Gästinlägg: Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Det är inte var kväll man har äran att presentera gästinlägg av så kända och i ämnet insatta personer som är fallet med det nedanstående inlägget. Ämnet är som rubriken avslöjar hur Försvarsmakten kompetensförsörjs. Det är ett ständigt aktuellt ämne och inte minst så nu, när Försvarsmakten går över till ett personalförsörjningssystem helt baserat på frivillighet (läs mer om detta i en stundande debattserie på Newsmill) . Medan Försvarsmakten nu gör sitt yttersta att kopiera personalförsörjningsformerna från nationer med yrkesförsvar, håller man samtidigt fast vid en officersutbildning och ett karriärsystem som är klart annorlunda än deras. Är det dags för en övergripande förändring?

/Wiseman

----------------------------------------


Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Kunskaper och erfarenheter är bra. Ännu bättre är relevanta kunskaper respektive erfarenheter. När personal i Försvarsmakten nu allt oftare ställs i situationer där beslut och handlingar får verkliga, skarpa konsekvenser innebär det ett kraftigt minskat utrymme för felbedömningar, ”fredsmässiga” hänsyn och bristande kompetens.

Det kalla krigets slut blev början på förändringar av relationen mellan militär och civilsamhälle i flera europeiska länder, Sverige inkluderat. 20 år senare har arméer hårdbantats och värnpliktssystem nedmonterats i en rad länder. Samtidigt har i bl a Sverige nya förvaltningsideal ökat kraven på effektivitet och resursredovisning i statsförvaltningen i stort. Försvarsmakten utsätts för ökad grad av extern kontroll av effektivitet och kvalitet – det färskaste exemplet är Riksrevisionens synpunkter på NBG08.

Försvarsmakten har, parallellt med dessa inrikes förändringar, avkrävts volymmässigt små, men ofta ”skarpare”, militära insatser i en rad utrikes konfliktområden. Insatsernas volym och karaktär kontrasterar kraftigt mot Försvarsmaktens traditionella huvudverksamhet: storskalig, fredstida (nybörjar)utbildning för ett tänkt storkrig på svenskt territorium (vissa personalkategorier får ursäkta generaliseringen). Den skarpare verksamheten skapade den plötsliga insikten att viss ”krigs”-materiel inte dög och att stridsutbildningen nog måste förbättras och förlängas.

I takt med att militära dödsfall i utlandsuppdragen nu tydliggjort riskerna ökar mängden ifrågasättanden både inom Försvarsmakten, från politiker och i massmedia. Slutsatser dras på bloggar, i tidningar och TV om bristande sjukvårds- eller transportkapacitet. Reportrar, bloggande officerare och ledarskribenter analyserar och ställer krav på relativt detaljerad nivå, på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Från att under decennier ha fått medieutrymme främst i samband med regementsnedläggningar eller värnpliktskränkningar har nu Försvarsmaktens faktiska operationer tilldragit sig en större omgivnings intresse.

Från att tidigare främst ha intresserat sig för regional- och jämställdhetspolitiska aspekter har Försvarsmaktens omgivning således i allt större utsträckning börjat intressera sig för uppdragens legitimitet, soldaternas utrustning, insatsregler för eldgivning, utbildningens kvalitet och vilka sjuktransportresurser som finns respektive saknas. Utvecklingen kommer sannolikt att fortsätta, och medievärlden utgör nu en ny, helt central utmaning för Försvarsmakten (och för den politiska nivån). ”Kriget” har kommit även till Sverige, åtminstone i kulturell mening.

Den nya tidens insatser innebär en skärpning av vissa traditionella militära kunskapskrav, samtidigt som andra d:o blivit närmast irrelevanta. Utrikesinsatserna ställer höga krav på traditionellt militärt hantverkskunnande samt på djupare strategisk förståelse av våldshandlingars konsekvenser, bl a ifråga om hur de uppfattas i olika opinioner. Nutida insatser är tidvis betydligt mer politiskt och opinionsmässigt känsliga än försvaret av svenskt territorium. Professor C. Dandeker, King’s College London, benämner insatser av typen Afghanistan ”contested wars of choice” – ett uttryck som känns mycket fjärran traditionell svensk försvarsretorik, som i regel innehållit ordet ”freds-” i varierande sammanskrivningar.

Försvarsmakten är idag en del i ett alltmer europeiserat Sverige i ett alltmer globaliserat Europa. Försvarsmakten utsätts idag för ett allt hårdare omgivningstryck, och detta tryck genererar en rad nya kompetenskrav samt skärper kravnivån överlag. Orsaker är både uppgifternas förändrade natur och civilsamhällets ökade specialisering. De moderna konflikter Rupert Smith benämnt ”War amongst the people” kallar Robert Scales ”The social scientist’s war”. Som professor Bengt Abrahamsson har framhållit krävs stora förändringar i den svenska officerskåren expertis, etik och kåranda – något som dock ännu inte tagits riktigt på allvar i det militära kompetensförsörjningssystemet. Försvarsmaktens nya uppgiftsomgivning innebär krav på en lång rad kompetensområden som aldrig existerat i det militära skolsystemet.

Medan många svenska ungdomar idag både arbetar och/eller studerar utomlands, tänker sig Försvarsmakten ännu fostra en likriktad officerskår, utbildad enbart i Sverige i egna militära skolsteg. Få utvecklade länder har ett tillnärmelsevis lika slutet och likriktat system för militär kompetensförsörjning som Sverige. Officerare i t ex Storbritannien, Frankrike och USA avlägger akademisk examen i ett civilt ämne som en del av sin officersutbildning. Officerskårerna får genom dessa system en bredare kollektiv kompetensrepertoar, plus bättre förgreningar till samhällets olika kunskapsinstitutioner och samhällssektorer. De militära skolstegen i dessa länder är både färre och kortare än i Sverige.

Den numera välkände generalen David Petraeus framhåller risken att en officerskår riskerar att bli klosterlik: avskild, inåtvänd och övertygad om sina egna sanningar. Petraeus hävdar, baserat på egen erfarenhet, att en officer utvecklas bättre genom att tidvis utbildas med andra yrkesgrupper och, i diskussion med dem, både förstå andras olika perspektiv och kunna försvara det egna: ”We discover not only that some very smart folks see the world very differently than we do, but that they also see it very differently from each other. Debates we imagined to be two-sided turn out to be three-, four- or more-sided.” Detta och en handfull andra argument menar Petraeus talar för att officerens kompetensförsörjning inte bör ske endast omgiven av militära kolleger i militära skolor.

Invasionsförsvarets etablerade strukturer för både utveckling och värdering av kompetens präglar alltjämt den svenska officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. I Försvarsmakten finns ett etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, såväl på individuell som på kollektiv nivå. Utbildning och socialisering av officerare har syftat till att skapa en likriktad överensstämmelse med på förhand definierade kriterier. Svenska officerare har systematiskt karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, genom täta byten av arbetsuppgifter och återkommande, gemensamma internutbildningar. Runtflyttandet har försvårat utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningsarbete. Expertkunskap har dessutom inte värderats.

Karriär- och skolsystemet har inte utvecklat systematisk kunskap för internationella operationer, vare sig av tidigare eller nuvarande karaktär. Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i det militära karriärsystemet.

Att anlägga professionsperspektiv på svenskt militärt yrkeskunnande har varit sällsynt, trots en ekonomiskt relativt omfattande militärforskning utförd i olika stödmyndigheter. När nu Försvarsmaktens vardag snabbt blir mer lik den i länder med större erfarenhet av skarp verksamhet ökar behovet av välgrundade analyser av kompetensbehov och hur dessa skall tillgodoses. Det finns goda skäl att påstå att Försvarsmakten och officerskåren nu är i starkt behov av att utveckla sitt tänkande om militärt yrkeskunnande, professionalitet och organiserande. Både inriktningen av svensk säkerhetspolitik och samhällets utveckling ställer idag Försvarsmakten inför utmaningar som berör frågeställningar inom dessa områden.

När snabba och stora förändringar ifråga om kompetenskrav nu skett blir det militära gradsystemet tidvis ett problem snarare än en tillgång när det gäller att tillsätta personer med rätt kompetens för en uppgift. Om en befattning klassas som en ”x-befattning” blir faktorn x viktigare än den sakkompetens som en mer rationell befattningsanalys skulle visa. Militär grad är en generell kompetenssymbol, en abstraktion som skall garantera ett visst kunnande. Men huvuddelen av dagens högre officerare har vunnit sina meriter under en period då kompetensprofilen var en annan, och de har utbildats och meriterat sig primärt mot den - framgång som naturligtvis inte vunnits utan personliga kvaliteter. Men sådana kvaliteter i sig konstituerar inte uppgiftsrelevant sakkunnande. Exempelvis en överstelöjtnants- eller överstegrad har en klart begränsad precision ifråga om att belysa en individs kompetens för en viss uppgift. Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift. Alltmer av skarp verksamhet, och en allt hårdare extern granskning, innebär att priset för felbedömningar och bristande kompetens nu har stigit jämfört med tidigare.

Försvarsmakten idag har behov av en modernare kompetensstrategi som går bortom att på marginalen peta i komponenter i det etablerade systemet. En rad frågor kan diskuteras: Vilken betydelse i kompetensvärderingshänseende skall t ex upprepad skarp internationell tjänstgöring tillmätas? Vilken lärandepotential finns i internationell tjänstgöring och hur skall den systematiskt tillvaratas? Bör ”nivåhöjande” gemensamma skolsteg ersättas av utbildningar inriktade mot olika kompetensområden? Bara på t ex King’s College London finns tre årslånga masterprogram med stor relevans för dagens uppgifter: Air Power in the Modern World, War and Psychiatry, War in the Modern World. (Alla dessa går f ö att läsa på distans). Bör även svenska officerare studera på universitet, och måste alla i så fall läsa samma ämnen? Skall militär grad vara kopplad till befattning snarare än till person? Bör svensk militär personal utbildas tillsammans med EU-kolleger och delvis utomlands?

Uppgiften och omvärlden har förändrats radikalt sedan 1990. Har Försvarsmaktens kompetensförsörjning hängt med?



Karl Ydén

Fil.dr & RO/Kapten
Gothenburg Research Institute
King’s College London, Dept of War Studies


Karl Ydén är RO/Kn i armén, har tjänstgjort i Libanon, disputerade med avhandlingen ”Kriget” och karriärsystemet. Försvarsmaktens organiserande i fred och är medförfattare till En kår på rätt kurs? En ESO-rapport om försvarets framtida kompetensförsörjning.