Tiden går… Gästkrönikör nr 8: Peter Andersson

Peter Andersson har i tv och radio gjort en rad reportage om Försvarsmakten, framförallt om NBF och GLC/NOC-projektet samt PRIO. En dag förra våren ramlade det in ett mail från Peter Andersson som då jobbade med ett inslag i Dokument Inifrån om turerna kring NBF och GLC/NOC. I mailet frågades om det verkligen var Wiseman som hade kontaktat SVT:s ledning med en rad synpunkter om nämnda projekt och de stora fördelarna med projektet, vilket det självklart inte var. Händelsen visade på något som tyvärr ofta förekommer i betydligt större affärer med krigsmateriel, där media kan få "hemliga" rapporter och ibland även färdiga artiklar som skriver ned en konkurrents produkt med hänvisning till någon expertis som vid djupare efterforskning inte existerar. Att motsvarande false-flag operation skulle genomföras i Sverige och i samband med en så jämförelsevis "liten" affär som NBF, visar på en viss desperation hos avsändaren. Som tur var föll inte SVT i fällan utan kollade uppgifterna.

Wiseman


------------------------------------------------------


Wiseman's wisdoms fyller fem år. Ja, herregud, vad tiden går. Jag vill inte på något vis förringa andra försvarsbloggare, men WW intar en särställning. Som journalist, jag är nu helt ärlig, är det få källor som jag haft så mycket nytta av som WW. Då räknar jag även in alla dem som bidragit med kommentarer. Ibland har dessa kommentarer varit matnyttiga, ibland har jag skrattat högt åt dem; som t ex när den ytterst bildade sjöofficeren Sumatra har raljerat över tingens tillstånd. Andra gånger har jag tyvärr nästintill gråtit.

Nåväl, låt mig gå från det lättsamma till det allvarliga. För ett par år sedan inbjöds jag att skriva ett gästinlägg på WW. Eftersom jag då arbetade på SVT var det omöjligt, då jag visste att att ett eventuellt inlägg skulle bli alltför känslomässigt och därmed strida mot public service-reglerna. Idag är jag på ett helt annat sätt fri att skriva vad jag vill. Och det tänker jag utnyttja.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Vi börjar exempelvis 1984. Det passar bra - inte endast för att jag då var ung, smal och hyfsat snygg - utan även för att jag då tjänstgjorde i LFC Kobran. Det vill säga att jag var i ett av de mytomspunna "bergen".

Vi hade då kontroll över luftrummet på meternivå, på sekundnvå och vi visste vad vi gjorde. Vi hade krypterade länkar mellan bergrum och bergrum, mellan bergrum och flygförare och mellan bergrum och högre stab. Det var ett fantastiskt system, där vi med jämna mellanrum skickade iväg den sk "puren" (periodisk underrättelserapport) till dåvarande Flygstaben.

Vi talar nu om en tid då vi inom 78 timmar kunde mobilisera 600.000 man. Det vi sysslade med i LFC Kobran var att observera rörelsemönster på andra sidan Östersjön och i värsta fall (vid sidan av FRA) vara en av de första varningsklockorna om något plötsligt avvek från det givna mönstret. Vi var de som skulle kunna utlösa mobiliseringen av de 600.000 man jag tidigare nämnde.

Runt om i våra skogar var allting förberett. Mobiliseringsförråden var fullpackade, KARIN-batterierna väntade på att besättas av värnpliktiga, på krigsflygbaserna fanns allt som behövdes i ett skarpt läge, marinen var redo med sina krigsförtöjningsplatser och det civila samhället var förberett (min far var ansvarig för krigssjukvården i södra Skåne, så jag har på nära håll sett den minutiösa planering som fanns).

Nåväl, hela samhället, inklusive näringslivet, var inställt på att det när som helst kunde bli krig. Det fanns alltså på en central nivå en medvetenhet om att det som kallades "Kalla kriget" i själva verket var ett lågintensitetskrig i Europa. Och det kunde när som helst förvandlas till ett riktigt krig. Det var helt enkelt en makalös planering. Byggd på bittra erfarenheter från både första och andra världskriget.

Så kommer vi fram till 1989 och så småningom till Berlinmurens fall. Plötsligt fanns det inte längre en tydlig fiende. I USA skrev statsvetaren Francis Fukuyama om "historiens slut", där han menade att i och med Östblockets fall så hade det liberala och civila samhället segrat för evigt. Det skulle inte längre behövas några stora stående styrkor i USA och Västeuropa. Allt var frid och fröjd och Fukuyamas litterära alster fick stort genomslag.

Fukuyamas genomslag var så stort att här - i vårt lilla, lilla neutrala land - betraktades hans slutsatser som en absolut sanning. Sovjetunionen upplöstes, de baltiska staterna blev fria och några moln syntes inte på himlen. Vi hade hamnat i den bästa av världar. I Schlaraffenland.

In på scenen kliver nu ett antal aningslösa politiker och inte så få karriärsugna högre officerare. Och de senare visste precis vilka budskap som gick hem på den politiska nivån. Jag vill hemskt gärna undvika att utpeka enskilda personer, men bara för skojs skull, helt hypotetiskt, kan vi ju kalla de karriärsugna högre officerarna för Johan Hederstedt, Johan Kihl och Michael Moore. Observera nu att eventuella sammanträffanden med verkligheten är en ren slump.

Dessa högre officerare, som vi hädanefter kallar Hederstedt, Kihl och Moore (återigen vill jag påpeka att det handlar om fiktiva namn och fiktiva personer) såg en lysande chans i detta att det inte längre fanns en tydlig fiende inom nära räckhåll. Nu skulle det göras karriär på att avveckla det som man föraktfullt kallade "det förrådsställda försvaret" eller "invasionsförsvaret". Nu gällde nya tider. Gamla sanningar om "boots on the ground" var just "gamla sanningar". I stället gällde det moderna försvaret, det nätverksbaserade försvaret (NBF). Vad detta innebar i praktiken var oklart, men flosklerna haglade i samma takt som befordringarna kom.

På politisk nivå älskade man det budskap som "bevisade" att det gick att spara pengar genom att avveckla värnplikten och i stället införa ett NBF-baserat system. Clausewitz gamla sanningar om att striden vinns av den som har överlägsen eldkraft, rörlighet och överlägset samband, betraktades just som "gamla" sanningar. Allt detta hade ju bevisats genom Kuwaitkriget.

Men, i glädjeyran över besparingspotentialen och karriärmöjligheterna, glömde man två faktorer. Den första är att Kuwaitkriget faktiskt inte vanns via skrivbord, utan just via Clausewitz "gamla" sanningar om överlägsenhet i eldkraft, rörlighet och samband. Det var bara det att i USA hade man döpt om det till RMA, Revolution in Military Affairs. Det vill säga att man, via informationsöverläge (egentligen det samma som Clausewitz sambandsöverläge), eldkraft och rörlighet, kunde slå ut en i praktiken stillastående fiende. Tyvärr glömde man också (faktor två) att en krigsseger inte per definition betyder att man behärskar ett territorium, eller ett folk.

Vad hände då här hemma i vår fredliga nord? Berlinmuren hade fallit och det fanns inte längre en tydlig fiende. Däremot fanns det, enligt de generaler som vi i texten hypotetiskt kallar Hederstedt, Kihl och Moore, en stor besparingspotential. Budskapet blev att vi inte längre behövde det föraktade "invasionsförsvaret", eller som det också kallas "det förrådsställda försvaret". I stället behövde vi bara vidmakthålla vissa kunskaper, som artilleri, luftvärn, jaktflyg etc etc. Det vill säga att vi behövde bara ett demonstratorförsvar, ett singularisförsvar (ArtilleriregementET, LuftvärnsregementET osv). Däremot skulle vi bli världsledande på ledningssystem. Därav kom att S1 omvandlades till LedningsregementET. Soldater på marken behövdes ju inte längre. Det räckte ju med ledningssystem.

Och när det kommer till besparingar så får generaler och generaldirektörer alltid stöd av politikerna. Särskilt i det fall som det handlar om försvaret; "Herregud, vi har ju inte använt krigsmakten sedan slaget vid Bornhöft". Om damer och herrar politiker nu skulle råka vara bekanta med Bornhöft.

Men från försvarmaktsledningens sida kom man på en ny fiffig affärsidé, nämligen att i takt med den moderna terrorismens inträde så försvarades Sverige bäst i Långtbortistan och Ankeborg. Problemet var ju bara att vi inte hade några värnpliktiga kvar som kunde anmäla sig som frivilliga. "Men det är ju inget problem", sade generalerna. "Om vi inför ett yrkesförsvar så kan vi ju kommendera soldaterna till tjänstgöring. Det blir dessutom billigt, eftersom de får riktigt låga löner", fortsatte de. Detta nappade omedelbart den nye försvarsministern på. För skojs skull kallar vi honom för Sten Tolgfors. Vi skulle också kunna kalla honom "den vapenvägrande, frireligiöse, kommunalpolitikern från Åmål". Jag avstår dock från den senare benämningen, eftersom det kan bli alltför elakt. Det är illa nog att kalla honom "Sten Tolgfors". Vi skulle även kunna kalla nuvarande försvarsminister för "Karin Enström", men det är meningslöst då vi blott talar om en uppdaterad version av "Sten Tolgfors". Tolgfors 2.0 är kanske en lämplig benämning? Eller varför inte Anders Borg 1.1? Båda versionerna av Borg har långt hår - det som skiljer är att Anders Borg 1.1 har kompletterats med bröst.

Och politikerna lyssnade på budskapet om evig fred och ett försvar i Långtbortistan. "Hmmm", tänkte de, "Ett billigt yrkesförsvar och en förbindelse om att vi biträder EU- och Natoländer. Lysande kombination. Vi behöver inte det dyra 'förrådsställda försvaret', men ändå måste Nato och EU hjälpa oss i nödfall. Och det finns ju ändå inget hot i närtid, så det spelar ingen roll". Så gick sannolikt tankebanorna i Rosenbad och på Helgeandsholmen.

Och i sanningens namn, hur skulle generalerna och politikerna ha kunnat förstått att det i Ryssland skulle uppstå en oligarki? Hur skulle de kunna ha förutsett att makten skulle komma att erövras av en fd KGB-agent som lovar att återupprätta Rysslands storhet? Som satsar X-tusen miljarder på krigsmakten?

Ursäkta ironin, men hur hade generalerna och politikerna kunnat inse att Sverige är granne med Ryssland och att vårt geopolitiska läge är och förblir vad det alltid har varit? Och hur hade de kunnat inse att historien och samhället aldrig - eller i alla fall, mycket sällan - utvecklas linjärt?


Det sägs ofta att man inte ska blicka bakåt utan se framåt. Men, utan att hänfalla till meningslös nostalgi, så undrar man faktiskt ibland vad som hände på vägen. Och då inställer sig vissa arbetsamma frågor; de arbetade i en helt annan tid, men varför har vi idag inte generaler och politiker av samma intellektuella standard och moraliska resning som vi hade för bara några decennier sedan? Jag tänker på försvarsministrar som Per-Edvin Sköld och Sven Andersson, på generaler som Stig Synnergren, Carl-Erik Almgren och Torsten Rapp. Personer som tog uppgiften på allvar såg hoten, blickade framåt och tänkte i utvecklingsbanor i stället för att bara tänka förvaltning. Eller i värsta fall i avvecklingsbanor.


Peter Andersson
journalist, Strix Television

fd SVT Dokument Inifrån, SR Ekot

Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk

– Gästkrönikör 4: Allan Widman

– Gästkrönikör 5: Berndt Grundevik, Arméinspektör
– Gästkrönikör 6: Skipper

– Gästkrönikör 7: Annika Nordgren-Christensen