Gästinlägg: En ekvation som inte går ihop

Jag ser mig som en av bloggens mer frekventa läsare och kan ibland förvånas över hur bittra andra är. Nu är det min tur. Under förra veckan kom informationen om inriktningen av förbandet och den nya organisationen till oss på trupp.

Vem som ska jobba var kommer att delges runt sommaren då organisationen ska huggas i sten, d v s då den s k ”hälla i övningen” (som den kallas på HKV) genomförts. Dvs att fack och arbetsgivare hällt i alla officerare i mallen som utgörs av Insatsorganisation 2014. Därefter får man se vilka som tvingas konvertera till lägre grader och vilka som inte är önskvärda. Därefter börjar det med utbildning och sedan mission.

Därefter kom gubben i lådan. Bataljonen ska från 2011 bemanna en OMLT mission med mycket hög frekvens.

Nu kommer ekvationen som inte går ihop: Hur kan Försvarsmakten ta för givet att de officerare som är kvar i IO14 vill åka utomlands med en så hög frekvens att ingen av dem kommer att kunna få ett stabilt socialt liv? Man skär ner samtidigt som man tredubblar insatsfrekvensen. Hur ska bataljonen kunna bli ett sammansatt förband om den hela tiden roterar och om officerarna hela tiden genomför OMLT-missioner? Inte ens i teorin kan jag få ihop det.

Har försvarsmaktsledningen glömt bort att officerare får barn, blir sjuka, skadar sig och faktiskt slutar? Det naturliga frånfallet är ganska stort. Då har hänsyn inte ens tagits till hur många officerare som redan idag gjort en eller fler missioner.

Jag ringde till en kamrat på HR-Centrum och frågade: Vad är planen? Visst måste det väl finnas en stridsplan?

Svaret blev: Det finns ingen som helst plan för detta. Sanningen är att försvarsmaktsledningen kallt verkar räkna med att de som inte är intresserade av att åka med mycket hög frekvens slutar, och att de utan civilt liv åker konstant. Besluten är redan fattade av människor som inte själva varit utomlands eller som inte påverkas av sina egna beslut.

Frågorna är många.

Kommer några specialistofficerare eller taktiska officerare ställa upp på det här längre än en eller två missioner? Kommer vi få några erfarna gruppchefer att stanna om plutonchefen ständigt byts ut? Kommer soldaterna stanna när de hela tiden får nya chefer? Får vi verkligen mer effekt för våra pengar på det här sättet?

Bedömt finns det bara ett svar på alla frågorna. Svaret är i värsta fall: Nej. Min dröm om persQ 5-förband verkar grusas ju mer jag får reda på framtiden, sanningen kanske är att förbanden kommer kämpa för att komma upp över PersQ3. Det som ett tag såg så lovande ut och gjorde mig taggad på framtiden verkar mer och mer vara en dålig idé.

Jag hoppas verkligen att man ser över det här och börjar lösa problemen. Jag tycker att IO14 är framtiden, jag ser ingen tillbakagång till värnplikt. Jag tror också på konceptet yrkesförsvar och jag vill vara en del av det. Jag undrar däremot hur länge jag kan vara en del av det.


Trupparen

Svenska soldaters favorit

Journalisten Johanne Hildebrandt har snabbt seglat upp som favorit hos svenska soldater och officere till följd av att hon gjort sitt yttersta för att uppmärksamma de ofta bortglömda soldaterna som tjänstgjort och tjänstgör i Utlandsstyrkan. På det sociala nätverket Facebook hyllas hon i flera diskussionsgrupper och nu under vintern ombads hon regissera en film om svenska soldater till Armémuseums utställning Fredssoldater, varav en del faktiskt finns på nätet.

Som svensk kan det kännas mycket märkligt att komma till USA och se hur militärer behandlas där. Det kan t o m kännas lite obehagligt eftersom man som svensk är så invand vid att en militär varken ska synas eller höras i samhället. Följaktligen undviker också många officerare att uppträda i uniform bland allmänheten. Vid tjänsteresor i USA är det inte ovanligt att man även som svensk officer tackas av helt främmande människor på gatan för de insatser som Sverige gör i Afghanistan. Sitter man och äter lunch i uniform visar det sig helt plötsligt när man ska betala notan att det har någon annan redan gjort.
USA har på ont och gott en helt annan tradition när det gäller landets militära personal. I USA kan man vara fullständigt emot kriget i USA eller Afghanistan, men ändå vara stolt över och mån om amerikanska soldater. Filmen nedan är visserligen en reklamfilm, men man behöver inte ha rest mycket i USA för att ha fått bevittna liknande, faktiska händelser på amerikanska flygplatser och Youtube är också fullt av sådana filmklipp.



Jag tror aldrig att man skulle kunna få se något liknande på Arlanda. I Sverige handlar det snarast om att önska livet ut de soldater "som säljer sig i imperialismens namn", eller någon liknande motbjudande fras som man kan läsa på bloggar, i debattartiklar och insändare vars författare aldrig varit närmare Afghanistan, Tchad, Bosnien eller Kosovo än 21-sändningen av Aktuellt. Mycket få svenska soldater åker till Afghanistan eller liknande för att de vill strida. Desto fler gör de för att de vill göra en insats för de människor som lever där och för att bidra till att förbättra deras levnadsförhållanden. Därför är det ett stort steg att man äntligen har flyttat medaljceremonin för hemkomna svenska soldater i Utlandsstyrkan till Armémuseum istället för Livgardets avskildhet. Förhoppningsvis förläggs ceremonin i framtiden till Yttre Borggården på Kungliga Slottet i samband med Högvaktens vaktavlösning.


Alldeles för länge har etiketten i Sverige varit att en militär varken ska synas eller höras bland "vanligt folk". Det inställningen måste vi alla hjälpa till att förändra. Svenska officerare och soldater arbetar för att skydda allas våra demokratiska rättigheter. Det är ingenting man ska behöva skämmas för. Den som just nu jobbar hårdast för att få bort den stämpeln och verka för ett ökat stöd för soldater och deras anhöriga, som även de drar ett stort lass, är just Johanne Hildebrandt.

Det har idag gått ett år, tre månader och en vecka sedan den svenska veteransoldatutredningen presenterades, utan att Regeringen lyckats prestera någon proposition för att värna de svenska veteransoldaterna.
Liksom Johanne, hoppas jag innerligen att stiftelsen Jespers Minne ska lyckas med sina planer på att starta ett veterancentrum för att stödja de svenska soldater som farit illa och deras anhöriga. Tyvärr verkar än så länge privata initiativ vara de enda initiativen. Är det inte skandalöst?

Gästinlägg: Där vi är, där är segern!

Som flera här vet skall Rysslands marininfanteri genomgå en fullständig modernisering de närmaste åren - mer konkret vara fullständigt ombeväpnat 2015.

Låt oss se hur man rekryterar till truppslaget - här kommer en officiell rekryteringsvideo från 2008:


Speakerns ord i fri översättning:

Jag har valt min väg
Jag kände en väns stöd
För oss finns ingen stormvind
Där vi är, där är segern
Mitt val var det rätta
Militärtjänstgöring enligt kontrakt i marininfanteriet





Japp, yrkessoldaten i VDV säger "jag bjuder" till alla de där människorna!



Jämför detta med det svenska försvarets reklambudskap: insatser för freden i Afrika etc.




Skillnader att fundera över - exempelvis under "Folk & Försvar".


/Jarhead

"Pensionschocken" (uppdaterad 23/1 kl 10.45)

Så kom då den dagen vi alla väntat på, men förmodligen betydligt tidigare än någon befarat. Den dagen då det stod klart att pensionspengarna inte räcker utan att pensionen måste sänkas. De närmaste åren kommer pensionerna att behöva sänkas med 3 % för att pengarna ska räcka och naturligtvis rasar de svenska pensionärerna, skam vore väl annat. För första gången i svensk historia kommer också prisbasbeloppet att sänkas. Pengarna räcker inte längre för en befolkning med allt lägre nativitet och allt högre livslängd och framförallt allt längre pensionstid.

I början av 90-talet reformerades det svenska pensionssystemet för första gången sedan ATP-systemet kom på 1950-talet. Det var faktiskt en bred kompromiss som alla partier utom Vänsterpartiet och Ny Demokrati ställde sig bakom, vilket säkert vissa avsiktligt vill glömma idag. Samtidigt vittnar det om att alla förstod vikten av att få till en förändring av pensionssystemet om pensionerna skulle ha någon chans att räcka i framtiden. Den statliga förvaltningen av pengarna var inte tillräcklig för att få tillväxt. Därför beslutades att 2,5% av lönen skulle avsättas till premiepension, som individen själv skulle förvalta genom fondsparande. Men faktum kvarstår att så länge inte allt pensionssparande är fonderat, är det ändå dagens arbetande befolkning som betalar pensionen för dagens pensionärer och de som är barn idag som kommer att betala för morgondagens pensionärer.

Kan man verkligen ålägga enskilda individer ansvaret att ordna sin egen pension? Man vill ju verkligen tro det bästa om människan, men tyvärr är nog inte alla mogna för det även om pengarna är låsta till pensionsändamål. Vissa skulle nog helt strunta i morgondagen och på pensionsdagen ringa kvällstidningen likt en dokusåpakändis och fråga vem som ska ta ansvar för alltihop.


3 av 10 försörjer de andra 7

Bristen på statliga medel att avsätta till pensionsändamål kommer sig snarast av den större bristen på statliga medel överhuvudtaget. Allt färre svenskar som förvärvsarbetar ska försörja allt fler andra och det handlar inte bara om de förvärvsarbetande utan även om att de som arbetar inom privat sektor ska försörja de som arbetar inom offentlig sektor. Sammantaget ska 3 av 10 svenskar försörja de övriga sju som antingen är barn, studerande, sjukskrivna, arbetslösa, pensionerade eller offentligt anställda.

Tyvärr är det en siffra som bara förvärras i och med att allt fler svenskar står utanför arbetsmarknaden, medellivslängden blir längre och allt färre jobbar till 65 års ålder. Situationen blir heller knappast ljusare av att oppositionspartiernas ständiga universallösning är att skapa fler arbeten inom offentlig sektor. Det är naturligtvis bra att hålla människor i sysselsättning, men vore inte det bästa att skapa arbetena inom områden som faktiskt genererar skattepengar som kommer samhället till godo och som kan användas till pensioner och bidrag? (Naturligtvis finns det undantag med statliga jobb som genererar friska pengar till statskassan och privat jobb som gör motsatsen, men de tar i princip ut varandra)


Småföretagarklimatförstöring

Sveriges välfärd och industriella framgångar under efterkrigstiden kommer tyvärr inte så mycket av idogt arbete och svensk överlägsenhet som det faktum att Sverige var ett av mycket få någorlunda moderna land som klarade sig undan andra världskrigets fasor och efter krigsslutet kunde stoltsera med en fullständigt intakt industri som dessutom gick på högvarv. Tyvärr har det mesta av det moment som då fanns försvunnit idag. Sverige är idag uppbyggt på att man som individ ska försörjas och inte genom att skapa egen försörjning och med det menas inte bidrag, utan att man systemet vill att man ska arbeta i antingen storföretag eller offentlig sektor. Den som idag driver ett småföretag ska följa ett gigantiskt och obegripligt regelverk, medan storföretagen och dess ägare ständigt ges undantag och fördelar av Regeringen och Riksdagen. Det finns ca 20 000 regler och lagar som styr hur verksamheten får och ska bedrivas, vilket stora företag kan ha juridisk personal anställd för att hålla koll på, medan det är lite värre för Johanssons Däck i Arboga, med 3 anställda. Minns Mona Sahlins ord efter hennes time-out efter skandalerna på 90-talet. ”Jag hade ingen aning om att det var så svårt att vara egen företagare”. De flesta som startar egna företag känner förmodligen inte till ”3:12” reglerna som innebär att den företagare som säljer eller tar ut pengar ur sitt företag ska skatta både för inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Lyckas trots allt personen som valt att satsa sina surt förvärvade eller lånade pengar i ett eget företag och känner för att sälja sitt företag på ålderns höst beskattas denne som tack med 45%, medan den som istället valt att lägga sina sparpengar på aktier eller fonder med betydligt större och tryggare tillväxt, istället beskattas med 30%. Skapar detta fler arbeten? Genererar det mer skattepengar till välfärden?

Tyvärr är det så illa att välfärd kräver tillväxt och våra stora svenska ”hållbara” företag sysselsätter allt färre, med ökad arbetslöshet som resultat. Samtidigt är det ingen slump att inget av de 50 största företagen i Sverige är startat efter 1970, medan den siffran för USA är 20%. Har vi helt fått slut på bra idéer i Sverige, eller är det så att det är något fel på företagarklimatet? Det blir intressant att se hur restaurangnäringen ska gå nu när det nu efter årsskiftet blir enormt mycket svårare att fuska med kassaapparaterna. Hur mycket högre kommer priserna att bli och hur många restauranger går omkull?

Det kan också vara värt att ställa sig frågan varför de statliga AP-fonderna som förvaltar mycket av pensionskapitalet ska behöva investera pengarna utomlands i utländska företag och därmed skapa jobb i utlandet, istället för att investera dem i svenska företag, framförallt svenska småföretag? Det faller sig dock rätt naturligt när man ser hur mycket pengar som AP-fonderna lägger ut på utländska konsulter att pengarna också hamnar i utlandet.


Själv är bäste dräng

Ska man som svensk idag, med dagens system, trygga sin egen pension måste man göra det själv och det har även pensionsinstituten och bankerna insett och vi överöses med reklam om pensionsförsäkringar, framförallt vid nyårstid. Allra helst ser pensionsinstituten att man placerar pengarna i en pensionsförsäkring hos dem, där de försöker överträffa varandra i dystopier för den som inte pensionssparar och i påstådda avkastningsnivåer.

Mycket få reagerar på avgiftsnivåerna hos pensionsinstituten eller bankerna, där avgifterna ofta ligger på 1-2% av kapitalet årligen. Det låter ju inte så mycket, när man inte betänker ränta på räntaeffekten. Speciellt om man utöver den årliga avgiften lägger till avkastningsskatten som tas ut på allt pensionssparande (~1%) och sedan eventuell fondförvaltningsavgift (0- ~3% beroende på fond). Själv förordar jag ett pensionssparade i IPS (individuellt pensionssparande) hos t ex Avanza eller Nordnet, där man inte betalar någon årlig avgift. Istället görs förtjänsten genom courtage på affärerna, men små pengar i det långa loppet. Jämför man IPS hos en nätmäklare med de avgifter banker och pensionsinstitut tar ut inser man direkt varför bankerna och pensionsinstituten är så måna om att man ska pensionsspara hos just dem och helst i en pensionsförsäkring. (I det följande exemplet är avkastningsskatten och fondernas förvaltningsavgifter borträknade eftersom de är desamma eller snarlika)

Om man sätter in 10000 kr per år i pensionssparande hos Avanza i deras egen indexfond Avanza Zero, som är helt avgiftsfri, har man efter 30 år betalat exakt 0 kr i avgifter. Väljer man istället ett lite offensivare sparande med att själv placera fonder och aktier, som är den stora fördelen hos nätmäklarna, blir avgiften naturligtvis högre p g a courtage och fondernas egna avgifter. Gentemot pensionsinstituten och bankerna är det dock ingenting.

Räknar man med en årlig avkastning på 10% har man efter 25 års sparande hos nätmäklaren fått ihop drygt 1,8 milj kr. Hos banken med 1% avgift har man istället bara fått ihop till 1,5 milj kr, samtidigt som banken kammat hem nästan 140 000 kr bara i avgifter eller 8,5 % av ditt totala sparande.
Sparar man istället 20 000 kr/år blir summan nåstan 290 000 kr eller ca 9 % av det totala sparandet på 3,2 milj kr. Har man istället fallit för de vackra orden och valt pensionsinstitutet med 2 % avgift och sparar 20 000 kr/år har man skänkt nästan 550 000 kr till banken vid pensionsdagen eller 20% av den totalt sparade summan på 2,2 milj kr.
Inte undra på att bankerna och pensionsinstituten är så måna om att få förvalta pensionspengarna, att man måste gräva så djupt på deras webbsidor för att finna avgifterna eller att de erbjuder en femhundring i handen ifall de inte lyckas förbättra ens sparsituation.

Oftast är de inte heller speciellt skickliga på att förvalta pengarna. Samtidigt som chefsskikten i pensionsinstituten plockar ut allt större ersättningar och fallskärmar, snörps ofta återbäringarna av till pensionsspararna p g a dåliga placeringar. Har man valt ett fondsparande hos ett pensionsinstitut eller en bank, har de ofta gjort en första egen sållning av fondutbudet, varvid man kan gå miste om en del intressanta fonder. I värsta fall sitter man med ett urval på 100 fonder som alla går bakåt. Upptäcker man sitt misstag och vill flytta sin försäkring finns det antingen en finstilt paragraf som säger att det inte går eller också kostar det någon procent av kapitalet.

Mitt råd är som sagt en IPS-depå hos någon av nätmäklarna (inte någon av bankerna!). Då slipper man avgifter och kan själv helt fritt välja bland alla fonder och dessutom spara i aktier och få utdelning från dem. Det kräver inte mycket energi och fondmarknaden är inte så svår att sätta sig in i. Lägger man ner en timme i månaden på att se över sin IPS (och PPM!!) når man ett ganska gott resultat utan att behöva lämna bort 10-20 % av sin framtida pension (mer om man är yngre). Det är enormt konstigt att vi svenskar är så otroligt förtjusta i att betala någon annan dyrt för att slippa ta egna beslut och i slutändan för att göra ett dåligt resultat.


Uteblivna förväntningar

Man kan lugnt säga att jag hade förväntat mig avsevärt mycket mer av en borgerlig regering för att förbättra villkoren för småföretagande i Sverige (det hade jag i och för sig också gjort med försvars- och säkerhetspolitiken). Det är inte Saab, Volvo, ABB och liknande storföretag som kommer att skapa välfärd för Sverige i framtiden. Det är småföretagen. Fortsätter det så här är dagens ”pensionschock” för att använda tidningsspråk inte det enda vi får se i den här vägen i framtiden. Det illa PR-mässigt förvaltade jobbskatteavdraget genererar mer konsumtion och arbeten än det kostar uteblivna skatteintäkter, men det räcker inte långt. Den 25% lägre skatt (1387 kr) en person som tjänar 19 000 kr i månaden har fått sedan 2006 lär inte enbart läggas på hög, utan snarast huvudsakligen gå till konsumtion och därmed bidra till en ökad tillväxt.

Vi kan också alla gratulera varandra till att vi åter är världsmästare. Ordningen är återställd och Sverige har sedan årsskiftet återigen världens högsta marginalskatt, sedan Danmark vid årskiftet sänkte sin. Tyvärr håller inte längre samma jämförelse när det gäller välfärd, där vi sedan länge blivit omsprungna av andra europeiska länder.

Oppositionen borde skicka en rejäl tårta till Regeringen. "Pensionschocken" är förmodligen det som slutligen satte spiken i kistan för Alliansen vid höstens val. Nästa opinionsundersökning blir intressant...



Media om "pensionschocken":
DN, 2, 3 SVT Rapport TV 4 E24, Expressen DI Privata Affärer Sydsvenskan


(1387 kr) en person med 19 000 kr i månadslön fått sedan 2006 läggs nog inte helt och hållet på hög.För den som vill bli bättre på att hantera sin privatekonomi rekommenderar jag boken "Så här kan alla svenskar bli miljonärer" av Per H Börjesson (VD för Spiltan). Boken är betydligt mindre flummig än vad den låter och en del fakta i inlägget kommer även ifrån den..



Uppdatering 8/1 kl 15.20:

Cornubot är en grafernas mästare och hans vidareutveckling av min 3/7-teori illustreras bra med grafer.

Uppdatering 23/1 kl 10.45 SvD har en ledare och en kolumn som berör ämnet. DN

JAS - om användaren själv får välja?

Vid jul lämnades det brasilianska flygvapnet in sin utvärdering av deltagarna i landets kommande stridsflygplansaffär, vilket under Trettonhelgen kommit ut även i svenska media. Föga förvånande vill det brasilianska flygvapnet helst att landet ska köpa Gripen, varvid Saab idag tog ett glädjeskutt på ca 5% på Stockholmsbörsen. Anledningen till att Gripen rekommenderas är dels dess användbarhet, men också flygplanets oerhört fördelaktiga kostnad jämfört med konkurrenterna. Både den amerikanska Super Hornet och franska Rafale är tvåmotoriga flygplan med mycket stor bränsletörst medan Gripen är enmotorigt och där Saab i den nya versionen t o m lyckats minska bränsleförbrukningen samtidigt som effekten ökat. En motor kontra två innebär också betydligt minskade underhållskostnader. Även inköpskostnaden talar till Gripens fördel, då priset på Rafale är uppåt två ggr högre än Gripens och franska Dassault hittills har varit mycket ovilligt att sänka priset. Vissa källor talar t o m om att Rafale av det brasilianska flygvapnet givits betyget "not applicable". Värt att notera är också att Gripen två ggr tidigare vunnit det brasilianska flygvapnets utvärderingar med höga betyg, men affärerna har tyvärr skjutits upp av p g a den brasilianska ekonomin.

Även den brasilianska flygindustrin, förordar starkt Gripen (Google translated). USA är ytterst ovilligt att dela med sig av amerikansk teknologi, än mindre att låta någon annan nation vidareutveckla de egna flygplanen. Vad gäller Rafale är situationen snarlik. Rafale är en färdig produkt, vilket inte bara den brasilianska flygindustrin, påpekat, utan det har även påpekats från franskt håll. Den brasilianska flygindustrin söker en strategisk partner, som man vill lära av för att införskaffa kunskapen att kunna bygga egna avancerade stridsflygplan med överljudsprestanda. Det är framförallt den sydamerikanska marknaden som lockar eftersom många av de sydamerikanska länderna inom något årtionde ska omsätta en hel del stridsflygplan och Brasilien utgör kontinentens stormakt. Väljs Super Hornet eller Rafale kommer det i stort sett endast att vara tal om licenstillverkning och därmed ingen uveckling av den inhemska flygindustrin.

Som bekant avgörs oftast inte vapenaffärer av den här magnituden efter vad användarna tycker. Det är bara att jämföra med hkp 14 i Sverige. Österrike var en helt klar affär för Gripen tills några timmar innan affären offentliggjordes då det helt plötsligt var Eurofighter som stod som segrare. Greven Mensdorff-Pouilly, förmodligen känd från Kalla Faktas granskning av Saabs Tjeckienaffärer, hade sina fingrar långt ner i även denna syltburk och Österrike har idag ett stridsflygplan som man knappt har råd att flyga och knappt har några vapen till och dessutom saknar luftrum att öva i. Vad som då talar för Saab är att en brasiliansk parlamentsledamot lämnat in en petition (Google translated) underskriven av 40% av ledamöterna i underhuset om att det politiska beslutet ska tas efter de militära och industriella rekommendationerna och inte utifrån eventuella politiska hänsyn.

En faktor som anförts mot Gripen är bl a att flygplanet inte finns i någon marin variant för hangarfartygsbasering, vilket Super Hornet och Rafale gör. Det som inte omnämns då är att såväl Super Hornet och Rafale är för tunga för att kunna opereras på det brasilianska hangarfartyget. Saab lär också titta på en hangarfartygsvariant eftersom även Indien visat intresse för en sådan.

Det har också talats om att amerikanska påtryckningar skulle göra det omöjligt att sälja Gripen genom att man stoppar leverans av de amerikanska komponenterna i flygplanet, men situationen ser idag mycket bättre ut än på 70-talet när Viggenexporten till Indien råkade ut för detta. USA importerar idag vitala delar till motorerna till sina F-18 från Sverige, samt en hel del mikroteknologi som betecknas som vital för F-22 och F-35. För ett land som söker oberoende av en stormakt, t ex USA eller Frankrike, såsom Brasilien och Indien, är Gripen ett bra medelval då flygplan kan köpas med vilka vapen som helst. Såväl USA som Frankrike har flera gånger stoppat export till länder som man kommit på kant med.

Som vanligt lär det bli politiken som avgör. Den franska inställningen och de starka banden mellan Frankrike och Brasilien avseende militära materiel är väl känd. Den franske försvarsministern uttryckte idag hånfullt att ett köp av JAS var att jämställa med att köpa en Volvo istället för en Ferrari. Det tål ju att läggas märke till att han inte valde en fransk bil. Samtidigt kan man ägna både en och annan tanke åt att hittills har inget annat land valt att köpa Rafale än just Frankrike. Det närmaste man varit en affär har hittills varit med Libyen. För svensk del blir det intressant att se effekterna av kungaparets förestående resa till Brasilien. Att ha en drottning med rötter i Brasilien är inte direkt en nackdel.

En affär med Brasilien vore mycket bra för svensk del. Saab behöver en långsiktig partner och en ny marknad eftersom utsikterna är oerhört klena för att ensam få utveckla ett nytt flygplan för svensk del . Lyckas SaaB även med en affär i Indien ser framtiden rätt ljus ut för en svensk flygindustri. Flygvapnet kommer inom en tioårsperiod att behöva modifiera sina JAS 39C/D. Blir det en affär med Brasilien och/eller Indien, blir det med all säkerhet en JAS 39E/F. Alternativet är annars en stor egen investering, eller att se Saab som historia och satsa på en fullständig nyanskaffning. Inget av alternativen lär bli billigare.

Fler bra initiativ

Inte nog med att det idag meddelades att HKH Kronprinsessan med fästman besökt FS 18, utan Expressen låter också meddela att man nu ska öppna en redaktion i Afghanistan. Det förstnämnda var en av de saker som jag framförde önskemål om under julen. Häromdagen uttryckte jag mitt missnöje med Expressens agerande i samband med hemtransporten av de svenska soldater som skadades i Afghanistan i november och skrev bl a så här:

"Visst är det nödvändigt att Expressen "berättar om de svenska män och kvinnor som kämpar för freden i Afghanistan", men hur vore det att istället försöka göra det från plats någon gång då och då istället för att endast förlita sig på Försvarsmaktens bulletiner och information köpt från nyhetsbyråer som har journalister på plats?"


Jag har tidigare också uttryckt missnöje med att så få svenska journalister verkligen finns på plats där det händer. Ofta sitter man i grannländer och refererar information istället för att vara på plats. Därför uppskattar jag verkligen att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson nu tar initiativet och börjar agera på plats i Afghanistan. Ytterst få svenskar har hittills uppfattat vad som händer i Afghanistan. Till detta finns tre skyldiga: Politikerna, Försvarsmakten och inte minst media.


Nu är frågan vad jag ska sätta upp på önskelistan härnäst. Att försvars- och säkerhetspolitiken dikterades av omvärldssituationen och inte utgjorde en budgetregulator ligger ganska bra till...

Ett vällovligt initiativ!

Jag har tidigare efterlyst ett starkare öppet stöd för den svenska internationella militära insatserna hos Regeringen och Hovet, genom att besöka soldaterna vid de tillfällen då det känns som tyngst att vara hemifrån, exempelvis vid jul.

Mil.se publicerade just en artikel om att HKH Kronprinsessan med fästman besökt FS 18 under dagen och gårdagen, vilket media snabbt snappade upp. Ett bra initiativ av Hovet!

Jag uppskattar också den goda smaken att först i efterhand publicera nyheten om besöket, vilket kanske vissa medlemmar av Regeringen kan lära av. Kungligheter och regering är oerhört högt värderade mål för motståndaren och sätter inte bara sig själva i fara om besöket offentliggörs i förväg utan även eskorten och framförallt tredje man. Motståndaren har upprepade gånger visat att han inte tar någon som helst hänsyn till om civila stryker med, snarare tvärtom. Varken en förlust av personer med VVIP-status eller dödade civila stärker ISAF:s ställning i Afghanistan.

Hovet har definitivt tagit ett steg i rätt riktning. Samtidigt vill jag påminna alla er andra om att inte sluta kommunicera med era bekanta och anhöriga på insats. En liten textrad eller samtal, oavsett om forum är e-mail, facebook eller telefon betyder så otroligt mycket.

DN, SvD, SvD:s ledarblogg, Aftonbladet, Expressen, Expressens opinionsblogg, TV 4, SVT, VK, HD

Historiestudier

Man behöver inte gräva djupt i minnet för att minnas de dystopier som man för några år sedan överröstes av i media rörande Iraks framtid. Mycket få skulle 2007 ha vågat stå för åsikten att innan 00-talet är slut kommer antalet amerikanska stupade i Irak vara nere på noll under en hel månad och siffran över dödade civila halverad. Det är precis vad som nu har inträffat under december, respektive hela 2009. För första gången sedan Irakkriget inleddes har inte enda amerikansk soldat dödats i Irak till följd av stridshandlingar under en månad, samtidigt som antalet civila som dödats sjunkit från 9226 till 4497 under 2009, vilket är de lägsta siffrorna sedan invasionen 2003.

Ofta är människan alldeles för snabb att ge upp hoppet. På samma sätt som mycket få såg en framtid för Irak för tre år sedan, var det få som på 80-talet trodde det skulle bli fred i Nordirland, få som i början av 90-talet som trodde att det skulle bli fred på Balkan, och i princip ingen som 1984 trodde att Berlinmuren skulle raseras 5 år senare och Sovjet upplösas ytterligare två år senare.

Idag är den vedertagna sanningen att det inte går att skapa ett demokratiskt och fredligt Afghanistan. På samma sätt kommer det aldrig mer finnas något som kan hota freden i Sveriges närområde.

Studerar man historien, finner man rätt snart att framtiden aldrig är förutsägbar.

Förhoppningar som grusas (uppdaterad 13/1)

Om två veckor är det dags för årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Rikskonferensen brukar sätta tonen för mycket av den säkerhetspolitik som diskuteras det första halvåret.

Årets konferens handlar enligt det preliminära programmet mycket om Afghanistan och solidaritetsförklaringen. Inga högoddsare, med andra ord. En intressant programpunkt skulle kunna bli partiernas försvars- och säkerhetspolitiska programförklaringar inför valet, liksom den försvarsindustriella diskussionen mellan Allan Widman och Thomas Eneroth, näringsutskottet. Personligen hade gärna sett att Rikskonferensen även tog upp tre andra ämnen.

Det finns två geografiska huvudområden som det närmaste decenniet kommer att utgöra fokus för det nationella svenska försvaret. Det ena området, Baltikum, kommer att tas upp under Rikskonferensen, medan det andra mer omfattande och svårhanterade inte nämns. Jag avser naturligtvis Barentsfrågan, som jag anser är oerhört viktig. Hur ska Sverige agera den dag världens energiresurser börjar tryta? Hur ska Sverige ställa sig om det plötsligt börjar dra riktigt kallt (säkerhetspolitiskt) i Barents mellan de fem nationerna som har de starkaste anspråken? Hur tryggar vi överhuvudtaget rörlighet för våra militära styrkor om de traditionella drivmedlen börjar tryta? Trytande energiresurser är ett samhällspolitiskt problem som omedelbart kommer att få säkerhetspolitiska aspekter, även för Sverige och Sverige har inte råd att ligga i ett efterläge när problemen uppstår. Det måste formuleras en handlingsplan redan idag.

Den andra frågan jag skulle vilja se diskuterad handlar också om det nationella försvaret. Hur säkerställer Sverige en återtagningsförmåga, med tanke på att den organisation som nu ska intas, ingalunda är förberedd eller anpassad för nationellt försvar, utan helt inriktad på genomföra rotationer i internationella åtaganden?
Det har varit tydligt genom hela planeringsarbetet att den kommande organisationen helt är anpassad efter de ekonomiska förutsättningar som givits av Regeringen och är otillräcklig för det nationella försvaret och aktioner i närområdet, men kan lösa begränsade åtaganden inom den vidare internationella arenan. När vi nu i närtid blivit åskådare till ett uppfyllande av de kriterier som under mitten av 90-talet nämndes som skäl för ett återtagande av svensk försvarsförmåga (negativ demokratisk utveckling i Ryssland, återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön, återtagning av förmåga till stora samordnade luftlandsättningar och en ny rysk global maktsträvan) måste frågan om återtagning diskuteras.

Det leder raskt vidare till den tredje frågan vilket är huruvida Sverige ska fortsätta på egen hand militärt eller i nära samverkan med andra nationer. Man kan tycka att svaret redan är givet i och med solidaritetsförklaringen och Lissabonfördraget, men fortfarande har man inte bäddat politiskt för ett genomförande av inriktningen. Att säga att samverkan ska genomföras är en sak, men att verkligen göra det en annan. All samverkan med andra nationer idag sker enligt NATO-standarder, oavsett om det handlar om ordergivning, arbetssätt, organisation eller kommunikation. Sålunda rör denna fråga ett svenskt NATO-medlemskap.

Det är framförallt inom kommunikationsområdet det brister för svensk del. I och med avvecklingen av det nationella försvaret för tio år sedan med ”tro på och förhoppning om” ett svenskt NATO-medlemskap avvecklades så grundläggande funktioner i ett försvar som igenkänningssystem, krypterad talkommunikation och datalänksystem. Förmodligen insåg aldrig beslutande politiker de tagna beslutens följder, vilket säger något om beredningsarbetets kvalitet.

Oavsett om scenariot är nationellt eller internationellt i en insats på andra sidan jordklotet är problemet detsamma. Svenska mark-, flyg- och marinförband har idag inte möjlighet att identifiera varandra, eller för den delen allierades förband och riskerar därför vådabekämpning. De senaste åren har vi också exempel på hur illa det ser ut med förmågan att kommunicera skyddat och att flygstridsleda, där Sverige idag befinner sig på den tekniska nivå som landet hade på 50-talet. Efter att tidigare ha lett utvecklingen med tio års försprång, är Sverige idag 50 år efter NATO och det egentligen inte om tekniken. Det handlar istället om något så trivialt som att få tillgång till och framförallt att få använda NATO:s krypton och det kräver ett politiskt beslut. Antingen behålls nationella system (vid det här laget avvecklade och dyr återtagning måste göras) eller så övergår man till det internationellt interoperabla, och det kräver i slutändan såväl ett NATO-medlemskap som ett godkännande att dela information och hemligheter med NATO. Frågan gäller självfallet också hemliga handlingar där det ideligen uppstår mer eller mindre allvarliga friktioner även vid skarpa insatser då svenska förband inte får tilldelat sig kritisk information med NATO-hemligstämpel, alternativt inte får ta emot den för att inte blanda den i svenska system. I slutänden är det soldaten längst fram som drabbas.

Det finns även två andra sidoalternativ där det ena är det dyraste, nämligen att säkerställa båda nationell och internationell förmåga. Det kräver också stora återinvesteringar, parallellt med anskaffning av NATO-system. Det, andra absolut billigaste alternativet sett till pengar är det som fullföljts i snart tio år. Det innebär fullständig oförmåga och är egentligen resultatet av att man inte fattar ett beslut. Det innebär också de absolut största konsekvenserna.
Beslutet om vilket handlingsalternativ som ska väljas är helt och hållet politiskt och inte militärt. Därför måste det dryftas och beslut fattas.


Med avsikt valde jag en operativ aspekt för den tredje frågan. Naturligtvis måste NATO-frågan även diskuteras ur politisk och militärstrategisk aspekt där det åter kan nämnas (det har gjorts så många gånger tidigare) att ett icke-medlemskap är samma sak som att inte betala försäkringspremien. Det är också samma sak som att aktivt avsäga sig rösträtten, för följa besluten måste vi ändå göra i och med våra internationella åtaganden. NATO är en mycket het potatis politiskt, men man måste ta tag i problemet. Det kommer att ta en generation att passivt få bort det indoktrinerade svenska NATO-motståndet. Den tiden finns inte utan frågan måste diskuteras nu. Med bäring på den andra och tredje frågan vill jag understryka att det inte är för inte som Försvarsmaktens underlag till regeringens inriktningsproposition fastslog att Försvarsmakten med befintliga resurser endast kan möta en motståndare av gammalteknologisk status (dvs ca 30-40 år gammal teknologi). Gammalteknologiska motståndare hittar man idag i ett fåtal asiatiska, sydamerikanska och en del afrikanska länder.

Att någon av ovanstående frågor skulle komma att diskuteras under Folk och Försvars rikskonferens är nog tyvärr att hoppas på för mycket.


Uppdatering (13/1): Ulf Henricsson och Annika Nordgren-Christensen tar på SvD Brännpunkt upp behovet av en ordentlig utredning av ett svenskt NATO-medlemskap. Det är bara att instämma.

Barometern efterlyser också en svensk säkerhetspolitisk debatt om framtidens utmaningar i Barentsområdet.

Befintliga system bortglömda

På Försvarsmaktens intranät kan man nu läsa ett rättfärdigande för GLC/NOC där man mellan raderna försöker beskriva riskerna med att GLC ej genomförs, framförallt för markstridskrafterna. Som tidigare nämnts på bloggen har det i åratal funnits teknologi och möjlighet att genomföra en gemensam lägesbild för hela Försvarsmakten samt civila myndigheter. Problemet var kanske att teknologin redan fanns och inte behövde utvecklas på nytt?

Sedan nästan 10 år har såväl arméstridskrafter (och civila myndigheter) kunnat få del av såväl luft- som sjöläge genom systemet LULIS om man bara visat intresse. LULIS utvecklades i samarbete med Räddningsverket i första hand för att varna för fientligt flyg, men kan användas till andra applikationer. Datainformationen sändes över den vanliga kommersiella FM-radion som en underbärvåg till P2 eller IP. Eftersom inget nationellt hot längre föreligger, ligger idag hundratals enheter förrådsställda och samlar damm och där lär de bli liggande.