftvärn. "Luftförsvaret" som begrepp har hittills inte existerat annat än som benämning på den verksamhet som genomförs för att skaffa sig kontroll över luftarenan. Förvisso utgör detta luftstridskrafternas viktigaste uppgift om man även inkluderar fientligt territorium, men det utgör ändå bara en bråkdel av de uppgifter luftstridskrafterna kan lösa och bör lösa för att den egna sidan ska nå framgång. Sett till detta har t ex utredningen helt avgränsats från att hantera flygspaning, anfall mot mark- och sjömål, med mera. Just sjömålsbekämpning är och kommer att förbli en huvuduppgift utifrån Sveriges geografiska förutsättningar med 270 mil kust.

Uraktlåtenhet att därtill inkludera bekämpning av markmål gör att man också missar en av ett försvars viktigaste komponenter, nämligen att ha en sådan förmåga att påverka en presumtiv motståndare att denna avhåller sig från angrepp. För luftstridskrafternas del handlar detta inte bara om luftförsvar utan idag framförallt om att kunna bekämpa markmål på mycket långa avstånd och med hög precision. Denna utveckling lär ytterligare förstärkas i framtiden. Finland är det enda nordiska land som har tagit till sig detta och därför anskaffat kryssningsroboten JSOW med ca 30 mils räckvidd till sina F-18 och nu senast lagt en beställning på en markavfyrad motsvarighet, ATACMS till raketartillerisystemet MLRS. Dessa system ger Finland möjligheten att t ex bekämpa mål långt in på fientligt territorium om en konflikt skulle utbryta och är därmed en parameter som motståndaren ständigt kommer att tvingas kalkylera med. För svensk del handlar det därtill också om att kunna bekämpa en motståndare redan under dennes framryckning mot svenskt territorium. Genom anfall mot överskeppning, genom anfall mot flygbaser för transportflyg och i viss mån också genom anfall mot tilltransportvägar på marken.


Värt att notera är också att till och med en försvarsutredning som denna blir helt bakvänd då ett stort förbehåll fastställs i slutet av dokumentet: "Kommittén ska utgå från en i huvudsak bibehållen ekonomisk ambitionsnivå för luftförsvaret".

2040 är 28 år bort. Köpkraften inom försvarsområdet urholkas snabbare än i det civila samhället till följd av krigsmateriels högre komplexitet och allt mindre tillverkningsserier. Redan vid drygt 3% minskning per år är köpkraften halverad efter 20 år och efter 28 år (2040) nere på nästan en tredjedel. Därtill ska läggas andra faktorer som påverkar en försvarsbudget. En liter diesel (militär) i Afghanistan kostar idag uppåt 100 kr, p g a de oerhörda logistiksvårigheterna. Detta ger en försmak åt vad som kan komma att ske i framtiden. Jämför man de drivmedelspriser Försvarsmakten betalar idag med hur de såg ut för 28 år sedan ser man en mångdubbling som bara fortsätter och som dessutom lär accelerera. Detta är ett exempel på faktorer som i allra högsta grad kommer att påverka den framtida Försvarsmakten.


Kvar blir ett 2020-tal fortsatt höljt i dunkel, där vi vet att vi idag saknar ekonomiska medel till även de mest grundläggande anskaffningarna. Inom området för Regeringens utredning kan man konstatera att nytt stridsflygplan, nytt transportflygplan, markbaserade radarstationer, medellång/långräckviddigt luftvärn, flygbasutrustning, signalspaningsflygplan, attackvapen med mera, alla är ofinansierade poster där materielsystemen faller för åldersstrecket under perioden fram till 2025 och utan att någon lösning presenterats. Har man inte utrett vad behoven är och hur statusen är i omvärlden och framförallt närområdet, blir det mycket svårt att lösa något problem. Till ovanstående ska ju naturligtvis också fogas de mycket stora behoven hos mark- och sjöstridskrafterna, vilket allt som allt får talet om en Genomförandegrupp 2 att framstå i all sin absurditet.

Ställer man politisk nivå till svars för dessa framtida omöjligheter möts man snabbt av tal om "pooling and sharing". P&S fungerar utmärkt när det gäller fredstida resurser, men är den sämsta lösningen när det blir allvar. Som exempel kan tas det haussade strategiska transportflygsamarbetet som Sverige är en del av. När det förra våren för första gången blev allvar, nämligen med Libyeninsatsen, fanns inga C-17 att tillgå. Dessa var bokade sedan tidigare för andra nationers behov och lösningen blev en luftbro med svenska C-130. Inom Norden möts man av ett annat problem, vilket faktiskt Riksdagen själv korrekt har formulerat. Den krig eller det krig som drabbar ett nordiskt land, drabbar oss alla. Sålunda kommer samtliga att ha stora nationella behov och inga resurser att dela med sig av. Ska man alltså "poola" och "shara" för orostider bör det i så fall vara med länder som har diametralt annorlunda behov och säkerhetspolitisk situation.


Frågan förblir: Vad finns det egentligen att utreda i Regeringens luftförsvarsutredning 2040?


Se också Försvar och Säkerhets översättning av direktiven för luftförsvarsutredningen till fotboll. Visar verkligen på det absurda.