Uppföljning av statsflyget

Skipper har hunnit göra någonting åt årets regleringsbrev för Försvarsmakten, vilket fortfarande släpar här till följd av ett antal längre inlägg som snart följer. Det är glädjande att se är att han plockar upp tråden kring statsflyget som skrevs om här i somras, där Försvarsmakten endast erhåller en bråkdel av kostnadstäckningen som ersättning när Regeringen med flera vill nyttja statsflyget. Den av Regeringen fastställda timkostnaden för statsflyget har alltid redovisats i regleringsbrevet, men har från och med i år hamnat i statsflygförordningen.

Vad som inte nämns i Skippers inlägg eller i tidigare inlägg här på WW är att Försvarsmakten därtill endast erhåller ersättning när de beställande passagerarna befinner sig ombord. Det vill säga, bestämmer sig minister X med följe för att åka civilt till New York, men vill åka med statsflyget hem några dagar senare så utgår ingen ersättning till Försvarsmakten för kostnaden för att flyga över flygplanet till New York eller besättningens logi och vila där, utan endast för de timmar som minister Y tillbringar på flygplanet på vägen hem till Sverige.

Andra intressanta turer kring statsflyget är hur det gick till när det plötsligt skulle beställas ytterligare ett flygplan och hur detta prompt skulle vara en Gulfstream G.550. Det får dock bli i ett annat inlägg.

Upptakt

På Newsmill pågår just nu upptakten för fullt inför årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Först ut igår var KDU:s ordförande Aron Modig som anser att Alliansen sviker Försvaret och inte tar ansvar för framtiden.

Idag på eftermiddagen publicerades artiklar av generalmajor Karlis Neretnieks och ordföranden i Försvarsutskottet Peter Hultqvist. Neretnieks artikel talar om vikten av att hålla debatten öppen och att anställda i Försvarsmakten tar tjuren vid hornen och bidrar med sina kunskaper i försvarsfrågorna eftersom det inte finns någon som kan dessa frågor bättre. Han tar också upp aspekten med yttrandefriheten med exemplet med överstarnas debattartikel i DN från 2002, där Försvarsdepartementet ville lägga sig i dessa möjligheter till befordran. Neretnieks har ju annars egna tråkiga erfarenheter på området då han stoppades av Försvarsmaktens dåvarande generaldirektör Ulf Bengtsson från att hålla ett anförande om solidaritetsförklaringen på Arméinspektörens Fältövning 2011. Neretnieks har rätt. Vi försvarsmaktsanställda måste bli mer rakryggade i att berätta a) vad som utgör problem och b) hur de kan lösas. Inte bara beskriva allt i mycket svepande drag som gott med "vissa eventuella utmaningar".

Peter Hultqvist skriver bl a om att bryta Finansdepartementets makt över försvarspolitiken och försvarsfrågorna. Skygglapparna måste kastas, skönmålningen upphöra och realiteter styra försvarspolitiken. Det är lätt att instämma med Hultqvist i så gott som allt han skriver i artikel, MEN, för att Socialdemokraterna ska ha någon som helst trovärdighet i försvarsfrågor kräver det att partiet gör upp med sin egen smutsiga byk i försvarsfrågorna och erkänner ansvaret för de mycket grova misstag man gjorde under 90- och 00-talen som i högsta grad gjort att Sverige befinner sig i den oreda vi idag upplever. Först då kan trovärdigheten upprättas.

Vad varje svensk och finländare borde veta

I Hufvudstadsbladet påminns läsarna idag om hur den svenska hjälpen till Finland under Vinterkriget egentligen såg ut. I den svenska masochistiska formen av historieskrivning är normen att beskriva att Sverige (som helst slåss till sista finne, men ändå absolut inte ska gå med i någon form av försvarsallians) inte gjorde ett dugg för Finland utan med berått mod såg på när Sovjetunionen våldförde sig på grannlandet. Tyvärr existerar också den bilden i Finland.

Den svenska linjen var den av realpolitik och vad man kunde mäkta med efter det sena och smärtsamma uppvaknandet efter 1925 års fatala försvarsbeslut. Den som idag förespråkar en öppen svensk militär insats i Finland 1939 väljer att bortse ifrån, eller ännu troligare är omedveten om det faktum att Ryssland genom Molotov-Ribbentroppakten var lierat med Tyskland som redan tagit Polen. De svenska förutsättningarna för ett öppet militärt ingripande i Finland hade satt Sverige i en mycket riskabel situation gentemot Tyskland och hade därtill blottlagt landet än mer på de ytterst få och illa utrustade militära förband som fanns efter försvarsslakten 1925 och det alldeles för sena och klena återtagandebeslutet 1938. De militära möjligheterna att då ingripa till Finlands hjälp var inte större än med dagens innehållsfattiga solidaritetsförklaring, dvs icke existerande. Frivilligkåren och materielbiståndet blev det bästa man kunde uppnå.

Den som sedan förespråkar ett svenskt öppet stöd till Finland under fortsättningskriget glömmer lika gärna bort att det denna gång hade ställt Sverige på Tysklands sida i kriget och mot de allierade.

Läs gärna artikeln i Hufvudstadsbladet och för den som önskar mer fördjupning i populärform så finns det faktiskt en P3 Dokumentär om svenska frivilliga i Vinterkriget. Detta är sådant som varje svensk och finländare borde veta.

Läs! (uppdaterat 3/1 15:05)

Minimjölksdoktrinen – Ett urvattnat försvar med en veckas hållbarhet

Söndagens intervju i SvD visar ett alldeles osedvanligt klarspråk från överbefälhavaren. Det har varit oerhört sällsynt att personer i försvarsmaktsledningen varit lika tydliga de senaste två decennierna, då försvarsdebatten blivit allt mindre öppen. Detta klarspråk är därför ytterst välkommet då det högsta grad berikar försvarsdebatten. Man ska dock bära i åtanke att intervjuer liknande dessa oftast endast utgör toppen på isberget avseende information.

Tidpunkten för intervjun är ingen slump. Det återstår endast ca 2 veckor till årets största försvarspolitiska händelse – Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Icke desto mindre är det en på många sätt mycket intressant intervju. Precis som Gripen News påpekar så verifieras återigen den milvida skillnaden i beskrivningen av Försvarsmakten och dessa förmågor där nu både Försvarsmaktsledningen och försvarsbloggarna står på ena sidan medan de moderata försvarspolitikerna står på andra sidan. Tidigare har försvarsbloggarna kallats för ”negativa försvarsbloggare” av moderata försvarspolitiker. Kanske ska det omdömet nu även inkludera försvarsmaktsledningen. Frågan är vilka som känner det svenska försvarets förmågor bäst?


Värt att betona i intervjun är ÖB:s svar på frågan ”Kan vi försvara oss?”:
” Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”

"Minimjölksdoktrinen – en veckas hållbarhet och så smalt som det bara går (eller urvattnat om man så vill)". Det är ingångsvärdet för det försvar som Riksdagen beställt och som enligt planen kommer att stå färdigt 2019. Som tidigare påpekat har ordalydelsen ”Hela Sverige ska försvaras” utgått ur Svensk Författningssamling sedan 2009. Istället är det nu ett "begränsat militärt angrepp" även om det inte finns upptaget i SFS. Det finns nu även krafter som drar i att det ”begränsade militära angreppet” istället ska bli ett ”reducerat begränsat militärt angrepp”, då det innebär en högre måluppfyllnad för Insatsorganisation 2014.

Vad är då ett begränsat militärt angrepp eller angrepp med begränsat mål? Ett exempel är en motståndare som skulle vilja ta Gotland i syfte att säkra sina egna mål vid en kris eller konflikt i Baltikum. Detta angrepp skulle då ske med upp till 2000 man (2 bataljoner), enligt de uppgifter som redogjorts för på Armébloggen under förra året. Sker ett simultant angrepp mot Stockholm eller om det rör sig om mer än 2 bataljoner, blir läget snabbt "mycket jobbigt" för svensk del.

Det är också glädjande att se att ÖB och Försvarsmakten talar om att osäkerheten i närområdet har ökat, liksom den ryska militära aktiviteten och landets upprustning som är utan paralleller i modern tid. Här är det synd att ÖB inte är mer specifik kring vad som händer och hänt i vårt omedelbara närområde eftersom denna sekretess endast drabbar den svenska allmänheten.

En annan noterbar aspekt av intervjun är varifrån ÖB ser att eventuell hjälp vid ett angrepp mot Sverige, där ÖB är mycket tydligt med att det i så fall skulle vara NATO och inte EU, då EU inte är en militärallians. Det är värt att notera i den pågående diskussionen om solidaritetsförklaringen med mera.


Det ska bli mycket intressant att se vem Moderaterna sänder fram senare idag för att försvara sig mot ÖB:s intervju och med vilket budskap. Än mer intressant blir att se om man lyckas få någon ur Försvarsmaktens högre skikt med sig, vilket i så fall skulle kunna tyda på att vederbörande strävar efter att positionera sig för framtiden.


2013 kommer att bli ett mycket intressant år inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Bloggar: Johan Westerholm (s), Fredrik Antonsson (m)

Uppdatering 3/1 15.05: Sent omsider verkar nu flera tidningar ha tagit till sig innehållet i intervjun med ÖB i SvD. Aftonbladet, Västerviks Tidning, DN (länken fungerar endast idag)

Tomma tunnor skramlar mest (uppdaterat 14.15)

För Sveriges Radios Ekot berättar tidigare rektorn för Försvarshögskolan och ledamoten av Krigsvetenskapsakademin generalmajor Karlis Neretnieks att Sverige varken kan ge eller ta emot militär hjälp.

Tomma tunnor skramlar mest är ett gammalt talesätt och det stämmer bra in på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Sverige har under 00-talet aktivt avsagt sig alla förmågor till att på egen hand möta militära angrepp, utan det krävs idag mycket omfattande militärt stöd utifrån för att kunna hantera även begränsade militära angrepp.

För den oinvigde kan det låta som mycket enklare att ta emot militärt stöd än att bistå med det i en krigssituation. Så är dock ej fallet. Den logistikapparat som krävs för att effektivt ta emot hjälp är mycket omfattande och på en nivå som Sverige inte har besuttit på många år. När stödet sedan anländer gäller det att de flygplatser och framförallt hamnar där det ska komma in är skyddade och kan försvaras, vilket är i det närmaste omöjligt med det anorektiska luftvärn Sverige idag förfogar över.

Det största problemet är och förblir ledning. Hur ska Sverige kunna leda en liknande gemensam militär operation som att ta emot ett omfattande militärt stöd från EU och NATO? Att leda egna svenska stridskrafter är idag en stor utmaning då det dels inte övats i verkligheten på många år och då dessutom ledningsfunktionerna lider av personalbrist. Resultatet blir att i en situation där Sverige tvingas be om militärt stöd måste man även ge över ledningen av försvaret av Sverige till den organisation eller de länder som bistår med stödet. Är det en politiskt acceptabel lösning, med tanke på att vi inte ens kan ställa upp för Island med annat än obeväpnad övningsflygning?

Slutligen är också mottagande av militärt stöd en verksamhet som måste vara förplanerad och övad för att det ska ha en rimlig chans att kunna fungera när det behövs. Sverige har vid upprepade tillfällen deltagit i motsvarande norska övningar som de senaste åren gått under namnen Cold Response. Men för att planering, respektive övning ska kunna genomföras måste man veta vem eller vilka länder det är som ska bistå Sverige och det klarar inte den svenska politiska nivån av att peka ut eller förhandla fram, varvid det mesta omöjliggörs.


Det andra benet i den svenska solidaritetsförklaringen är att lämna militärt stöd till andra länder. Men att så ska kunna genomföras är svårt att. Varje nationell insats i Sverige blir idag expeditionär med det ringa antal förband som finns kvar och att försvara Gotland är i det närmaste ogörligt. Att förse Gotland med en lägsta trovärdig militär styrka till försvar skulle idag uppta närmare hälften av den svenska Armén. Vad som då skulle finnas att avdela för Baltikum eller något annat land är svårt att säga och framförallt hur förbanden skulle kunna ta sig dit, precis som Neretnieks påpekar.


 Det är inte för inte som Försvarsmakten tydligt skrev i sitt underlag för uppgradering av stridsflygsystemet att 60-80 flygplan krävs för att möta ett begränsat militärt angrepp i en vecka. Efter en vecka måste utländskt stöd ha ankommit, för då är de svenska flygstridskrafterna slutkörda. Märk väl, ett begränsat militärt angrepp. Hur stort det begränsade militära angreppet är står öppet för tolkning, men för Arméns del kunde man förra året utläsa på Armébloggen att det handlade om två bataljoner, det vill säga ca 2000 man. Av den anledningen är det inte så märkligt att det nu finns propåer om att försöka ändra den normerande hotnivån till ett reducerat begränsat militärt angrepp. Att det sista unset av trovärdighet i så fall försvinner säger sig självt.

Man kan slå sig för bröstet så mycket man vill avseende anskaffning av korträckviddigt luftvärn för vackert väder. En riktig försvarsförmåga bygger på planering, förberedelser och fullskaliga övningar i de konstellationer man avser att Sverige ska försvaras med och där har den politiska nivån fortfarande allt att bevisa. Det är som sagt de tomma tunnorna som skramlar mest.



Uppdatering 14.15: Försvarsministern har nu intervjuats av Ekot avseende uttalandet från Karlis Neretnieks i morse och det blev en rejäl hög med snömos.

"Enligt försvarsminister Karin Enström så är skrivningarna om militär hjälp framförallt en avsiktsförklaring och hon vill inte säga något om vad det konkret betyder att ge och ta emot militärt stöd vid en kris. Men de övningar som trots allt sker underlättar en kommande hjälp, menar hon."

Det går inte att komma så mycket längre med den typ av samövningar med NATO som Försvarsmakten har bedrivit i 15 års tid nu. Ska man nå någonstans med solidaritetsförklaringen är det nu försvarsplanering och framförallt större och realistiska samövningar på svensk mark som måste till. När ger Regeringen ett tillräckligt detaljerat underlag till Försvarsmakten utifrån vilken den kan planera försvar av Sverige i samarbete med andra respektive planering för stöd till grannländerna?

"– Eftersom vi inte tror att den här typen av händelser bara skulle drabba ett enda land så är det också naturligt att se att vi måste hjälpas åt. Sedan får man ta beslut i varje given situation, säger Karin Enström."

Just därför är det så meningslöst med en nordisk solidaritetsförklaring eller nordisk "pooling & sharing" av krigsmateriel. På samma sätt som med Vinterkriget 1939 så kommer varje militär kris, konflikt eller krig att ställa de ej drabbade länderna inför en så hotfull situation att alla resurser kommer att behövas för det egna försvaret. Det finns inga svenska resurser i IO 14 att skicka till Baltikum lika lite som det finns att skicka till Finland eller Nordnorge och liksom det idag inte går att delta i air policing över Island då det riskerar att eskalera situationen i södra Östersjön.

"– Vi vet ju vad vi menar och det är ju att just visa att vi är beredda att ta ansvar, vi är beredda att hjälpa till. Däremot anger vi ju inte några exakta situationer och hur vi skulle handla. Det måste ju vara upp till varje given situation."

Det är mycket bra att Regeringen vet vad den menar, för det är det nämligen ingen annan som vet och det innebär att det trots allt finns en rimlig chans att Regeringen kan förklara det. Det förutsätter förstås att man kan diskutera specifika situationer. Med tanke på att Regeringen inte säga vad som är en diktatur och vad som inte är det så ser det ändå inte så ljust ut för allmänheten, Försvarsmakten eller grannländerna att få reda på vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär.

Gästinlägg: De ständiga medarbetarundersökningarna

Ytterligare ett gästinlägg och denna gång från en annan myndighet, nämligen Försvarets Radioanstalt. Ämnet känns säkerligen igen från Försvarsmakten, där man ofta dras med liknande problem. Det görs undersökning på undersökning av vad personalen anser om läget, men resultaten i form av åtgärder låter vänta på sig. Istället läser man med lätt förvåning prestationer av medarbetarundersökningar med rubriker som "25 % är positiva" när underlaget visar att visserligen är 25 % negativa, men 25 % är också likgiltiga och hela 50 % är negativa. Priset tas dock av de dokument som beskriver äldre personal (45+) som dåliga interna och externa ambassadörer för Försvarsmakten. Som ofta är det budbärarna det är fel på och inte budskapet. Att det sedan är framförallt i åldersspannet 40+ som vi idag kan hitta personalen som har erfarenhet av en någorlunda fungerande krigsorganisation, kan ju höra till saken…

För försvarsmaktsanställda kan det vara uppmuntrande att se att andra myndigheter dras med liknande problem. Som skattebetalare är det bara att beklaga. Ledarskap är att ta tag i otacksamma problem och lösa dem, inte att beskriva problemen som "utmaningar", omorganisera med hjälp av namnbyten och lämna problemen till nästföljande chef att ta tag i.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


De ständiga medarbetarundersökningarna


Försvarets radioanstalt (FRA) har gjort återkommande medarbetarundersökningar. Jag har tittat på de senaste, från 2010, 2007 och 2005. Det är slående att samma saker kommer igen. Skalan är positiv, neutral och negativ. Ett område är information, som får mindre än 56% positiva på alla frågor 2007. I den senaste fanns det inga sådana frågor. Hur har den några år gamla informationsenheten påverkat synen på information inom myndigheten? Samarbetet är tydligen gott inom enheterna men 53% respektive 37% tycker att det fungerar dåligt mellan enheterna respektive avdelningarna.

Förtroendet för de högre cheferna är lågt, lite högre för avdelningscheferna än för myndighetsledningen (generaldirektören och överdirektören). Det blir dåliga betyg inom utveckling av de anställda. Nya idéer och förslag tar inte till vara. Förslagsverksamheten verkar vara nerlagd. Utvecklingssamtalen leder till något bara i hälften av fallen. Likaså anser 51% att de kan påverka sin löneutveckling. Områdena Samarbete samt Engagemang, motivation och arbetsglädje får bäst betyg. Inom Mål och resultatinriktning får frågorna som rör enheten positiva svar i 2/3 av svaren, men vad gäller myndighetens och avdelningens mål och effektiva arbetsrutiner svarar mindre än hälften positivt.

Den senaste undersökningen har frågor om värdegrunden. Den är förstådd och accepterad, fast den genomsyrar inte och är inte till hjälp. Bara 44% och 29% är positiva på de sista två frågorna, jämfört med över 75% på de första två. År 2007 jämförde man olika grupper, bland annat med avseende på anställningstid (mindre än 3 år, 3-8 år och mer än 8 år). Där är det slående att de med mindre än 3 år är mera positiva. Likaså är chefer mera positiva än medarbetare. Dessutom finns det frågor om den närmaste chefen, som borde användas för att se till att förbättra denne alternativt omplacera denna. Dessa frågor hade ibland lägre svarsandelar.

Det sämsta med undersökningarna är att de inte används för att förbättra FRA som arbetsplats. Man beställer en undersökning av en konsultfirma, ber alla att svara och sedan går igenom svaren i enheterna. Det var inga störra skillnader mellan 2005 och 2007. Frågorna skilde sig lite 2010, men bilden som kommer ur svaren är likadan. Undersökningen 2007 hade ordentliga scheman för vilka faktorer som man borde arbeta med. Det har dock inte skett särskilt mycket arbete med de dåliga sidorna som har kommit fram. Hur mycket har medarbetarundersökningarna kostat i konsultarvode och nedlagd arbetstid? Hur mycket bättre har FRA blivit av dem? Man har arbetat med myndighetens grafiska profil, ordnat med profilartiklar, gett ut historiska skrifter, varit med på olika högskolors arbetsmarknadsdagar och genomfört olika rekyrteringskampanjer i media. Det är inget fel med dem, men hur hänger den yttre bilden ihop med den inre?

Frasse Fransson

Varför brådskan?

Regeringen har nu enligt SvD givit klartecken till Försvarsmakten att anskaffa IRIS-T i luftvärnsversion. Anskaffningen har diskuterats i två tidigare inlägg och liksom tidigare är det starka skäl att ställa sig frågan Varför denna brådska?

Den brist landet lider på luftvärn är omfattande, men rör framförallt mer långräckviddigt luftvärn som kan skydda viktig infrastruktur, befolkningscentra och basområden. Försvarsmakten lämnade också i sitt underlag för anskaffning av JAS 39E Gripen information om att skulle det lägre spannet av flygplan väljas, 60 st, krävs det att dessa kompletteras med en ännu större numerär långräckviddigt luftvärn.

Värst i sammanhanget blir ändå det faktum att Sverige löper stor risk att bli enda kund till IRIS-T i luftvärnsversion eftersom ännu inget land har beställt systemet och att det löper stor risk att inte ens anskaffas i moderlandet Tyskland.

Det är något som inte stämmer med denna anskaffning. Varför Regeringens brådska med IRIS-T?

SvD, DI, Skånskan, DN, GP, SR, 2, NyT

Julhälsning

En god jul tillönskas alla nya och gamla läsare av bloggen.

Inte minst önskas en god jul all Försvarsmaktens personal som inte har möjlighet att i år fira jul med sina familjer. En god del av Försvarsmaktens personal befinner sig på insats eller observatörsomdrag ute i världen. Därutöver finns det en icke oansenlig del personal som även under julhelgen upprätthåller den nationella beredskapen som vore det vilken dag som helst, vilket är lätt att glömma. Från vårt västra grannland bjuds vi på en artikel om hur denna verskamhet ter sig där.

Gästinlägg: Julhälsning Invidzonen

Invidzonen

Gästinlägg: Om framtidens svenska luftvärn

Sannolikt har inget inlägg på WW renderat i lika många kommentarer som det om svårigheterna att debattera Försvaret och försvarspolitik med regeringsföreträdare sedan införandet av krav på signatur/konto. Dock var det inte den aspekten som lockade till kommentarer, utan anskaffningen av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem. Nu har ett antal officerare vid Luftvärnets Stridsskola inkommit med ett gästinlägg kring det svenska luftvärnets framtid som med glädje publiceras. Förhoppningsvis blir det lika många kommentarer till detta inlägg.


Wiseman

--------------------------------------------


Om framtidens svenska luftvärn


Under rubriken ”Svårdebatterat” skriver Wiseman på sin blogg om JAS-affärer. Mycket insiktsfullt kommer han sedan in på utvecklingen av det svenska luftvärnet, som är tätt kopplat till flygvapnets luftförsvarsförmåga.

Under att antal år har Luftvärnsregementet lett en studie, med deltagare bl a från FMV och FOI, vars syfte var att förklara hur luftvärnet ska se ut efter 2020. Denna studie har sammanfattats i dokumentet Huvudstudie luftvärn Slutrapport 2011. I denna kan vi läsa rekommendationen att Lv-funktionen efter 2020 ska bestå av olika verkanssystem:

• Ett system med lång räckvidd och bred förmåga (traditionellt stridsflyg, robotar, kryssningsrobotar samt med viss förmåga mot ballistiska robotar).
• Ett system med kort räckvidd med mörker- och småmålsförmåga.
• Meklv - Lvkv 90 där det finns behov av att kunna skicka invisning mot luftmål till Strf 90 skall anskaffas.

Dessa tre rekommendationer bygger på ett antal slutsatser i studiearbetet. För att nämna några:

• Övergången från ett värnpliktsförsvar till ett insatsberett försvar, användbart även internationellt, kräver luftvärnssystem som kan opereras av så lite personal som möjligt. Varje extra person innebär en ökad ekonomisk kostnad och en logistisk belastning.
• Verkanssystem skall ha lång räckvidd, både horisontellt och vertikalt, samt kunna verka i 360 grader.
• Målsökarsystem är att föredra, men luftvärnet får inte bli beroende av en enda målsökarteknologi.
• Differentierade sensorteknologier gör systemen svåra att störa och teknologiernas olika fördelar uppväger varandras nackdelar.

Det svenska luftvärnet består idag av två bataljoner utrustade med robot 70 och robot 97 HAWK samt radarsensorerna UndE 23, PS 91 och PS 90. Dessutom har bataljonerna ett avancerat ledningssystem förmedlat av ett omfattande sambandssystem.

För att sätta dessa två bataljonsresurser i någon form av sammanhang väljer vi att påstå att de kan användas för att skydda ungefär två skyddsobjekt mot luftangrepp. Dessa skyddsobjekt kan förstås inte ha hur stor utsträckning som helst, men skulle kunna vara två flygbasområden, två större arméförband, två viktiga anläggningar eller två befolkningscentra. Notera dock att robot 70-enheterna bara är användbara under dager och vackert väder och endast mot mål på korta avstånd.

Vad innebär det då att två skyddsobjekt får detta skydd? Kan man vara helt säker på att de inte kan påverkas genom luftangrepp? Givetvis inte. Luftvärnet är ett unikt system i det att dess huvudmotståndare har helt andra prestanda och kan sättas in på kort tid och över stora avstånd. Detta innebär att motståndaren alltid väljer tid och plats och även avgör styrkeförhållandet. Även om motståndaren väljer att inte angripa har uppgiften lösts eftersom syftet var att skydda mot angrepp från luften.

Både robot 70 och robot 97 är så kallade ”frisiktssystem”, vilket betyder att man måste ha en fri siktlinje mellan eldenheten och målet under hela stridsförloppet. I praktiken innebär det att man sällan kan skjuta på mål inom en större sektor än ca en tredjedels varv. Det innebär också att varje eldenhet, i de flesta fall, endast kan ha en robot i luften åt gången. System av denna typ mättas snabbt om flera mål anflyger mot skyddsobjektet samtidigt. Som en avslutande slutsats av detta kan man säga att Sveriges luftvärn idag kan skydda ungefär två skyddsobjekt mot en till två samtidigt anflygande motståndare. Skyddet blir något sämre i mörker och vid nedsatt sikt.


Vägen mot målet

Att denna begränsade förmåga behöver utvecklas har varit känt sedan länge och projektet ”Insatsförmåga Luftvärn” har därför drivits under flera år. Två av huvudmålen i detta projekt har varit att tillföra bättre mörker- och småmålsförmåga. Luftvärnet har föreslagit att dessa mål skall uppfyllas genom tillförsel av IRIS-T. Det finns flera skäl till detta:

• IRIS-T är ett mycket kostnadseffektivt system med bättre räckvidd än nuvarande robot 70.
• IRIS-T avfyras vertikalt, vilket gör att en eldenhet kan täcka ett helt varv.
• Målsökare i roboten medför att alla laddade robotar kan avfyras i snabb följd och mot olika mål. Detta gör det svårare för motståndaren att mätta systemet.
• Robotens IR-målsökare är en så kallad ”bildalstrande IR” som kan användas även under mörker. Visst finns det begränsningar vid dimma och moln, men detta är inga begränsningar som inte också påverkar ett optiskt frisiktssystem.
• Ur logistisk synvinkel är det bra att samma robot kan användas av flygvapnet.

Är IRIS-T då lösningen ”för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga”? Nej, det är det inte. På kort sikt ger IRIS-T en förmågeökning, främst avseende mörkerförmågan, men på lite längre sikt behöver även de andra delarna i luftvärnet förnyas. Även detta har luftvärnet lämnat underlag om genom luftvärnets Huvudstudie.

I Huvudstudien påpekas behovet av att runt 2020 även förnya robotsystem 97-komponenten i våra luftvärnsbataljoner. På samma vis som målsökaren i IRIS-T ger förbättrad förmåga för den korträckviddiga komponenten i luftvärnet bör även ett mer långräckviddigt system förses med målsökare. Eftersom luftvärnet, inom ramen för Insatsförmåga Luftvärn, nu avser införa en IR-målsökare bör det andra systemet dock ha en radarmålsökare. Radarmålsökare kompletterar IR-systemets väderberoende och konfronterar en motståndare med dilemmat att behöva ta hänsyn till två olika målsökartyper. Ett långräckviddigt robotsystem med målsökare kommer också att eliminera frisiktsproblematiken och minska risken för systemmättnad. Moderna system med dessa egenskaper är dessutom mycket personaleffektiva och kommer därför även att minska de totala driftskostnaderna för luftvärnsbataljonerna. Under samma period som dessa båda robotsystem införs behöver luftvärnet dessutom tillföras en ny sensortyp. Dagens luftvärn är helt beroende av radarsensorer för att skaffa sig förvarning och för att kunna målanvisa. Tack vare den mycket kapabla UndE 23 har luftvärnet mycket god förmåga på detta område, men man skulle behöva tillföra en passiv sensortyp som inte kan angripas med signalsökande vapen. En sådan sensor skulle kunna vara en ”ESM” (även kallad signalspanare), en typ av sensorer som använts länge av flottan och som luftvärnet gjort långtgående försök med.

Sammanfattningsvis kan sägas att luftvärn består av tre huvudkomponenter; eldenheter med verkanssystem, sensorer för målupptäckt och invisning samt lednings- och sambandssystem för att få enheterna att fungera så effektivt som möjligt tillsammans. Sveriges luftvärn är uppbyggt enligt principen ”system av system”, där en typ av eldenhet eller sensor kompletteras av andra typer med andra egenskaper och förmågor. I närtid uppgraderas luftvärnsbataljonernas förmåga i mörker och mot små mål genom införandet av ”Insatsförmåga Luftvärn” (bl a IRIS-T-roboten). På lite längre sikt behöver en robot försedd med radarmålsökare och med längre räckvidd införas. På sensorsidan behövs en passiv sensor (t ex en ESM).

Det mest effektiva luftförsvaret uppnås genom att nyttja samverkande luftvärns- och flygvapenenheter i system av system.


Mattias Elfström
Jan Ohlson
Roger Nilsson

Lufvärnets Stridsskola, Halmstad

#svfm