Kring ett anfall mot Syrien

Det drar ihop sig till ett anfall mot Syrien efter den påstådda kemvapenattacken härom veckan som uppges ha dödat över 1000 civila. Jag skriver medvetet påstådd och uppges ha dödat eftersom vi har svårt att veta vad som har inträffat och vem som i så fall ligger bakom. FN:s vapeninspektörer har idag lämnat Syrien, vilket i sig ger framförallt USA och Frankrike möjlighet att genomföra ett anfall utan att behöva riskera ofrivilliga internationella sköldar. Det betyder också att vi om ett par dagar kan få svar via de prover, bland annat blodprover, som inspektörerna har med sig. Om en attack med kemiska stridsmedel har ägt rum blir det fortfarande svårt att bevisa vem som ligger bakom. Här blir det i mångt och mycket upp till var och en att i sitt eget samvete bedöma vem som har mest att vinna på en attack med kemiska stridsmedel, vem som har förmågan och hur till exempel amerikanska, franska, brittiska och israeliska underrättelsekällor ska värderas.

Det är lätt att utifrån en moralisk högterräng ställa krav på att det internationella samfundet ska ingripa i Syrien och stoppa lidandet. Historien visar dock att detta är betydligt lättare sagt än gjort. Utan tvekan pågår ett stort mänskligt lidande i Syrien, men hur stoppar man det och framförallt hur ska landet se ut efter ett internationellt militärt ingripande?


Legitimitet

En militär intervention i Syrien kräver legitimitet. Den starkaste legitimiteten skulle erhållas genom ett mandat från FN:s säkerhetsråd men något sådant lär aldrig effektueras då varken Ryssland eller Kina har något som helst intresse av en intervention i Syrien. Till skillnad från Libyen så är Syrien betydligt mer intressant för dessa vetoländer och framförallt med den regering landet nu har. I brist på denna uppbackning kan de länder som vill genomföra ett militärt angrepp för att straffa regimen Assad hoppas på att de prover FN:s vapeninspektörer för med sig är ”positiva”. Storbritanniens premiärminister David Cameron har redan förlorat i parlamentet avseende en brittisk medverkan innan vapeninspektörernas provsvar anlänt. Vill USA och Frankrike stärka legitimiteten för ett angrepp, tvingas man invänta dessa svar. Som med många andra prover finns en viss felmarginal och svaret kommer alltid att kunna ifrågasättas.

USA säger sig redan ha bevis för att regimen ligger bakom attacken med kemiska stridsmedel och att man är fullt nöjd med dessa. Bevisen sägs bland annat utgöras av avlyssnade samtal mellan nyckelpersoner i regimen. Detta är av naturliga skäl också bevis vars autencitet inte är oomtvistliga. Vis av erfarenheten från anfallet mot Irak 2003 lär inte Obama vilja genomföra ett anfall mot Syrien utan starka bevis. I sitt tal igår kväll uttryckte också Obama att det från amerikansk sida inte är aktuellt med att genomföra militära anfall för att stödja oppositionen eller för att avsätta regimen utan att det handlar om att straffa regimen för användandet av kemiska vapen.


Målsättning med ett internationellt militärt angrepp

Det alla vill uppnå i Syrien är naturligtvis fred och frihet för alla, men det är tyvärr inte lika lätt som det kan framstå i en Bamse-tidning. Somliga tycker det viktigaste är att man gör ”något”, somliga vill att regimen försvinner och verkar tro att oppositionen då automatiskt skulle införa motsvarande svensk demokrati och vissa tror att det tredje världskriget står för dörren.

Innan man går i krig, vilket ett internationellt militärt angrepp skulle innebära, så krävs det att man fastställer vad det är man vill uppnå då ambitionen i högsta grad kommer att styra vilka verktyg som ska användas och hur lång tid ett angrepp eller en intervention kommer att ta och naturligtvis också vilka kostnader såväl monetärt som i människoliv. Vilket end-state som gäller för ett militärt angrepp mot Syrien har det hittills inte presenterats något egentligt svar på. Istället tycks retoriken centrera kring att ”någon” borde göra ”något”.

Det finns all anledning att reflektera över vad ett så pass begränsat militärt angrepp som nu är aktuellt egentligen kommer att åstadkomma och framförallt hur ett sådant kommer att förändra den sköra balansen i Mellanöstern.


Verktyg

Har man målsättningen att en internationell militär intervention ska återställa fred och införa demokrati i Syrien, så kommer det att krävas åtskilliga år av internationell militär närvaro på marken i Syrien och insatsen kommer att omfatta insats av hundratusentals soldater. Många av dessa kommer att få sätta livet till liksom även syrier – kombattanter som civila.

Har man istället en mer begränsad målsättning som fallet verkar vara med den amerikanska, att ge Syrien en näsbränna användandet av kemiska vapen, handlar det istället om anfall med avståndsvapen mot enstaka punktmål. I klartext blir det kryssningsrobotar från fartyg, ubåtar och flygplan mot fasta mål av militärt värde som kan sammankopplas med förmågan att genomföra strid med kemiska vapen. Problemet blir att fastställa vilka dessa mål är. Det naturliga i högintensiv krigföring vore att ge sig på det strategiska ledningsskiktet, framförallt i form av president Assad och hans närmaste, men det är torde vara omöjligt av legitimitetsskäl. Återstår gör i så fall att ge sig på ledningscentraler varifrån man kan misstänka att anfallen med kemiska stridsmedel letts, liksom avfyrningssystem för kemiska stridsmedel och eventuella identifierade förråd för dessa vapen. Då avfyrningssystemen i regel utgörs av mobila system såsom robotfordon och artilleripjäser blir dessa mycket svåra att komma åt med kryssningsrobotar då dessas tid från målupptäckt till bekämpning handlar om timmar, varvid målet ofta hunnit flytta sig till en helt annan plats. Hade USA och Frankrike haft luftherravälde över Syrien hade man kunnat nyttja sig av stridsflyg och drönare för att nå verkan. Att nedkämpa det syriska luftvärnet till en sådan nivå att man når rörelsefrihet med konventionella flygstridskrafter i operationsområdet kommer dock att ta veckor och att operera med stridsflyg utan luftherravälde medför risker för nedskjutning och tillfångatagande av amerikansk militär personal som president Obama utan tvekan ej är villig att ta med tanke på den amerikanska hemmaopinionen.

Troligast är med andra ord att det blir insatser med avståndsvapen som vi får se. Vilken verkan som uppnås är dock oklart. Syrien är vid det här laget i än högre grad ett land som i högre grad ej är beroende av fungerande samhällsfunktioner på det sätt som ett modernt västland som t ex Sverige är. Ett hot om angrepp eller ett angrepp med flygstridskrafter mot nyckelpunkter i Sverige skulle medföra så stora samhällsproblem att man sannolikt skulle söka förhandla fram fred utan att motståndaren ens skulle behöva hota med insats av markstridskrafter. Fallhöjden i vårt moderna samhälle är så pass stor. I Afghanistan vars samhälleliga fallhöjd är tämligen låg skulle liknande hot vara verkningslösa. Syrien lär efter snart tre års inbördeskrig och dessförinnan en lägre samhällsutveckling än Västeuropa, vara tveksamt sårbart för hot respektive insats av endast flygstridskrafter och framförallt om dessa begränsas i tid och endast rör vissa militära mål. Likt president Clinton gjorde 1999 har också president Obama i förväg uttryckt att någon insats av markförband ej är aktuell.


Ryssland

Ryssland är en av regeringens Assads starkaste bundsförvanter, där den andra är Iran. President Putin har sedan inbördeskriget i Syrien inleddes för snart tre år sedan starkt emotsatt sig en internationell intervention liksom resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Istället har Ryssland förstärkt sin militära närvaro i Syrien i hamnstaden Tartus där man sedan Sovjetunionens dagar disponerar en flottbas för den marina närvaron i Medelhavet. Man har också fortsatt med vapenleveranser till regimen i Syrien med motiveringen att de vapen man levererar inte kan användas mot oppositionen. De luftvärnssystem och kustartillerisystem man levererar till Syrien är dock i högsta grad användbara för att motverka ett internationellt militärt angrepp.

Trots höga tonlägen från rysk sida mot ett amerikanskt/internationellt angrepp mot Syrien är det knappast något man kommer att gå till krig på. Trots en stark rysk militär närvaro utanför och längs Syriens kust lär man knappast ta strid med andra nationers enheter som genomför anfall mot Syrien. Däremot är det inte helt otroligt att man kan använda marint luftförsvar till att bekämpa kryssningsrobotar.

Ryssland skulle i händelse av ett amerikanskt angrepp mot Syrien vara en av vinnarna. Bara under slutet av augusti har oljepriset stigit 10 % på oron i Syrien. Vad som driver oljepriset är sannolikt en oro för hur framförallt Iran ska agera om Syrien angrips. Bestämmer sig Iran för att hämnas med aktioner mot fartyg som passerar Hormuzsundet kommer detta att få allvarliga konsekvenser för världens oljetillgång och därmed även priset på olja. För rysk del skulle detta vara ett tacksamt tillskott i statskassan då ett högre oljepris också har mycket stor påverkan på den statliga ryska ekonomin.

Att Ryssland värderar Syrien högt har de senaste åren varit tydligt såväl genom den ryska retoriken, men inte minst genom direkta handlingar i form av vapenexport och även en förstärkt marin närvaro. I våras meddelades att renoveringsarbetet på Rysslands enda kvarvarande hangarfartyg avbryts för att fartyget ska kunna sändas till östra Medelhavet under hösten. På kort sikt innebär detta en avsevärt förstärkt förmåga, men på längre sikt kan det vara förödande då fartyget i fråga var i starkt behov av omfattande renoveringar för att kunna hållas igång under 2020-talet och från början var planerat att tillbringa ytterligare några år på varv.

Att Ryssland liksom Kina motsätter sig en skarpare säkerhetsrådsresolution om Syrien kan framförallt förklaras med att man är rädd för att detta ska sätta ett exempel för framtiden i områden där respektive land är rädd för en utveckling liknande den arabiska våren, till exempel med en minoritet som söker självständighet.

För President Putin är det också ett tacksamt tillfälle att kunna gråta krokodiltårar över syriska civila som riskerar dödas av amerikanska kryssningsrobotar, när Putin själv förmodligen har de bästa möjligheterna att påverka den syriska regimen att gå mot en fredlig lösning.


Risk för spridning

Som så många gånger tidigare beskrivit så är Syrien i högre grad än t ex Libyen knutet till den mycket sköra balansen i Mellanöstern mellan Iran-stödda shiamuslimer (syrisk regim), länder med starkt Sunni-inflytande (Saudi-Arabien, Qatar m fl) och därutöver Israel. För att ytterligare späda på det hela finns kurdisk intressen i så väl Syrien som Turkiet och Irak. En ytterligare aktör är NATO-medlemmen Turkiet. Klämda i mitten är den syriska kristna minoriteten där många fruktar att den syriska regimens fall ska medföra samma situation för de kristna i Syrien som fallet blivit i först Irak och sedan Egypten.

Iran är inget nära grannland till Syrien, men har historiskt agerat militärt såväl i Syrien som i grannlandet Libanon och har även idag militära styrkor på plats i Syrien enligt flera bedömare. En pressad syrisk regim som i form av ett sista kort spelar ut att genomföra ett anfall med kemiska stridsmedel mot Israel skulle få förödande konsekvenser och även kasta om allianser och insatser i området och skapa en mycket svårsläckt brand.


Sverige och ett militärt angrepp på Syrien

Sverige kommer aldrig att delta i en militär intervention utan att det finns ett mandat från FN:s säkerhetsråd, så något svenskt militärt deltagande kommer inte att vara aktuellt. Trots detta finns det de som förespråkar ett svenskt militärt deltagande av moraliska skäl och tar Libyeninsatsen som exempel. Detta tyder tyvärr även på bristande kunskaper avseende den svenska militära situationen idag. Trots att det bara gått två år sedan Libyeninsatsen är det en mycket annorlunda säkerhetspolitisk såväl som militär karta som råder idag. Den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde och framförallt över Östersjön är idag radikalt annorlunda jämfört med för två år sedan, vilket torde ha framgått mellan raderna i rapporteringen om bland annat den ryska påsken. För svensk del skulle det bli ytterst ansträngande att hålla igång en stridsflyginsats över Syrien samtidigt som man upprätthöll beredskap över Östersjön. De spaningskapslar som användes över Libyen är även en nyckelutrustning för att skapa lägesuppfattning i Östersjön. Vad ska prioriteras när man får svårt att lösa båda uppgifterna?

Därtill har det svenska flygvapnets stridsflyg krympt med flera tiotals procent på två år(!). Vid årskiftet avvecklades nämligen JAS 39A/B motsvarande ca 2 divisioner samtidigt som JAS 39C/D ej är slutleverade då slutleverans av dessa av ekonomiska skäl skjutits flera år framåt för att dels hålla igång Saabs produktionslina, men även smeta ut kostnaderna för Försvarsmakten. Man kan starkt ifrågasätta om Försvarsmakten någonsin kommer att nå de av Riksdagen beslutade 100 JAS 39C/D då befintliga JAS 39C/D inom kort kommer att börja byggas om till JAS 39E och därtill ska motsvarande en division (12 flygplan) lånas ut till Schweiz med början om ett drygt år. Det är alltså betydligt mindre resurser som i så fall ska klara av att både upprätthålla svensk territoriell integritet och att genomföra en högriskinsats över Syrien.

Det var också en skrockande Carl Bildt som i veckan svarade på Ekots fråga om Sverige skulle delta i ett militärt angrepp på Syrien. Utöver den självklara aspekten med det svenska behovet av ett FN-mandat meddelade också Bildt att Försvarsmakten inte har några lämpliga resurser för en sådan aktion, då Sverige inte har några vapensystem som kan verka på detta sätt. Avsaknaden av långräckviddiga precisionsvapen till Gripensystemet är något som påpekats sedan 80-talet. Det är en allvarlig brist som inte bara gäller insatser likt en sådan i Syrien utan i än högre grad det nationella försvaret. Idag består Flygvapnets attackvapen utöver sjömålsrobot endast av 250-kilosbomber vilka når verkan mot små byggnader och fordon. En anskaffning styrd av 00-talets Långtbortistandoktrin. Någon ändring av detta finns ej i någon känd materielplan, varvid svenskt försvar fortsatt kommer att vara den fastbundna boxaren till skillnad från Finland där man snart börjar ta leverans av liknande vapensystem.


Ett farligt exempel

Allvarligast med ett amerikanskt/franskt angrepp på Syrien i syfte att straffa regimen vore om man gör detta utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Att något sådant skulle rösta igenom lär ingen se som realistiskt. Vi hamnar då i en situation där FN och säkerhetsrådet för fjärde gången på 15 år skulle rundas när en stormakt bestämmer sig för att agera militärt utan FN:s samtycke. Första gången var Kosovokriget vilket väckte stark anstöt i Ryssland som såg starka paralleller till geografiska delar av det gamla sovjetimperiet, men även bland vissa kretsar i form av slaviska blodsband. Det andra tillfället var Irakkriget där USA till slut tröttnade på att vänta på FN. Det tredje var Georgienkriget där den ryska retoriken faktiskt rättfärdigade kriget med att man gjorde samma sak som USA och NATO-länderna gjort i Kosovo.

Genomförs nu ytterligare en militär aktion från stormakter utan att det sanktionerats från FN, kommer detta ytterligare att försvaga FN och dess internationella roll. Det kommer i så fall i framtiden bli än enklare för stormakterna att agera mot mindre länder och i områden där man anser sig ha ”legitima” intressen.


Jag håller det för troligt att vi kommer att få se ett begränsat amerikanskt och franskt anfall mot Syrien. För stort förtroendekapital är redan satsat i frågan och att skulle president Obama nu vika sig efter att tidigare ha dragit upp en tydlig linje för vad som ej kan accepteras (insättande av kemiska vapen), skulle även detta bli ett farligt exempel för framtiden. Ur svensk synvinkel blir det närmast intressant att se om president Obama kommer att genomföra sitt Sverigebesök i mitten av veckan eller om detta ställs in till förmån för att sy ihop en Syrienkoalition. Det finns nog rätt många svenska befattningshavare som i så fall skulle dra en lättnadens suck.


Läs även Försvar & Säkerhets analys av läget i Syrienfrågan.

Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SVT, 2, 3, SR, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6