Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor. 

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.


Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.


Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.


Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.


Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner "fall 3": Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.


Del 2, del 3, del 4

4 kommentarer:

J.K Nilsson sa...
28 juni 2013 kl. 23:12  

Om du tillåter så kan jag utveckla Wardens resonemang om varför fallet tre är så farligt. I den andra upplagan lägger Warden mycket utrymme på att förklara flygstridskrafternas överlägsenhet för att använda den indirekta metoden.

Warden förklarar att det minst stridsekonomiska är att bekämpa flygplan i luften. En lyckosam utgång är den när en nedskjuten motståndare motsvaras av en egen förlust. om vi med egna stridskrafter kan nå och påverka fiendens logistik genom att förhindra att dennes flygplan kan tankas med drivmedel, laddas med vapen och slå mot motståndarens flygtekniker så är dennes flygplan oanvändbara. Om flygbasens övriga infrastruktur bekämpas kan de fåtaliga användbara flygplanen inte lätta och utgöra ett hot.

Det offensiva uppträdandet låser fast motståndaren på marken. Ett offensivt jaktförsvar kräver generösa handlingsregler och en teknisk överlägsenhet, läs Wisemans idrottsmetaforer i "Snöpta och åldrade atleter": http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2012/07/snopta-och-aldrade-atleter.html

J.K Nilsson

J.K Nilsson sa...
28 juni 2013 kl. 23:25  

I vår Bas90 filosofi skulle vi inte enbart skydda flygplan och våra logistikresurser genom ett lokalt rörligt uppträdande. Vi hade stora röjnings och reparationsresurser för att snabbt kunna återställa basens förstörda infrastruktur.

Vi tänkte också strategiskt skydda vårt flygplan genom att tvinga motståndaren till kraftsplittring då vi tänkte basera ett fåtal flygplan på varje bas. Vi byggde ut ett tjugotal baser till Bas90-standard och till varje sådan huvudbas hörde ett antal sido- och reservbaser som hade varierande förmåga att i tid ta emot och betjäna stridsflygförband.

Den bakbundne boxaren var i själva verket många små boxare som skulle störa och trötta ut den stora boxaren genom att ständigt vara i rörelse.

J.K Nilsson

Teheimar sa...
29 juni 2013 kl. 09:21  

Det var en verkligen intressant text.
Men var det inte även så att stridsstyrkorna var i ett kalla krigscenario rätt ojämna? Var det någon som hade räknat på hur många av en anfallande fiendes styrkor man skulle behövt plocka för att göra ett fortsatt anfall för kostsamt?
När jag tänker efter kunde dessutom Sovjet i ett sådant fall dessutom ha en intern media-blackout över förlusterna.

Wiseman sa...
29 juni 2013 kl. 09:51  

Teheimar,

Liksom idag var marginaldoktrinen det gällande. Sovjet skulle aldrig kunna avsätta alla sina stridskrafter eller de bästa i norra flankmanövern. Förlusterna man ville åsamka i luften skulle handla om enstaka procent i varje våg. Precis som börs-tradern jagar enstaka procent upprepade gånger, ger kumulativa förlustsiffror om enstaka procent snabbt en stor total förlust, särskilt när det handlar om kritisk materiel. Sverige var aldrig det slutliga anfallsmålet. Resurser måste finnas kvar för vidare operationer västerut.

Man måste dock vara försiktig i sin risktagning ty att samtidigt utsätta sig själv för motsvarande förluster tar ut syftet med det hela.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade