Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"

Johan Wiktorins "Korridoren till Kaliningrad" har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog

För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.


Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”

Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.

Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument - med framgång eller misslyckande.

I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.

(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)

“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.


Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?

Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.

Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.

Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.

”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.

Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.

Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.

”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).

Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.

Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. "Pappersförbanden" var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.

En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.


En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?

Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.

Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.

Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).

Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.

Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.

De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.


Svensk försvarsförmåga

Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.

Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.

Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.


Framtiden för svensk försvarsförmåga?

En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…

Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.


Recensionen?

Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.

Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.

Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.


Kamrat Kalle

F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.

32 kommentarer:

Roger Klang sa...
17 augusti 2013 kl. 16:14  

"Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning."

Det är rätt. Men diskussionen bör inte ligga runt de flesta av de frågeställningar som uppstår i Johan Wiktorins följetongsnovell. Diskussionen bör mer handla om hårdvara och behov med start från marktrupperna. Det finns för och nackdelar med det, men fördelarna överväger. Johan har på ett snyggt sätt, precis som du säger Kalle, överfört fikonspråket så att politikerna kan ta till sig det mest troliga scenariot om ingenting görs. Först nu kan politikerna förstå varför vissa högteknologiska förmågor som vi inte har behövs. Det skulle funnits fler Johan på försvarshögskolan. Han är beredd att riskera att framstå som ett nöt. (Risken för det är inte så stor, informerad och högintelligent som han är.) Han är nyttig.

Roger Klang

Riksregaliet sa...
17 augusti 2013 kl. 20:05  

Vill dock poängtera ang påståendet om att vi inte har råd är felaktigt. Det handlar ju om prioriteringar.

Vi har råd med ett invasionsförsvar.Ska det se ut som gårdagens? Nej, men det bör ha värnplikt, volym och kunna växa.

jan-olov sa...
18 augusti 2013 kl. 06:11  

1.
Skall vi verkligen genomföra ett 5:e jobbskatteavdrag eller satsa på försvaret?

2.
Skall vi verkligen fortsätta låta vissa utgiftområden som fått höga procentuella påslag den senaste 5-10 åren få fortsätta eller skall vi låta dem få en lugnare ökningstakt eller frysning och låta den pengen gå till försvarets utgiftshöjning?

3.
Kan man tänka sig att besluta att hela/delar av anslagskrediten 40 mdkr få disponeras amorteringsfritt till öronmärkta anskaffningar tex medellång/lång räckviddigt lv,återtagande av Gotland etc?

4.
Kan man tänka sig att minska överskottsmålet med någon tiondels procent?

5.
Kan man man tänka sig att använda de budgeterade medel istället som nu och flera år tillbaka lämna tillbaka pengar?

6.
Kan man tänka sig att använda materielanslaget liter mer spårbart
mot respektive typförbands stridsvärde så vi slipper en del tveksamma historiska projekt framåt?

7.Kan man tänka sig att Norge och Finland har valt en rätt personalförsörjningsmodell och Sverige fel?Är deras modell billigare eller dyrare tror ni? Är deras krigsförband uppfyllda eller halvtomma som våra tror ni?
8.
Kan man tänka sig en kombination av pkt 1-7 för att maximera finansieringen av en större insatsorganisation ,effektivare resursanvändning av mtrlanslaget och en personalförsörjd och större insatsorganisation?

Så jag instämmer helt med Riksregaliet. De handlar om prioriteringar och ja en reformerad värnplikt skall tillbaka.
Det är ju meninglöst med ett halvtomt försvar och vi kan inte försvara Sverige utan soldater.

Klart man kan om man vill höja försvarsanslaget.

Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl



Bygdemajoren sa...
18 augusti 2013 kl. 11:07  

http://aktieingenjoren.blogspot.se/2013/05/att-lara-av-forsvarsmakten-hur-man-bast.html

Anonym sa...
18 augusti 2013 kl. 12:06  

Ibland känns det riktigt befriande att få läsa hur en politiker egentligen tänker angående försvaret.

Statsbidraget för översvämningar och dylikt anses vara för litet för kommande behov. Detta diskuteras i Aftonbladet (pappersupplagan onsdag 14/8).

Miljöpartiets talesperson i ämnet; "Vi säger att det krävs hundratals miljarder under de närmaste fem-tio åren, pengar som vi vill ta från försvarsbudgeten."

Herr Rådberg vill alltså minska försvarsanslaget med minst tio miljarder om året i tio år.

Raka enkla besked utan genomförandegrupper och annat tjafs.

Suck!

Teaterdirektören

Malin sa...
19 augusti 2013 kl. 00:24  

Riksregaliet

Ja just det.

Att alla pengar som kan användas för ett riktigt försvar nu istället går åt att skaffa och hålla anställda soldater och officeare kan en barnunge räkna ut, men inte FM och dess HKV.

Värnplitkiga är nästan gratis, bildar bättre och mer gripbara förband. Det blir dessutom mer pengar över för bättre matriel och övningar. Givetvisd skall smart folk leda förbanden, så in med värnpliktiga officerare upp till kompanichefsnivån så kan 90% av yrkesofficerare tas bort.

Vips, så blir det mer eldkraft för pengarna!

Malin

Anonym sa...
19 augusti 2013 kl. 18:25  

Läs gärna en intressant och uppenbart sakkunnig kommentar hos Kkrva av "Bo H" som kritiskt granskar det strategiska behovet av försvarsförmåga, särskilt huruvida ett djupförsvar är relevant eller inte, samt diskuterar möjliga konkreta lösningar för att ge Försvarsmakten en relevant förmåga i det nationella perspektivet.

Något implicit så verkar försvarsidén och Försvarsmaktens nationella syfte, roll och uppgift, enligt Bo H återigen vara att skapa en avskräckande effekt, men på ett annat sätt, mot en annan hotbild än igår. Varför inte? Uppenbart sakkunniga och insiktsfulla synpunkter!

Kan det finnas andra idéer, än att verka krigsavhållande genom avskräckning, för hur Försvarsmaktens förmågor kan användas för att främja fred och säkerhet i vårt närområde? Om väljarna (jag är en) och större delen av Försvarsmaktens personal inte förstår den nuvarande idén - kan det vara aktuellt att återta förmågan till försvarsupplysning i skolor med mera?

Det måste vara den säkerhetspolitiska försvarsidén som ställer krav på försvarspolitiken och Försvarsmaktens utformning och dimensionering. Nu saknas statsledningens och politikens krav på försvarsförmågan för närområdesperspektivet i framtiden, eftersom nuvarande säkerhets- och försvarspolitik är utformad för gårdagens omvärld utan militär hotförmåga i vårt närområde. Men, omvärlden, "den ständigt föränderliga", verkar överraskande faktiskt förändras igen. Då gäller det att vara "flexibelt anpassningsbar" till förändringarna. Beslut idag ger "användbara" försvarsförmågor om 10-20 år. Som exempel bedöms försvarsbeslutet 2009 vara genomfört tidigast 2019 förutsatt optimistiska utfall med förstärkta anslag och att personalförsörjningen kan fås att fungera bättre än idag.

Hur ska Försvarsmakten användas i vårt närområde för att stödja svenska intressen, utrikespolitiken och regeringens arbete i kris? Utan en sådan "politiskt-strategisk doktrin" formulerad och kommunicerad är det omöjligt att värdera huruvida ett konkret förslag om förbandsförmågor och anskaffning av "hårdvara" är relevant för försvarsförmågan eller inte. Kraven på den militära försvarsförmågan måste identifieras först. De måste formuleras utifrån morgondagens Sverige, omvärld och krigföringsförmågor, inte utifrån nostalgi om hur "det var bättre förr". De måste även balanseras mot krav på försvarsförmågor inom andra domäner än den militära.

Jag har ingen bättre idé än att Försvarsmakten bör balanseras mot förmågor i vår omvärld för att kunna verka krigsavhållande i vårt närområde. Jag delar Bo H uppfattning att ett djupförsvar med samma lösning och samma krav på volym som invasionsförsvarets inte är realistiskt längre.

Det finns ändå ingen anledning att, som i den förenklade politiska retoriken, kritisera de gamla "pappersförbanden" i jämförelse med dagens förband. Det är att jämföra äpplen och päron. Invasionsförsvaret löste sin uppgift så länge det var relevant. Sverige har åtminstone varit i fred och säkerhet under hela dess existens. Olika säkerhets- och försvarspolitik ställer olika krav på Försvarsmaktens utformning och dimensionering. Det är själva poängen.

Det gamla invasionsförsvaret är inte ett hållbart koncept för dagens och morgondagens Sverige, omvärld och militära hotbild. Förutom att det inte längre finns och är ekonomiskt omöjligt att återta. Ett hållbart koncept är inte heller det nuvarande (2019+) försvaret, eftersom det är utformat för gårdagens omvärld - inte morgondagens, så förslag på bättre lösningar behövs. Lösningar som tar utgångspunkt i förutsättningarna idag och imorgon. Utan nostalgi.

Jag tycker att Bo H kommentar gör just det och att den håller hög kvalitet som inlaga i försvarsdebatten och rekommenderar det varmt för läsning och kontemplation.

Mer sådant, tack! Då kan jag som strategisk lekman luta mig tillbaka och bli vid min numera civila läst igen.

Unknown sa...
20 augusti 2013 kl. 11:41  

jan-olov har ställt ett antal frågor som ingen har besvarat vilket jag tycker är synd och kanske lite oengagerat. Här följer mina svar:

All offentlig makt kommer från folket (väljarna). En riksdagsmans högsta prioritet är därför att det egna partiet skall få maximal makt genom att fånga så många röster som möjligt. Du (och Riksregaliet) har alltså rätt i att försvarsanslagets storlek handlar om prioriteringar.

Vad gäller värnpliktsystem så anser jag att vi mycket väl kan återgå till sådant. En oeftergivlig förutsättning är dock att våra förband är stridsberedda från dag ett och stridsberedda är dom inte om inte fullt utbildade soldater inställt sig på mobiliseringsplatsen förrän flera dygn efter kallelse. Bakgrunden till min åsikt kan du läsa om i mitt inlägg på Kkrva som bl a Kamrat Kalle så vänligt skriver om i en kommentar ovan.
Vet du hur dessa krav kan uppfyllas med ett värnpliktsystem så ber jag dig beskriva det.

När FM väl finns bland de politiska partiernas prioriteteringar är det ju bara en detaljfråga om politikerna väljer en eller flera av dina "Kan man tänka sig.."-frågor.

Wiseman sa...
20 augusti 2013 kl. 11:48  

Bo H,

Utan att vilja göra detta till en ny diskussion vpl vs yrkesförsvar så vill jag betona en sak. Ej heller förbanden i det svenska yrkesförsvaret klarar det du sätter upp som kriterium.

Att så borde vara fallet är självklart, men tyvärr är det inte så.

Unknown sa...
20 augusti 2013 kl. 12:36  

@Wiseman

Nej, det är ett väldigt hårt krav men då bör vi ju välja det system som kommer närmast i uppfyllelse. Jag förutsätter givetvis att om vi väljer att inte använda värnpliktiga så tvingas vi finna en lösning där vi får behålla våra yrkessoldater i systemet samt att vi inte måste lita på att soldater skall förflytta sig från Mälardalen till Karesuando vid mob.

jan-olov sa...
20 augusti 2013 kl. 13:12  

@Bo H
Tack för vänlig respons.

Som jag ser det.En reformerad värnplikt/reservofficers system som huvudsaklig försörjning med komplement GSS/T GSS/K .
VU 60 systemets upplägg men alla förband i kategori 1/2 24-48h mobtid istället.
SÖB/MobÖ/KFÖ/SÖF/KFK är verktygen och mappas mot typförbandet och ordersatta krigsuppgifter.

Jag tycker att Finland Norge och Israel illustrerar försvarsvilja och förmåga med värnplikt som grund och länder som Sverige,Nederländerna och Tyskland det omvända.
Wisemans kommentar är nog tyvärr sann ang nuläget i Sverige.
Jag förordar ett kombinerat skal och djupförsvar.
Ett skal kan dock snart knackas sönder tex specialförband och fjärrstridskrafter tex utveckling av kryssningsmissiler/balistiska missiler mfl .
En motståndare skall veta att han alltid kommer att tvingas till långa och ovissa operationer på svenskt territorium om han väljer det politiska/militära priset att först slå ut ett skalförsvar upp till viss krigsavhållande nivå.

Så i princip ett Finländsk försvar men mindre och modernare armeorg ca 150.000 och ca 60000 hv med förstärkt understöd mappat mot försvarauppgiften och ett större skalförsvar än det Finska Svenska idag motsv KD förslag på marin/flyg/lv.

Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl

Wiseman sa...
20 augusti 2013 kl. 14:38  

Bo H,

Att behålla yrkessoldaterna i systemet är bara en liten del av det hela. Tyvärr kan man inte i detta forum bli tydligare än så här.

Att förflytta personal från Mälardalen till Övre Norrland och tvärtom kommer fortsatt att vara ett problem och i vissa fall än större idag, oavsett vilken personalförsörjningsform vi har. Mer än hälften av FM personal kommer framöver att vara tidvis tjänstgörande och därmed behöva en klassisk mob.

Unknown sa...
20 augusti 2013 kl. 17:42  

Mitt krav på snabb mobilisering bottnar i min skepsis till att vi får ett beslut om mobilisering tillräckligt många dagar före krigshandlingarna börjar. Dessa farhågor skulle vara mindre om vi styrdes av israeliska eller finska politiker, men med våra svenska politiker vid rodret tror jag det vore bäst om vi vore krigsorganiserade 7/24 eller i varje fall så nära 7/24 som möjligt. Att det målet inte kan nås begriper jag utan att få veta Wisemans icke diskuterbara faktorer.

Ett kombinerat djup- och lokalförsvar låter för mig som en typisk svensk consensuslösning men jag tror att det vore bäst att ta ett reellt beslut och jag förordar, i varje fall tills jag överbevisas om djupförsvarets förträfflighet, att beslutet blir ett konsekvent och renodlat skalförsvar med tillräcklig uthållighet för att vara krigsavhållande.
Bemanna förbanden med soldater som är färdigutbildade och fördigövade i sina krigsbefattningar och att de finns på plats när krigshandlingar startar. Det senare kravet kan tillfredsställas genom att mobilisering beordras i tillräckligt god tid före varvid det naturligtvis även finns risk att Sverige ställs på krigsfot "i onödan" (vilket dock vore en bra signal till omvärlden).

Wiseman sa...
20 augusti 2013 kl. 18:10  

Bo H,

Instämmer med dina farhågor avseende beslut i tid. Det finns tyvärr inget i den svenska politiska traditionen som visar på motsatsen.

Även under vpl-tiden hade Flygvapnet och Flottan kontinuerligt hög beredskap tack vare flera inryck per år. På pappret borde man kunna nå samma effekt nu, men det kräver att personalen får lösa sin huvuduppgift och ej som vanligt lånas ut till annan tjänst. IO14 bygger utåt sett på just det du säger - all personal ska vara på sin krigsuppgift. I verkligheten är upp till hälften någon annanstans för att lösa de uppgifter andra saknar resurser till då prod-organisationen avvecklats. Bekymrande.

Anonym sa...
20 augusti 2013 kl. 19:45  

@ Bo H och WW.

Betänk också att analysen om vad som hände i Ryssland och dess stora övning för ett bra tag sedan inte är färdig ännu.
Man vet alltså inte vad som hände och kan fortfarande inte kommentera det. Än mindre agera!

Jag kan ju också undra hur man tänker sig att utvecklingen ser ut då våra förband som har tre års mobtid skall användas?
Ett sådant krigsspel skulle vara något att bita i!

Ett insättande av förband som kräver ett politiskt beslut minst tre år i förväg!!!!

Jag tror vi får tillräckligt med problem med de förband som kräver 30 dagar.

Eller så har vi kanske anammat en ny doktrin även när det gäller överraskande anfall?

Vi svarar inte på alla utan låter en del passera förbi?

Pust!

Teaterdirektören.

Wiseman sa...
20 augusti 2013 kl. 19:49  

Teaterdirektören,

Idag har det gått drygt 4 år sedan inriktningspropositionen 2009 och talet om insatsförsvaret här och nu. Samtidigt skulle ju R3(år)-förbanden på tre år kunna inta full stridsberedskap.

Hade det inte bara varit att trycka på knappen? ;-)

Anonym sa...
20 augusti 2013 kl. 20:33  

@ WW

Varför göra någonting enkelt när man kan krångla till det?

Jag förmodar att analysen om vem som innehar "knappen" och var den eventuellt skulle befinna sig inte är riktigt klar ännu!

När denna analys är klar väntar en utredning på att ta vid och reda ut vem som ska bli bemyndigad att trycka på knappen efter beslut i regeringen och riksdag.
I utredningsanvisningarna föreslås ett mellanliggande riksdagsval för att knapptryckningen inte skall bli förhastad!

Vissa hävdar att "knappen" försvann i samband med beslutet att låta värnplikten bli vilande.
Man vill hävda att beslutet togs med knapp-marginal!
Sedan dess verkar ingen veta vad som egentligen har hänt!?

Pust ;)

Teaterdirektören.

jan-olov sa...
21 augusti 2013 kl. 07:55  

Ett kombinerat Skal och djupförsvar är ett reellt beslut som bör tas enl min mening.
Djupförsvar för att:En motståndare skall veta att han alltid kommer att tvingas till långa och ovissa operationer på svenskt territorium om han väljer det politiska/militära priset att först slå ut vårt skalförsvar som har en krigsavhållande upp till viss nivå.

Militärhögskolan genomförde ju spel med försvarspolitikerna under 70-90 talet. Erfarenhet då var att politikerna fick ibland hållas tillbaka i sin ambition att blåsa Pmob mindre,Pmob större och allmän Mob på de underättelseunderlag och lägesbeskrivningar som då föredrogs.

jag tror inte det är skillnad i rationellt beslutsfattande pga av nationalitet på samma lägesbeskrivning/und.underlag.

Ett försvar jag översiktlig beskrev i ovanstående kommentar måste pss som tidigare kopplas till våra beredskapsnivåer vi har idag (som jag inte diskuterar här av naturliga skäl.)
Vi kan nog utgå ifrån att successiva mobbeslut måste tas på oklart und underlag för att minska beslutsångesten precis som tidigare och öka signalvärdet utåt men framförallt vår egen handlingsfrihet.
Dessa steg kan också ha först ha föregåtts av färdighållningsorder,mobplatsberedskap,beredskapsövningar som vi planerade för och som vi återigen bör uppta i planeringen enl min mening.
Vi bör ta tillvara det som var bra förr och ta till oss beprövad ny materiel/teknik/taktik mappat mot hur vi vill föra striden i olika skeenden och i olika terräng.

Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl

Unknown sa...
21 augusti 2013 kl. 12:54  

@ Jan-Olov

Du förordar en blandning av skalförsvar och djupförsvar medan jag ser framför mig ett konsekvent skalförsvar. Kanske det helt enkelt beror på att vi ser olika hotbilder framför oss? Jag ser ett ryskt intresse av att neutralisera Nordkalotten, Gotland och/eller Östersjöutloppen men inte någon del av svenskt territorium som inte tjänar detta syfte. Ett minimum av trupp överförs till Sverige och det är främst luftlandsättningsförband och andra specialförband.

Om jag tolkar dig rätt ser du behov av att gardera mot större förband som opererar även i andra riktningar än vad som krävs för att neutralsera de tre områdena. Rätt?

Vad gäller termen djupförsvar har jag deklarerat att jag inte är hemmastadd med den. Jag ser markförbandens uppgifter, förutom på Gotland, som att skydda flygbaserna och att tidigt ingripa mot luftlandsättningar och förhindra att de når sina operationsmål. Detta har jag nog sett som ett skalskydd i den vertikala dimensionen men om du anser att dessa uppgifter faller under rubriken djupförsvar så är vi nog helt överens!

jan-olov sa...
21 augusti 2013 kl. 16:16  

Bo

Jag bedömmer att Ryssland har behov att:
1.Nato inte kan verka på/från Svenskt territorium
2.Neutralisera Sveriges vilja att delta på Nato sidan och/eller som allierad.
3.Frambasera Långräckviddigt lv/flyg till Sverige för att skapa djup i luftförsvaret mot Ryska hjärtlandet och Murmansk området och kunna påverka allierad frambasering och förstärkning till Norra Europa .

1.Innebär kontroll över lämpliga flygbaser/platser och marinbaser/hamnar
2.Stockholms området med riksledning behärskas
3.Kräver stora grupperingsutrymme vid flygbaser och lv förband med skyddsförband inkl logistiklinjer dit. Kräver i praktiken markterritoriell kontroll över delar av Götaland Södra Svealand och Norra Sverige. Framförallt denna punkt kräver ett djupförsvar

Hotbilden tror jag vi tycker ung lika de är nog de Ryska behoven vi skiljer oss lite åt och därför olika försvarslösning.

Kapaciteten och förmågan utvecklas raskt inom:

Specialförbanden
Luftlandsättningsförbanden
Landstigningsförbanden
Fjärrstridskrafterna
Luft och sjöburet specialtonnage osv.

Jag tycker att kvittot på kapaciteten illustrerades väl av Milo Öst övningen den okommenterade 160.000 övningen från regeringshåll.Den logistikoperationen ger oss en del att agera på...

mvh

Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl

Anonym sa...
21 augusti 2013 kl. 16:50  

Är inte diskussionen om skal- eller djupförsvar att börja nysta hur-ska-Sverige-försvaras-tråden på mitten (där då teknikdiskussioner om IRIS-T o liknande är ena änden)?

Borde det inte först debatteras vad fi kan tänkas vilja uppnå, hur detta görs billigast (sett ur motståndarens perspektiv) och först därefter fundera på vilken typ av försvar Sverige då behöver?

Wiseman har vid flera tillfällen skrivit om det svenska samhällets sårbarhet, och hur denna gör en invasion av svenska fastlandet ointressant. Min tolkning av det WW skrivit är att fi kan nå sina syften m h a utpressning. Till exempel räcker det med en titt på en karta över det svenska elnätet och en smula fantiserande om en vecka utan el för att åtminstone få mig att fundera över om i vilka scenarier ett militärt försvar är relevant, så gripenkramare jag är.

Hur många soldater stannar vid förbandet när sista telefonsamtalet med familjen förra veckan beskrev vattenbrist, en bil som inte längre gick att köra, en frys som luktade nästan lika illa som sörjan i badrummet och oro för mormor på sjukhuset?

Eller för den delen, hur bra är en pilot som har ovan nämnda tankar?

Jag efterlyser m a o en SWOT-analys (Strengths, Weaknesses, Opportunities, and Threats) för hela landet innan alltför mycket krut (!) läggs på de mer militära avvägningarna, p s s s Skipper och Kamrat Kalle skrivit om en strategisk idé.

--

Passar också på att för den som gillar Johan Wiktorins "Korridoren..." tipsa om Unicorns, d v s Morgonsurs, gamla essä "Sverige blir anfallet"på SoldF:

http://forum.soldf.com/topic/27288-sverige-blir-anfallet-ii/

Unknown sa...
21 augusti 2013 kl. 19:10  

Jan-Olov -

OK, mina ambitioner har varit att diskutera lite kring Johan Wiktorins kaliningradsscenario. Du går längre och har förutsatt ett moderniserat kallakrigethot så det är kanske inte underligt att vi har olika betraktningsvinkel, bl a är ditt krig långvarigt och kräver mycket längre uthållighet. Jag har förutsatt att våra markstridskrafter som mest behöver en uthållighet på cirka 14 dagar.

Propellern -

Jag har inga anspråk på att presentera en totalanalyserad försvarsdoktrin och några vapendiskussioner utöver att peka på behovet av långräckviddig attackrobot, härrör i alla fall inte från mig.
Jag tycker dock att det skulle vara intressant att diskutera FV vapenarsenal och jag hoppas att du vill ställa upp på en sådan. Dock inte här, under rubriken Korridoren till Kaliningrad.

Wiseman sa...
21 augusti 2013 kl. 19:57  

Bo H och Propellern,

Det finns ett lämpligt inlägg för en sådan diskussion. Det i somras om luftmakt.

MartinW sa...
23 augusti 2013 kl. 17:08  

http://mobil.dn.se/har-brakar-svavaren-upp-pa-badstranden/

Ryska allmänheten får en inblick i dem ryska östersjömarinens låga nivåer.

Malin sa...
25 augusti 2013 kl. 20:48  

Nu till Wiserman och alla andra karlar som slagit på stora trumman vad det gäller hot från Ryssland. Ni klagar att hotet inte synligörs men ser ni inte andra hot än bara Ryssen? Är det bara kvinnor som FEMEN och Glöm aldrig Pela och Fadime Riksförening som ser vad ni inte ser, den växande Islamistiska fascismen och vilket hot-bild den skapar? Hur förbereder sig försvarsmakten att bekämpa en Islamistisk fiende? Vad har försvarsmakten för medel att avskilja Islamister inom försvarsmakten?

Inte ett knyst hörs om detta på Wisermas blog. Varför då?

Malin -- för tillfället i Sverige.

MartinW sa...
25 augusti 2013 kl. 22:26  

Malin,

Skojar du? Är du ett i Sverige överförfriskat troll?
Om det nu är som du säger - varför skulle det vara FM:s uppdrag? Var får du då det ifrån?

Malin sa...
25 augusti 2013 kl. 22:48  

MartinW ... varför är det FMs uppgift att bekämpa ryssar? Har bloggarna här och FM drabbats av ryssofibi?

Om islmaisterna tar till vapen och gör revolt, vad gör FM? Vad gör FM om det blir inbördeskrig? Vad gör FM för att motverka Islamska interna sabotörer och spioner? Utbildar FM för närvande islamister i krigföring? Finns det ilsamister bland officearna?

Jaha, sånt händer bara i MENA länder och inte i Sverige.... Samma argument som att det aldrig kommer att bli krig i Sverige. Kan nog lägga ner FM helt om man resonera så?

Malin

MartinW sa...
25 augusti 2013 kl. 23:10  

Malin;

Har inte du tjänstgjort som officer? Då borde du veta att inte FM själva skapar sitt uppdrag.

uppgiven sa...
26 augusti 2013 kl. 18:02  

@Malin

Jag rekommenderar att du läser Förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten. Den tillsammans med 15 kap § 16 ger en bra bild av FM uppgifter.

Anonym sa...
27 augusti 2013 kl. 00:55  

Som jag tolkar Malin snackar hon inte om vad FM har i uppgift just nu utan att man framöver bör var mer vaksam mot islamisterna

Men motstånd mot islamisering är enligt mig inte en uppgift främst för FM utan det är andra politikområden som berörs. Vi borde minimera invandringen från homofobiska och kvinnohatande kulturer och tvinga dem som är här att anpassa sig.

Skydd mot islamistisk terror är väl för sveriges del en polisiär fråga eftersom slh att ngt arabland anfaller oss är nära 0

Malin sa...
3 september 2013 kl. 11:40  
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Malin sa...
3 september 2013 kl. 12:36  

Martin, Uppgiven o StUlfsten

Min fråga är hur FM förbereder sig för situationer i Sverige som upplopp, sabotage och stridigheter i länder med ett stort antal islamister, typ Somalia och Syrien.

Jag har sedan mitten av 90 talet alltid debatterat samstämmigt med öv1 Wickbom för att ett starkt på plats förrådsställt djupförsvar i brigad-form mot ryssen, och därmed delat den Finska FM i deras bedömningar. 

Men till skillnad från Finland har Sverige nu dragit på sig ett större hot än ryssen, ett hot som kräver speciella förmågor i FM. 

Malin

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade