Thailändsk följdorder

Idag meddelades att Thailand lägger följdorder på ytterligare 6 st JAS 39 Gripen och 1 AEW 340 (Saab 340 med Erieye spaningsradar på ryggen). Nyheten fick Saabs aktie att momentant stiga 5 % på en annars ganska sur börs.

För svensk del är det mycket välkommet att Thailand fullföljer del 2 av sitt köp av stridsflygplan. Thailand är en intressant och smickrande kund på så sätt att Thailand konstigt nog inte jobbar efter någon speciell hotbild. Istället har man som målsättning att vara bäst i ASEAN och valet föll då smickrande nog på Gripen som kommer att komplettera det thailändska flygvapnets äldre F-16. Redan det förra delköpet innebar också en ny partner för Sverige att dela taktiska och tekniska erfarenheter med. Förhoppningvis ökar thailandsaffären också möjligheterna på andra marknader och länder som Brasilien, Indien, Malaysia, Kroatien m fl.

De Gripen, samt radarspaningsflygplan, som säljs till Thailand är också intressanta på så sätt att de är utrustade såsom de svenska en gång var. Thailand får nu ett av världens absolut främsta luftförsvarssystem då man till Gripen och AEW köper en version av den svenska datalänk som Flygvapnet tidigare var utrustad med innan det stora säkerhetpolitiska vakuumet intog svensk säkerhets- och försvarspolitik och som gjort att Sverige inte längre har någon krypterad flygstridsledning. Om detta har som bekant SvD skrivit spaltmeter. Vi svenskar kan också tacka thailändarna för att vi fortfarande har sjömålsroboten Rb 15 till våra stridsflygplan. Också den var ute i kylan under vakuumet, men fick nytt liv då Thailand visade starkt intresse och sedermera också köpte denna sjömålsrobot, av många ansedd som en av världens främsta.

Flygvapnet får vänta på krypterad datastridsledning ytterligare ett tag tills MUST, Regeringen m fl är överens om vilka krypton som användas. Sverige kan nämligen inte tillverka egna krypton utan måste använda krypton från NATO eller USA och som icke NATO-medlem är ju sådant lite lurigt.


SvD, DN, DI, NyT, SR, Saab, FMV, Fö, Försvarsministern

Midvintermörker

På Cornucopias blogg kan man läsa utdrag ur hans kommande roman "Midvintermörker" som är en thriller som utspelar sig i Sverige år 2012 utefter de säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningar som grundlagts de senaste åren. Det blir förmodligen en del instämmande nickar här och där för dem som sedan läser boken. Tyävvr hinner han nog inte få ut boken innan jul, annars hade det säkert blivit årets julklapp i MÖP-kretsar.

Tills vidare får man låta sig nöja med utdragen som nu publiceras.

Personalförsörjningsdebatten fortsätter III (Uppdaterat 23/11 09.10)

Ikväll publicerades ett inlägg av undertecknad på Newsmill i den pågående debatten om Försvarsmaktens personalförsörjning. Det är svårt att se att det skulle gå att backa ur den nya personalförsörjningsformen trots alla oklarheter avseende lagrum, stöd och finansiering. Det finns bara en väg och det är framåt. Då måste också såväl staten som Försvarsmakten och kommunerna satsa därefter.

I samma ämne rekommenderas också Claes Arvidssons ledare i dagens SvD. Den innehåller en del tänkvärda ord, särskilt om beslutsgången när värnplikten skulle avskaffas och yrkesförsvaret inrättas.

Även försvarsministern skriver idag en del kloka ord på sin blogg om att ett närområdesperspektiv krävs för Sveriges försvar. Det är något som av oss försökt hävda i åtskilliga år.

Uppdatering 23/11 09.10: Även forskarna på FOI, Peter Nordlund och Ulf Jonsson, som härom dagen presenterade en rapport om den nya personalförsörjningen där de varnar för betydligt ökade kostnader, har nu en debattartikel på Newsmill.

15 år efter Dayton

Carl Bildt reflekterar idag på sin blogg vad som har hänt under de 15 år som har förlöpt sedan Daytonavtalet undertecknades. Det är intressant läsning.

Samtidigt är det alltid lika intressant att dra paralleller till nu pågående insatser i Afghanistan och Somalia. Utan en kraftfull intervention av USA på Balkan hade situationen inte sett så lovande ut som den gör idag. Att 1994 säga till någon att om 15 år är Kroatien och Serbien på väg in i EU hade betecknats som galenskap. Samhällsbyggande tar tid och omfattande resurser. Att tro att Afghanistan är över på en kvart är lika naivt som alltid.

Personalförsörjningsdebatten fortsätter II

På Newsmill fortsätter debatten om Försvarsmaktens personalförsörjning. Igår var det ÖB Sverker Göransson och idag moderata riksdagsledamoten från Skaraborgs län, Cecilia Widegren.

I Dagens PS igår hade Jan Kallberg en mycket intressant debattartikel om det nya personalförsörjningssystemet och dess utmaningar. Kallberg listar en rad relevanta ännu ej omhändertagna frågeställningar och problem utifrån amerikanska erfarenheter. Givet Försvarsmaktens problem redan nu att få ekonomin att gå ihop några år bort, är FOI:s rapport från tidigare i veckan om yrkesförsvaret klart oroväckande, särskilt i kombination med flera av de problem Kallberg listar.

Att huvudstupa kasta sig in i ett yrkesförsvar och samtidigt ha bränt broarna bakåt istället för att genomföra en gradvis förändring riskerar att ge en kraftfull näsbränna.

Dags att välja väg (uppdaterat 20/11 kl 17.50)

Inom en snar framtid kommer Sverige att tvingas välja väg avseende framtida stridsflyg. Det beslut som nu ska tas avgör situationen från mitten av 2020-talet och bortåt. Tyvärr verkar många tro att det är handlar om situationen på något års sikt, men det är bara att jämföra med tidsförhållandena i andra materielanskaffningsprojekt. Antingen väljer man nu att vidareutveckla JAS 39 Gripen eller också köper man in ett annat nytt stridsflygplan med allt vad det kostar i form av anpassning av organisation, baser, underhåll etc. Det kommer inte på något sätt att bli en billigare lösning.

Allan Widman skriver idag i SvD att han inte vill se en anskaffning av en ny motor till en ny version av Gripen, utan anser att man ska behålla den gamla och förbättra denna istället. En åsikt som understöds av Volvo Aero. Det vore ett högst olyckligt agerande. Den befintliga motorn RM12 är i slutet av sin förbättringspotential och bygger på en amerikansk motor som är i slutet av sin livslängd. Redan för tio år sedan hade man för avsikt att ersätta RM12 i Gripen eftersom den redan på den tiden ansågs vara för motorsvag. Ekonomin kom dock emellan. Den motor som nu flygs i Gripen Demo, F414, är samma motor som sitter i bl a amerikanska Superhornet och som därför kommer att finnas i tjänst under hela den kvarvarande livstid man tänker sig för Gripensystemet - fram till 2040. Det är svårt att se att en motor som redan har nästan 40 år på nacken skulle klara detta.

Redan i Gripen Demo har F414 gett ett betydande dragkrafttillskott, fastän flygplanet i sin demovariant, till skillnad från kommande produktionsflygplan är avsevärt tyngre och dessutom inte har för motorn optimerade luftintag. Även bränsleförbrukningen har gått ner ordentligt. Såväl ökad dragkraft som minskad bränsleförbrukning är ett krav inför framtiden. Högre dragkraft innebär hög fart som är en förutsättning för överlevnad och framgång i strid och även förmåga att bära större vapenlast och mer bränsle. Lägre bränsleförbrukning innebär inte bara ökad räckvidd utan även avsevärt minskade driftskostnader och i en framtid med allt mindre bränslereserver märks detta på flera sätt.

En F414 kommer också att i framtiden ha potential för ytterligare modifikationer för att bli ytterligare effektivare. En RM12+ som redan är en F404 med 20 % dragkrafttillskott och med ytterligare 30 %, kommer inte att ha denna potential. Därtill kommer motorerna att slitas betydligt snabbare och bränsleförbrukningen lär inte bli lägre. En svensk särlösning, i värsta fall i en handfull exemplar, är något som redan provats gång efter annan i materielanskaffningen utan framgång. Det lär heller inte locka exportkunder. Volvo tillhandahåller nu en egen faktabroschyr om RM12EF vs F414G. Objektivt?

Sett ur ekonomisk synvinkel har faktiskt Gripen framtiden för sig. De största konkurrenterna av samma generation, Eurofighter och Rafale, är mångdubbelt dyrare i inköp än Gripen och där Försvarsmakten idag betalar runt 40 000 kr per flygtimme för Gripen, får användarna av Eurofighter betala uppåt £50 000 £75 000 per timme enligt brittiska Riksrevisionen. EADS hävdar å sin sida att det rör sig om inte mer än motsvarande 300 000 kr per timme. Rafale lär inte ligga långt efter. Detta är väl över 10 ggr högre driftskostnad än Gripen. Det är inte så konstigt att Storbritannien, Tyskland och Italien gör allt för att bli av med sina stora ordrar på flygplan. Resultatet blir också att man endast behåller de flygplan man redan har tagit emot, vilket också är de äldsta och minst kapabla.

Ser man över Atlanten har USA stora problem med att finansiera sina inköp av nya flygplan. Den oerhört dyra F-22 har man redan stängt produktionslinan för efter 180 flygplan och av säkerhetsskäl vågar man heller inte exportera flygplanet. Ersättaren till bl a F-16, F-35, kommer inte att bli det billiga mängdflygplan man hoppas på och man talar nu om att skära ner beställning från 1700 flygplan till under 1000 och dessutom stryka en version. Förmodligen den vertikalstartande, vilket gör att Storbritannien står utan marint stridsflyg till sina nya hangarfartyg (vilka också riskerar att säljas direkt av ekonomiska skäl). Vapenlasten och manöverförmågan imponerar inte heller hos F-35. Norge kommer med stor sannolikhet att få anledning att ångra sitt val och allt flera norska piloter talar nu om att landet valde fel.

Dimensionerande hot för en ny version av Gripen kommer med största sannolikhet att vara ryska Su-35 och den ryska F-22 motsvarigheten, PAK-FA. Båda dessa flygplan är stora maskiner med stora fartresurser, stor vapenlast och kraftfulla sensorer, vilket ställer stora krav på framtida versioner av Gripen. Vapen och sensorutvecklingen går snabbt och radarjaktroboten AMRAAM som Sverige på 90-talet fick köpa som en av de absolut första exportkunderna, börjar redan idag vara ganska förlegad. 2020 är den definitivt inte mycket att komma med. Meteorroboten som är avsedd som ersättare kommer med sin långa räckvidd att garantera Gripen (och senare även Eurofighter och Rafale) en kvalificerad luftstridsförmåga. För att kunna nyttja denna robot ordentligt krävs också en betydligt mer kvalificerad radar än vad som idag finns på Gripen.

Den ekonomiska kris som just nu sveper över världen kan, rätt utnyttjad kombinerad med god marknadsföring, vara en ordentlig fördel för försäljning av Gripen. Detta skulle i sin tur förutom arbetstillfällen, även innebära en avsevärt billigare investering för Sverige.

Oavsett exportframgånger kommer ett annat beslut än att vidareutveckla Gripen eller att inom något år påbörja anskaffning av ett annat stridsflygplan, innebära att svenskt luftförsvar med befintliga JAS 39C/D, är helt förlegat efter 2020. Det är inte en bra lösning. Oavsett svenskt vägval kommer andra nationer att fortsätta utveckla sina flygplan och tillhörande vapen. Krig är som bekant tyvärr en materielsport.


Det verkar även som om Chefsingenjören är inne på samma spår och så även Försvarsministern.


Uppdatering 19/11 20.25: Något som tyvärr glömdes vid inlägget skrivande igår var att Thailand under den gångna veckan tecknade sig för ytterligare 6 st JAS 39C, RBS 15F och en AEW 340.

Uppdatering 20/11 17.50: Kostnader för Eurofighter uppdaterade enligt kommentarerna, samt länk till Ny Teknik och Volvo Aero tillagda.

Personal och signaler

Som säkert bekant avbröt personal i NBG:s spaningspluton tidigare i höstas en av NBG:s övningar, återvände till Boden och sjukskrev sig. Orsakerna till agerandet skiftar med vem man frågar. Vad som står klart är att plutonen ombildats, soldaterna omplacerats och de fem officerarna omplacerats och anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, FPAN, av regementschefen för deras agerande.

Enligt källor i media, Officerstidningen och genomförd arbetsmiljöutredning var personalen missnöjd med ersättningen (genomförd verksamhet skedde inte i enlighet med avtal), tilldelad materiel och arbetssituationen där man bl a inte fått anställningsbevis. Allt detta som pågått sedan NBG:s start fick personalen att känna psykisk ohälsa. Enligt andra källor hade plutonen tidigare försökt påtala dessa problem, men inte fått något gensvar från högre nivå. Regementets agerande kritiseras nu av Officersförbundet som tycker att officerarna blir utsatta för dubbel betraffning. Soldaterna går däremot helt fria.

Förutom ledarskapssvårigheter ligger även problem med PRIO och Försvarsmaktens övriga personalhanterings- och logistikstöd.

Bekymrande är att stora delar av plutonens soldater och officerare är några av landets absolut mest stridserfarna. Mest bekymrande är vilka signaler hela historien sänder. Underlättar detta nyrekrytering och får annan personal att trivas på jobbet?

Nej, definitivt inte. Då finns det två vägar att gå. Antingen lägger man locket på och tiger ihjäl situationer som den nämnda, eller också löser man snabbt problemen, tar lärdom och förhindrar att nya uppstår.

Newsmill: Försvarsmaktens personalförsörjning

Nu har den nya Newsmilldebatten om Försvarsmaktens personalförsörjning startat. Först ut igår var initiativtagarna Skövde kommun och idag var det Officersförbundets ordförande Lars Freskers tur. Det är bara att instämma i Freskers ord:

"Försvarsmakten har endast en chans på sig att sälja in soldatyrket som ett attraktivt yrke. Och det tillfället är nu. Om inte de som nu anställs upplever att man kommit till en attraktiv arbetsplats med attraktiva arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter har Försvarsmakten förspillt sin chans. Rykten sprids snabbt och den bild som sätts nu är den bild som kommer att bli den bestående. Om Försvarsmakten misslyckas nu kommer myndigheten bli en arbetsplats med låg status som endast förmår att locka i lågkonjunktur. Det är ingen vild gissning. Det räcker att se hur det ser ut i andra länder. I Holland har man som värst haft vakanser på 7000 personer vilket motsvarar nästan en sjättedel av den totala personalstyrkan.

Så låt oss här och nu, en gång för alla, slå fast att ett yrkesförsvar inte kommer bli billigare än ett värnpliktsförsvar. Med det nya yrkesförsvaret får vi ett försvar bättre anpassat till militära insatser utomlands och andra militära uppgifter som inte kräver att hela Sverige ska kunna försvaras mot ett angrepp från en annan stat.

Med tanke på att vi lämnat doktrinen att Sverige ensamt ska kunna sköta sitt försvar är det kanske en nödvändig förändring. Men det måste få kosta vad det kostar. Det måste alla inblandade vara på det klara med."

Man får bara en chans att göra rätt och den chansen är nu.


Fler debattartiklar följer på Newsmill.

Gästinlägg: Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Det är inte var kväll man har äran att presentera gästinlägg av så kända och i ämnet insatta personer som är fallet med det nedanstående inlägget. Ämnet är som rubriken avslöjar hur Försvarsmakten kompetensförsörjs. Det är ett ständigt aktuellt ämne och inte minst så nu, när Försvarsmakten går över till ett personalförsörjningssystem helt baserat på frivillighet (läs mer om detta i en stundande debattserie på Newsmill) . Medan Försvarsmakten nu gör sitt yttersta att kopiera personalförsörjningsformerna från nationer med yrkesförsvar, håller man samtidigt fast vid en officersutbildning och ett karriärsystem som är klart annorlunda än deras. Är det dags för en övergripande förändring?

/Wiseman

----------------------------------------


Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Kunskaper och erfarenheter är bra. Ännu bättre är relevanta kunskaper respektive erfarenheter. När personal i Försvarsmakten nu allt oftare ställs i situationer där beslut och handlingar får verkliga, skarpa konsekvenser innebär det ett kraftigt minskat utrymme för felbedömningar, ”fredsmässiga” hänsyn och bristande kompetens.

Det kalla krigets slut blev början på förändringar av relationen mellan militär och civilsamhälle i flera europeiska länder, Sverige inkluderat. 20 år senare har arméer hårdbantats och värnpliktssystem nedmonterats i en rad länder. Samtidigt har i bl a Sverige nya förvaltningsideal ökat kraven på effektivitet och resursredovisning i statsförvaltningen i stort. Försvarsmakten utsätts för ökad grad av extern kontroll av effektivitet och kvalitet – det färskaste exemplet är Riksrevisionens synpunkter på NBG08.

Försvarsmakten har, parallellt med dessa inrikes förändringar, avkrävts volymmässigt små, men ofta ”skarpare”, militära insatser i en rad utrikes konfliktområden. Insatsernas volym och karaktär kontrasterar kraftigt mot Försvarsmaktens traditionella huvudverksamhet: storskalig, fredstida (nybörjar)utbildning för ett tänkt storkrig på svenskt territorium (vissa personalkategorier får ursäkta generaliseringen). Den skarpare verksamheten skapade den plötsliga insikten att viss ”krigs”-materiel inte dög och att stridsutbildningen nog måste förbättras och förlängas.

I takt med att militära dödsfall i utlandsuppdragen nu tydliggjort riskerna ökar mängden ifrågasättanden både inom Försvarsmakten, från politiker och i massmedia. Slutsatser dras på bloggar, i tidningar och TV om bristande sjukvårds- eller transportkapacitet. Reportrar, bloggande officerare och ledarskribenter analyserar och ställer krav på relativt detaljerad nivå, på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Från att under decennier ha fått medieutrymme främst i samband med regementsnedläggningar eller värnpliktskränkningar har nu Försvarsmaktens faktiska operationer tilldragit sig en större omgivnings intresse.

Från att tidigare främst ha intresserat sig för regional- och jämställdhetspolitiska aspekter har Försvarsmaktens omgivning således i allt större utsträckning börjat intressera sig för uppdragens legitimitet, soldaternas utrustning, insatsregler för eldgivning, utbildningens kvalitet och vilka sjuktransportresurser som finns respektive saknas. Utvecklingen kommer sannolikt att fortsätta, och medievärlden utgör nu en ny, helt central utmaning för Försvarsmakten (och för den politiska nivån). ”Kriget” har kommit även till Sverige, åtminstone i kulturell mening.

Den nya tidens insatser innebär en skärpning av vissa traditionella militära kunskapskrav, samtidigt som andra d:o blivit närmast irrelevanta. Utrikesinsatserna ställer höga krav på traditionellt militärt hantverkskunnande samt på djupare strategisk förståelse av våldshandlingars konsekvenser, bl a ifråga om hur de uppfattas i olika opinioner. Nutida insatser är tidvis betydligt mer politiskt och opinionsmässigt känsliga än försvaret av svenskt territorium. Professor C. Dandeker, King’s College London, benämner insatser av typen Afghanistan ”contested wars of choice” – ett uttryck som känns mycket fjärran traditionell svensk försvarsretorik, som i regel innehållit ordet ”freds-” i varierande sammanskrivningar.

Försvarsmakten är idag en del i ett alltmer europeiserat Sverige i ett alltmer globaliserat Europa. Försvarsmakten utsätts idag för ett allt hårdare omgivningstryck, och detta tryck genererar en rad nya kompetenskrav samt skärper kravnivån överlag. Orsaker är både uppgifternas förändrade natur och civilsamhällets ökade specialisering. De moderna konflikter Rupert Smith benämnt ”War amongst the people” kallar Robert Scales ”The social scientist’s war”. Som professor Bengt Abrahamsson har framhållit krävs stora förändringar i den svenska officerskåren expertis, etik och kåranda – något som dock ännu inte tagits riktigt på allvar i det militära kompetensförsörjningssystemet. Försvarsmaktens nya uppgiftsomgivning innebär krav på en lång rad kompetensområden som aldrig existerat i det militära skolsystemet.

Medan många svenska ungdomar idag både arbetar och/eller studerar utomlands, tänker sig Försvarsmakten ännu fostra en likriktad officerskår, utbildad enbart i Sverige i egna militära skolsteg. Få utvecklade länder har ett tillnärmelsevis lika slutet och likriktat system för militär kompetensförsörjning som Sverige. Officerare i t ex Storbritannien, Frankrike och USA avlägger akademisk examen i ett civilt ämne som en del av sin officersutbildning. Officerskårerna får genom dessa system en bredare kollektiv kompetensrepertoar, plus bättre förgreningar till samhällets olika kunskapsinstitutioner och samhällssektorer. De militära skolstegen i dessa länder är både färre och kortare än i Sverige.

Den numera välkände generalen David Petraeus framhåller risken att en officerskår riskerar att bli klosterlik: avskild, inåtvänd och övertygad om sina egna sanningar. Petraeus hävdar, baserat på egen erfarenhet, att en officer utvecklas bättre genom att tidvis utbildas med andra yrkesgrupper och, i diskussion med dem, både förstå andras olika perspektiv och kunna försvara det egna: ”We discover not only that some very smart folks see the world very differently than we do, but that they also see it very differently from each other. Debates we imagined to be two-sided turn out to be three-, four- or more-sided.” Detta och en handfull andra argument menar Petraeus talar för att officerens kompetensförsörjning inte bör ske endast omgiven av militära kolleger i militära skolor.

Invasionsförsvarets etablerade strukturer för både utveckling och värdering av kompetens präglar alltjämt den svenska officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. I Försvarsmakten finns ett etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, såväl på individuell som på kollektiv nivå. Utbildning och socialisering av officerare har syftat till att skapa en likriktad överensstämmelse med på förhand definierade kriterier. Svenska officerare har systematiskt karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, genom täta byten av arbetsuppgifter och återkommande, gemensamma internutbildningar. Runtflyttandet har försvårat utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningsarbete. Expertkunskap har dessutom inte värderats.

Karriär- och skolsystemet har inte utvecklat systematisk kunskap för internationella operationer, vare sig av tidigare eller nuvarande karaktär. Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i det militära karriärsystemet.

Att anlägga professionsperspektiv på svenskt militärt yrkeskunnande har varit sällsynt, trots en ekonomiskt relativt omfattande militärforskning utförd i olika stödmyndigheter. När nu Försvarsmaktens vardag snabbt blir mer lik den i länder med större erfarenhet av skarp verksamhet ökar behovet av välgrundade analyser av kompetensbehov och hur dessa skall tillgodoses. Det finns goda skäl att påstå att Försvarsmakten och officerskåren nu är i starkt behov av att utveckla sitt tänkande om militärt yrkeskunnande, professionalitet och organiserande. Både inriktningen av svensk säkerhetspolitik och samhällets utveckling ställer idag Försvarsmakten inför utmaningar som berör frågeställningar inom dessa områden.

När snabba och stora förändringar ifråga om kompetenskrav nu skett blir det militära gradsystemet tidvis ett problem snarare än en tillgång när det gäller att tillsätta personer med rätt kompetens för en uppgift. Om en befattning klassas som en ”x-befattning” blir faktorn x viktigare än den sakkompetens som en mer rationell befattningsanalys skulle visa. Militär grad är en generell kompetenssymbol, en abstraktion som skall garantera ett visst kunnande. Men huvuddelen av dagens högre officerare har vunnit sina meriter under en period då kompetensprofilen var en annan, och de har utbildats och meriterat sig primärt mot den - framgång som naturligtvis inte vunnits utan personliga kvaliteter. Men sådana kvaliteter i sig konstituerar inte uppgiftsrelevant sakkunnande. Exempelvis en överstelöjtnants- eller överstegrad har en klart begränsad precision ifråga om att belysa en individs kompetens för en viss uppgift. Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift. Alltmer av skarp verksamhet, och en allt hårdare extern granskning, innebär att priset för felbedömningar och bristande kompetens nu har stigit jämfört med tidigare.

Försvarsmakten idag har behov av en modernare kompetensstrategi som går bortom att på marginalen peta i komponenter i det etablerade systemet. En rad frågor kan diskuteras: Vilken betydelse i kompetensvärderingshänseende skall t ex upprepad skarp internationell tjänstgöring tillmätas? Vilken lärandepotential finns i internationell tjänstgöring och hur skall den systematiskt tillvaratas? Bör ”nivåhöjande” gemensamma skolsteg ersättas av utbildningar inriktade mot olika kompetensområden? Bara på t ex King’s College London finns tre årslånga masterprogram med stor relevans för dagens uppgifter: Air Power in the Modern World, War and Psychiatry, War in the Modern World. (Alla dessa går f ö att läsa på distans). Bör även svenska officerare studera på universitet, och måste alla i så fall läsa samma ämnen? Skall militär grad vara kopplad till befattning snarare än till person? Bör svensk militär personal utbildas tillsammans med EU-kolleger och delvis utomlands?

Uppgiften och omvärlden har förändrats radikalt sedan 1990. Har Försvarsmaktens kompetensförsörjning hängt med?



Karl Ydén

Fil.dr & RO/Kapten
Gothenburg Research Institute
King’s College London, Dept of War Studies


Karl Ydén är RO/Kn i armén, har tjänstgjort i Libanon, disputerade med avhandlingen ”Kriget” och karriärsystemet. Försvarsmaktens organiserande i fred och är medförfattare till En kår på rätt kurs? En ESO-rapport om försvarets framtida kompetensförsörjning.

Olika världar

Lars Gyllenhaal har flera gånger på sin blogg "Gyllenhaals Lästips" rapporterat om den norska koncentrationen av Forsvaret till landets norra delar, nu senaste i flera inlägg om den nyinvigda ledningscentralen i Reitan.

Reitanberget var tidigare en av landets stridsledningscentraler och dessutom ett av NATO:s CAOC, Combined Air Operations Center, men hamnade för några år sedan i malpåse för att sedan byggas om till ny operativ ledningscentral för Forsvaret. Norge har sedan några år en uttalad fokus på nationella uppgifter och då framförallt i landets nordligaste delar. Sålunda föll det sig naturligt att ledningen också ska utövas därifrån istället för som tidigare, från Stavanger. Nu leds alltså de norska militära insatserna världen över från en fortifikatoriskt välskyddad plats i Nordnorge.

Kvar i Norge finns också två andra fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentraler, Sørreisa och Mågerø. Därutöver har man också en mobil stridsledningscentral i containerlösning att sättas upp där så behövs och den har t ex använts för att leda NATO:s air policing i Baltikum.


Ovanstående överfört till Sverige känns helt otänkbart. Här har vi de senaste åren gjort vårt yttersta för att göra oss av med våra fortifikatoriskt skyddade ledningscentraler, så till den grad att snart bara en återstår. Istället är det fredstida satellitlösningar inne på flygflottiljerna som gäller i väntan på en vidare centralisering till Enköpingstrakten.

Med erfarenhet av 11 september flyttades Försvarsmaktens taktiska och operativa ledning från Stockholm till Uppsala där den fick husera i nyss nedlagda flygflottiljen F 16:s lokaler och ett enormt barackläger, till stor glädje för den som hyrde ut barackerna. Tanken var att på sikt flytta ner ledningen under jord till den outnyttjade berghangaren. Attacken på Pentagon visade ju hur sårbar en ovanjordslösning är även för asymmetriska hot, i form av kapade flygplan.

Efter något år visade det sig att det ju inte var så kul att pendla till Uppsala från Stockholm och ledningen flyttades tillbaka och koncentrerades till en och samma plats - Högkvarteret. I samband med talet om en gemensam lägescentral, GLC, har avsikten varit att istället samla allt till Enköping. GLC är nu närmaste förbjudet att nämna efter de senaste årens turer och nu talar man istället om GLI, gemensam lägesinformation. Vad detta är, vet ingen, man vet bara vad det inte är, för att citera ledamoten i försvarsutskottet, Allan Widman (fp).

Sverige har en väsensskild omvärldsuppfattning avseende närområde jämfört med de närmaste grannländerna Norge och Finland, som anser situationen allt annat än lugn och säker. Detta kommer att diskuteras vidare i ett senare inlägg. Vad man däremot kan konstatera är att skulle man översätta den norska filosofin avseende hur landets militära insatser ska ledas till Sverige, så skulle man dra igång ett gammalt malpåsställt berg utanför Luleå, och i ett svep flytta all operativ ledning dit, och sedan göra allt för att få de ditflyttade anställdas familjer att trivas (se inslaget Gyllenhaal länkar till).

Att något liknande skulle beslutas i Sverige förefaller helt otroligt. Arbetsskyldigheten lär inte vara avsedd att användas på ett sådant sätt. Nu ligger ju svensk militär fokus på Enköping, inte Östersjön eller Barentsområdet. Hade något av det senare varit fallet hade det ju varit lämpligt att likt Norge ha den operativa ledningen fortifikatoriskt skyddad i södra eller norra Sverige och kanske rentav återanvända ett befintligt, kärnvapenskyddat bergrum till sådant som det faktiskt en gång byggdes för?