På DN Debatt idag håller historieprofessor Gunnar Richardson en lektion om det svenska sveket under VK 2. Richardson vill koppla samman Sveriges eftergifter mot Tyskland med "svenska folkets kallsinne inför närmare Europasamarbete idag". Richardson anser vidare att många glömt vad som egentligen hände sommaren 1940 och vill presentera en som han anser mer korrekt bild.
Det är bara att konstatera. Det är trendigt att skriva kungahuset och nazister i samma mening, liksom det är ännu trendigare att framhäva Per-Albin-regeringens feghet. Liksom en drucken skrävlar vid bardisken om allt han kunnat göra bättre och annorlunda än en rival, skrävlas det ofta om hur Sverige borde ha agerat under VK 2 mot Tyskland. Detta sker ständigt med samma klena eftertanke, oförmåga att sätta sig in i den dåtida situationen samt resulatet av sådan politik. Det mest extrema jag stött på var en historieprofessor jag studerade för, som insisterade på att Flygvapnet borde ha bombat järnvägarna till Auschwitz, så fort man i Sverige hörde talas om förintelselägren.
Något av det som Richardson, liksom många andra negligerar att väga in eller redovisa i sina redovisade bilder av den svenska oförmåga att stå upp mot det tyska monstret följer nedan:
Då VK 2 bröt den 1 sept 1939 och Tyskland anföll Polen existerade ett fördrag mellan Tyskland och Sovjetunionen, populärt kallad Molotov-Ribbentroppakten (MRP). I detta fördrag delade de bägge länderna östra Europa mellan sig. Därutöver fanns bl a även punkter rörande handel. I detta fördrag gavs bl a Sovjet fritt spelrum i Finland. Folk i gemen tror att det var Tyskland som invaderade Polen, men sanningen är att även Sovjetunionen gjorde, även om man väntade drygt två veckor med att ta sin beskärda del enligt MRP.
Under 30-talet hade Sovjetunionen och Finland ingått en non-agressionspakt. Under 1939 (stärkt av MRP) ställde Sovjet hårdare och hårdare krav på Finland, för att slutligen den 28 nov dra sig ur non-aggressionspakten och den 30 nov anfalla Finland fullt ut. Trots ett utomordentligt motstånd i kampen David mot Goliat (vilket förvånade hela världen), tvingades Finland söka fred med Sovjet i mars 1940. Freden blev för Finlands del mycket hård och man tvingades avträda stora delar av landets yta till Sovjetunionen. Sverige var EJ neutralt i detta krig, utan endast ej krigförande land. Bl a lämnades ett avsevärt militärt stöd till Finland.
Knappt hade freden slutits mellan Sovjetunionen och Finland förrän Tyskland den 9 april anföll Norge och Danmark simultant. Det svenska Försvaret hade då till stora delar hemförlovats och order om ny mobilisering gick ut, vilket tog dagar att verkställa. Jag hoppas att Försvarsmaktens status och beredskap vid denna tid är allmänt känd.
Efter invasionen av Norge och Danmark var så Sverige inneslutet av Tyskland i norr, väster och söder och Ryssland i öster. Detta samtidigt som den egna Krigsmakten och försvarsindustrin kämpade febrilt för att förstärka försvaret. Detta skedde med stor svårighet då landet var i princip avskuret från all handel med omvärlden. Att försöka köpa krigsmateriel var i princip omöjligt eftersom alla länder (krigförande och icke krigförande) pumpade in hela sin produktion i de egna krigsmakterna.
De flesta borde kunna inse att Sveriges position var ytterst utsatt. I detta läge med tyska stridsvagnar i princip vid svenska gränsen (Sverige hade endast ett fåtal stridsvagnar utan kanoner) är det fullt förståeligt anser jag att regeringen gick med på permittenttrafik. Trafiken skedde också efter svenska villkor som var betydligt hårdare än de av Tyskland önskade.
Ponera att Sverige 1940 skulle ha valt att sätta hårt mot hårt. Vad skulle det ha tjänat till? För det första fanns det inget hårt att sätta mot det hårda. För det andra skulle tyskarna snabbt ha tagit landet med avsevärda förluster för Sverige. För det tredje är det troligt att britterna skulle sett sig tvingade att bomba strategiska mål i Sverige (t ex malmfälten) för att förneka tyskarna dem. Anser man att det är värt att kliva ut på övergångsstället framför en bil som precis kör förbi för att kunna visa att man hade rätt är ju detta en seger.Studerar man VK 2 ser man också att svensk politik mot Tyskland är så efterhållsam som möjligt givet den hotbild och säkerhetspolitiska situation som existerade. Eftergifterna svängde fram och tillbaka med hotbilden.
1941 anföll Tyskland Sovjetunionen. Finland tog då chansen att ta tillbaka de i vinterkriget förlorade områdena. På detta sätt hamnade Finland på axelmakternas sida från att tidigare varit stött av Storbritannien och Frankrike (ockuperat sedan 1940).
Lite olika möjliga utgångar vid olika handlingsalternativ:Sverige skickar förband för att stödja Finland i Vinterkriget: Eventuellt ett fortsatt sovjetiskt anfall in i Sverige. Krigsmakten försvagad vid det tyska anfallet på Norge och Danmark.
Sverige gör gemensam sak med Norge 9 April: Förmodligen tysk invasion av Sverige.
Sverige nekar eftergifter mot Tyskland 1940: Tyskland får sin vilja igenom med kraft.Sverige ansluter sig till de allierade 1941: Landet omringat av tyska förband i norr, väster och söder samt helt plötsligt fiende till Finland. De allierade saknar resurser att stödja Sverige och landet klarar sig inte mot ett tyskt anfall, med de knappa resurser vi förfogade över.
Ovanstående går självklart inte att garantera på något sätt. Jag är dock ganska övertygad om att VK 2 slutade så gott som möjligt för Sveriges del.
De som gärna för fram historier om svenska eftergifter mot Tyskland under VK 2, talar lika ogärna om den handel och det utbyte av information som skedde med de allierade. Likaså om understödet till en eventuell befrielse av Norge i slutet av kriget, såsom operation Balchen och planerna på att låta den svenska Krigsmakten gå in i Norge för att driva ut tyskarna. Framförallt är det trendigare att tala om svenskarna i tysk tjänst snarare än om det större antal som deltog på de allierades sida.
Birger Schlaug länkar också till Richardson artikel. Schlaug försöker och lansera eskorten av tyska fartyg på svenskt vatten som något tidigare okänt, vilket det inte är. Tyska flottan höll sig med undantag av u-båtarna förhållandevis passiv under kriget efter sänkningen av Bismarck. Argumentet att svensk eskort frigjorde tyska sjöstridskrafter ter sig därför lite underligt. Genom svensk eskort av tyska fartyg kunde man dessutom ha tyskarna under övervakning och förhindra en operation av typen "strategisk överraskning" Undrar förresten vad Schlaug säger om att svenska flottan vidarebefordrade till de allierade att Bismarck löpt ut och fartygets position?
Jag anser att om man ska kritisera något när det gäller svensk politik i anslutning till VK 2, så är det baltutlämningen. Där tycker jag man kan tala om svek och moraliska tvivelaktigheter. Ej heller hade det inneburit någon större säkerhetspolitisk risk att neka Sovjetunionens krav, då Krigsmakten vid det här laget var bättre rustad än någonsin tidigare under kriget samt flankerna och ryggen fria.
Den som är intresserad av svenska eftergifter till Tyskland under VK 2 samt den militära situation i Sverige, rekommenderar jag varmt boken "Krigsfall Sverige!" av Jan Linder (inhandlas gärna via SMB)
Även "Svenskar i krig 1914-1945" av Lars Gyllenhaal är mycket intressant i ämnet svenskar som stred för Tyskland respektive de allierade.
Själv förordar jag att vi har ett så starkt Försvar att vi i största möjliga mån kan föra våra egen utrikes- och säkerhetspolitik och till minsta möjliga grad tvingas rätta dem efter andras. Detta är ej möjligt idag och än mindre möjligt om inte Försvarsmakten ges större resurser. På så sätt kanske Richardson, Schlaug, Esbati, m fl skulle slippa ondgöra sig över eftergifter till andra länder i framtiden. (Den omtalade moderata debattartikeln om Borgs utspel finns idag på Brännpunkt)
Slutligen, om det är något som historien visar så är det att segraren skriver historien och att historien alltid går att revidera i efterhand för att passa ens egna syften. För att understryka detta vill jag länka till ett mycket gott exempel. Den som kan sin Star Wars kommer snabbt att förstå.
Uncomfortable questions...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar