Lägg ner JAS-projektet?

"Lägg ner JAS-projektet" är ett mantra som då och då återkommer. Det finns en vittbredd missuppfattning om att det fortfarande är ett projekt, vilket det inte är. Det är ett faktum. "Lägg ner JAS", vore mer korrekt och det kan likställas med att lägga ner vår luftförsvarsförmåga helt.

Expressens Anna Dahlberg vill idag i sin ledare lägga ner JAS-projektet. Hon upprörs över de stora summor som genom årens lopp betalats för anskaffningen av JAS 39 Gripen. Bakgrunden till valet av Gripen framför utländska alternativ nämns, men Dahlberg verkar inte förstå vidden. Världen såg fullständigt annorlunda ut 1980. Det fanns inga tecken på att muren någonsin skulle rämna. Att Sverige officiellt skulle närma sig NATO som nu efter murens fall har skett hade varit fullständigt otänkbart. Med tanke på den mängd stridsflygplan man visionerade om, var Gripen ett fullständigt korrekt beslut. Varken F-16 eller F-18 hade fungerat i det svenska luftförsvaret utan omfattande ombyggnationer. Gripen är byggd runt ett fast koncept som det inte fanns några som helst anledningar att ifrågasätta 1980. Hotet kommer österifrån, flygplanen ska snabbt kunna starta, åka ut över Östersjön och bekämpa fientligt flyg eller fartyg och därefter efter en kort flygtid, återigen kunna landa på en av hundra tillgängliga krigsbaser. Beslutet att i slutet av 90-talet anskaffa en ny stridsväst i dess dåvarande utformning var helt korrekt då, men framstår i skenet av de senaste årens insatser i Afghanistan med de där rådande behoven som vansinnigt. (Materielcykeln bör dock vara avsevärt snabbare för en stridsväst jämfört med ett stridsflygplan kan tyckas)

Beslutsitutionen är likadan idag. Vi vet hur situationen ser ut idag, hur vi tror den ser ut de närmaste fem åren och vilken teknik som finns tillgänglig på drygt tio års sikt. Vi måste idag ta höjd för 2030-talet, samtidigt som vi opererar ett flygplan ursprungligen byggt för en helt annan världssituation än den rådande. Livscykelslutet för Gripen i dagens version ligger hårt strax bortom 2020. Efter 2020 är flygplanet förlegat om inte kraftiga uppgraderingar görs.


Precis som Dahlberg påpekar har Försvarsmakten idag stora brister i vapen, ledningsförmåga och mycket annat. Det rena och skära industristödet och märkliga kontakterna mellan inköpare och försäljare och inte minst politisk detaljstyrning har där varit katastrofala. Miljarder utslängda på ett ledningssystem som aldrig funnits annat än i teorin, helikoptrar som aldrig kommer o s v. De operativa behoven måste stå i första rummet. Här behövs en oberoende granskande funktion. Politiskt, militärt och industriellt obunden. Men hur skapas en sådan?

Dahlberg förfasar sig i sin artikel över kostnaden på 30-50 mdr kr till 2040 för uppgraderingarna och tror sig kunna använda nuvarande flygplan till 2030 och då köpa ett nytt utländskt stridsflygplan.

Det är en intressant tanke, men lämnar en rad parametrar utanför.

Vad är hotanalysen? Vilka hot ska vårt luftförsvar klara av till 2030? Krig är en materielsport, där numerär har mycket svårt att uppväga kvalitet och taktik. Jämfört med de flygsystem som kommer att användas 2025 kommer dagens Gripen att vara stenålders. Den kommer att ha sensorer som inte ens når hälften så långt som eventuella motståndare i närområdet, ha en vapenlast som når bråkdelen så långt som motståndarens och inte ha fartresurserna att ta sig därifrån. Jämförelsen blir snarast mellan det polska flygvapnets biplan mot ny tyska Messerschmitt 1939 eller musköter mot moderna kulgevär. För att möta kraven på 2020-talet och bortom krävs en ny motor, nya sensorer, nya vapen och ny avionik. Hur mycket vi än önskar det, hur smidigt det än vore, avstannar inte utvecklingen eller går bakåt.

Vilket nytt stridsflygplan ska köpas 2030 och framförallt, vad kostar det? 30-50 mdr kr för att omsätta hela det svenska Flygvapnet till ett nytt stridsflygplan, skulle om man väljer samma flygplan som Norge, amerikanska Joint Strike Fighter, numera känd som F-35 Lightning II, ge ca 40 fpl om man endast köper flygplanet som sådant. Eftersom den svenska basorganisationen, underhållet och ledningsorganisationen inte alls är uppbyggd efter amerikanska normer, krävs fullständig modifiering av dessa. Realistiskt kommer detta att utgöra närmare halva kostnaden. Kvar blir då drygt 20-25 flygplan för att lösa Sveriges luftförsvarsbehov, vilket numera även innefattar solidaritetsförklaringen gentemot våra grannländer, där Flygvapnet och Marinen är utpekade som primära aktörer. Ett land som ensamt motsvarar vad man under Kalla Kriget refererade till som halva den europeiska fronten. Räkna gärna samman vad den övriga halvan anser sig ha för behov av flygplan för att lösa samma uppgift. Alternativet till F-35 är ryskt och kräver knappast mindre i omställningskostnader.

Har vi råd att överhuvudtaget flyga ett nytt flygplan? Eurofighterländerna gör just nu sitt yttersta för att bli av med sina "övertaliga" flygplan som man inte har råd att använda. Samtidigt är det också de flygplan man mest av allt vill ha som man måste bli av med, nämligen de med flerrollsförmåga. Orsaken är att utläsa som "finanskrisen" och enorma driftskostnader. Där en flygtimme Gripen kostar Försvarsmakten drygt 35 000 kr, talar brittiska riksrevisionen om 75 000 pund per timme för Eurofighter, medan tillverkaren lugnar med att siffran är kraftigt överdriven, flygplanet kostar bara runt 300 000 kr per flygtimme (Fighter Conference 2010, London). Det är naturligtvis okänt hur brittiska riksrevisionen räknat, men flygplantillverkare brukar vara mycket måna om att hålla nere sina siffror för att framstå i god dager. JSF offereras t ex utan motor, för att hålla nere priset vid första anblicken.

Situationen är inte mycket annorlunda för Frankrike, men man här där fördelen av att ha fullständig kontroll över sitt flygplansbyggande, medan Eurofighter skickas runt i delar i Europa för att alla länder till hög kostnad ska få skruva i några skruvar.

Flygplanköp är storpolitik, men det verkar inte vår regering vilja inse. En framgångsrik försäljning vinns tyvärr långtifrån bara i prestandajämförelser, utan snarast inom politiken och tyvärr ofta bakom kulisserna. Det brasilianska flygvapnet har slagits hårt för att få köpa Gripen istället för Rafale. Anledningen är att man tror sig inte ha råd att flyga Rafale i några större mängder, p g a höga driftskostnader. Samma sak har hänt det österrikiska flygvapnet. Timmar innan beslutet att landet skulle köpa Gripen skulle offentliggöras gjordes en intressant helomvändning och beslutet blev istället att köpa 16 av de äldsta tyska Eurofighter, som Tyskland starkt önskade bli av med. Nu har man knappt råd att flyga flygplanen och undersökningar pågår vad som egentligen hände. En viss greve lär ha varit inblandad.

Just användarkostnaderna är Gripens största styrka då den offereras till exportkunder. Ytterst få länder kommer att ha råd att köp och operera alternativen, JSF, Eurofighter och Rafale. Men eftersom inköp av krigsmateriel precis som Dahlberg också påpekar, ofta avgörs av politiska skäl snarare än kostnad och prestanda, bör Regeringen ta ett betydligt större ansvar än den hittills gjort i försäljningsansträngningarna.

Står och faller Gripen med Brasilien och Indien? Nej, men ur svensk synvinkel vore det högst tacksamt att ha någon partner att dela kostnaderna för utveckling med. Det som måste vara utgångspunkten, svenska behov, är desamma ändå. Vi kommer inte undan det faktum att krig är en materielsport och att vårt land har den yta och det geografiska läge det faktiskt har. Det stora svenska problemet är att vi inte anser oss ha råd att betala den kostym vårt kroppsmått faktiskt kräver. Det är därför kostymen snarast ser ut som en schweizerost.