Mer känslor än fakta? (uppdaterat 7/6 18.50)

Den socialdemokratiska politiken avseende den svenska Libyeninsatsen fortsätter att påminna om en smörklick i en het stekpanna. Än hit och än dit samtidigt som förtroendet för de inblandade smälter bort. Bara under den gångna helgen har man kunnat se ett antal helomvändningar i den förda linjen.

I Ekots lördagsintervju med Håkan Juholt, benämnd ”Pratar han för mycket?”, ägnades ca 10 min av programmet åt Juholts Libyenpolitik. Juholt fastställde återigen att det aldrig kunde vara tal om någon fortsättning på den svenska flyginsatsen eftersom det inte finns något behov av en No-Fly Zone. Gadaffis stridsflyg är utraderat och då behövs ingen sådan insats. Den intressantaste delen i intervjun kommer ca 18.30 in i programmet där Juholt påstår sig ha samtalat med samtliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd och efter det ha funnit stöd för sin Libyenpolitik. Efter ett antal skarpa frågor från journalisten får Juholt slutligen frågan vilka länder exakt som gör samma bedömning som Juholt och får det imponerande svaret att det naturligtvis är flera, men att han inte kan gå in på det nu. Tidigare i programmet trasslade Juholt in sig svårt i Fogh-Rasmussens brev till statsminister Reinfeldt och får det ett tag att låta som om NATO inte menar det som skrivs i brevet. Vad ska man tro om Juholt i andra politiska frågor? Skarvar han lika friskt i sin retorik även där?

I söndags kunde man så läsa att Urban Ahlin nu återigen höll öppet för ett fortsatt svenskt deltagande med stridsflyg i insatsen. Ahlin framhärdar i att flygplanen inte ska användas för att fortsätta upprätthålla flygförbudszonen, men håller öppet för att de ska kunna genomföra flygspaning med ”något eller några” flygplan. Tre dagar tidigare talade Ahlin om att uppgiften var slutförd och att ”någon annan” kunde ta över och tog fram Qatar som ett exempel på ett land som gjort mycket för flygförbudszonen. ”Det blir inte tal om att fortsätta upprätthålla flygförbudszonen med flygplan”, sade Ahlin.

I SVT:s Agenda senare på söndagskvällen hade även Juholt svängt i flygfrågan. Ett antal flygplan kunde kanske få vara kvar, men det skulle inte vara tal om att hävda No-Fly Zone utan man skulle lösa andra uppgifter. Vapenembargot har den senaste månaden varit Juholts mantra avseende den militära Libyeninsatsen och använts som slagträ för att skifta den svenska militära insatsen till att vara marin. Ser man till den begäran NATO sänt till Sverige inför förlängningen av NATO-insatsen har man framförallt efterfrågat en fortsättning på den nuvarande flyginsatsen och i andra hand en marin bordningsstyrka och även psyopsförmåga.
Ska man applicera den Juholtska retoriken avseende NFZ på det marina vapenembargot kan man konstatera att också denna insats är ”avslutad”. Inga rapporter har förekommit om vapenleveranser eller försök till vapenleveranser sjövägen till Libyen.

Den socialdemokratiska ståndpunkten om NFZ är bekymrande eftersom just förhindrandet av regimens stridsflyg att flyga endast är en liten del av uppgiften, vilket man inte verkar ha förstått inom (s). En NFZ handlar också om att hindra just vapentransporter in i landet och det finns också mer än bara stridsflyg som rör sig i luften. Media rapporterade för några veckor sedan om att röda kors-märkta helikoptrar som fällt minor över Misrata och på Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att det sker regelbundna brott mot NFZ för att bl a leda artilleri. Det torde vara minst lika illa för de civila att bli bombade med indirekt eld som med stridsflyg. Med tanke på Libyens storlek och långa landgränser mot andra instabila stater som Sudan, Egypten, Tchad, Nigeria och Algeriet är det närmast en öppen dörr för vapentransporter och införsel av legosoldater eftersom NATO från Medelhavet inte har räckvidd så långt söderut. Detta faktum samt att det i Libyen redan finns ett överflöd av krigsmateriel lagrad, gör ett marint vapenembargo av mindre vikt. Viktigare på den marina arenan är i så fall att förhindra drivmedelstransporter till och från Libyen för att fortsatt kunna frysa regimens tillgångar.

Eftersom Juholt nu stängt dörren för ett deltagande i NFZ-uppgifter, men håller öppet för fortsatt deltagande med stridsflyg kan man fråga sig vad flygplanen ska lösa för uppgifter i operationen? Redan inför förra riksdagsbeslutet stängde Juholt med sitt tal om ”drogade barnsoldater” dörren för uppgiften skydd av civila, vilket är ett av de tre benen i resolution 1973. Återstår alltså övervakande av embargot, resolutionens tredje ben, och med baseringen på Sicilien blir det i så fall endast tal om havsövervakning. Det är en uppgift som svenskt stridsflyg löst väl i Östersjön genom åren, men i fallet med Libyen liksom Somalia, är de lämpligaste resurserna snarast Kustbevakningens flygplan. Dessa har redan använts utanför Somalia.

I veckan besökte Försvarsutskottet det svenska förbandet på Sicilien. På bilderna på FV-bloggen ser man att två socialdemokratiska ledamöter var med under besöket, utskottets ordförande Peter Hultqvist och Åsa Lindestam. Att dessa bägge erfarna försvarspolitiker lyst med sin frånvaro i Libyendebatten sedan besöket, är ett tecken på att den socialdemokratiska Libyenpolitiken inte styrs av förnuft och realiteter utan mer upprörda känslor och en stark partipiska. Man borde ha fått sig en hel del informations till livs som kunnat användas i den pågående debatten. Centerns Staffan Danielsson har dock skrivit en del på sin blogg om besöket.



Onsdagen ger svaret hur förhandlingarna har gått mellan Regeringen och oppositionen. Finns det någon som helst ryggrad kvar i Socialdemokratin? Frågan som alla socialdemokratiska väljare bör ställa sig är huruvida partiet agerar likadant i frågor inom andra områden av politiken.

Under onsdagen eller torsdagen kommer också svaret på hur NATO:s politiska ledning i form av medlemsländerna ställer sig till förslaget från organisationens generalsekreterare att förlänga Libyeninsatsen med ytterligare 90 dagar. Kommer Norge att dra sig ur som man tidigare talat om?

Bloggar: Staffan Danielsson, Göran Pettersson, 2, Chefsingenjören,

Uppdatering 7/6 11.30: SvD:s Mikael Holmström skriver nu om friktionerna inför det förestående beslutet om Libyeninsatsens framtid och nämner problematiken att just det som NATO efterfrågar är det som Socialdemokraterna vill spärra, nämligen flygspaning mot markmål för att kunna avgöra risken för collateral damage och skador på civila. Holmström berättar nämligen i artikeln att det svenska förbandet efter det socialdemokratiska vetot inför förra beslutet endast får spana mot mål som rör det libyska luftförsvaret. Det ger en bredare förklaring till Staffan Danielsson inlägg från härom dagen där han skrev: "Tyvärr begränsas spaningen till främst objekt kopplade till flyg och luftvärn, medan spaning mot t ex stridsvagnar, stalinorglar och artilleri som skjuter in i bostadsområden är nedprioriterat."

Återigen kan man fråga sig vad det är som styr den socialdemokratiska Libyenpolitiken, för fakta, solidaritet och förnuft verkar det inte vara. Skydd av civila har alltid varit en självklarhet i svenska militära internationella operationer, men det verkar nu helt ha ändrats till "synas, men inte verka".

Även på Expressens ledarsida får den socialdemokratiska trojkan Juholt, Ahlin och Hultqvist ta emot välförtjänt kritik för sin "konsekventa" Libyenlinje. "Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden."

Uppdatering 7/6 18.50: Ekot rapporterar nu att det verkar som om 4+1 Gripen får fortsätta insatsen och att Sverige därtill skickar en bordningsstyrka som resultat av Regeringens förhandlingar med oppositionen. Hela stridsflyginsatsen lär dock bli näst intill helt meningslös om sossarna får igenom sin vilja att endast låta förbandet spana till stöd för vapenembargot. Helt absurt...

Ytterligare absurt blir det när man tar i beaktning att en halvering av antalet flygplan mycket väl kan innebära att man måste öka personalstyrkan eftersom det ställer högre krav på underhållshastigheten om man ska hålla samma tillgänglighet. Vad gör man inte för att politiskt på pappret kunna säga att man fått igenom sin vilja?

Mer hos SVT, 2, 3, Exp

Uppdatering 7/6 23.00: Uppgörelsen mellan Regeringen och oppositionen förväntas nu stanna vid 5 flygplan och en bordningsstyrka och båda sidor är överens om att NFZ är avslutad. En intressant bedömning eftersom övriga delar av koalitionen definitivt inte delar den bedömningen. Varför inte bestämma att Jorden är platt på en gång? Enligt SvD och Lars Ohly ska flygplanen nu få mandat att spana efter trupprörelser på marken och ges möjlighet att förvarna oppositionsstyrkorna. Det är i så fall en utökning jämfört med tidigare mandat som enligt SvD endast tillät spaning mot luftförsvarssystem. Det är också närmast att betrakta som ett närmande mot R2P/skydd av civila-delen av resolution 1973.