Gästinlägg: Svallskador

Det är lätt att dra paralleller mellan ett civilt bolag och Försvarsmakten. Bolagsstyrelse, VD med stab, anställda, aktieägare och kunder har sin motsvarighet i Försvarsmakten, med den politiska nivån som bolagsstyrelse och i slutänden skattebetalarna som aktieägare och kunder.

En civil bolagsstyrelse har i grunden två uppgifter: En är att fatta beslut om bolagets framtida inriktning och strategier för att nå uppsatta mål. Den andra är att kontrollera den löpande förvaltningen (som ligger under VD:s ansvar) samt att tillsätta och entlediga VD. När politiker kontrollerar hur förvaltningen av Försvarsmakten sker, kan det väl knappast undgå dem att det finns en ökande klyfta mellan å ena sidan Försvarsmaktens ledning och å den andra sidan fackföreningarna och de försvarsanställda.

Försvarspolitiker är en brokig skara, med varierande engagemang och kunskaper, från Försvarsministern till de politiker som samlats i Försvarsutskottet. Det är ett ansvar för dessa försvarspolitiker att – inom ramen för kontrollen av den löpande förvaltningen - kräva att FML försöker att återskapa personalens förtroende och återupprättar normaliserade relationer till fackföreningarna eller ställer sina platser till förfogande.

De många inläggen om avskedandet av Chefsingenjören på försvarsbloggarna och de hundratals kommentarerna talar sitt tydliga språk. Den bitterhet, sorg och skam som kommer till uttryck där från försvarsmaktsanställda, måste hanteras och den verkställande ledning för Försvarsmakten - som politikerna tillsatt - verkar inte kunna hantera situationen på ett moget sätt. Det är här det politiska ansvaret kommer in och det som nu borde ske är att politikerna kräver att myndigheten inkommer med en förklaring till den - även i andra sammanhang väldokumenterade - förtroendeklyftan och en plan och ett åtgärdspaket för hur problemet skall åtgärdas.

I ett civilt företag hade delar av ledningen varit borta för länge sedan. Av rent ekonomiska skäl. Vilket företag har råd att göra av med enskild anställd med kompetens och erfarenhet som kostat kring 100 miljoner att förvärva?

Kör man för fort och vårdslöst i trånga farvatten riskerar man svallskador, vilket kostat Försvarsmakten stora summor i ersättningar genom åren. Svallet efter övergreppet på chefsingenjören blir nog mångdubbelt dyrare än svallskadorna i våra skärgårdsområden. Ett okontrollerbart kompetenstapp kan komma när övriga ”råttor” börjar lämna den sjunkande skutan och tar kompetensen med sig. Vi talar om investerade miljardbelopp som skattebetalarna finansierat i kompetensuppbyggnadskostnader och som nu riskerar att gå till spillo.

Ställ krav på FML! Vi kan inte satsa närmare 40 miljarder om året och låta pengarna gå till sådana här "prestigeprojekt". Chefsingenjören var under missionsutbildning och på väg till Afghanistan, så hela affären är helt opåtalt och fullständigt onödig.

Vad säger man till de ungdomar som Försvarsmaktens framtid är så beroende av? Välkomna in i kylan?


Sumatra



Övriga inlägg om Chefsingenjörens öde:
Den goda arbetsgivaren säger upp via SMS (29/11)
SMS:et ok enligt Försvarsmakten (30/11)

SMS:et ok enligt Försvarsmakten (uppdaterat 30/11 22.30)

Den ytterst tragiska historien om hur Chefsingenjören på utbildning i Holland via SMS mottog sin kallelse till uppsägningsdelgivning kommenteras nu av Försvarsmaktens personalchef på sidan Försvarsmakten kommenterar.
"På ett antal olika bloggar diskuteras just nu om Försvarsmakten har börjat säga upp personal via SMS. Det är naturligtvis inte sant. Vi följer självklart de lagar och regler som gäller för att både anställa och säga upp personal. "

Formellt innebar SMS:et en kallelse till ett uppsägningsmöte för att Chefsingenjören där skulle delges det formella beslutet. Antalet människor som inte skulle tolka SMS:et som en uppsägning är nog lätt räknade. För arbetstagaren är det ingen större skillnad om denne blir kallad till ett uppsägningsmöte via SMS eller om SMS:et är själva uppsägningsbeskedet. Resultatet och känslan är exakt densamma.

Sms:et i Chefsingenjörens telefon

Stödet för Chefsingenjören har varit massivt och hans öde har berört många. WW slog igår besöksrekord för en enskild dag med över 6000 besökare och Chefsingenjören lär ha haft ännu fler. I skrivande stund har hans inlägg om uppsägningen fått 154 kommentarer, varav inte en enda negativt inställd till hans sak.

Härnäst blir det intressant att se hur man ska motivera en uppsägning av Chefsingenjören från Utlandsstyrkan. Det är svårt att se hur man skulle kunna hävda arbetsbrist i detta fall, vilket meddelats är avsikten från arbetsgivarhåll. I så fall behövs tydligen inte CIMIC-kompetens i Afghanistan och det förefaller absurt.

Man bävar för vad agerande som denna historia, sommaren och höstens omreglering av anställningsavtal, soldater utan lön och anställningsbevis samt alla materielhistorier innebär för Försvarsmaktens anseende. Det är svårt att tro att dagens Försvarsmakten kommenterar bidrog till att stärka varumärket.

Det tidigare inlägget i frågan som även räknar upp bloggarna som ger Chefsingenjören stöd

Uppdatering 30/11 22.30: Nu uppmärksammar Expressen den tragiska historien. Andra media lär följa.

Uppdatering 1/12 06.45: Även SvD skriver nu om fallet

Uppdatering 1/12 18.30: Ytterligare en artikel i SvD.

Den goda arbetsgivaren säger upp via SMS (uppdaterat 30/11 22.30)

Som förvarnades igår skulle under veckans inledning publiceras ett tragiskt inlägg. Förhoppsningsvis kommer detta inlägg aldrig att tangeras som det mest absurda hittills på denna blogg. Anledningen att hålla inne med inlägget var att ge den berörda individen möjlighet att agera först och dessutom få svart på vitt att situationen inte förändrats. Tyvärr gjorde den inte det.


Försvarsmakten talar vitt och brett om vikten av att vara "den goda arbetsgivaren" och berömmer sig ständigt om att vara det. Att vara en god arbetsgivare är ett absolut måste för att Försvarsmakten ska kunna locka till sig och behålla inte bara personal, utan även kompetent personal, nu när personalförsörjningen endast kan och ska lösas genom frivillighet. Tyvärr finns det allt fler anställda som upplever motsatsen och omdömet om Försvarsmakten byggs huvudsakligen utifrån två byggstenar. Det ena är det omdöme som formas av hur myndigheten framställs i media genom insatser, kampanjer m m. Det andra är det mer inofficiella omdömet som förmedlas av dess anställda och tidigare anställda. Missbelåtna anställda är kort och gott en fullständig katastrof för myndighetens rykte som arbetsgivare och därmed ytterst även Sveriges försvarsförmåga.

Under det senaste året har man nåtts av allt märkligare episoder hur anställda har behandlats av sin arbetsgivare, där det som angivits i Försvarsmaktens Handbok för Personaltjänst (H Pers, numera på väg att ersättas) hur man ska agera som arbetsgivare inte längre följs överhuvudtaget. Syftet verkar enbart vara att minska antalet anställda, oavsett rykte och påverkan i organisationen. Sociala skäl som man uppgivit sig vilja ta hänsyn till betyder noll och intet i verkligheten. I media uppger man sig vara i förhandlingar, medan fackförbunden inte sett röken av några förhandlingar. Nyanställda som aldrig får sina anställningsbevis och därmed inte kan gå med i a-kassan eller skaffa lägenheter. Andra som blir utan löner. I mångt och mycket låter det som blufföretag mer än en statlig myndighet.


Denna händelse tar ändå priset. Att Försvarsmakten tidigare ställt sina anställda inför för framtiden avgörande vägval mitt i semestrar och utan möjlighet till rådfrågning, framstår snarast som sunt ledarskap i jämförelse. Bloggkollegan Chefsingenjören har sedan en tid varit på väg till Afghanistan med rotation i december. Principfast som han är svarade han nej på att teckna ett nytt anställningsavtal in blanco. Förra veckan under pågående NATO-kurs i Holland mottog han per SMS besked om att inställa sig i Stockholm idag måndag för att delges uppsägningsbesked.

Ett minst sagt intressant agerande från den goda arbetsgivaren. Som Chefsingenjören själv skriver:

"Uppsagd via SMS! Inte ens mina tidigare flickvänner har använt samma metoder."

Hela historien är för lång för att redogöras för här, utan läses bäst med Chefsingenjörens egna ord på hans blogg.

En av de mest intressanta aspekterna är att Chefsingenjören också ska sägas upp från Utlandsstyrkan och dessutom p g a arbetsbrist (!). Logik är tydligen att han inte frivilligt kan åka utomlands när han inte säger ja till ett kontrakt att åka ofrivilligt utomlands. Försvarsmakten förlorar nu en man som skattebetalarna investerat närmare 100 mkr i genom åren. Den segrande av de arbetsgivare som på stående fot erbjudit honom nytt jobb lär hurra. För hans egen del finns ju också möjligheten att under något års tid förädla sina kompetenser med betalda studier.

Att myten om "Den goda arbetsgivaren" är sanning, tror nog bara de personer som också tror att alla de 95 % som valde att teckna om sitt anställningsavtal också stödde processen.

Antalet anställda i Försvarsmakten som knyter handen i fickan, men inte mer eftersom det som tur är den 25:e nästa månad också, lär inte minska.

"Helt absurt", räcker nog inte för att beskriva myndighetens agerande. Vad blir nästa steg? Att utnyttja den internationella arbetsskyldigheten och med sms beordra iväg en ersättare för Chefsingenjören till Afghanistan? Kanske kan man göra det via Facebook istället? Är det här det agerande som en god statlig arbetsgivare förväntas använda sig av? Vart tog det gamla hederliga sunda förnuftet och gammal god hyfs vägen? En juridisk prövning av Försvarsmaktens agerande kan bli minst sagt intressant. "Arbetsbrist" verkar kunna appliceras lite hur som helst numera.


Att lämna Chefsingenjören sitt stöd i kommenterarna på hans blogg är en sak, men än viktigare är att påpeka för berörda befattningshavare vad man anser om deras agerande. Det är ju högt i tak, så det ska inte vara något problem. Det kan också vara på sin plats att påpeka för sitt fack vad man som medlem förväntar sig av dem. Framförallt vore det intressant att få veta vad försvarsministern och försvarsutskottet anser om agerandet och den goda arbetsgivaren. Imorgon presenterar den av Regeringen beställda utredningen om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning sitt betänkande. Kanske rekommenderar den just uppsägning via SMS?


Härom dagen beskrev Johanne Hildebrandt hur en soldat sagt till henne att "Vi har världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare". Han är nog inte ensam i sin uppfattning.


Andra bloggar: Cornucopia, Väpnaren, Morgonsur, Skipper, Commander's Log, Yrke: Soldat, Staffan Danielsson, Cynisk, Försvar och Säkerhet, Peter Hammarberg, Borneo


Uppdatering 29/11 19.15: TV 4 hade just ett reportage i sina 19-nyheter om hur anställda upplever höstens omreglering av anställningsavtalen.

Uppdatering 30/11 22.30: Expressen uppmärksammar nu den tragiska historien. Andra media lär följa i Expressens spår.

Inför veckan

I början av veckan kommer förmodligen ett inlägg publiceras som nog gör anspråk på att handla om något av det mest absurda som någonsin avhandlats på denna blogg. Vi får se.

Lägg ner JAS-projektet?

"Lägg ner JAS-projektet" är ett mantra som då och då återkommer. Det finns en vittbredd missuppfattning om att det fortfarande är ett projekt, vilket det inte är. Det är ett faktum. "Lägg ner JAS", vore mer korrekt och det kan likställas med att lägga ner vår luftförsvarsförmåga helt.

Expressens Anna Dahlberg vill idag i sin ledare lägga ner JAS-projektet. Hon upprörs över de stora summor som genom årens lopp betalats för anskaffningen av JAS 39 Gripen. Bakgrunden till valet av Gripen framför utländska alternativ nämns, men Dahlberg verkar inte förstå vidden. Världen såg fullständigt annorlunda ut 1980. Det fanns inga tecken på att muren någonsin skulle rämna. Att Sverige officiellt skulle närma sig NATO som nu efter murens fall har skett hade varit fullständigt otänkbart. Med tanke på den mängd stridsflygplan man visionerade om, var Gripen ett fullständigt korrekt beslut. Varken F-16 eller F-18 hade fungerat i det svenska luftförsvaret utan omfattande ombyggnationer. Gripen är byggd runt ett fast koncept som det inte fanns några som helst anledningar att ifrågasätta 1980. Hotet kommer österifrån, flygplanen ska snabbt kunna starta, åka ut över Östersjön och bekämpa fientligt flyg eller fartyg och därefter efter en kort flygtid, återigen kunna landa på en av hundra tillgängliga krigsbaser. Beslutet att i slutet av 90-talet anskaffa en ny stridsväst i dess dåvarande utformning var helt korrekt då, men framstår i skenet av de senaste årens insatser i Afghanistan med de där rådande behoven som vansinnigt. (Materielcykeln bör dock vara avsevärt snabbare för en stridsväst jämfört med ett stridsflygplan kan tyckas)

Beslutsitutionen är likadan idag. Vi vet hur situationen ser ut idag, hur vi tror den ser ut de närmaste fem åren och vilken teknik som finns tillgänglig på drygt tio års sikt. Vi måste idag ta höjd för 2030-talet, samtidigt som vi opererar ett flygplan ursprungligen byggt för en helt annan världssituation än den rådande. Livscykelslutet för Gripen i dagens version ligger hårt strax bortom 2020. Efter 2020 är flygplanet förlegat om inte kraftiga uppgraderingar görs.


Precis som Dahlberg påpekar har Försvarsmakten idag stora brister i vapen, ledningsförmåga och mycket annat. Det rena och skära industristödet och märkliga kontakterna mellan inköpare och försäljare och inte minst politisk detaljstyrning har där varit katastrofala. Miljarder utslängda på ett ledningssystem som aldrig funnits annat än i teorin, helikoptrar som aldrig kommer o s v. De operativa behoven måste stå i första rummet. Här behövs en oberoende granskande funktion. Politiskt, militärt och industriellt obunden. Men hur skapas en sådan?

Dahlberg förfasar sig i sin artikel över kostnaden på 30-50 mdr kr till 2040 för uppgraderingarna och tror sig kunna använda nuvarande flygplan till 2030 och då köpa ett nytt utländskt stridsflygplan.

Det är en intressant tanke, men lämnar en rad parametrar utanför.

Vad är hotanalysen? Vilka hot ska vårt luftförsvar klara av till 2030? Krig är en materielsport, där numerär har mycket svårt att uppväga kvalitet och taktik. Jämfört med de flygsystem som kommer att användas 2025 kommer dagens Gripen att vara stenålders. Den kommer att ha sensorer som inte ens når hälften så långt som eventuella motståndare i närområdet, ha en vapenlast som når bråkdelen så långt som motståndarens och inte ha fartresurserna att ta sig därifrån. Jämförelsen blir snarast mellan det polska flygvapnets biplan mot ny tyska Messerschmitt 1939 eller musköter mot moderna kulgevär. För att möta kraven på 2020-talet och bortom krävs en ny motor, nya sensorer, nya vapen och ny avionik. Hur mycket vi än önskar det, hur smidigt det än vore, avstannar inte utvecklingen eller går bakåt.

Vilket nytt stridsflygplan ska köpas 2030 och framförallt, vad kostar det? 30-50 mdr kr för att omsätta hela det svenska Flygvapnet till ett nytt stridsflygplan, skulle om man väljer samma flygplan som Norge, amerikanska Joint Strike Fighter, numera känd som F-35 Lightning II, ge ca 40 fpl om man endast köper flygplanet som sådant. Eftersom den svenska basorganisationen, underhållet och ledningsorganisationen inte alls är uppbyggd efter amerikanska normer, krävs fullständig modifiering av dessa. Realistiskt kommer detta att utgöra närmare halva kostnaden. Kvar blir då drygt 20-25 flygplan för att lösa Sveriges luftförsvarsbehov, vilket numera även innefattar solidaritetsförklaringen gentemot våra grannländer, där Flygvapnet och Marinen är utpekade som primära aktörer. Ett land som ensamt motsvarar vad man under Kalla Kriget refererade till som halva den europeiska fronten. Räkna gärna samman vad den övriga halvan anser sig ha för behov av flygplan för att lösa samma uppgift. Alternativet till F-35 är ryskt och kräver knappast mindre i omställningskostnader.

Har vi råd att överhuvudtaget flyga ett nytt flygplan? Eurofighterländerna gör just nu sitt yttersta för att bli av med sina "övertaliga" flygplan som man inte har råd att använda. Samtidigt är det också de flygplan man mest av allt vill ha som man måste bli av med, nämligen de med flerrollsförmåga. Orsaken är att utläsa som "finanskrisen" och enorma driftskostnader. Där en flygtimme Gripen kostar Försvarsmakten drygt 35 000 kr, talar brittiska riksrevisionen om 75 000 pund per timme för Eurofighter, medan tillverkaren lugnar med att siffran är kraftigt överdriven, flygplanet kostar bara runt 300 000 kr per flygtimme (Fighter Conference 2010, London). Det är naturligtvis okänt hur brittiska riksrevisionen räknat, men flygplantillverkare brukar vara mycket måna om att hålla nere sina siffror för att framstå i god dager. JSF offereras t ex utan motor, för att hålla nere priset vid första anblicken.

Situationen är inte mycket annorlunda för Frankrike, men man här där fördelen av att ha fullständig kontroll över sitt flygplansbyggande, medan Eurofighter skickas runt i delar i Europa för att alla länder till hög kostnad ska få skruva i några skruvar.

Flygplanköp är storpolitik, men det verkar inte vår regering vilja inse. En framgångsrik försäljning vinns tyvärr långtifrån bara i prestandajämförelser, utan snarast inom politiken och tyvärr ofta bakom kulisserna. Det brasilianska flygvapnet har slagits hårt för att få köpa Gripen istället för Rafale. Anledningen är att man tror sig inte ha råd att flyga Rafale i några större mängder, p g a höga driftskostnader. Samma sak har hänt det österrikiska flygvapnet. Timmar innan beslutet att landet skulle köpa Gripen skulle offentliggöras gjordes en intressant helomvändning och beslutet blev istället att köpa 16 av de äldsta tyska Eurofighter, som Tyskland starkt önskade bli av med. Nu har man knappt råd att flyga flygplanen och undersökningar pågår vad som egentligen hände. En viss greve lär ha varit inblandad.

Just användarkostnaderna är Gripens största styrka då den offereras till exportkunder. Ytterst få länder kommer att ha råd att köp och operera alternativen, JSF, Eurofighter och Rafale. Men eftersom inköp av krigsmateriel precis som Dahlberg också påpekar, ofta avgörs av politiska skäl snarare än kostnad och prestanda, bör Regeringen ta ett betydligt större ansvar än den hittills gjort i försäljningsansträngningarna.

Står och faller Gripen med Brasilien och Indien? Nej, men ur svensk synvinkel vore det högst tacksamt att ha någon partner att dela kostnaderna för utveckling med. Det som måste vara utgångspunkten, svenska behov, är desamma ändå. Vi kommer inte undan det faktum att krig är en materielsport och att vårt land har den yta och det geografiska läge det faktiskt har. Det stora svenska problemet är att vi inte anser oss ha råd att betala den kostym vårt kroppsmått faktiskt kräver. Det är därför kostymen snarast ser ut som en schweizerost.

Sydafrikanska problem

Huvudsaker och bisaker blandas gärna i debattsinlagor. Genom att angripa en punkt försöker man samtidigt nå framgång på en annan. I det här fallet är det en rad debattörer som vill att Sydafrikaaffären utreds och som samtidigt vill stjälpa möjligheterna att om tio år modernisera våra nuvarande JAS 39C/D till E/F. Det handlar inte om att utveckla ett nytt stridsflygplan, utan modernisering av befintliga. I moderniseringen ingår bl a byte av motor, men också mer bränsle och fler balkplatser och ny avionik. Sker ingen modernisering kommer flygplanen då att vara helt föråldrade och behöva ersättas med ett annat nytt stridsflygplan. Det kommer definitivt inte att bli billigare för Sverige.

Den sydafrikanska ekonomin är hårt trängd, fastän landet i grunden är rikt på naturtillgångar. Sett till landets försvarsbudget har tilldelningen av flygtid för de två stridsflygdivisionerna skurits ner mycket kraftigt. Samtidigt har den sydafrikanska regeringens utnyttjande av de stora regeringsflygplanen skjutit i höjden med flera hundra procent. Det är mycket bekvämt att ta sig runt i landet i stil. I jämförelse med Sydafrika skulle Bosse Ringholms tur till fotbolls-EM med det svenska regeringsflygplanet vara en bagatell. Förra året flög sydafrikanska flygvapnet, SAAF, totalt 325 timmar stridsflygplan (motsvarande ca 3 svenska piloters årstilldelning) medan VIP-flyget flög nästan 2000 h, från att för några år sedan ha varit den omvända fördelningen.

En sydafrikansk utredning tidigare i år varnade att som den ekonomiska situationen är nu är man tvungen att ställa antingen Hawk eller Gripen (16 levererade hittills) i malpåse inom något år. Detta dementerades sedan av försvarsminister Lindiwe Sisulu, som sade att man kommer att lösa problemen på annat sätt. Gripen är också billigare i drift för SAAF än det mindre kapabla skolflygplanet Hawk. De senaste åren har det varit en massiv personalflykt från sydafrikanska försvaret. I syfte att få in en större andel svart personal har man kraftigt minskat befordringsmöjligheterna för vita, varvid en mycket stor andel emigrerat till andra länder inom samväldet, såsom t ex Australien och Nya Zeeland och tagit anställning i deras försvarsmakter. Detta har fått till följd att landet för nuvarande endast har 9 piloter influgna på Gripen och en liknande siffra för Hawk. Sedan maktskiftet 1994 har 20 % av alla vita sydafrikaner emigrerat, vilket innebär en del problem för landet i form av brain-drain, men även sydafrikaner av andra etniciteter och högre utbildning väljer att emigrera.

Till skillnad från övriga exportaffärer med Gripen är Sydafrika det enda landet som köpt Gripen direkt från Saab och då även med hjälp av Bae. Övriga affärer har varit/är government-to-government, det vill säga att köparlandet köpt/köper flygplanen av svenska staten.

För all del granska gärna Bae och köpet av såväl Gripen som Hawk, men man ska nog även granska de samtida köpen av fregatter, ubåtar och helikoptrar. På sedvanligt svenskt manér verkar artikelförfattarna mena att det endast är svenskt uppträdande som ställer till det i andra länder. Tyvärr är det nog en hel del annat inom den sydafrikanska administrationen som också behöver granskas.


Uppdatering 26/11 17.35: Replik på Saabs replik

Thailändsk följdorder

Idag meddelades att Thailand lägger följdorder på ytterligare 6 st JAS 39 Gripen och 1 AEW 340 (Saab 340 med Erieye spaningsradar på ryggen). Nyheten fick Saabs aktie att momentant stiga 5 % på en annars ganska sur börs.

För svensk del är det mycket välkommet att Thailand fullföljer del 2 av sitt köp av stridsflygplan. Thailand är en intressant och smickrande kund på så sätt att Thailand konstigt nog inte jobbar efter någon speciell hotbild. Istället har man som målsättning att vara bäst i ASEAN och valet föll då smickrande nog på Gripen som kommer att komplettera det thailändska flygvapnets äldre F-16. Redan det förra delköpet innebar också en ny partner för Sverige att dela taktiska och tekniska erfarenheter med. Förhoppningvis ökar thailandsaffären också möjligheterna på andra marknader och länder som Brasilien, Indien, Malaysia, Kroatien m fl.

De Gripen, samt radarspaningsflygplan, som säljs till Thailand är också intressanta på så sätt att de är utrustade såsom de svenska en gång var. Thailand får nu ett av världens absolut främsta luftförsvarssystem då man till Gripen och AEW köper en version av den svenska datalänk som Flygvapnet tidigare var utrustad med innan det stora säkerhetpolitiska vakuumet intog svensk säkerhets- och försvarspolitik och som gjort att Sverige inte längre har någon krypterad flygstridsledning. Om detta har som bekant SvD skrivit spaltmeter. Vi svenskar kan också tacka thailändarna för att vi fortfarande har sjömålsroboten Rb 15 till våra stridsflygplan. Också den var ute i kylan under vakuumet, men fick nytt liv då Thailand visade starkt intresse och sedermera också köpte denna sjömålsrobot, av många ansedd som en av världens främsta.

Flygvapnet får vänta på krypterad datastridsledning ytterligare ett tag tills MUST, Regeringen m fl är överens om vilka krypton som användas. Sverige kan nämligen inte tillverka egna krypton utan måste använda krypton från NATO eller USA och som icke NATO-medlem är ju sådant lite lurigt.


SvD, DN, DI, NyT, SR, Saab, FMV, Fö, Försvarsministern

Midvintermörker

På Cornucopias blogg kan man läsa utdrag ur hans kommande roman "Midvintermörker" som är en thriller som utspelar sig i Sverige år 2012 utefter de säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningar som grundlagts de senaste åren. Det blir förmodligen en del instämmande nickar här och där för dem som sedan läser boken. Tyävvr hinner han nog inte få ut boken innan jul, annars hade det säkert blivit årets julklapp i MÖP-kretsar.

Tills vidare får man låta sig nöja med utdragen som nu publiceras.

Personalförsörjningsdebatten fortsätter III (Uppdaterat 23/11 09.10)

Ikväll publicerades ett inlägg av undertecknad på Newsmill i den pågående debatten om Försvarsmaktens personalförsörjning. Det är svårt att se att det skulle gå att backa ur den nya personalförsörjningsformen trots alla oklarheter avseende lagrum, stöd och finansiering. Det finns bara en väg och det är framåt. Då måste också såväl staten som Försvarsmakten och kommunerna satsa därefter.

I samma ämne rekommenderas också Claes Arvidssons ledare i dagens SvD. Den innehåller en del tänkvärda ord, särskilt om beslutsgången när värnplikten skulle avskaffas och yrkesförsvaret inrättas.

Även försvarsministern skriver idag en del kloka ord på sin blogg om att ett närområdesperspektiv krävs för Sveriges försvar. Det är något som av oss försökt hävda i åtskilliga år.

Uppdatering 23/11 09.10: Även forskarna på FOI, Peter Nordlund och Ulf Jonsson, som härom dagen presenterade en rapport om den nya personalförsörjningen där de varnar för betydligt ökade kostnader, har nu en debattartikel på Newsmill.

15 år efter Dayton

Carl Bildt reflekterar idag på sin blogg vad som har hänt under de 15 år som har förlöpt sedan Daytonavtalet undertecknades. Det är intressant läsning.

Samtidigt är det alltid lika intressant att dra paralleller till nu pågående insatser i Afghanistan och Somalia. Utan en kraftfull intervention av USA på Balkan hade situationen inte sett så lovande ut som den gör idag. Att 1994 säga till någon att om 15 år är Kroatien och Serbien på väg in i EU hade betecknats som galenskap. Samhällsbyggande tar tid och omfattande resurser. Att tro att Afghanistan är över på en kvart är lika naivt som alltid.