Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att "NATO ger Sveriges försvar högt betyg". Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.
Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).
PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.
Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.
En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:
"Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. "
Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.
Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att
"Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet"
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.
Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?
Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och "utmaningar" saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP - inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.
Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.
20 kommentarer:
Fö och FM: på samma planet men ändå i helt olika världar...
Det bästa vore om befolkningen i allmänhet kunde förstå i vilken bubbla politiker lever i, samt vilka falsarier de ständigt kör med. Det värsta är nog att politikerna själva tror på det.
Jag menar, vi vet ju i detta fall hur långt från verkligheten Fö befinner sig - jag har anledning att tro att andra departement har samma distansering från verkligheten. Detta även oberoende av politisk hemvist.
Vi borde göra om hela det politiska systemet och Oxenstiernas förbannelse med de "oberoende" myndigheterna.
Vem tar tag i det innan den stora kraschen?
I den av Bildt rekommenderade länken: http://www.regeringen.se/content/1/c6/21/97/45/1384710b.pdf
"Sveriges stridsledningsflygplan och JAS-39-plan är nu utrustade med Länk-16. Systemet användes operativt under Operation Unified Protector. Vid Nato-ledda insatser behöver marinenheterna ha tillgång till Natokompatibel utrustning för säkra datalänkar, t.ex Länk-11, för att vara fullt kompatibla med övriga deltagare. Tillgång till Natos krypteringssystem är nödvändig. En IT-försvarstrategi för Försvarsmakten kommer att göras tillgänglig under 2013."
Hur rimmar detta med konungariket Sveriges alliansfrihet, om vårt ledningssystem till sjöss och i luften står och faller med att vi har tillgång till kryptonycklar som tillhandahålls av Nato?
@ gruelse
Konungariket Sveriges alliansfrihet tillhör samma kategori som Astrid Lindgrens vildvittror och rumpnissar.
Ty allianser existerar överallt där det finns människor, tex i skolklasser, på arbetsplatser och i riksdagshuset.
"Ordmoln" från rapporten, dvs hur många gånger ett ord eller sammansatta ord förekommer
har införts = 1 förekomst
genomfört* = 3 förekomster
kommer att = 62 förekomster
FN = 6 förekomster
nord* = 20 förekomster
EU = 27 förekomster
Nato = 65 förekomster
leder = 0 förekomster
bidrar = 8 förekomster
deltar = 9 förekomster
samarbete = 27 förekomster
stöd* = 36 förekomster
brigadnivå = 4 förekomster
förband = 12 förekomster
bataljon = 26 förekomster
stridsfordon = 1 förekomst
stridsvagn = 6 förekomster
luftvärn = 4 förekomster
helikopter* = 5 förekomster
artilleri* = 8 förekomster
*fordon* = 8 förekomster
ubåt* = 11 förekomster
ubåtsjakt = 0 förekomster
*vapen* = 12 förekomster
*fartyg* = 15 förekomster
flyg* = 35 förekomster
soldat* = 6 förekomster
officer* = 6 förekomster
operativ* = 44 förekomster
taktisk* = 8 förekomster
strategisk* = 5 förekomster
miljon* = 6 förekomster
miljard* = 3 förekomster
solidaritet = 0 förekomster
Notera pkt 32. om att Host Nation Support-förmågan kommer att finnas 2014, dvs kunna ta emot och ge stöd enl vår solidaritets-deklaration.
Vem har lämnat ut den informationen? Enl FM studieplan skall inte FM HNS utredning redovias förrän i dec 2013, och den lär inte komma till ovan slutsats.
/Lev B
Med alliansfrihet syftade jag på militär alliansfrihet, såsom ett formellt medlemskap i Nato eller inte. EU, som vi är med i, är ingen militärunion. EU är ett fredsprojekt och står för ”mjuka värden” om man ska tro den högtravande EU-retoriken.
Om det nu är så att datastridsledningen till JAS39 Gripen C/D står och faller med kryptonycklar till Länk 16 som tillhandahålls av Nato, som vi formellt sett inte tillhör, så har de svenska politikerna, som ju ska vara folkets förtroendevalda och dess representanter, ett stort demokratiskt problem. Svenska folket har ett stort demokratiskt problem med sina politiker!
@Gustav
Fast rapporten speglar korrekt hur vi organiserat HKV.
Mobilisering* = 4 förekomster
Gender* = 7 förekomster
Ryska bombplan startar alltid från en låg nivå.
Jo, de landar även på en låg nivå. De kan enligt uppgift även flyga på mycket låg nivå.
http://oplatsen.wordpress.com/2011/03/08/lagflygande-blackjacks/
Den 19 juni 2013 överlämnades utvärderingsrapporten – ”PARP Assessment 2013 SWEDEN” av Nato till Sverige. Jag gör antagandet att den är skriven på engelska.
http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Nato/Aktuellt/Nyheter/Sveriges-PARP-Assessment-2013-sys/
Från mannen som anser sig veta att det som i incidentberedskapssammanhang benämns ”ryska påsken” inte handlade om en rysk bombövning riktad mot Sverige, har vi samma dag, 19 juni 2013, via tvittret @CBILDT blivit serverade ett 22-sidigt svenskspråkigt utdrag ur denna utvärderingsrapport, som rör det svenska försvaret och vår säkerhetspolitik.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-ryssland-ovade-inte-mot-svenska-mal_8159266.svd
Någon på Regeringskansliet eller inom Försvarsmakten har uppenbarligen på några timmar lyckats med bedriften att översätta 20-talet sidor från engelska till svenska. Dessutom får man förmoda att översättningen har blivit fakta-, korrektur- och säkerhetsgranskad i laga ordning på denna kort tid (mindre än en dag). En enastående översättningsbedrift skulle jag vilja säga! Mina associationer går till skrivaren som enligt legenden skrev Codex Gigas under en natt.
http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/short/historia/
För den som är historiskt bevandrad, vet att Sveriges läge, säkerhetspoliskt idag är ytterst prekärt.
När det gäller öst, så har vi ända sen kriget förlitat oss på Finland som en buffert.
Tecknen i skyn idag är inte att Finland drar sig mot NATO av rädsla för ryssen. Snarare dras man åt Öst. Den pågående kampanjen om svenskan i Finland, har flera bottnar. Finland har inte glömt att Sverige trots stora ord 1939, svek Finland. Dock inte de frivilliga.
Sverige svek inte Finland 1939.
Vi hade knappast kunnat göra större ansträngningar för Finland om vi varit aktivt krigförande, med tanke på vår då låga militära förmåga.
Snarare var det så att genom att Sovjetunionen inte kunde begå krigshandlingar mot svenskt territorium så kunde vi stödja Finland mer effektivt än om vi varit krigförande...
Det står ingenting i rapporten om hur mycket reformen kommer att kosta och att nuvarande regering inte är villig att ekonomiskt genomföra IO14.
” Kostnaden för omstruktureringen kommer även i fortsättningen att täckas genom en omfördelning av resurser från underhålls-, förvaltnings- och försvarsmyndigheter till förmån för bemanning, utbildning och sysselsättning för de operativa enheterna.”
IO14 har i dagsläget ingenting med sittande regering att göra. Denna vill egentligen göra om organisationen till mindre flexibel, mindre gripbar och betydligt mindre storleksmässigt.
I det stora hela är rapporten inte ens den här regeringens önskedrömmar. Vem eller vad som har levererat ”fakta” till rapporten måste man nog analysera lite noggrannare. Någon större insikt om verkligheten, ens på drömnivå kan jag inte hitta.
Man får nog se den som ett spektrum av brustna illusioner, politiska utspel, militära önskedrömmar och lite flum från försvarsdepartementets ”sakkunniga”.
Den tillför absolut ingenting till debatten. Floskeln ”inte ens värd pappret den är skriven på” känns helt rätt i sammanhanget.
Texten blandar nutid och eventuell framtid hej vilt. Vi har 100 JAS 39samtidigt som vi nästa år har fyra mekaniserade bataljoner och i en avlägsen framtid ett artillerisystem.
”Fyra mekaniserade infanteribataljoner och ett stridsvagnskompani kommer att hållas i låg beredskap med en plan för aktivering under en treårsperiod efter eventuellt politiskt beslut om detta.”
Bemannade av …? Övade en gång per…och av följande förband…?
Gripbara tre år efter ett politiskt beslut!? Hur har man tänkt sig detta scenario?
Kan det komma en samsynt förklaring i nästa del av försvarsberedningens arbete?
Det står heller ingenting om det kritiska materielläget och kostnaderna för att täcka det absolut nödvändigaste fram till 2020.
Avslutar med en mening från dokumentet och WWs inlägg, som väl talar för sig själv i all sin okunskap om verkligheten.
”Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem.”
Jag kan ju undra var i organisationen denne sitter som lämnat denna information?
Insikten om verkligheten är i alla fall noll och personen bör snarast bytas ut!
Suck!
Teaterdirektören.
PS! Är det inte så att det står i Rysslands försvars-och säkerhetspolitiska doktrin att om ett land i dess närhet avser att gå med i NATO kommer detta att betraktas som ett hot mot landet och hanteras som ett sådant? Någon som vet var jag läst det?
Finlands och andras agerande blir i så fall genast lite mer förståligt.
I Finland väger säkert våra ord om lojalitet i kristider tungt.
Få svenskar förstår vilket under det är att Finland idag är en fri och självständig nation. Få förstår vilken kamp och vilka offer det innebar. Hur många som stupade och hur få som slutligen kunde uppleva att de vunnit. Få förstår hur närvarande och nära det andra alternativet än fred och frihet är för finnar som fortfarande minns och har hört historierna berättas. Få förstår att för många européer är inte friheten självklar. Man slogs nyss för den och få familjer saknar minnen från den tiden.
Världen minns. Japan lyder fortfarande under kraftiga restriktioner från hårda fredsavtal. Grekland tycker ännu inte att Tyskland har gjort tillräcklig botgöring. Konflikterna i mellanöstern och Israels dagliga kamp för att bli erkänd som en nation är ett envetet eko.
Först nu föds det generationer som inte kommer att träffa någon som faktiskt upplevde kriget.
I Belgien och Frankrike, t.ex. i Verdun, påminns bönderna varje år när de plöjer upp fler benrester från soldater som stupat under något av världskrigen. Ben som de lägger i benhus med utsikt över oändliga gravfält med vita kors i raka rader. På varje kors står ett nytt namn. En bror, make, pappa eller morfar som slutade sina dagar med många av sina kamrater där. Då. Nyss.
I Sverige lever människor som själva sett krig. Som flytt när familjer, hem och trygghet ryckts från dem. Som skjutits. Förlorat kroppsdelar till minor. Våldtagits. Som fortfarande lever och vill fortsätta leva i fred och frihet.
Inget av detta är vi svenskar ödmjuka inför. Möjligen de få som tjänstgjort. Kriget i forna Jugoslavien utspelades för oss andra i nyheterna. I ett annat land. Av en annan sorts människor. Det kan aldrig hända här. På riktigt. För krig är inte på riktigt för oss. Det är sånt man läser om. Ser på film. Som hände förr. Borta, hos andra, mer krigiska typer av människor. Inte här hemma.
Vi är lite bättre. Har inte varit i krig. Såg på medan Finland slogs för sin överlevnad. Såg på när norrmän och danskar led under ockupation, men ville inte riskera vår fred genom att ta ställning. Skickade för säkerhets skull hem balter som flytt till säkerhet hos för att inte stöta oss med ryssen. Svensk fred till varje pris. För våra grannars skull såklart. Så att de kan ha ett fritt Sverige som ställer upp för dem. Skickade dem hem, till fångläger och fattigdom, så att vi slapp ta ställning och riskera vår fred och neutralitet. För våra grannars skull.
Intalade oss att vi spelade en viktig roll som neutral buffert. Som var värt de andras offer och vår skamfilade heder. Egentligen gjorde vi ju en insats. I det fördolda.
Nu räknar vi med att vår omvärld i norden och baltikum ska komma ihåg hur vi ställde upp. Vår lojalitet. När vi ställde upp och riskerade vår bekvämlighet och säkerhet för deras skull. Som en neutral bas och buffert. En aktör under täcket. Att de uppskattar att bakom vår uppenbara fasad av ovilja att delta i deras säkerhetsgarantier för varandra ligger genuin lojalitet och vilja att offra allt för deras skull. Så att de gör detsamma för oss. Vi har ju deklarerat vår solidaritet. Bara inte stadfäst den i några bindande garantier som NATOs artikel V. Visst finns det en förståelse för att vi vill behålla vår handlingsfrihet och möjlighet att bestämma om vi verkligen ska ställa upp där och då. Vi är ju inte lika krigiska som alla andra och vill ibland pröva mer diplomati när andra förhastat väljer väpnat försvar. Det ligger i den svenska själen. Vi ställer upp med vårt fredliga sinne och vår känsla för att tala om saker ordentligt först. Att göra saker mindre aggressivt. Det borde de mindre moraliskt högstående uppskatta. Vi gör det ju för deras skull. Osjälviskt bjuder vi på vår upphöjda, fredliga visdom och våra ädla ideal.
Så, historien talar för att vi inte står ensamma om det värsta skulle hända. Vem vill inte hjälpa de sympatiska svenskarna?
(Nu lite ironi. Sagt med en gnutta ironi).
Dessutom är krig osannolik nu och för alltid. Till skillnad från alla andra krig som alltid varit sannolika i förväg och där parterna alltid haft tid att rusta decennier i förväg. Den tid som krävs. Vi blev ju inte på riktigt tagna på sängen när Tyskland invaderade Polen och anföll Frankrike i västoffensiven 1940. Vi tog en kalkylerad risk och historien visar att det ju gick bra den gången. Vi kunde med bevarad stolthet och nationell handlingsfrihet rida ut kriget utan jobbiga eftergifter.
Ingen kommer enskilt anfalla oss utan händer det oss händer det andra och då kan vi tillsammans slå tillbaka. Det budskapet avskräcker alla hot om påtryckningar med militära maktmedel mot våra intressen. Skulle även vårt land bli angripet så kommer såklart de andra angripna länderna avdela resurser från sitt försvar för att hjälpa oss. Likt vi alltid brukar ställa upp för dem helt osjälviskt, när det verkligen gäller. Även om det är farligt och innebär väpnat våld. Oavsett hur det påverkar vår image. När det gäller ställer vi upp med allt. På samma villkor som alla andra. Utan särbehandling. T.o.m. med riskfylld flygspaning och obeväpnad incidentberedskap.
Vår säkerhets- och försvarspolitik är solid. Särskilt som det militära scenariot är historia. Likt det var 1918. Det är mer relevant att oroa sig för terrorister och klimatförstöring. Sådana scenarion är mer relevanta inom de närmaste 30 åren. En ny istid kan komma närsomhelst. Stockholm kan dränkas av stigande havsnivåer inom 10 år redan, men att någon skulle vilja använda militära maktmedel inom sin utrikespolitik är helt uteslutet. Sådant händer inte i Sverige och har inte hänt de senaste 200 åren. Så bra är vi! Om ingen annan förstår och uppskattar det så är det deras problem. Hos oss är problem och konflikter helt osannolika - idag och om 20 år.
Har vi mot förmodan fel så kan vi snabbt rusta med hjälp av den svenska försvarsindustrin som sålts ut, flyttat eller kånkat i konkurrens med schysstare utländska leverantörer när vi handlat beprövade grejor off-the-shelf. Trots att kriget inte är enskilt mot Sverige så kommer alla att prioritera leveranser mot våra svenska behov. Vi är ju så speciellt goda människor!
Kamrat Kalle:
Det du skriver är tyvärr sant. Vartenda ord.
Tyvärr kommer historien att döma våra nuvarande politiker hårt.
@ Kamrat Kalle
Finländare är nog mer pragmatiskt sinnade än vi svenskar. Vintern 1967 - då vi gjorde vår GMU under ledning av en f.d. finländsk soldat som överlevt vinterkriget - fick vi bland annat lära oss att åla som mullvadar under det halvmetertjocka snötäcket. Att synas är att dö, förklarade vår finländske ledare.
Å andra sidan fick vi inte lära oss att marschera eller göra honnör. Ty inget krig har vunnits genom att hälsa eller trampa varandra på hälarna, förklarade vår finländske ledare.
Behöver jag tillägga att övriga befäl vid förbandet hatade vår finländske ledare! Till skillnad från övriga befäl, så visste ju den finländske pragmatikern exakt vad han talade om!
@Uppgiven
Sverige svek inte Finland eftersom vår låga militära nivå inte medgav att gå i krig för Finland. Vi hade ändå inte kunnat göra något utan bara riskerat att själva bli förlorande part i ett krig.
Det var ju lojalt och uppoffrande av oss. Att vi åtminstone fria kunna bidra med frivilliga, ta emot barn och flyktingar och heja från läktaren Samtidigt som vi desperat försökte bygga upp en försummad förmåga att försvara oss själva. Uppskattades säkert av alla finnar som stred med kniven mot strupen för nationens existens. Det viktiga här är kanske inte vår självbild, rätt eller fel, utan våra grannars bild av oss, rätt eller fel.
Det är tur att vi idag har sån militär styrka och sådana reserver att vi nu i solidaritetsförklaringen t.o.m. kan lova att denna gång kommer vi gå in i kriget sida vid sida med Finland.
Även om vi kan lura oss själva att tro på det så tror jag inte att våra grannar är övertygade om våra lojala avsikter eller vår förmåga att leverera på våra löften.
När det kniper brukar Sverige alltid utgå från sina egna förutsättningar och intressen. Det gjorde vi senast angående incidentberedskap på Island där andra får göra det som kan vara farligt eller anses provocerande. Dessförinnan i Libyen där återigen andra får ta de största riskerna och hantera de största moraliska utmaningarna. Själva vill vi åka räkmacka och med minsta möjliga risk och insats symboliskt visa vår solidaritet och lojalitet.
För den som är utsatt och tar stora risker i ett farligt läge så är nog inte fina gester vad man uppskattar. Eller dåliga ursäkter som bottnar i bristande vilja att förbereda sig. Det är inte alltid tanken som räknas. För den som stirrar döden i vitögat är nog handling och någon som delar bördan mer uppskattat. Inte stod Finland redo att gå i krig, men de hade inget val. Det hade tydligen vi, och vad vi valde vet man i Finland. Och i Norge, Danmark och baltstaterna.
Vad vi väljer idag vet man också. Vi väljer att inte ta risken att faktiskt förbinda oss till deras försvar utan nöjer oss med tomma ord och argumentet att behålla vår (Sveriges) handlingsfrihet även om andras är under attack.
Men, det var (är) ju inte Sveriges fel att vår låga militära nivå förhindrar oss att ha mer än goda avsikter. Vi kan ju åtminstone i ord utttrycka vår solidaritet. Men bara när det inte är skarpt läge, för då är det en ny situation för nya beslut. Den handlingsfriheten är viktig för oss.
Historien gör oss inte trovärdiga. Vår låga militära nivå idag gör oss inte trovärdiga. Särskilt inte om man beaktar likheterna med Sveriges situation då.
@Kamrat Kalle
Du kanske skulle titta lite på vilket militärt stöd Sverige faktiskt gav Finland? Inte bara i absoluta tal, utan i relativa. Långt ifrån att vi förhöll oss passiva och "desperat försökte bygga upp en försummad förmåga" så utarmade vi vår egen förmåga för att skicka vapen och ammunition till Finland.
Detta utöver det materiella stöd som sedan gavs Frivilligkåren.
Beträffande Finland, Norge och Danmark så kan vi konstatera att inget av dessa länder självmant gav sig in i andra världskriget (Finlands inträde i Fortsättningskriget kan man iofs ha lite synpunkter på...). Alla försökte de, precis som Sverige, hålla sina befolkningar utanför krigets fasor. Skillnaden är att de inte lyckades lika bra under andra som första världskriget, men att klandra Sverige för att man inte agerade annorlunda är väl magstarkt.
Tror du på fullt allvar att Finland, Norge eller Danmark hade gått i krig för Sveriges skull om Tyskland invaderat Skåne 1940?
Att vi idag borde ansluta oss till NATO är en helt annan sak. Under andra världskriget handlade vi precis som våra nordiska grannar gjorde.
Skicka en kommentar