Alla har fel som vanligt (uppdaterat 4/7 15.25)

I ett tv-program härom året kommenterades försvarsminister Tolgfors ståndpunkter med att alla har fel. All kritik som vänds mot honom kommenterar försvarsministern med att vederbörande har fel. Så även nu, när försvarsministern inleder sin replik på Wilhelm Agrells debattartikel med orden "Wilhelm Agrell har helt fel". Intet nytt under solen, med andra ord.


Grundtesen i försvarsministerns artikel är att det inte går att sända värnpliktiga mot yrkessoldater. De har inte en chans. Ett sådant förfarande vore oansvarigt.

Det är en grov förenkling. Den som påstår att israeliska värnpliktiga skulle vara chanslösa mot yrkessoldater från vilken annan försvarsmakt som helst, talar snömos. Grunden till detta är övning och repetitionsutbildning. Precis samma sak som gäller för alla andra militära förband världen över, oavsett om man bygger sin personalförsörjning på värnplikt, frivllighet eller kontraktering. Utan övning är man chanslös. Har man uppfattningen att ett värnpliktsförsvar innebär grundutbildning och inte något mer än så, framstår försvarsministerns ståndpunkt som mer förståelig.

Det är just graden av övning som varit problemet för svensk del sedan 90-talets första hälft. Inga krigsförbandsövningar har genomförts för att samträna äldre förbandsdelar med nya och antalet repetionsövningar har varit lätt räknade - under det senaste decenniet ganska nära noll. Det säger sig självt att det inte finns någon uteffekt då. Övningar och då framförallt repetitionsutbildning och krigsförbandsövningar, har varit den främsta budgetregulator för Försvarsmakten genom historien och är det ännu idag. Budgeten för övningar är en av få poster som går att påverka på kort sikt i syfte att frigöra medel. Det första som hände när Försvarsmakten under våren ansåg sig ligga några hundra miljoner kr back var att man strök de större övningarna. Inget tyder på att det skulle bli annorlunda i framtiden.

Det försvar som försvarsministern nu förespråkar är fram till slutet av innevarande decennium helt beroende av just dessa oövade värnpliktiga för att fylla upp leden. Ändå finns inga planer på att repetitionsutbilda dem eller samöva dem med de anställda soldaterna. Dessa värnpliktiga kommer fortfarande att ha motsvarande 1-3 års återtagande tid, trots försvarsministerns tal om "dagar". Först framåt 2018 kommer de sista, då mycket oövade värnpliktsförbanden, ha ersatts med anställda eller kontrakterade förband, i numerär motsvarande två brigader för markstrid. Samövningsmässigt kan det ifrågasättas om det blir två brigader. Att öva dessa förband som två brigader kommer med stor sannolikhet kosta betydligt mer än vad Försvarsmakten har råd med. Bara övningsdygnstilläggen för dessa förband kommer att kosta runt 10 milj kr/dag med det nya personalförsörjningssystemet.

Försvarsministern skriver vidare: "Försvaret av Sverige däremot byggde före försvarsreformen på en mycket liten nationell insatsorganisation, med utomordentligt låg tillgänglighet. Det tog tre år att få 30000 man på fötter. Då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått."

Förmodligen har det också gått försvarsministern helt förbi att de delar av tidigare försvar som inte var pappersprodukter hade mobiliseringstider betydligt lägre än dagens anställda förband. En grundsten i detta var att varje förband hade sin utrustning förrådsställd i anslutning till sitt uppmarschområde. Det område där man sedan var tänkt att lösa sin krigsuppgift. Idag har alla förband sin utrustning förrådsställd centralt. Lycka till att få ut den i tid och därefter hinna till insatsområdet. Eftersom ingen hotbild har funnits på 15 års tid som kan motivera ett nationellt försvar utan förvarets huvuduppgift är i utlandet behövdes ju inga decentraliserade förråd.

Inte ett ord om att försvaret idag bygger på tretusen man om man bara ska räkna försvarsministerns anställda soldater. Måhända kommer de på fötter långt tidigare, men med vilken utrustning? Vilken samövning? Det är och förblir ett luftslott. Måhända kan soldaterna titulera sig professionella i ordets ursprungliga bemärkelse, men utan övning spelar det ingen roll hur man titulerar sig. Man är underlägsen. Frågan är om försvarsministern har förstått att det är graden av övning och förberedelser som är det betydelsefulla? Att krig är en materielsport är helt klart, men det förutsätter att numerär och grad av övning är jämbördiga. Saknar man såväl numerär som övning, spelar det inte så stor roll om man har den bästa materielen. Saknar man alla tre, är utgången given på förhand.


För övrigt kan man konstatera att försvarsministern nu verkar bryta mot sina egna språkregler när han nu i sin replik talar om yrkesförband. Vi har ju tidigare fått lära oss att vi numera har ett frivilligförsvar och inte ett yrkesförsvar. För några år sedan hade de flesta tyckt det mycket oansvarigt att tala om att sända frivilligförsvar mot yrkesförsvar. Då betydde nämligen frivilligförsvar människor som av fri vilja, på fritiden, och med mycket ringa ersättning försvarade sitt land med enkla vapensystem, t ex Hemvärnet. Nu betyder tydligen frivilligförsvar människor som har sökt sig som yrke att lösa militära uppgifter, såväl till försvar av sitt land på eget territorium, som lösande av militära uppgifter i andra länder. Man kan undra vad Fredrik Lindström har att säga om den språkutvecklingen.

Ett av sommarens boktips (kommande inlägg) kommer att vara Wilhelm Agrells Det svenska nationella försvarets nedgång och fall. Den rekommenderas varmt alla försvarsintresserade och framförallt alla försvarspolitiker eftersom den mycket tydligt visar hur det gick snett i svensk försvarspolitik och försvarsförmåga. Med tanke på ämnet kan det lämpa sig med ett citat om hur just möjligheterna till mobilisering försvann i och med den strategiska time-outen och Långtbortistandoktrinens intåg:

"I och med att mobiliseringsförråden tömdes försvann den materiella stommen till 1996 års krigsorganisation slutgiltigt. Inga förband, ej heller de som var öronmärkta för den nya insatsorganisationen, kunde längre mobiliseras på vedertaget vis. Så länge den krigsplacerade personalen fanns kvar och hade tidigare mobiliserings- och krigsförbandsövningar i någorlunda färskt minne skulle det kanske varit möjligt att improvisera en partiell mobilisering, men i takt med att "mängdmaterielen" såldes, gavs bort eller slängdes försvann också denna i högsta grad teoretiska option. Av mer grundläggande och långsiktig betydelse var att också kunskapen om mobiliseringssystemet gick förlorad eftersom ingen längre sysslade med detta eller såg ett behov av av planering eller övningsverksamhet. Allt sådant var nu överspelat, en del av det gamla Försvarmakten skulle lägga bakom sig när man nu gav sig ut i det okända ur vilket den nya "Organisation 04" antogs träda fram efter några år. Och viktigast av allt: ingen plötsligt påkommen mobilisering skulle någonsin mer behövas.

Med största sannolikhet anser nog försvarsministern att det som står i boken, undantaget de socialdemokratiska regeringsperioderna, är ... fel.


Enligt Expressen är Försvarsmakten den myndighet som spenderar mest pengar på att synas i Almedalen.

Uppdatering 4/7 15.25: På SvD:s ledarsida skriver Claes Arvidsson om kostnadsutvecklingen inom försvarsområdet och oförmågan att möta denna.