Nationellt kontra internationellt

Wilhelm Agrell har idag en debattartikel i SvD som fortsätter på temat Försvarsmaktens oförmåga att försvara Sverige. Agrells debattartiklar och liknande brukar vara mycket klarsynta och så även denna. Följaktligen håller jag med honom. Det var länge sedan "vi" gav upp förmågan att försvara Sverige. Jag slutar aldrig förvånas över hur staten kan lägga nästan 40 mdr kr om året på Försvarsmakten och ändå bara få ett fåtal mekbataljoner, drygt 100 fpl och några få fartyg. Fler generaler än kanoner borde ju imponera på vilken bananrepubliksdiktator som helst. Jag lovade ju i förra inlägget att återkomma till nationella kontra internationella "insatser" och det här kan vara ett bra tillfälle.

Det som skrämmer mig med de senaste årens försvarspolitik är hyckleriet med "internationella insatser" kontra försvaret av det egna landet. Låt oss gå tillbaka i tiden ca 14 år. På Balkan hade konflikten i Bosnien börjat eskalera och den borgerliga regeringen tog det oväntade greppet att ställa en svensk mekaniserad bataljon (+ danskt stridsvagnskompani och norska helikoptrar om jag minns rätt) till FN:s förfogande. Uppgiften till Försvarsmakten skulle ha fått dagens HKV att sätta i halsen eftersom tiden från uppgift till insats var betydligt kortare än idag. (En mycket bra bok om BA 01 eller Nordbat 2 är ALFA SIERRA av Lars A. Karlsson - rekommenderas varmt)

Försvarsmaktens huvuduppgifter var vid detta tillfälle i princip samma som vid det senaste sekelskiftet - Försvar mot väpnat angrepp, hävda territoriell integritet, stöd till civila samhället och slutligen internationella insatser. Internationella insatser då med mycket, mycket små bokstäver... Ändå genomfördes BA 01 (och senare en rad andra bataljoner på Balkan) med bravur utan större påverkan på FM:s övriga verksamhet. 1993-94 (tiden för BA 01) hade Sverige drygt 2000 man under FN-flagg. De största insatserna var i Bosnien, Cypern, Libanon, Makedonien och Kroatien (rätta mig gärna - undrar om vi inte hade folk i Somalia då också) och därtill ett antal mindre. Arméns brigader räknade 24 (om jag minns rätt) liksom stridsflygdivisionerna.

Idag, ett antal försvarsbeslut senare, är budgetens storlek i princip är densamma, men förbandens numerär en bråkdel. Uppgifterna gentemot för 14 år sedan är de diametralt motsatta - internationella insatser är Försvarsmaktens huvuduppgift och egentliga orsak att existera och försvar mot väpnat angrepp mot landet är det inte PK att tala högt om. Dagens armé har 8 bataljoner och 4 stridsflygdivisioner. Försvarsmaktens huvuduppgift är som sagt internationella insatser. Ändå lyckas organisationen inte få ut mer än ca 1000 man. I mina ögon - patetiskt. Och jag tror inte det huvudsakligen är Försvarsmaktens fel.

Dagens 8 mekbat har ingen chans att ersätta de 12 brigader vi hade innan FB 00. Jag har en känsla av att i det försvarsbeslutet planterades huvudet slutligen i sandlådan. Idag saknar vi både personalresurserna att lösa tilldelade uppgifter liksom materielen.

Hur ser Försvarsmakten ut om 5 år - eller 10 år? Omöjligt att säga. Med tanke på historiens förmåga att upprepa sig tror jag att Försvarsmaktens uppgifter åter kommer att svänga mer mot försvar av det egna landet och att man kommer att ta sig för pannan för alla hysteriska skrotningskampanjer av "invasionsförsvaret".

I mina ögon kvarstår följande faktum:

1. Dagens försvar klarar inte att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp.
2. Försvarsmakten för 10 år sedan var betydligt bättre på att både försvara Sverige och att genomföra internationella insater (*)

* Ja, vi är bättre idag på att uppträda i en NATO-miljö och mer interoperabla...