Gästinlägg: Ny bok som ger en introduktion till försvarspolitik

Tyvärr har jag själv inte hunnit läsa denna mycket lovande bok. Jag är mycket smickrad över att ha varit tillfrågad att skriva ett kapitel i boken och än mer så när jag ser vilka som bidragit med kapitel. Tyvärr kände jag mig tvingad att tacka nej av tidsskäl. Nu ser jag fram emot att kasta mig över den så fort jag bereds möjlighet med tanke på alla lovord den fått i sociala medier. Nedan skriver redaktörerna om boken Svensk försvarspolitik : en antologi.

/Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––

Ny bok som ger en introduktion till försvarspolitik

När vi talar om nedrustningen av försvaret efter kalla kriget brukar det vara i termer av nedlagda regementen eller avvecklade förmågor. Något som inte har fått lika stor uppmärksamhet, men som likväl är väldigt viktigt, är den kunskapsmässiga nedrustningen som skedde under 90- och 00-talen.

Problemen med denna kunskapsmässiga nedrustning blottas nu när vi står inför en stor tillväxt av försvaret som lär fortgå under hela decenniet. Oavsett om det gäller politiker, journalister eller andra grupper finns det ett stort underskott på kunskaper om hur försvarspolitiken fungerar och dess lika komponenter hänger ihop.

Inget politikområde mår bra när endast ett fåtal är insatta i det. Inte minst ett sådant vars yttersta syfte är att värna om vår suveränitet, demokrati och friheter. När stora beslut om personalförsörjning eller materielprojekt ska fattas görs det bäst när så många som möjligt är pålästa, ställer skarpa frågor och är involverade.

Det var med dessa premisser i åtanke som vi tog initiativ till antologin Sveriges försvarspolitik som precis har givits ut via Ekerlids förlag. I den skriver flera av de allra kunnigaste och mest kvalificerade försvarspolitiska experterna i landet om allt från försvarets historiska utveckling till hur underrättelsesystemet fungerar.

Målbilden är att erbjuda en basplatta till försvarspolitiken. Genom den här boken är vår förhoppning att läsaren får en bra grund att stå på för ett fortsatt engagemang i försvarspolitiken. Författarnas texter är både fördjupande och pedagogiska, så även den som är mer insatt i försvarspolitiken lär finna boken läsvärd.

Genom att ge en redogörelse från ax till limpa får läsaren en insikt i alla de många delar som tillsammans skapar det system som är försvarspolitiken. Varje kapitel placerar allting i sitt sammanhang, exempelvis hur materielförsörjningen hänger ihop med personalförsörjningen, och vice versa.

Den här boken skapades med en längre tidshorisont i åtanke. Nästa försvarsbeslutet är bara början på vad som lär bli ett decennium med tillväxt i försvaret i skuggan av ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Vi hoppas att den här antologin är bra tillskott till vad som är en kollektiv strävan till folkförankring av försvarspolitiken.

Bokens innehållsförteckning:

Carl Bildt - Förord
Bo Hugemark - Försvarets historiska utveckling
Karlis Neretnieks - Sveriges militärstrategiska läge
Michael Claesson - Försvarsmakten i dag
Peter Mild - Styrningen av försvaret
Annika Nordgren Christensen - Personalförsörjningen
Peter Elmlund och Mikael Frisell - Materielförsörjning och dess bidrag
till militär förmåga
Sara Norrevik – Internationella samarbeten
Minou Sadeghpour - Det civila försvaret
Johan Wiktorin - Svensk underrättelsetjänst – en 500-årig återblick

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus eller annan affär.

Zebulon Carlander
Redaktör

Oscar Karlflo
Redaktör

Lucka 24: Vägen framåt



2014 års julkalender avslutades med en önskan om att skönmålningen inom försvaret skulle sluta med den nya regering som tillträtt, med Peter Hultqvist som försvarsminister. Det syntes vissa tecken på en mer direkt och öppen försvarspolitik än vad som varit fallet under den föregående Alliansregeringen. Under de fem år som har gått är det också omfattande luckor i försvaret som man har börjat täta. Tyvärr är flera områden som belystes 2014 som dras med fortsatta, allvarliga brister där fast agerande lyser med sin frånvaro.

Härnäst stundar Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, vilken går av stapeln i mitten av januari. Säkerligen får vi här höra ett och annat utspel. Inte minst kring finansieringen av det stundande försvarsbeslutet, där Ekonomistyrningsverket rapporterar att det 60 mdr kr för att uppnå den politiska ambitionsnivån. Tyvärr uppplever jag att vissa områden, trots förstärkningarna i försvarsbeslutet, fortsatt kommer att ha rejäla luckor. Underfinansieringen gör sitt till, och det är en beklaglig tradition att råder en stor ovilja hos finansministrar och finansdepartement att finansiera försvarspolitik. Den bred politiska enigheten i den utstakade vägen matchas lätt av oviljan hos sittande regering att finansiera det man kommit överens om. Detaljstyrningen av Försvarsmakten från regeringens sida har heller inte sin like i något annat departement.

Den största anledningen till att det kommer att ta tid att täta luckorna och att den rådande finansieringsnivån inte räcker till, är trögheten i att vända en allvarligt underfinansierad organisation som i 50 års tid varit under konstant neddragning. En liknelse med kraften och tiden som det krävs för att ta ett flygplan ur en störtdykning är relevant. Det finns fortsatt en bristande politisk förståelse för hur omfattande arbete som krävs inom försvaret för att få trenden att plana ut och börja stiga.

Bästa vägen att komma framåt i processen och få till den finansiering och den förståelse som krävs är att hålla försvarsdebatten vital och med transparens om styrkor och brister. Det är ett ansvar som åligger envar inom försvaret – menig som general.

God Jul!


Lucka 23: Psykologiskt försvar

Lucka 23 i julkalendern 2014 diskuterade det psykologiska försvaret. Det ursprungliga psykologiska försvaret, utvecklat efter erfarenheter från andra världkriget, inrättades på 50-talet som Styrelsen för psykologiskt försvar men lades ner 2008. Under 2014 var det uppenbart att detta hade varit ett stort misstag. I spåren av Rysslands annektering av Krim och krig i Ukraina där informationskrigföringskomponenten var en av de starkaste, var det uppenbart att västländerna hade ett mycket svagt försvar att möta informationskrigföring och psykologiska operationer. Det postmodernistiska samhället med en journalistik baserad på "å ena sidan och å andra sidan" kunde inte hantera en aktör som utnyttjade media, särskilt de egna statliga organen mot en internationell publik och sociala medier som en komponent i den egna krigföringen. Västliga media, inklusive de statliga public service-organen repeterade utan att tveka de utsagor som Kreml nyttjade i sin krigföring. Även trekvarts år efter annekteringen av Krim publicerade DN och svensk public service de mest fantastiska versioner av den ryska nedskjutningen av passagerarflygplanet MH 17 och gjorde sig därmed till en plattform för den ryska informationskrigföringen. Det nya informationssamhället gjorde det viktigare att vara snabb med en artikel, än att innehållet var korrekt. Ursprungskälla var av föga intresse så länge någon annan etablerad plattform i en stat hade kört storyn först. Det skulle ta ytterligare något år innan det sjönk in hos västliga media att Russia Today, Sputnik News, m.fl. var redskap i informationskrigföringen och informationskrigföring är ett av flera ben (faktiskt ett av de starkaste) i den ryska krigföringen. Detta trots hur redskapet nyttjades redan under Georgienkriget där Kreml dagarna innan krigsutbrottet flög in 50-talet egna journalister till Sydossetien.

Jag vill hävda att den svenska medial förståelse för informationskrigföring fortsatt är svag till mycket svag. Flera journalister, om än enstaka sådana (framförallt Patrik Oksanen), har gjort starka insatser för att höja medvetandet, men förståelsen är fortsatt mycket svag. Tvyärr är två av de svagare korten statliga Sveriges Radio och Sveriges Television som ligger betydligt efter privata mediahus – och dessa är heller inte några starka kort på området. Detta är mycket bekymrande då just informationsbenet är så pass starkt i modern krigföring och Ryssland är en av de bästa aktörerna inom området. Det amerikanska presidentvalet 2016 var ett fantastiskt exempel inom området, där Kreml visade upp hur man behärskar att nyttja sociala media som ett vapen. Endast genom bruket av sociala media och fiktiva konton lyckades man skapa stora demonstrationer, ämnade att splittra det amerikanska samhället. Den som har studerat Sovjettidens aktiva åtgärder som nyttjades av KGB känner igen metoderna, men det moderna mediesamhället och framförallt framväxten av sociala media, ger helt nya möjligheter och en helt annan utväxling. Där man förr hade att lura ett mediehus och journalister att publicera en story (likt Roy Andersson "dokumentär"-film om AIDS) för att senare nå informationskonsumenten, gör sociala medier idag att en aktör kan nå konsumenten direkt. Varje konsument av information måste upprätthålla sitt eget psykologiska försvar och när plattformar som Facebook skräddarsyr innehåll och nyheter till vad man anser att konsumenten ska se så ökar effekten avsevärt (som t.ex. fallet med Cambridge Analytica).

Vad har då hänt i Sverige sedan 2014? Förutom initiativen på låg, individuell nivå och en något höjd medvetenhet hos media, så har det inte hänt mycket. För snart 2 år sedan, vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen januari 2018, lovade statsminister Stefan Löfven att inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar. Sedan dess har mycket lite hänt, och det som har hänt har gjort det i en låg takt. I augusti 2018 tillsattes en utredning med f.d. Säpo-chefen Anders Danielsson som ordförande. I juli 2019 förlängdes utredningstiden till maj 2020. Statens aktionsplan inom området är därför fortsatt diffus, då MSB endast har ett uppdrag att omvärldsbevaka åt regeringen.

Detta är en mycket stor svaghet i en tid då "krig" alltmer sällan går till den kinetiska form begrppet krig traditionellt sett har inneburit. Istället utkämpas "krig" i högre grad här och nu med icke-kinetiska medel, där informationsarenan ofta är den primära. Detta är ett stort problem där den svenska förvaltningsmodellen bygger på tydliga rågångar mellan olika myndigheter och tydliga skeden i en konfliktskala, medan Kremls krigföring innebär att man agerar icke-linjärt (rör sig fram och tillbaka mellan fred-kris-konflikt och krig) och staten har möjlighet att välja lämpligt medel (eller kombination av) diplomati, information, militär och ekonomiska medel. Att inte fritt kunna samordna dessa medel är en inneboende svaghet hos den västerländska demokratin som inte är förbehållan Sverige. Det innebär dock inte att det är gott nog att inte vara sämst i klassen.

Hur ett effektivt svenskt psykologiskt försvar ska se ut kräver minst sagt ett eget inlägg. Grunden måste dock utgå ifrån en allmän medvetandehöjning om informationskrigföring, ty det är så att du kanske inte är intresserad av informationskriget, men informationskriget är definitivt intresserat av dig och att använda dig som ett verktyg.






Lucka 22: Pliktpersonal

I lucka 22 diskuterades den vilande värnplikten och svårigheterna att personalförsörja Försvarsmakten. 2014 var det ett faktum att yrkesförsvaret inte skulle kunna realiseras med den mängd kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl som hade utlovats i försvarsbeslutet 2009, i vilket värnplikten lades vilande. Uppfyllnaden var mycket lägre än önskat och lönenivåerna var (och är ) helt enkelt inte konkurrenskraftiga. Det mesta av denna problematik hade FOI redan förutspått i sin rapport som kom samtidigt med att det nya systemet infördes. Särskilt jämförelsen med andra länder var intressant och borde ha manat till eftertanke, men tyvärr inte.

Samtidigt med att värnplikten lades vilande, togs ett positivt och viktigt steg för en framtida återaktivering av plikten, nämligen att göra den könsneutral genom en ändring av lagen om totalförsvarsplikt. Från att värnplikten tidigare endast omfattat män, omfattar den sedan 2009 även kvinnor. När julkalendern 2014 skrev hade regeringen preics öppnat för att återuppväcka repetitionsutbildningen av värnpliktiga, vilket var ett positivt tecken. Detta brådskade eftersom pliktpersonal tas ur krigsorganisationen 10 år efter deras senaste tjänstgöring. Samtidigt talades det om att återaktivera värnplikten. Det första steget togs den 1 oktober genom tillsättandet av Annika Nordgren Christensens pliktutredning. Efter att utredningen var färdig gick det snabbt att återaktivera värnplikten. I ett första steg fick Försvarsmakten i uppgift att kunna grundutbilda 4000 värnpliktiga. I Försvarsberedningens rapport Värnkraft vill man se en utökning mot grundutbildning av 8000 värnpliktiga till mitten av 20-talet. Försvarsmakten planerar för en gradvis ökning från 5000 grundutbildade 2021 till 8000 2025.

Återaktivering av värnplikten är i grunden ett mycket positivt drag. För det första ger värnplikten en möjlighet att snabbt bygga upp fler större krigsförband. Värnplikten skapar också en mycket god rekryteringsgrund för både officer/specialistofficer, liksom kontinuerligt och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Här finns den ingång som saknades efter 2009. Det är också mycket positivt att värnplikten nu är könsneutral och att mönstringsunderlaget därför omfattar både män och kvinnor. På sikt kommer det att leda till att fler kvinnor kommer in i Förvarsmakten, liksom att organisationen bättre speglar hur samhället ser ut idag i form av kulturell och etnisk bakgrund. Det kommer att gynna både Försvarsmakten och samhället som helhet.

Värnplikt är dock ingen universalösning på Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem. Visst ökas möjligheterna till rekrytering, men till vissa viktigare specialistkompetenser kan det finnas behov av att återinföra enstaka värnpliktsbefattningar bara för att skapa en rekryteringsgrund. Det man framförallt ska ha med sig är att även om värnpliktsutbildningen håller hög kvalitet så kommer den inte att kunna ersätta kvaliteten hos kontinuerligt tjänstgörande personal. Det uttrycks i den politiska debatten en önskan om att ersätta delar av den anställda personalen med värnpliktiga, vilket vore förödande för den erfarenhetsbas som skapats de senaste tio åren. Framförallt vore det förödande för beredskapen, eftersom de anställda förbanden är synnerligen lämpade för den konfliktmiljö som gäller idag och kan förväntas gälla framöver, i form av icke-linjär krigföring. Detta innebär att en aktör snabbt går mellan olika delar av konfliktskalan fred - kris - konflikt och krig. Traditionellt har denna varit i nämnd ordning, men som t.ex. fallet Ukraina visar så kan Ryssland snabbt ändra läge. Då duger det inte att förlita sig på en organisation som kräver ett politiskt beslut om mobilisering för att vara fullt användbar. Här har Försvarsmakten idag en god beredskap med sin kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal som mycket snabbt kan lösa uppgifter och under längre tid. Här är det positivt att Försvarsberedningen pekar på att införa en tjänstgöringsskyldighet även för den tidvis tjänstgörande personalen.

Slutligen finns det en inneboende svårigheterna med att växa samtidigt som man ska upprätthålla beredskap. Försvarsmakten organisation har slimmats ner till tunnast möjliga för att lösa skarpa uppgifter i form av krigsförbandsutveckling för insatser och genomförande av beredskap/insatser. Det ur denna organisation man nu måste lyfta ut personal för att genomföra grundutbildningen av allt fler värnpliktiga. Det finns dock inget alternativ annat än att lyckas med denna svåra ekvation eftersom organisationen annars kommer att implodera.

Summerat, så är lucka 22 en mycket positiv sådan vad det gäller den militära delen av plikten. Det återstår att se hur den övriga plikten i form av allmän tjänstgöringsplikt och civilplikt kommer att utvecklas. Dessa är också mycket viktiga för ett fungerande totalförsvar.

Lucka 21: Krigsbasorganisationen

Undertecknad landar kortbana på Rv 44 i september 2017. Foto: Jörgen Nilsson

I lucka 21 diskuterades Flygvapnets krigsbasorganisation. Denna hade fört ett mycket tynande liv sedan 00-talet och inriktnignen mot internationella insatser. Grunden i Insatsförsvaret innebar också att fredstida resurser skulle kunna kraftsamlas till en för ändamålet skräddarsydd insats, vilket gjorde att inget förband behövde ha full utrustning och organisatorisk styrka. Detta slog vitt och brett inom Försvarsmakten, men extra hårt mot delar av försvaret som var infrastrukturellt tunga som t.ex. Flygvapnets krigsbasorganisation.

Glädjande nog har det hänt mycket inom detta område sedan december 2014. Försvarsmakten har jobbat hårt för att stärka Flygvapnets basorganisation. Försvarsbeslutet 2015 talade också om en särskild basmiljard för att återanskaffa materiel stärka bassystemet. Under perioden sedan 2014 har flottiljerna blivit krigsförbanden i bassystemet istället för tidigare basbataljonerna. Det flygvapenövningar som har genomförts de senaste åren, inklusive Aurora 2017 och flottiljernas egna övningar, har samtlig inneburit att stora steg har tagits för att återta förmågor i bassystemet. Ett av mina egna starkaste minnen från tiden som divisionschef var att som förste pilot på 25 år landa på den temporärt avstängda riksväg 44 utanför F 7 Såtenäs. Möjligheten till spridning för skydd är och förblir en viktig komponent i taktiken för att möta en kvalificerad fiende. Förmågan att temporärt uppträda på andra baser än de fredstida flottiljflygplatserna är därför dimensionerande för dne operativa effekt som flygstridskrafterna kan utveckla.

Som så ofta när det uppstår förmågeglapp är det lätt att tro att facit finns bakåt i tiden, i detta fall Bas 90-systemet och basbataljon 85. Man stöter ofta på förslag om att f.d. basen X eller Y bara är att återta, vilket baseras på att sagespersonen (något generaliseat) har sett någon kilometer asfalt. Det är dock sällan banorna som är begränsande för en bas utan den kringliggande infrastrukturen som så gott som alltid är osynlig för lekmannen. Det som är av större intresse är övrig nödvändig infrastruktur som bränsleförråd, samband, m.m. (utan att bli för specifik). Det system och den organisation som Flygvapnet nu utvecklar är annorlunda och anpassad till framtida krav och de förutsättningar som gäller idag, inte minst möjligheten att använda kontinuerligt tjänstgörande personal. De alltmer precisa fjärrstridsmedlen och den snabba underrättelsecykeln ställer höga krav på fortfikatoriskt skydd eller rörligt uppträdande, där det sistnämnda traditionellt har varit en paradgren för Flygvapnet. Operationsmiljöns krav har gjort att även andra flygvapen nu börjar försöka lära sig spridning och rörlighet i sin bastaktik. US Air Force införde för några år sedan en ny taktik, kallade Agile Combat Employment, som innebär att "små" flygförband frambaseras under något dygn till en bas i ett operationsområde för att därefter återgå till en huvudbas eller byta bas. Systemet påminner mycket om det svenska rörliga systemet, men har helt andra krav på infrastruktur och stöd.

Blickar man tillbaka mot december 2014 så har Flygvapnet tagit många starka steg. Ser man framåt kommer Flygvapnet att ta ytterligare steg mot en starkare basorganisation i det kommande försvarsbeslutet.

Lucka 20: Ledningssystem och ledningsstödsystem

Lucka 20 2014 diskuterade ledningssystem och ledningsstödsystem, vilket var en fråga som var livligt diskuterad på försvarsbloggarna för tio år sedan. Då hade miljardbelopp lagts på det ena projektet efter det andra där inget ledde fram till något system som kunde driftsättas. Det mesta stannade inom metodstudier och demonstratorer, ivrigt strävande mot det totala ledningsöverläget som skulle ge ett litet försvar möjligheten att betvinga en betydligt större motståndare.

Strävan mot ett nätverksbaserat försvar var helt rätt, men det gjordes med för svag ledning och med för svag förståelse för problematiken hos den högsta ledningen. Därmed resulterade det i konsulternas fria åkning där miljardbelopp rullade ut, utan att några användbara produkter levererades. I syfte att spara pengar på vidmakthållande pensionerades istället äldre, fullt fungerande system innan något nytt hade levererats. Försvarsmakten lider ännu idag av resultaten från dessa beslut.

Fortfarande upplever jag att det finns en närmast frireligiös vurm kring ledningsstödsystem i vissa delar av ledningsområdet. Det är en den fantastiska idén efter den andra om uppkoppling, sammankoppling, interoperabilitet o.s.v. Påpekar man svårigheterna med att ackreditera system med tillräckligt hög säkerhet (innebärande allt från fysiskt skydd till sektionering och mycket mer), är det som att svära i kyrkan.

Det råder inga tvivel om att Försvarsmakten behöver nya och bättre ledningssystem och ledningsstödsystem. Till skillnad från 00-talet så måste man lägga större fokus på resiliens, redundansnivåer, och även interoperabilitet. Sverige är per definition strategisk reaktivt. Det är otänkbart att Sverige skulle slå det första slaget mot en annan stat, oavsett stridsmedel. Det innebär att en angripare alltid kommer bestämma över tidsfaktorn och nå verkan mot svenska stridskrafter och mål först. Resiliens och redundans är därmed av yttersta vikt för att förhindra ledningsbortfall. Likaså är interoperabilitet av stor betydelse då Sverige kommer att strida i gemensamma operationer tillsammans med andra stater, framförallt Finland där gemensam planering för krig nu föreligger. Detta är ett av de ämnen som blir mest intressanta att följa upp vid en ev. julkalender 2024 inför försvarsbeslutet 2025.


Lucka 19: Övnings- och skjutfält

”Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.”


I lucka 19 2014 diskuterades övnings- och skjutfält. Det ovanstående är avslutningen på inlägget. Övningsverksamheten är kärnan för två av Försvarsmaktens tre huvudsakliga verksamheter: att grundutbilda personal och att utveckla krigsförband. När det förra inlägget skrevs 2014 behövdes en kraftig ökning av övningsverksamheten för att höja krigsförbandsdugligheten i skuggan av det allvarligare omvärldsläget. Det dröjde sedan inte länge innan politiken återaktiverade värnplikten och därefter har politiken ökat kraven på antalet värnpliktiga som ska grundutbildas. Inom några få år ska den siffran fördubblas till 8000 personer. Det ställer stora krav på utbildningsorganisation, på infrastruktur i form av förläggningar m.m. men framförallt ställer det krav på att det finns övningsområden.

När Försvarsmakten skars ned kraftigt under 90- och 00-talen lämnade man också majoriteten av alla övningsområden och skjutfält. Idag är detta en av de största hämskorna på verksamheten. Det är problematik som har drabbat alla tre försvarsgrenar och som kommer att accentueras än mer när Försvarsmaktens organisation kommer att öka kraftigt under 20-talet med bl.a. nya förband.

Att få till utökningar av verksamhetstillstånd och att återupprätta övnings- och skjutfält är mycket tidsödande. Infra- och miljötillstånd tar i bästa fall fem år att få till. Det är mycket segdragna processer där dessutom en rad politiska intressen på olika nivåer är inblandade. Svårigheterna med att få utökningen av verksamhetstillståndet på Gotland och Tofta skjutfält har tidigare berörts. Snarlik problematik existerar på många andra platser, t.ex. för Göteborgs garnison där nu försvarsbeslutet med största sannolikhet också kommer att innebära en kraftigt utökad verksamhet då en andra amfibiebataljon ska sättas upp på Västkusten. Regeringen (med Miljöpartiet i spetsen) stoppade under hösten Försvarsmaktens projekt med att dränera marken vid Karlsborgs flygplats, vilket är nödvändigt för att kunna genomföra den banreparation som krävs för att öppna flygplatsen igen. Exemplen kan göras många.

Det finns en överhängande risk att den stora återtagningen av försvarsförmågan försenas av just infra- och miljöprocesserna, där övnings- och skjutfälten är en stor del av problematiken. Här krävs det att riksdag och regering förutom att ta beslut också ser till att förenkla dessa processer, samt att Försvarsmakten kan utöka sin organisation av infra- och miljöhandläggare.


Lucka 18: Luftvärn

Första provskottet med robot 98, Vidsel november 2019. Foto: Anders Åberg/FMV

"Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad."

Så avslutades lucka 18 2014 som hade belyst läget inom svenskt luftvärn. Luftvärnet hade fört en mycket tynande tillvaro till följd av de stora neddragningarna inom försvaret och ominriktningen till internationella insatser. Något lufthot var inte riktigt det man förväntade sig vid internationella insatser. Sålunda försvann alla luftvärnsförband utom Lv 6 i Halmstad. Luftvärnsrobotsystemen robot 90 och robot 23 lades ned, på så sätt att de överfördes till materielreserven. Anskaffningen av robot 23 kom heller aldrig att anskaffas fullt ut. I början av 10-talet gjordes den första anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem, vilket blev en markavfyrad version av jaktroboten robot 98 IRIS-T. Det var dock en tämligen blygsam anskaffning och vissa försvarspolitiker talade om detta som att nu hade man minsann satsat på luftvärnet för lång tid framåt. Sen kom kriget i Ukraina.

Glädjande nog så kom farhågorna på skam och det har sedan julkalendern 2014 blivit ett omfattande lyft inom Luftvärnet. Det började med anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem med medellång räckvidd (fram till för några år sedan hade det benämnts långräckviddigt), där det vinnande systemet blev rb 103 Patriot. Materiel anskaffas till två bataljoner och robotarna i två versioner. En med längre räckvidd med primär uppgift mot konventionella flygplan, samt en med primär förmåga mot korträckviddiga ballistiska robotar. I bataljonerna finns även robot 98-systemen som skapar ett närskydd mot framförallt lågflygande mål.

I början av 2019, i samband med Sälenkonferensen, kom också den glädjande nyheten att robot 90 plockas ur malpåse för att bli nytt brigadluftvärn. Till skillnad från grundversionen av robot 70 har robot 90 full mörkerförmåga och skytten behöver heller inte utsättas för elementen, utan sitter i en bandvagn. Det dröjde sedan inte längre än till sommaren och Almedalsveckan innan Försvarsmakten meddelade att även de få anskaffade robot 23 systemen tas ur malpåse och baseras på Gotland för att skapa ett permanent luftförsvar på ön. Robot 23 har långt ifrån samma räckvidd som rb 103 Patriot, men erbjuder god spridning, höghöjdstäckning och har ett mycket kapabelt styrsystem där frekvensområdet ligger inom ett område som få radarvarnare plockar upp. Samtidigt har det också skett och sker en omfattande uppgradering av luftvärnets ledningssystem.

Det är bara att konstatera att Luftvärnet har rejäl medgång och det är välbehövligt för det svenska luftförsvaret.

Lucka 17: Samhällsberedskap


Den 17:e luckan i 2014 års julkalender belyste samhällsberedskapen i spåret av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps rapport i december 2014 om detta. Rapporten var definitivt inte överraskande men ändå mycket beklämmande läsning om hur sårbart det svenska samhället är mot påfrestningar, när det fanns en mycket stark robusthet så sent som 20 år tidigare.

Det har tyvärr inte hänt så värst mycket sedan 2014, trots allvaret i omvärldsutvecklingen vilket Försvarsberedningens rapport Motståndskraft från 2017 utvisar. Vad som blir verklighet av Försvarsberedningen förslag återstår att se. Trots att det inte blivit så mycket verkstad, kan dock några positiva tecken skönjas sedan 2014. För det första finns idag en betydligt större medvetenhet i samhället och förvaltningen om kriser och konsekvenserna av dessa. Många kommuner och länsstyrelser har efter förra årets skogsbränder insett att de behöver förbättra sig. Ett av de tydligaste tecknen på förbättring är häftet Om krisen eller kriget kommer som under förra året delades ut till alla svenska hushåll. Genom den allmänna debatten har det också tydliggjorts för allmänheten att man har en egen skyldighet att upprätthålla en viss försörjningsberedskap i form av livsmedel m.m.

Ser man mer specifikt till de områden som lyftes ur rapporten i december 2014 är det svårt att annat än sucka.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Inom samtliga områden finns tyvärr avsevärt mycket mer att önska. Det stora glädjeämnet är istället nästa års stora totalförsvarsövning där de civila delarna av försvaret kommer att övas på ett ambitiöst sätt. Särskilt när man betänker att det är över 30 år sedan något sådant senast genomfördes. På totalförsvarsämnet så rekommenderas också en titt på Totalförsvarsstiftelsens ledningsstudie.

Lucka 16: Ubåtsjakthelikoptrar

Helikopter 14F (sjöoperativ version). Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Under lucka 16 i julkalendern 2014 fann man ubåtsjakthelikoptrar – eller snarare avsaknaden av dem. Eftersom den stora ubåtsjakten hösten 2014 var i färskt minne i december och hade tydliggjort några av de största förmågeglappen hos dåtidens försvar, så blev det många luckor om ubåtsjaktförmåga. Få saker är så förknippade med 80- och 90-talens ubåtsjakter som helikopter 4 fällandes sjunkbomber. När denna helikoptertyp avvecklades 2008 försvann också den flygande ubåtsjaktförmågan. Det enda ubåtsjaktflygplanet SH 89 hade avvecklats redan 2005. Istället skulle helikopter 14 i sjöoperativ variant bära förmågan vidare. I den sjöoperativa varianten skulle integreras en doppsonar, ubåtsjakttorpeder samt ett ledningssystem. Även helikopter 15 anskaffades i en sjöoperativ variant, där förmågan består i möjlighet att fälla sonarbojar.

Vid den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 var en av de största bristerna just att det inte fanns några ubåtsjakthelikoptrar att tillgå. Förmågeglappet var dock identfierat vid tidigare tillfällen, t.ex. ubåtsjakten på Västkusten 2011. Som beskrivet i ett av de tidigare inläggen om ubåtsjakt är den svenska skärgårdsmiljön, liksom Östersjöns vattenförhållanden mycket gynnsamma för en ubåt som vill hålla sig dold. Ofta kan en ubåt följa ett spanande fartyg på avsevärt mycket längre håll än fartygets sensorer kan upptäcka ubåten. Bottentopografin i skärgården ger mask och komplicerar signalbilden. En aktiv sonar kan undvikas genom att gå i noll-doppler (tvärskurs mot sonarens bäring). Det är av bland annat av dessa anledningar som ubåtsjakthelikoptrar är så viktiga. Dessa kan överraska en ubåt på ett sätt som fartyg inte kan. Uppträder man i förband med rote eller fler helikoptrar så kan man låsa en ubåt likt schack. Vidare kan man snabbt positionera sig för vapeninsats. För riktigt hög effektivitet krävs det dock att helikoptrarna är utrustade med ledningssystem med datalänkar där alla enheter som ingår i ubåtsjakten kan dela sina sensordata.

Allt detta var sådant som dimensionerade anskaffningen av helikopter 14 i sjöoperativ variant. Vid avvecklingen av helikopter 4 var dock problemet att helikopter 14 var långt ifrån levererad, och än längre ifrån att ha någon ubåtsjaktförmåga. Därmed inleddes också en problematik med att besättningar som hade erfarenhet av ubåtsjakt snabbt började gå ur tiden. När ubåtsjakten hösten 2014 ägde rum fanns fortfarande ingen helikopter 14 med ubåtsjaktförmåga att tillgå. Det var inte ens nära. Den enda helikopter som syntes var mig veterligen markoperativa helikopter 15. Något år senare kom dock de första av fem helikopter 14F med doppsonar i tjänst. Den fulla ubåtsjaktförmågan hos helikopter 14F låter dock vänta på sig. Försvarsberedningen tar upp behovet av förmågan i rapporten Värnkraft. I Försvarsmaktens underlag för försvarsbeslutet anger dock myndigheten att taktisk datalänk och ubåtsjakttorped kan införas först i perioden 2026-2030. Bedömt är detta ett resultat av den ekonomiska skillnaden i Försvarsberedningens och Försvarsmaktens beräkningar, där Ekonomistyrningsverket kommit fram till att ca 60 mdr kr saknas för att finansiera förslagen i Försvarsberedningens rapport.

Sammanfattningsvis är det alltså inte mycket bättre ställt med ubåtsjakthelikoptrarna fem år efter den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Helikopter 14F har levererats med doppsonar, men är långt ifrån fullt operativ. Levereras förmågan fullt under perioden 2026-2030 som Försvarsmakten föreslår i sitt underlag, så är detta ungefär 20 år efter att Försvarsmakten sist hade ett ubåtsjakthelikoptersystem med full förmåga. Det är minst sagt skrämmande.



Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade