Förhoppningar som grusas (uppdaterad 13/1)

Om två veckor är det dags för årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Rikskonferensen brukar sätta tonen för mycket av den säkerhetspolitik som diskuteras det första halvåret.

Årets konferens handlar enligt det preliminära programmet mycket om Afghanistan och solidaritetsförklaringen. Inga högoddsare, med andra ord. En intressant programpunkt skulle kunna bli partiernas försvars- och säkerhetspolitiska programförklaringar inför valet, liksom den försvarsindustriella diskussionen mellan Allan Widman och Thomas Eneroth, näringsutskottet. Personligen hade gärna sett att Rikskonferensen även tog upp tre andra ämnen.

Det finns två geografiska huvudområden som det närmaste decenniet kommer att utgöra fokus för det nationella svenska försvaret. Det ena området, Baltikum, kommer att tas upp under Rikskonferensen, medan det andra mer omfattande och svårhanterade inte nämns. Jag avser naturligtvis Barentsfrågan, som jag anser är oerhört viktig. Hur ska Sverige agera den dag världens energiresurser börjar tryta? Hur ska Sverige ställa sig om det plötsligt börjar dra riktigt kallt (säkerhetspolitiskt) i Barents mellan de fem nationerna som har de starkaste anspråken? Hur tryggar vi överhuvudtaget rörlighet för våra militära styrkor om de traditionella drivmedlen börjar tryta? Trytande energiresurser är ett samhällspolitiskt problem som omedelbart kommer att få säkerhetspolitiska aspekter, även för Sverige och Sverige har inte råd att ligga i ett efterläge när problemen uppstår. Det måste formuleras en handlingsplan redan idag.

Den andra frågan jag skulle vilja se diskuterad handlar också om det nationella försvaret. Hur säkerställer Sverige en återtagningsförmåga, med tanke på att den organisation som nu ska intas, ingalunda är förberedd eller anpassad för nationellt försvar, utan helt inriktad på genomföra rotationer i internationella åtaganden?
Det har varit tydligt genom hela planeringsarbetet att den kommande organisationen helt är anpassad efter de ekonomiska förutsättningar som givits av Regeringen och är otillräcklig för det nationella försvaret och aktioner i närområdet, men kan lösa begränsade åtaganden inom den vidare internationella arenan. När vi nu i närtid blivit åskådare till ett uppfyllande av de kriterier som under mitten av 90-talet nämndes som skäl för ett återtagande av svensk försvarsförmåga (negativ demokratisk utveckling i Ryssland, återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön, återtagning av förmåga till stora samordnade luftlandsättningar och en ny rysk global maktsträvan) måste frågan om återtagning diskuteras.

Det leder raskt vidare till den tredje frågan vilket är huruvida Sverige ska fortsätta på egen hand militärt eller i nära samverkan med andra nationer. Man kan tycka att svaret redan är givet i och med solidaritetsförklaringen och Lissabonfördraget, men fortfarande har man inte bäddat politiskt för ett genomförande av inriktningen. Att säga att samverkan ska genomföras är en sak, men att verkligen göra det en annan. All samverkan med andra nationer idag sker enligt NATO-standarder, oavsett om det handlar om ordergivning, arbetssätt, organisation eller kommunikation. Sålunda rör denna fråga ett svenskt NATO-medlemskap.

Det är framförallt inom kommunikationsområdet det brister för svensk del. I och med avvecklingen av det nationella försvaret för tio år sedan med ”tro på och förhoppning om” ett svenskt NATO-medlemskap avvecklades så grundläggande funktioner i ett försvar som igenkänningssystem, krypterad talkommunikation och datalänksystem. Förmodligen insåg aldrig beslutande politiker de tagna beslutens följder, vilket säger något om beredningsarbetets kvalitet.

Oavsett om scenariot är nationellt eller internationellt i en insats på andra sidan jordklotet är problemet detsamma. Svenska mark-, flyg- och marinförband har idag inte möjlighet att identifiera varandra, eller för den delen allierades förband och riskerar därför vådabekämpning. De senaste åren har vi också exempel på hur illa det ser ut med förmågan att kommunicera skyddat och att flygstridsleda, där Sverige idag befinner sig på den tekniska nivå som landet hade på 50-talet. Efter att tidigare ha lett utvecklingen med tio års försprång, är Sverige idag 50 år efter NATO och det egentligen inte om tekniken. Det handlar istället om något så trivialt som att få tillgång till och framförallt att få använda NATO:s krypton och det kräver ett politiskt beslut. Antingen behålls nationella system (vid det här laget avvecklade och dyr återtagning måste göras) eller så övergår man till det internationellt interoperabla, och det kräver i slutändan såväl ett NATO-medlemskap som ett godkännande att dela information och hemligheter med NATO. Frågan gäller självfallet också hemliga handlingar där det ideligen uppstår mer eller mindre allvarliga friktioner även vid skarpa insatser då svenska förband inte får tilldelat sig kritisk information med NATO-hemligstämpel, alternativt inte får ta emot den för att inte blanda den i svenska system. I slutänden är det soldaten längst fram som drabbas.

Det finns även två andra sidoalternativ där det ena är det dyraste, nämligen att säkerställa båda nationell och internationell förmåga. Det kräver också stora återinvesteringar, parallellt med anskaffning av NATO-system. Det, andra absolut billigaste alternativet sett till pengar är det som fullföljts i snart tio år. Det innebär fullständig oförmåga och är egentligen resultatet av att man inte fattar ett beslut. Det innebär också de absolut största konsekvenserna.
Beslutet om vilket handlingsalternativ som ska väljas är helt och hållet politiskt och inte militärt. Därför måste det dryftas och beslut fattas.


Med avsikt valde jag en operativ aspekt för den tredje frågan. Naturligtvis måste NATO-frågan även diskuteras ur politisk och militärstrategisk aspekt där det åter kan nämnas (det har gjorts så många gånger tidigare) att ett icke-medlemskap är samma sak som att inte betala försäkringspremien. Det är också samma sak som att aktivt avsäga sig rösträtten, för följa besluten måste vi ändå göra i och med våra internationella åtaganden. NATO är en mycket het potatis politiskt, men man måste ta tag i problemet. Det kommer att ta en generation att passivt få bort det indoktrinerade svenska NATO-motståndet. Den tiden finns inte utan frågan måste diskuteras nu. Med bäring på den andra och tredje frågan vill jag understryka att det inte är för inte som Försvarsmaktens underlag till regeringens inriktningsproposition fastslog att Försvarsmakten med befintliga resurser endast kan möta en motståndare av gammalteknologisk status (dvs ca 30-40 år gammal teknologi). Gammalteknologiska motståndare hittar man idag i ett fåtal asiatiska, sydamerikanska och en del afrikanska länder.

Att någon av ovanstående frågor skulle komma att diskuteras under Folk och Försvars rikskonferens är nog tyvärr att hoppas på för mycket.


Uppdatering (13/1): Ulf Henricsson och Annika Nordgren-Christensen tar på SvD Brännpunkt upp behovet av en ordentlig utredning av ett svenskt NATO-medlemskap. Det är bara att instämma.

Barometern efterlyser också en svensk säkerhetspolitisk debatt om framtidens utmaningar i Barentsområdet.