Den kommande cyberarenan

SvD berättar att president Obama avser inrätta ett nytt cyberkommando. Jag anser det vara ett mycket klokt drag. Det dröjer inte länge förrän man kommer att tala om "cyberrymden", eller vad man nu vill kalla det, som en egen stridsarena, precis som man för krig till sjöss, på land och i luften. Det garanterar jag. Idag sorterar det under telekrig (electronic warfare), där största fokus ligger på radarstörning.

"- Cyberhotet är ett av de mest allvarliga ekonomiska och säkerhetsmässiga utmaningarna vi står inför som nation, sade Obama när han på fredagen tillkännagav satsningen."

Förhållandevis små satsningar kan ge mycket stor verkan när det gäller cyberkrigföring. Parallellt med Georgienkriget utspelades ett annat krig i cyberrymden, vilket försvårade för den georgiska ekonomin och möjligheterna för den georgiska regeringen att nå ut med sina budskap. Både under det senaste Libanonkriget och vinterns krig i Gaza, har israelisk militär OCH civila sammanslutningar, gått hårt webplatser och nätresurser tillhörande Hizbollah, respektive Hamas. Den med gott minne kanske också minns att precis innan luftkriget mot Irak påbörjades 1990, hade USA lyckats inplantera ett virus i det irakiska luftförsvarets huvuddator. I dessa dagar då kriget oftast avgörs genom att den ena sidan lyckas få media och världsopinionen på sin sida, snarare än genom segrar på slagfältet blir det än viktigare att kunna få ut sitt budskap och det levereras oftast elektroniskt nuförtiden.

Mycket talande för cyberarenan är att den omedelbart är strategisk och global. Det krävs inga speciella extraresurser för att genomföra strategiska cyberoperationer. Faktum är att cyberarenan är mer lämpad för strategiska operationer, än taktiska. Medvetna ansträngningar från en mindre hackergrupp kan utan större problem sänka en fondbörs, eller som i det kinesiska fallet, bedriva spionage mot intressanta industriprojekt eller försvarshögkvarter. Det är det fina med kineserna. De är så många, så stora och så behövda att de kan vidta i princip vilka åtgärder de vill utan att behöva bry sig så mycket om sitt anseende.

Frågan är var Sverige står närvarande när det gäller cyberarenan. Man kan som sagt med relativt små resurser slå till med otroligt stor effekt. En medveten satsning inom cyberarenan skulle kunna ge landet en offensiv förmåga (att använda i självförsvar) som vi inte haft tidigare. Samtidigt krävs det också enorma och medvetna skyddsåtgärder för att vi själva ska kunna värja oss för cyberangrepp och spionage, vilket USA nu bittert fått erfara. Hur står det egentligen till med vår elektroniska beredskap? Mängden telekommunikationsavbrott och liknande har förefallit öka på senare år, vilket skulle ha lett till kraftfulla åtgärder under det gamla försvarets dagar, men vilka regler gäller idag? Är operatörerna lagstadgat tvingade att se till att den elektroniska kommunikationen fungerar säkert oavsett omständigheterna? Hur är redundansen? Alla som har försökt betala varor i en modern affär samtidigt som ett av åskan orsakat strömavbrott vet att det spelar ingen roll om man har kontanter eller inte. I bästa fall fungerar kassaterminalerna på avbrottsfri kraft, men det räcker inte alltid.

Man kan lätt föreställa sig effekterna av ett samhälle där de ekonomiska funktionerna och den elektroniska kommunikationen slagits ut. Är det kanske dags att även Sverige upprättar ett cyberkommando?

Skulle det bli bättre?

En fasansfull historia. Är det någon som på allvar tror att det blir bättre för att det internationella samfundet tar hem sina militära styrkor från Afghanistan som t ex Thage G Peterson och Anders Ferm propagerar för?

Utebliven köpkraft

SvD uppmärksammar FOI:s rapport om Försvarets Anslagsutveckling där forskare från FOI studerat hur Försvarsmaktens köpkraft utvecklats (avtagit) under de senaste tio år. Ned 25%, är domen. En intressant koppling som FOI inte gör är att sätta detta i samband med antalet förband som avvecklats under samma period. Det tål att tänkas på.

Vill man fördjupa sig har jag skrivit en del om detta tidigare. Ett av inläggen hittar man under "Läsvärt" i spalten till höger.

Inget Team 60 på nationaldagen

Idag meddelas att Team 60 ej kommer att kunna flyga sin uppvisning över Skansen på nationaldagen. Nationaldagen infaller liksom många andra flyguppvisningar på en helg och på helger är det av bullerskäl flygförbud som gäller på Teamets hemmabas Malmen. Inte ens regeringen ville bevilja dispens för detta. Samma öde drabbade Teamets uppvisning på Barnens dag i Linköping. Jag har tidigare berättat att Teamet tvingats till rigorösa ombaseringar för att kunna flyga på helgerna, då den absoluta majoriteten av flyguppvisningar äger rum. Den här gången har man inte kunnat finna lämplig tillfällig basering under helgen på annan flygplats. Ännu ett exempel på hur otroligt korkat det är att koncentrera militär flygverksamhet till Malmen, när hinder av det här slaget varit kända sedan tidigare.

Exemplet med Team 60 visar hur t o m prioriterad verksamhet (ja, uppvisningsgrupperna är del av den prioriterade rekryteringsverksamheten) har svårt att fungera när man allvarligt försämrar utgångsbaseringen. Som bekant beslutade Försvarsmakten i förra veckan att man ska lämna flygbasområdet i Uppsala och istället vid behov lösa basering i Mälardalen på annat, än så länge odefinierat, sätt.

Idag var det också interpellationsdebatt i Riksdagen där försvarsministern fick svara på frågor just runt Försvarsmaktens avsikt att flytta utbildningen av sina basbataljoner till Kvarn (även känt som del av Markstridsskolan), några mil utanför Linköping. För mig säger sunt förnuft att basbataljonerna ska utbildas i den miljö som är naturlig för dem, nämligen i anslutning till flygverksamhet, men uppenbarligen finns det de som är av annan åsikt. Bara att lösa ut bemanning av flygbassäkförband till den stora NATO-övningen i Luleå i sommar uppskattas kosta Försvarsmakten lika mycket som själva övningen, om man varit tvungen att hämta personalen från Kvarn.

Om man nu ska ha yrkesanställda soldater i Försvarsmakten och Flygvapnet kan det ju åter vara läge att fråga sig varför vi i så fall ska ha dubbel uppsättning av tjänsterna? Idag drivs flottiljerna av huvudsakligen civilanställda avseende de tjänster basbataljonerna levererar i krig, dvs banunderhåll, räddningstjänst o s v. Dessa tjänster bemannades av värnpliktiga fram till för ca 10 år sedan, då man plötsligt fick för sig att dessa tjänster utgjorde s k grå arbetskraft. Följden blev att de värnpliktiga endast fick tjänstgöra i sina befattningar på förbandsövningar och inte under daglig verksamhet, då man istället fick mer "utbildning" i "vanliga" soldatuppgifter. Att resultatet blev mindre praktik inom respektive befattning är enkelt att räkna ut. Åter till yrkessoldaterna. Nu får vi alltså soldater som är anställda att jobba inom en viss befattning samtidigt som vi har civilanställda som löser motsvarande uppgifter och har samma befattningar till vardags. Blir inte detta tårta på tårta, vilket torde leda till att Försvarsmakten sitter och betalar dubbla löner? Här skulle det ju i så fall vara oerhört lämpligt med yrkessoldater på dessa befattningar. Jag hoppas verkligen jag har fått denna inriktning om bakfoten. Rätta mig gärna i så fall.

Någonstans måste man börja se till effekten och inte bara de rent ekonomiska kostnaderna. Uteffekt har ett stort ekonomiskt värde i sig. Jag kan inte annat än känna skam för att en av Försvarsmaktens främsta uppvisningsgrupper inte tillåts delta i nationaldagsfirandet. Vart är det här landet på väg?

Starkt jobbat!

Idag kom nyheten att HMS Malmö ingripit mot ett nattligt bordningsförsök av ett grekiskt fartyg. Efter att varningseld avfyrats greps 7 pirater på en båt, medan den andra piratbåten försvann. Ändå en mycket bra och lovande insats av ME 01, trots den snöpliga inledningen när HMS Trossö omedelbart fick återgå för reparationer. Det gläder mig att vissa av mina farhågor kommit på skam när det gällde operationen. Hoppas bara att det går att resa åtal i Kenya mot de gripna så att man inte bara tvingas släppa dem, varvid de tryggt kan återvända till Puntland och införskaffa nya vapen. Det har hänt alldeles för många gånger tidigare. Tyvärr verkar det som vanligt lite skralt med bevismaterial.

Gratulationer till ME 01!

Mil.se om ingripandet

Kloka ord från ÖB

Nye ÖB Sverker Göransson oroas över de föreslagna besparingarna i den rapport f d generaldirektören för Försvarsmakten Marie Hafström lade fram i förra veckan. Liksom jag trycker han på att den svenska militära ledningen faktiskt är minst i en nordisk jämförelse eftersom vi i Sverige koncentrerat alla staber till Högkvarteret, medan man i grannländerna har kvar lägre staber.

Därtill oroas han över förslagen om att avskaffa Försvarshögskolan och lägga ner officersutbildningen till förmån för en helt civil akademisk utbildning som kompletteras med ett års officersspecifika studier. Redan idag är den svenska officersutbildningen akademisk nog och officerseleverna läser idag in all teoretisk utbildning t o m majors nivå innan de blir utnämnda till fänrikar. Det är svårt att få officersutbildningen till samma pris som andra högskoleutbildningar. De flesta andra studenter kör inte stridsfordon, skjuter granatgevär och liknande. Det som oroar mig ännu mer och som jag ser som helt befängt är förslaget i stödutredningen att ställa in officersutbildningen (ej specoff) i fem år för att minska antalet officerare. Det lär verkligen göra susen för en redan feldimensionerad ålders- och gradpyramid där antalet överstelöjtnanter är flera gånger antalet fänrikar och löjtnanter.

ÖB oroas också över materielförsörjningen när FMV och FOI ska avvecklas till förmån för en ny myndighet. Jag tror det kan finnas vissa vinster att göra genom närmare band mellan de bägge myndigheterna, men det får inte bli ännu en av de typiska statliga myndighetsflyttarna när 79 av 80 säger upp sig och verksamheten står mer eller mindre stilla i ett drygt år (PRV). Det vore mer än katastrofalt för en redan seg materielprocess.

Det gläder mig i alla fall att ÖB tar bladet från munnen.

Behovet av en ny luftförsvarsutredning

Det är i år 42 år sedan den förra luftförsvarsutredningen gjordes i Sverige (1967) och snart 20 år efter målområdet för den.

Varför bör man överhuvudtaget göra en luftförsvarsutredning? Hur mycket vi än önskar eller kanske tror att vårt land har samma geografiskt fördelaktiga position som Nya Zeeland, har vi det inte. Våra gränser utgörs till hälften av två mycket vänligt sinnade stater, till hälften av stora delar fritt hav. Vårt nationella luftförsvar är det som först ska möta ett angrepp, tillsammans med de marina stridskrafterna. Ca 30 mil från Sverige ligger Ryssland. Ett land som av alla våra grannländer, men dock ej vårt eget, bedöms som ett säkerhetspolitiskt problem. Oavsett om man tror att Ryssland anfaller Sverige eller någon annan stat i närområdet imorgon, inte gör det alls eller något däremellan utgör ändå Ryssland under överskådlig tid den största faktorn i vad som dimensionerar vår säkerhetspolitik. Jag vill se den person som kan ställa sig rakryggad och säga att utvecklingen idag ser positiv ut i Ryssland.

I det luftförsvar vi har i Sverige idag är det inte heller någon som har tagit höjd för att man ska kunna realisera den försvars- och säkerhetspolitik som vår regering driver, d v s att Sverige i händelse av att ett av våra grannländer dras in i krig, aktivt ska stödja detta land militärt. Det svenska Flygvapnets skarpa uppgifter idag förefaller helt inriktade på att kunna lösa incidentberedskap med en rote, samt att med en annan rote kunna agera i en annan världsdel. För luftvärnets del verkar allt kretsa om att modifiera upp Rb 70-systemet för att med en pluton kunna stödja NBG. Men vad gäller för det nationella försvaret? Handfast vägledning och en tydlig målbild saknas helt.

Vad som inte saknas är en iver att aktivt rasera luftförsvaret utan plan för hur man ska ersätta skrotad förmåga (gäller också många andra delar av Försvarsmakten). Så sent som för tio år sedan utgjorde svenska Flygvapnet en absolut maktfaktor i norra Europa och utgjorde en mycket svårslagen spelpjäs i det svenska försvaret. Luftförsvaret utgjordes av ett system av system, med mycket hög redundans. Delsystemen var de olika flygsystemen, extremt skickligt integrerade med stridslednings- och luftbevakningssystemet och bassystemen. Därutöver fanns luftvärnet som komplement och för skydd av baser, markförband och befolkningscentra.

Hur ser det då ut idag? Mycket är säkert redan känt för dem som hängt med i nyhetsflödet och läst denna blogg och andra. Bassystemet är i princip helt skrotat och alla möjligheter till återtagning noggrant förstörda. Datastridsledningsförmågan är säkert känd från bl a nyhetsrapporteringen. I det nya stridsledningssystemet avses allt av vikt placeras ovan jord i en kontorsbyggnad i Enköping. Redan nu är nog Sverige det enda land i världen som utövar taktisk ledning av sitt flygvapen från en kontorsbyggnad mitt i huvudstaden.

I onsdags kom också beskedet att Flygvapnet överger den säkerställda baseringsmöjligheten i Mälardalen. 35 milj kr tror man sig spara in per år genom att stänga baseringsmöjligheten i Uppsala. I full enlighet med den övriga raseringsivern, överger man baseringsmöjligheten innan något alternativ tagits fram. Enligt uppgift har inget av de alternativ man tittat på (Arlanda, Bromma, Västerås) ansetts som realistiska. Man utgår ifrån att en ännu okänd civil operatör av Ärna ska vara intresserad att bära huvudkostnaderna om Flygvapnet ska ha fortsatt baseringsmöjlighet där. Vad det skulle kosta att vid behov lösa uppgiften från annan plats i Mälardalen förtäljer icke historien, men det lär inte bli billigt.

Samtidigt har luftvärnet decimerats så kraftigt att det endast var ren och skär lycka som räddade truppslaget från att försvinna i inriktningspropositionen. Någon reell förmåga är det dock inte att tala om. Det enda systemet som fungerar i alla väder och på högre höjder, Rb 97, är kraftfullt föråldrat och i en numerär att det bara skulle klara att skydda en plats i landet.


Luftförsvarsoförmågan är bara ett i raden av exempel där filtren mellan den taktiska nivån, där man har systemkunskap och systemförståelse, och den beslutande nivån, tappat bort budskapet på vägen. Det skulle inte förvåna mig om landets överbefälhavare fortfarande tror, liksom många politiker, att det bara är att trycka på knappen så försvinner flygplanen ut i skogen igen.

Vi har kastat bort investeringar för miljarder kr för att spara in korvören. Vi har idag ett av världens absolut bästa stridsflygplan, men knappt några vapen till det, ingenstans att basera det och inget sätt att kommunicera med det.

Det luftförsvar som vi hade för tio år sedan och som vi idag noggrant monterat ner på samma sätt som den klent begåvade bränner böcker, var resultatet av den stora luftförsvarsutredningen 1967. Det är hög tid att det åter tillsätts en bred luftförsvarsutredning för att staka ut en väg för det svenska luftförsvaret oavsett om den är nationell, världomspännande eller koncentrerad till Östersjön. Ingen, allra minst politikerna, ska sedan kunna komma och säga ”Oj, det hade jag ingen aning om”. Många är också de som vill att en ny luftförsvarsutredning görs, bland dem ledamöter ur KKrvA och ledamoten av försvarsutskottet och försvarsberedningen, Allan Widman (fp).

När vi ändå är inne på parlamentariska utredningar – hur vore det att också, men kanske inte samtidigt, utreda övriga arenors framtida uppgifter?


Nu blir jag säkert poppis igen bland kollegorna på Lidingövägen.

Innan jag blir dränkt i kommentarer om helikoptrar och transportflygplan, vill jag påpeka att inlägget handlar om luftförsvaret, inte om flygstridskrafterna.

Rekommenderad helgläsning

Förhoppningsvis är det fler försvarsintresserade av bloggens läsare än jag som prenumererar på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, även kallad gula tidningen, som avhandlat försvarsutvecklingen i drygt 200 år. I det senaste numret vill jag särskilt rekommendera två artiklar med anledning av Regeringens planer för Försvarsmakten och det kommande yrkesförsvaret (som alla utom försvarsministern väljer att kalla det).

Den första är skriven av Finlands f d ÖB Gustav Hägglund och jämför det finska försvaret med det svenska, framförallt avseende vad man får för försvarsbudgeten. I utdrag:

"Sverige har bedömt att en permanent fred utbrutit i Europa och att landsförsvaret följaktligen kan avvecklas. Jag hoppas innerligt, att denna bedömning visar sig korrekt – i motsats till år 1926 – men hoppas samtidigt, att Finland upprätthåller sitt försvar som en brandförsäkring mot oanade och osannolika händelseförlopp. Av naturliga skäl är de säkerhetspolitiska avvägandena olika i olika nordiska länder. I nötskal beror de på att:
- Danmark och Norge har Nato
- Sverige har Finland
- Finland har Ryssland"

Den andra artikeln är skriven av redaktören Olof Santesson och handlar om det av regeringen föreslagna framtida försvaret. Det är ord och inga visor när Santesson avtäcker ett luftslott.

"Vad är det som vi utlovas få? I försvarsministerns vision rör det sig inte om ett ”yrkesförsvar” utan om ”ett försvar som går att förklara”. ”Inom en vecka” skulle alla 50 000 (får man förmoda) vara insatta om Sverige hotades av de sådana faror som annars under 2000-talet i stort sett har dödförklarats. Men, det inser nog alla i saken någorlunda insatta, något heltäckande försvar och en försvarsplan värd namnet går inte att åstadkomma med denna tappra skara, låt vara att allt ska ske i en förhoppningsfull ”samverkan med andra.” På en liten yta hade Georgien fem organiserade brigader utan att kunna värja sig mot rysk militärmakt."


Läs och begrunda! Är vi på rätt väg eller är vi överhuvudtaget på en väg?

Filtrering II

Nedan följer ett gästinlägg.


Tack för din blogg Wiseman. Den behövs för att man skall kunna nå ut med budskap som inte alltid är "comme il faut" i försvarsmaktsledningen.

Jag delar i stort dina värderingar Wiseman, även om jag inte alltid delar dina synpunkter i sak.

Jag har varit officer i mer än 30 år av mitt liv och vid sidan av jobbet pluggat på KTH i Stockholm. Jag har haft ynnesten att få sätta upp, starta driften och vara chef över både StriC Mitt i Bålsta samt provcentralen PC Stril Mitt innan jag gått över till utvecklingsfrågor inom TUStril med ansvar för stridsledningssystem. Fortfarande jobbar jag aktivt ett par gånger i månaden som strilofficer i någon av våra strilcentraler. Den erfarenhet jag fått av både teknisk och taktisk systemutveckling känns för mig betryggande när jag under det senaste halvåret uttalat mig i ledningssystemfrågor.

Det som fascinerar mig är hur en ledningsutveckling kunnat tillåtits starta inom Försvarsmakten på se bristfälligt underlag som ett "koncept". Avsaknaden av operativa och taktiska målsättningar samt i övrigt styrande dokument som TOEM, TTEM, CONOPS har ersatts av ”luddiga visioner om militär-civil samverkan” och ”om vi flyttar till ENKÖPING så sparar vi pengar”.

Jag kan inte förstå hur "kloka" generaler utan reservation kunnat utdela ett "carte blanch” för GLC/NOC när inga substantiella resultat uppvisats från de senaste årens ”NBF-utveckling”. De svåra frågorna tex om hur man hanterar sekretessbelagd information, nationell som internationell, tillsammans med öppen information mellan eller inom enskilda system har viftats bort med ”det löser vi sen”.

Har ingen inom Försvarsmaktsledningen ställt sig frågan om projektet är realiserbart innan man skickar in sitt underlag till regeringspropositionen?

Det har tagit oss tio år att lösa frågan med att få in färdplaner från Luftfartsverket i vårat stridsledningssystem C2STRIC. Nästan lika lång tid har det tagit för SjöC att få in AIS-information från Sjöfartsverket i sitt ledningssystem. Filtren bygger på ”ickeflexibel” formatkontroll, vilket har varit enda möjligheten för att erhålla ett ”MUST-godkännande”.

Den sista uppgraderingen vi gjort av system C2STRIC från release 4 till 5 har tagit fem år att genomföra. Knäckfrågan förutom IT-säkerhet är flygsäkerhet, inte bara i själva stridsledningscentralen, utan ända ut i funktionskedjorna via Försvarets Tele Nät och IP-nät till radiokullar, radarstationer, flygledartorn och civila flygledningsorgan. Flygsäkerhet är oerhört KOSTNADSDRIVANDE!

Den mindre uppgradering som vi avser göra genom att införa ”lokala ledningsplatser” dvs fjärroperatörsplatser till en central serverpark tar ca 4 år från ”ax till limpa”. Flygsäkerhetsprocesser inkluderat verifiering och validering är TIDS-SLUKANDE!

Att då tro att man med ny teknik, med honnörsorden ”flexibelt, skalbart och modulärt” kan slå ihop nuvarande Teledriftcentraler och Larmcentraler med nuvarande SjöC och StriC-funktioner samt en för närvarande icke existerande MarkC-funktion till en summa mindre än vad våran nuvarande StriC-utveckling kostat är INTE REALISTISKT ur ett tekniskt perspektiv. Ur ett IT-säk perspektiv är det näst intill OMÖJLIGT om inte nationella och för den delen internationella (läs NATO) regelverk radikalt förändras. Och över NATOS regelverk styr vi som bekant inte ….

Det är dags att lämna stickspåret GLC/NOC och återvända till den beprövade evolutionära sytemutvecklingen och ställa oss frågan hur vi praktiskt löser problemet med att generera en Gemensam Läges Bild, GLB, för våra taktiska staber och den operativa insatsledningen från våra nuvarande ledningssystem. Den andra frågan vi bör ställa oss är vilket ledningssystem vi bör anskaffa (istället för papper, penna och fax) och hur den infrastrukturen bör se ut. Inom flygstridskrafterna finns det redan ett utvecklat system i Norge och Danmark som heter NECCIS. Säkert finns liknande för mark och sjö att köpa.

Ovanstående räcker långt så varför hitta på något eget nytt prestigeprojekt …….. Minnena av nedlagda IS Luft, Sjö, Mark och ORION borde avskräcka!

Peter Neppelberg

Filtrering

Som många säkert läste i ett av förra veckans inlägg har bloggen enligt uppgift säkanmälts. Kanske ska man ta det som en komplimang.

Bloggen är som säkert bekanta för många mycket diskuterad i HKV och där uppskattad av många. Samtidigt är det många av officerarna på högre nivå som ogillar bloggen och dess innehåll. Man tycker att det inte passar sig att skriva om det jag skriver om. Vissa saker ska helt enkelt inte påpekas.

Jag vill därför klarlägga några saker så det inte ska råda några som helst tvivel. Jag driver inte den här bloggen för att skada eller svartmåla Försvarsmakten. Jag är en mycket hängiven officer som varje dag gör mitt yttersta för att förbättra den försvarseffekt svenska folket får för sina skattepengar. Jag driver den här bloggen för att uttrycka mina egna åsikter, som ofta koncentreras runt Sveriges säkerhetspolitik (eller brist därpå) och försvarsförmåga, men stundom också handlar om helt andra saker. De brister jag pekar på inom Försvarsmakten vill jag uppmärksamma för att vi ska se till att komma rätt med dem. Ingen tjänar på att dessa brister inte kommer upp till ytan förutom de som genom försummelse eller aktiv medverkan orsakat dem. Alltför många filter i form av chefsnivåer ligger mellan de som sitter med överblick över förmågor och verksamhet och ledningen, oavsett om den är politisk, militär eller i form av skattebetalarna. Viss filtrering sker p g a brist på förståelse och viss p g a att filtret är mån om sin egen position.

På samma sätt som ledorden en gång var på ett av landets jägarförband att allt man som officer gör med soldaterna ska tåla en granskning av deras mammor, måste Försvarsmaktens verksamhet tåla en granskning av dess uppdragsgivare. Är så fallet nu? Jag får regelbundet mail osv från officerare och tjänstemän på hög nivå som vill att jag tar upp olika ämnen och aspekter inom Försvarsmaktens verksamhet, som de själva försökt föra fram endast för att köra huvudet rakt in i bergväggen eller blivit uppmanade/tillsagda att tänka rätt. Det tyder på att något inom verksamheten är allvarligt fel. (Självklart publicerar jag inte namn osv utan medgivande)

Dialog, diskussioner osv för verksamheten framåt. Det var också den officiella grundtanken med förre ÖB:s projekt ÖRA, även om vi alla är smärtsamt medvetna om det verkliga resultatet. Det är säkert inte heller okänt att förre ÖB uttryckte sitt ogillande över bloggandet. Vill man undertrycka öppen debatt anser jag att man är ute på riktigt hal is. Försvarsmakten är satt att försvara Sverige och de grundläggande principer vi i Sverige lever efter, däribland demokrati och yttrandefrihet. Lyckas vi inte leva upp till dem inom den institution som är satt att med de yttersta medlen försvara dem, är situationen ytterst illavarslande.