Det är inte var kväll man har äran att presentera gästinlägg av så kända och i ämnet insatta personer som är fallet med det nedanstående inlägget. Ämnet är som rubriken avslöjar hur Försvarsmakten kompetensförsörjs. Det är ett ständigt aktuellt ämne och inte minst så nu, när Försvarsmakten går över till ett personalförsörjningssystem helt baserat på frivillighet (läs mer om detta i en stundande debattserie på Newsmill) . Medan Försvarsmakten nu gör sitt yttersta att kopiera personalförsörjningsformerna från nationer med yrkesförsvar, håller man samtidigt fast vid en officersutbildning och ett karriärsystem som är klart annorlunda än deras. Är det dags för en övergripande förändring?
/Wiseman
----------------------------------------
Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?
Kunskaper och erfarenheter är bra. Ännu bättre är relevanta kunskaper respektive erfarenheter. När personal i Försvarsmakten nu allt oftare ställs i situationer där beslut och handlingar får verkliga, skarpa konsekvenser innebär det ett kraftigt minskat utrymme för felbedömningar, ”fredsmässiga” hänsyn och bristande kompetens.
Det kalla krigets slut blev början på förändringar av relationen mellan militär och civilsamhälle i flera europeiska länder, Sverige inkluderat. 20 år senare har arméer hårdbantats och värnpliktssystem nedmonterats i en rad länder. Samtidigt har i bl a Sverige nya förvaltningsideal ökat kraven på effektivitet och resursredovisning i statsförvaltningen i stort. Försvarsmakten utsätts för ökad grad av extern kontroll av effektivitet och kvalitet – det färskaste exemplet är Riksrevisionens synpunkter på NBG08.
Försvarsmakten har, parallellt med dessa inrikes förändringar, avkrävts volymmässigt små, men ofta ”skarpare”, militära insatser i en rad utrikes konfliktområden. Insatsernas volym och karaktär kontrasterar kraftigt mot Försvarsmaktens traditionella huvudverksamhet: storskalig, fredstida (nybörjar)utbildning för ett tänkt storkrig på svenskt territorium (vissa personalkategorier får ursäkta generaliseringen). Den skarpare verksamheten skapade den plötsliga insikten att viss ”krigs”-materiel inte dög och att stridsutbildningen nog måste förbättras och förlängas.
I takt med att militära dödsfall i utlandsuppdragen nu tydliggjort riskerna ökar mängden ifrågasättanden både inom Försvarsmakten, från politiker och i massmedia. Slutsatser dras på bloggar, i tidningar och TV om bristande sjukvårds- eller transportkapacitet. Reportrar, bloggande officerare och ledarskribenter analyserar och ställer krav på relativt detaljerad nivå, på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Från att under decennier ha fått medieutrymme främst i samband med regementsnedläggningar eller värnpliktskränkningar har nu Försvarsmaktens faktiska operationer tilldragit sig en större omgivnings intresse.
Från att tidigare främst ha intresserat sig för regional- och jämställdhetspolitiska aspekter har Försvarsmaktens omgivning således i allt större utsträckning börjat intressera sig för uppdragens legitimitet, soldaternas utrustning, insatsregler för eldgivning, utbildningens kvalitet och vilka sjuktransportresurser som finns respektive saknas. Utvecklingen kommer sannolikt att fortsätta, och medievärlden utgör nu en ny, helt central utmaning för Försvarsmakten (och för den politiska nivån). ”Kriget” har kommit även till Sverige, åtminstone i kulturell mening.
Den nya tidens insatser innebär en skärpning av vissa traditionella militära kunskapskrav, samtidigt som andra d:o blivit närmast irrelevanta. Utrikesinsatserna ställer höga krav på traditionellt militärt hantverkskunnande samt på djupare strategisk förståelse av våldshandlingars konsekvenser, bl a ifråga om hur de uppfattas i olika opinioner. Nutida insatser är tidvis betydligt mer politiskt och opinionsmässigt känsliga än försvaret av svenskt territorium. Professor C. Dandeker, King’s College London, benämner insatser av typen Afghanistan ”contested wars of choice” – ett uttryck som känns mycket fjärran traditionell svensk försvarsretorik, som i regel innehållit ordet ”freds-” i varierande sammanskrivningar.
Försvarsmakten är idag en del i ett alltmer europeiserat Sverige i ett alltmer globaliserat Europa. Försvarsmakten utsätts idag för ett allt hårdare omgivningstryck, och detta tryck genererar en rad nya kompetenskrav samt skärper kravnivån överlag. Orsaker är både uppgifternas förändrade natur och civilsamhällets ökade specialisering. De moderna konflikter Rupert Smith benämnt ”War amongst the people” kallar Robert Scales ”The social scientist’s war”. Som professor Bengt Abrahamsson har framhållit krävs stora förändringar i den svenska officerskåren expertis, etik och kåranda – något som dock ännu inte tagits riktigt på allvar i det militära kompetensförsörjningssystemet. Försvarsmaktens nya uppgiftsomgivning innebär krav på en lång rad kompetensområden som aldrig existerat i det militära skolsystemet.
Medan många svenska ungdomar idag både arbetar och/eller studerar utomlands, tänker sig Försvarsmakten ännu fostra en likriktad officerskår, utbildad enbart i Sverige i egna militära skolsteg. Få utvecklade länder har ett tillnärmelsevis lika slutet och likriktat system för militär kompetensförsörjning som Sverige. Officerare i t ex Storbritannien, Frankrike och USA avlägger akademisk examen i ett civilt ämne som en del av sin officersutbildning. Officerskårerna får genom dessa system en bredare kollektiv kompetensrepertoar, plus bättre förgreningar till samhällets olika kunskapsinstitutioner och samhällssektorer. De militära skolstegen i dessa länder är både färre och kortare än i Sverige.
Den numera välkände generalen David Petraeus framhåller risken att en officerskår riskerar att bli klosterlik: avskild, inåtvänd och övertygad om sina egna sanningar. Petraeus hävdar, baserat på egen erfarenhet, att en officer utvecklas bättre genom att tidvis utbildas med andra yrkesgrupper och, i diskussion med dem, både förstå andras olika perspektiv och kunna försvara det egna: ”We discover not only that some very smart folks see the world very differently than we do, but that they also see it very differently from each other. Debates we imagined to be two-sided turn out to be three-, four- or more-sided.” Detta och en handfull andra argument menar Petraeus talar för att officerens kompetensförsörjning inte bör ske endast omgiven av militära kolleger i militära skolor.
Invasionsförsvarets etablerade strukturer för både utveckling och värdering av kompetens präglar alltjämt den svenska officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. I Försvarsmakten finns ett etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, såväl på individuell som på kollektiv nivå. Utbildning och socialisering av officerare har syftat till att skapa en likriktad överensstämmelse med på förhand definierade kriterier. Svenska officerare har systematiskt karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, genom täta byten av arbetsuppgifter och återkommande, gemensamma internutbildningar. Runtflyttandet har försvårat utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningsarbete. Expertkunskap har dessutom inte värderats.
Karriär- och skolsystemet har inte utvecklat systematisk kunskap för internationella operationer, vare sig av tidigare eller nuvarande karaktär. Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i det militära karriärsystemet.
Att anlägga professionsperspektiv på svenskt militärt yrkeskunnande har varit sällsynt, trots en ekonomiskt relativt omfattande militärforskning utförd i olika stödmyndigheter. När nu Försvarsmaktens vardag snabbt blir mer lik den i länder med större erfarenhet av skarp verksamhet ökar behovet av välgrundade analyser av kompetensbehov och hur dessa skall tillgodoses. Det finns goda skäl att påstå att Försvarsmakten och officerskåren nu är i starkt behov av att utveckla sitt tänkande om militärt yrkeskunnande, professionalitet och organiserande. Både inriktningen av svensk säkerhetspolitik och samhällets utveckling ställer idag Försvarsmakten inför utmaningar som berör frågeställningar inom dessa områden.
När snabba och stora förändringar ifråga om kompetenskrav nu skett blir det militära gradsystemet tidvis ett problem snarare än en tillgång när det gäller att tillsätta personer med rätt kompetens för en uppgift. Om en befattning klassas som en ”x-befattning” blir faktorn x viktigare än den sakkompetens som en mer rationell befattningsanalys skulle visa. Militär grad är en generell kompetenssymbol, en abstraktion som skall garantera ett visst kunnande. Men huvuddelen av dagens högre officerare har vunnit sina meriter under en period då kompetensprofilen var en annan, och de har utbildats och meriterat sig primärt mot den - framgång som naturligtvis inte vunnits utan personliga kvaliteter. Men sådana kvaliteter i sig konstituerar inte uppgiftsrelevant sakkunnande. Exempelvis en överstelöjtnants- eller överstegrad har en klart begränsad precision ifråga om att belysa en individs kompetens för en viss uppgift. Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift. Alltmer av skarp verksamhet, och en allt hårdare extern granskning, innebär att priset för felbedömningar och bristande kompetens nu har stigit jämfört med tidigare.
Försvarsmakten idag har behov av en modernare kompetensstrategi som går bortom att på marginalen peta i komponenter i det etablerade systemet. En rad frågor kan diskuteras: Vilken betydelse i kompetensvärderingshänseende skall t ex upprepad skarp internationell tjänstgöring tillmätas? Vilken lärandepotential finns i internationell tjänstgöring och hur skall den systematiskt tillvaratas? Bör ”nivåhöjande” gemensamma skolsteg ersättas av utbildningar inriktade mot olika kompetensområden? Bara på t ex King’s College London finns tre årslånga masterprogram med stor relevans för dagens uppgifter: Air Power in the Modern World, War and Psychiatry, War in the Modern World. (Alla dessa går f ö att läsa på distans). Bör även svenska officerare studera på universitet, och måste alla i så fall läsa samma ämnen? Skall militär grad vara kopplad till befattning snarare än till person? Bör svensk militär personal utbildas tillsammans med EU-kolleger och delvis utomlands?
Uppgiften och omvärlden har förändrats radikalt sedan 1990. Har Försvarsmaktens kompetensförsörjning hängt med?
Karl Ydén
Fil.dr & RO/Kapten
Gothenburg Research Institute
King’s College London, Dept of War Studies
Karl Ydén är RO/Kn i armén, har tjänstgjort i Libanon, disputerade med avhandlingen ”Kriget” och karriärsystemet. Försvarsmaktens organiserande i fred och är medförfattare till En kår på rätt kurs? En ESO-rapport om försvarets framtida kompetensförsörjning.
U.S. Super Hornet Shot Down in Friendly Fire Over Red Sea
2 timmar sedan
26 kommentarer:
@ Ydén:
" Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift."
Korrekt men måhända en något enögd analys.
Det förhåller sig betydligt värre än så. Tillsättning av nyckelbefattningar och nominering till befordran sker många gånger baserat på betydligt lösare grunder. Kontaktnät, lojaliteter, subgrupperingar, grupptänkande och frånvaro av kritiskt tänkande är exempel på faktorer som idag ofta är av avagörande betydelse för en officers karriärutveckling. Transparensen i dessa processer är ofta bristande eller obefintlig.
Enkel fråga - enkelt svar:
Nej - FM:s kompetensförsörjning hänger inte med. Gamla sanningar och oförmåga, inte minst med att hantera olikheter, gör att systemet eroderar inifrån.
Kritiskt granskande och ifrågasättande innebär inte sällan subtila kränkningar och trakasserier. Konformitet och "tycka som chefen fast mycket mer" är istället det som premieras vid urvalsbefordran och befattningsplacering.
De här akademiskt utbildade officerarna är jag skeptisk till.
Jag tror mer på trupputbildning och truppföring i snö, mörker och kyla under decennier. Med ständiga repövningar på sitt krigsförband.
Det är av misstagen man lär.
Inte heller tror jag Sverige försvaras bäst i Afghanistan och liknande platser. Blir det Somalia nästa gång?
En officer skall vara knekt.
Kompch i tio år
Den grundmurade misstron i FM mot all riktig akademisk utbildning gör att en akademisk utbildning och då inte konkret såsom ingenjör eller meteorolog eller liknande, snarare är ett sänke i karriären.
De humanistiska disciplinerna inom den akademiska världen är just de delar som kan tillföra det Ydén efterlyser men som man i Sverige är livrädda för. Men att kritiskt granska, att ifrågasätta, det är vägen framåt vilket man inte förstår.
Paradoxen är att den som ifrågasätter omedelbart förklaras som FM fiende. (Vilket ÖB gjorde när FM fick kritik av en forskare genom artikeln Lessons not Learned förra året)
Inaveln inom svensk officerskår har en lång tradition och oviljan mot att förändra är stor. Trots öppningar i regelverk avseende gradering efter befattning sker detta inte. Varför?
Avsaknaden av förmågan att våga förändra kulturer inom FM är ett av dess största problem. Man håller fast vid devisen att "vi vet vad vi har men inte vad får". Detta döljer man relativt framgångsrikt genom flitiga omorganisationer och lyckas, i sina egna ögon, ge ett sken av förändring.
Ta lärdom av socialdemokraterna. Inse att vägen är fel, byt ut de som leder och gör om på rätt sätt.
Detta är en av de viktigaste frågorna i försvarsmakten just nu. Den bör diskuteras av alla i hela försvarsmakten och av kunden - folket. Svaret på frågan, om FM hänger med, är nej och detta är ytterligare en anledning att lämna båten innan den sjunker.
Hänger kompetensförsörjningen med?
Enligt mig, en helt omöjlig fråga att besvara. När svaren på vad som menas med tillgängligt, flexibelt, användbart och med betydligt större försvarsförmåga m.m., innebär kanske man kan börja titta och räkna på vad som behövs.
Skall förbandet bara vara menat för vakt och beredskap i ökenmiljö?
Skall det vara flexibelt och användbart i arktisk-, djungel-, ökenmiljö, och även kunna verka i svenska skärgården? Vad skall förbandet kunna göra i de olika miljöerna o.s.v.
Det är en mängd frågor som måste besvaras innan vi ens vet vad vi skall leta efter för kompetenser.
Betänk att vi redan idag har system under utveckling där det enda vi vet är vad det inte skall kunna! Vilken kompetens saknar man där?!
Den lilla resan till Gotland för något år sedan blottade oceaner av kompetensbrist. Hur återskapar man den bristen idag?
Oförmågan inom logistiksystemet är en medveten satsning sedan flera år. Hur tänker man där?
Med tanke på det, relativt sett, lilla antal yoff som erfordras i det “nya” försvaret är det viktigt att man rekryterar rätt. Det är en lång start- och landningssträcka, Därför är det också viktigt att man definierar parametrarna så noga man kan.
Dagens “ryggdunksystem” tillsammans med viss förmåga till PowerPointpresentationer kommer inte att fungera. Som jag ser det kommer vi att behöva de mest skiftande erfarenheter och kompetenser och att då lägga ner tid och pengar på att försöka likrikta dessa måste betecknas som slöseri. Mångfald eftersträvas i alla andra fall, varför inte även när det gäller yoffutb?
Först måste vi dock ha ett mål för våra blivande studier, annars blir herrarnas fria åkning igen.
Hade alla mina skådespelare sett likadana ut, rört sig lika, agerat lika och dessutom sagt samma sak (fast mycket mer)hade man varken begripit eller fört historien vidare. Blandar man sedan amatörer och superproffs får man en kraftfull dynamik i rollspelet.
Allt under förutsättning att regissören kan förmedla vad han vill se som slutresultat.
Där har vi en bit kvar inom FM och det politiska systemet.
Teaterdirektören.
En överläkare och docent slutar inte behandla patienter.
De högst betalda och mest ansedda juristerna slutar inte företräda parter i domstol.
- Hur kan företrädare för den militära professionen göra karriär utan att praktisera sitt yrke på stridsfältet?
Välkommen till nepotismens högborg!
/kriminaliserad
Karl Ydén,
"Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i det militära karriärsystemet."
Det är intressant att du inte försöker förklara detta faktum utan helt enkelt rundar det med denna generaliserande formulering. Jag påstår motsatsen. Det är på grund av det kompetensutvecklingssystem vi har som vi kan göra insater på ett rimligt skickligt sätt. Efter egen erfarenhet från flera multinationella insatser kan jag konstatera att sällan eller aldrig har jag eller andra svenskar kommit till korta pga bristande kompetens i den multinationella-miljön, möjligen då på personliga brister i lämplighet.
Men jag tittar mest på "riktiga" militära befattningar som att delta i och leda förband, taktiskt och operativt, på "slagfältet".
Vår kompetens när det gäller fredstida administration och förvaltning lämnar helt klart en del övrigt att önska. På skolstegen har det alltid varit minimalt av förberedelser för det fredstida administrativa och förvaltningsmässiga värvet.
Men just den militära specifika kompetensen, att föra krig, påstår jag att officerskåren varit väl tillgodosedd med.
Befordringssystemet däremot är under all kritik. Där brister det rejält i "precisionen", där nån sorts klasssisk svensk rättvise turordning synes gälla snarare än kompetens och lämplighet.
Old School
Mycket intressant artikel, tyvärr är systemhaveriet inom FM och tillhörande stödmyndigheter långt mer allvarligt.... Om problemet hade varit varit hur akademiska poäng erhölls eller vilken stridserharenhet man skal ha för att bli befodrad hade det varit under kontroll.... Tyvärr är det bara att vänta och se vad se vad som händer efter det fria fallet.... (dessutom får man väl poäng i det militära numera, så då ār ju det löst! ;-)
Med en godkänd officersexamen, en fil. kand bakom hörnan som jag till stora del läste in parallellt med officersprogrammet med väl godkända resultat, fick jag en månad innan examen veta att jag "inte hade presterat tillräckligt" för att få en specifikt utlovad anställning i FM. Utöver svenska och engelska behärskar jag ytterliggare två språk.
Min tilltro till FM som arbetsgivare försvann helt och i dagsläget haglar förfrågningar om jobb det civila. FM vet hur man värdesätter och förvaltar kompetens...
Tänkte lägga in en kommentar och ju mer jag tänkte ju mer insåg jag komplexiteten i de många frågeställningarna, så det fick bli en icke-kommentar.
Vett behöver,
den som vida färdas;
lätt är hemma vadhelst.
Mång ögonkast får,
den som intet förstår
och sitter med kloka tillsammans.
Hávamál
@ Borneo 10.23
"Ta lärdom av socialdemokraterna. Inse att vägen är fel, byt ut de som leder och gör om på rätt sätt."
Detta var det bästa jag sett på länge ! Sannolikheten för att det inträffar är dock tyvärr försvinnande liten - och det vet de som leder - varför de tryggt sitter kvar och styr i fel riktning...
Försvarsmaktens ledande befattningshavare kommer att bli aktivare på de tongivande bloggarna. Detta lovade ÖB och Jan Salestrand indirekt i slutet av ÖB-chefsmöte i går!
Undrar om någon FML-ledamot (officer) vill/vågar ta tjuren vid hornen och öppet kommentera (läs besvara) blogginlägget samt några av kommentarerna.
Angående "Nuvarande civilistens" kommentar. Nej, FM har ingen större förmåga att nyttiggöra civila högskoleutbildningar. I samband med det "nya anställingsavtalet" är jag fundersam över hur det skall gå att rekrytera civila akademiker.
-Jo förresten haken med denna anställning är att du måste vara beredd att bemanna en stab i långtbortistan på kort varsel-
-Jaha, vad får jag för det?
-Får?.....jo du får SÄMRE lön än hos en privat arbetsgivare..
Det vill nog TILL att dubbelutbilda och "akademisera" officerskåren så att den kan bemanna akademikertjänster såsom HR-, kvalitets-, och ekonomichef osv för annars får FM nöja sig med ett akadeiskt B-lag.
Mycket intressant artikel som jag till fullo håller med om. Ydén skulle dock vinna på att särskilja yrkesofficerskåren från reservofficerskåren, dessa tjänstgöringskategorier är väldigt olika. Inom reservofficerskåren är akademisk utbildning legio, medan den bland yrkesofficerarna är ett undantag. Av mina yrkesofficerskolleger är INGEN akademiker. Jag är också tveksam till talet om officersyrkes som en "profession". Vad har en pilot gemensamt med en trossplutonchef, förutom att båda bär stjärnor?
Mvh//Sinuhe
Nuvarande civilisten, är du förvånad? I grunden tycker många i Försvarsmakten att akademisk utbildning är skumt, framför allt om den förvärvats vid ett civilt universitet och inte Försvarsleksskolan. Verkliga Män har läst kvasi-akademiska ämnen med ickeakademiska lärare.
Nuvarande civilisten:
"...fick jag en månad innan examen veta att jag "inte hade presterat tillräckligt" för att få en specifikt utlovad anställning i FM."
Vad menar du med "specifikt utlovad anställning"? Önskat förband eller? Specialanställning av nåt slag? FM har väl rätten att besluta var Du ska jobba när Du tagit Din examen och söker anställning. Jag har aldrig hört talas om någon nyutexad som fått en utlovad specifik anställning direkt efter examen...eller? Om Du tyckte det erbjudande Du fick inte passade så är det väl inget mer med det. Lycka till i det civila!
/FLIR
"Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift."
Låt oss anta att den överste som för tillfället befinner sig på plats i Afghanistan är den som är mest lämpad för jobbet i vårt lilla stridande insatsförsvar. Jag läste en bok för lite sedan, som heter "Sanningens Ögonblick" och som beskriver och analyserar invasionen av Normandie, mycket sett från tyskarnas perspektiv, klart biased till de preussiska krigarnas och den preussiska krigföringens favör. Visste ni till exempel att den tyske soldaten i Normandie dödade eller sårade i genomsnitt 0,317 allierade soldater, medan motsvarande andel för hans fiende var 0,0438? Ännu vid inledningen till invasionen så kom en underordnad officer (löjtnant) in till en general (vet inte vem) som i högsta hugg höll på att dansa till Wagner på grammofonen mitt under brinnande krig. Löjtnanten tappade masken och skällde ut generalen, varpå generalen log och sade kärvänligt något liknande det här; "Nej men min käre (namn), tror ni verkligen att det att jag lyssnar på Wagner kan göra någon skillnad för eller emot invasionen?"
Den erfarenhet som den svenske kontingentschefen förvärvat i en liten bataljon kan inte jämföras med den gigantiska styrka som den tyske generalen styrde, eller rättare sagt styrkan styrde sig själv när det väl hade börjat, för det var väldigt lite som en general kunde göra i den tyska armén när inledningen till ett slag hade börjat. Det är väl de lite äldre högre befälen, med för insatsförsvar inte särskilt lämpade utbildning, som näst står i tur för ledande befattningar över Överstes nivå. Ska hela Sverige försvaras som Tolgfors säger så kan vi behöva även klassisk kompetens. De gamla rävarna kan behövas än, det vore mycket olyckligt att hoppa över en generation om inte annat!
Dilettanten
Som vanligt har Karl helt rätt. Jag läste "Kriget och karriärsystemet.." med mycket stor behållning och konstaterar att även denna inlaga är mycket bra. Vad är då problemet?
Det som jag har stött på är att om man har genomfört utlandstjänst under de senaste 3-15 åren, så premieras det inte vid befodringsberedning. Tvärtom så tjänar man på att vara hemma och bevaka sina positioner och påverka chefen lite lagom med social kompetens på mässen mm. Och för guds skull, missa inte något i PRIO eller månadsredovisningarna för en budget som är 10% av din lön. Det enda undantaget är en övlt som ska kvalificera sig till öv, då är det viktigt. Men många övlt har nog passerat pga goda stabsmedlemmar och inte på egna meriter.
Självkritik och självinsikt är en riktig bristvara i FM idag. Desto mer finns det av tyckniker och dylikt som söker fel hos andra, men inte reflekterar över sin egen insats.
Heinlein hade rätt i boken "Starsip Troopers". Man ska inte bli befodrad om man inte har deltagit i strid...
Nuvarande civilisten,
Men kanske var det så att du faktiskt inte presterat tillräckligt? Visst är det en prestation att läsa in en examen, men kanske det andra, det du borde fokuserat på, blev lidande?
Många skribenter här verkar vara försmådda officersämnen som kompenserat sig med en civil akademisk karriär. Att kasta paj på officersutbildningssystemet verkar vara ett stort och uppdämt behov. Så jag skall kittla er lite till;
FM var fram till 1990-talets mitt "tillräckligt" akademiserat. Vi hade våra metoder för analys och att dra slutsatser för att komma fram till beslut. I krig, under strid. Det är på något sätt kärnan i officersyrket, d v s att kunna leda taktiska och operativa förband på slagfältet. Detta skall fungera under livsfara och kaos, alla i systemet måste förstå och behärska detta för att minimera missförstånd och felgrepp och felbeslut. Yrket är inte att vrida och vända på argument för eller emot en tes i all oändlighet. Officerarna skall verka i kaos och livsfara, kunna fatta rimligt kloka beslut på bristande underlag där priset riskerar att betalas i människoliv. Mitt påstående är att det är ett bra system att göra så. I vår utbildning fokuseras utbildningen på detta. En brist i systemet är frånvaron av kompetens att administrera och förvalta den statliga myndigheten Försvars-makten.
För övrigt är min personliga erfarenhet att vi har blivit medevetandegjorda om vikten av kritiskt granskande och undvikande av "ja-sägar" beteendet i den utbildning vi genomgått, även på FHS (jo, faktiskt). Tyvärr är det väl i den praktiska tillämpningen som alltför många individer hellre säger ja och hoppas på befordran än säger sin professionella mening. Själv tror jag många överskattar "ja-sägar" effekten på befordringsgången. Det finns faktiskt exempel på officerare med civilkurage som nått långt. Jag vet också att motsatsen finns. En akademisk examen är heller inte i sig nån sorts universell lämplighetsstämpel för officersyrket som signaturen "Nuvarande civilisten sa" tycks tro.
Jag håller med om de som anser att vi bör kunna öka den interna självkritiken och att fler bör våga stå för vad de faktiskt tror på som professionella företrädare i olika sammahang. Det är då man är chefens bästa stöd. Att inte hålla med chefen innebär inte att man måste vara en motvallskärring eller gnällspik. Det går att farmföra avvikande åsikter ändå. Det innebär inte heller att jag garanterat får gehör för dem. Men så är livet.
Men det har inget med akademi-sering att göra, det är vanligt hederligt civilkurage som krävs helt enkelt.
Men visst finns det en intressant motsättning i yrket; att å ena sidan var myndighetsförvaltare och å andra sidan kunna vara "krigare".
Kanske dagens sofistikerade samhälle kräver olika yrkesgrupper, olika utbildning, människor med olika kynne för att kunna lösa detta?
Old School
Old School:
"Tyvärr är det väl i den praktiska tillämpningen som alltför många individer hellre säger ja och hoppas på befordran än säger sin professionella mening."
Det var ta mej ... det bästa jag hört sen jag konfirmerade mig! Det är inte i utbildningen som ja-sägarna frodas, tvärtom. Den utbildning som bedrivs främjar definitivt kritiskt tänkande och ett förhållningssätt som kräver både kompetens och eget tyckande. Problemet sitter i väggarna på de militära installationerna, i det dagliga jobbet. Där är det ofta lågt i tak och nära till dörren...
/Gnögo
Jag är numera officer efter att ha tagit min examen i somras på den 215qrzn. På 215qrzn fanns en person som stämmer in på samma beskrivning som " Nuvarande civilisten sa...". Vet ej om det är samma person, men tycker beslutet om att ej anställa var det bästa beslutet FM har tagit i år. Uppnår man fältmax efter ett dygn i ett varmt tolvtält utan någon som helst fysisk verksamhet och med gott sömnläge. Då är man inte! Lämplig som officer eller soldat. Om du känner dig träffad bör du ta dig en ordentlig titt i spegeln och utvärdera dig själv med kraft. Lycka till i det civila.
Man undrar om FM skulle våga göra vad Polisen gör för att få in nytt blod i ledningsstrukturen:
http://polisen.se/sv/Aktuellt/Tillfalliga-sidor/Polisens-chefs--och-ledarcenter/Polisens-chefsforsorjningsprogram--mot-strategisk-niva/
Även jag är numera officer från officerskursen som tog examen i sommras, håller med föregående talare att klarar man inte under de enklaste förhållanden ens ta hand om sig själv, hur skall man då kunna leda andra. Att FM inte anställde den individen trots gedigna civila studier är ett bra beslut. Allt handlar inte om vad man har för fina utbildningar på papper utan även vad man kan leverera.
Nuvarande officersutbildning genererar inte tillräckligt bra fänrikar. Tonvikten ligger inte vid att pratkiskt kunna leda andra i strid utan snarare att ha förståelse för det. En mer praktiskt inriktad officersutbildning vore önskvärd, de djupare teoretiska kunskaperna om divisionsanfallet kan man läsa senare i karriärstegen.
Skicka en kommentar