Inga norska resurser att avvara Sverige

I Sälen i början av januari meddelade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte automatiskt kan förvänta sig att få militär hjälp från NATO i händelse av en konflikt i närområdet som berör Sverige. En fråga som aktualiserats med anledning av ÖB:s uttalande vid nyår om "en-veckasförsvaret" år 2019, då Sverige efter att under en vecka ha värjt sig mot ett begränsat militärt angrepp måste få utländskt militärt stöd.

Några veckor senare meddelades från finskt håll att Finland inte har några militära resurser att avvara Sverige i händelse av en konflikt i närområdet. Ett naturligt uttalande då Finland har en omfattande landgräns mot det troligaste säkerhetspolitiska hotet i närområdet.

Idag kom så samma besked från Norge. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen meddelar i SR Ekot att Norge inte har något försvar som är dimensionerat för att bistå grannländerna militärt.

Låt oss börja med att konstatera att en väpnad konflikt med Ryssland ter sig föga trolig. Likväl är detta det nationella scenariot norsk försvars- och säkerhetspolitik har att ta höjd för. Hur världen utvecklas på 5-10 års sikt är omöjligt att sia om.

Strøm-Erichsens fastställande  är egentligen inte så konstigt. Om Norge mot förmodan inledningsvis inte skulle vara direkt inblandat i en konflikt i närområdet, skulle landet ändå befinna sig i precis samma situation som Sverige gjorde då Norge angreps av Tyskland 9 april 1940: Varje uns av militär förmåga åtgår till att freda det egna territoriet i den händelse ett angrepp kommer.

Norges geografiska läge är sådant att man i det närmaste kan avgränsa sig från den södra landsdelen, då denna i hög grad redan är avklarad genom tysk och dansk förmåga i Öresund, samtidigt som Östersjömarinens förmåga kraftigt nedgått sedan det Kalla Kriget. Luftvägen är heller ej framkomlig, inte minst tack vare Sveriges geografiska utsträckning.




Intressantast för norsk del är således landets nordligaste delar, till vilka de militära mark- och flygförbanden alltmer koncentrerats sedan decennier. Huvuddelen av de norska markstridskrafterna organiseras inom Brigade Nord med centrum kring Bardufoss (grön rektangel). Det norska flygvapnets stridsflyg utgörs idag av två divisioner F-16 på Bodø och en division på Ørlandet. När F-35 ersätter F-16 kommer Bodø att utgå som bas och istället blir Ørlandet huvudflygbas och Evenes en framskjuten bas för incidentberedskap och förstärkning. (Blå linje norr om Norge utgör NATO:s intresse av att hindra marin- och flygstridskrafternas tillträde till Atlanten)

Det norska försvaret är dimensionerat för att utgöra NATO:s nordliga broms och ej mer än så. Förhållandevis små markstridskrafter beräknas kunna föra en framgångsrik fördröjningsstrid i den starkt kanaliserande och väglösa norska terrängen till dess förstärkningar från andra NATO-länder kan nå fram, vilket också regelbundet förövas. De senaste åren har detta skett i form av övningsserien Cold Response.


Alla svenska förhoppningar om att något grannland ska sköta det svenska försvaret är förgäves. Det finns idag inget europeiskt land som har den kapaciteten att man både kan sköta sitt eget försvar och någon annans samtidigt som det egna territoriet riskerar att beröras av en konflikt.

Däremot som synes av kartan är de nordiska länderna mycket beroende av varandra i sin försvarsplanering, även om ingen formell sådan kan ske då Sverige och Finland än så länge avser hålla sig utanför NATO. Norges och därmed NATO:s fördröjningsstrid är förgäves såvida inte Sverige och Finland håller sina respektive områden och det bör vara i skenet av detta man ska uttolka vikten av ett nordiskt försvarssamarbete. Alla nordiska länder kommer att beröras av en regional konflikt. Ingen kommer dock att ha någon reell förmåga att stötta någon annan annat än med flyg- eller möjligtvis marinstridskrafter. Läget kräver därför att respektive land håller sig med en så pass god försvarsförmåga att grannländerna ej behöver oroa sig för att man inte ska ta ansvar för sin del av det nordiska försvarspusslet. Förhoppningsvis är det också ovanstående tolkning försvarsminister Karin Enström refererar till i sitt uttalande i Ekot. Det framstår dock som om hon trots allt tror att Norge kommer att skynda till svensk hjälp för att täcka upp för de svenska bristerna.


Såväl Anders Fogh Rasmussens tidigare uttalande, såväl som Anne-Grete Strøm-Erichsens uttalande idag kan tolkas som att man inom NATO anser att det är dags för Sverige att bestämma sig för om man fortsatt ska stå utanför NATO eller om det inte är dags att ansöka om medlemskap.

Frågan kvarstår dock än så länge för svensk och även finsk del – vem ansvarar för förstärkningen när den vid det här laget världsberömda veckan år 2019 har gått?


Läs även om de omfattande försvarsneddragningarna som Frankrike sannolikt står inför. Det är bekymrande både ur ett europeiskt såväl som ett globalt perspektiv.


Bloggar: Peter Hammarberg, Johan Westerholm
Media: Exp, VG, Db

9 kommentarer:

Anonym sa...
24 februari 2013 kl. 17:48  

Det skulle vara intressant att få ett förtydligande från minister, politiskt sakkunniga och tjänstemän på Försvarsdepartementet då det begav sig. Att Sverige skulle vara solidariska med andra nationer (dock ej definierade) är nog klarlagt. Men vilka var det som skulle bistå Sverige?
Kan det vara så att Sveriges säkerhetspolitik förändrades i grunden, utan återförsäkring hos de som var tänka att komma till vår hjälp.
Har vi nu en säkerhetspolitik som bygger på en from förhoppning, utan förankring i verkligheten, ett hjärnspöke helt enkelt?

Med hänsyn till de senaste klarläggandena från bl a Finland och Norge så ter sig hela ledargarnityret stå med "rumpan bar".
Av att döma från den senaste tidens spekulationer om att en ledande partiledare väntas hoppa av, så verkar "racet" nu gå, att distansera sig, så långt det bara går, från tidigare beslut.
Grattis till Svarte Petter, försvarsministern. För svenska medborgare vill jag bara ge mina kondoleanser.

Magnus Redin sa...
24 februari 2013 kl. 19:41  

Vad har vi att erbjuda Norge?

Moraliskt borde vi börja med vad vi kan erbjuda Norge, Finland och Danmark.
Vårt flygvapen?
Taktiskt djup för deras flygvapen med hjälp av våra baser?
Vårt ubåtsvapen?
Förmåga att bistå med våra mycket få kvalificerade arméförband?
Kommunikationer och logistik?

Tyvärr har vi för få flygbaser, arméförbanden är inte kompletta och logistiken är svag men det måste i vilket fall fixas för att vi skall få et fungerande försvar.

Sedan behöver vi förstärka försvaret till mer än en vecka på en plats för att över huvud taget kunna ta emot hjälp.

Och ja vi borde gå med i Nato men för den sakens skull skall vi inte glömma att söka goda relationer med fler demokratiska stormakter och nordiska samarbeten kan visa sig vara viktigare än Nato. USA och stora delar av EU är på ekonomisk och militär tillbakagång så vi måste klara mer själva.

Bygdemajoren sa...
24 februari 2013 kl. 20:07  

@Magnus

Återstår väl Gendercenter då...

Unknown sa...
24 februari 2013 kl. 22:32  

Hvor var Sverige når vi trengte dem 1940-1945? Sverige tillot at det ble sendt flere hundretusen tyske tropper gjennom svensk territorium til fronten i Norge. Norge kan knapt forsvare seg selv i en krig, og ingen andre land (Sverige, Finland) kan forvente militær hjelp da vi ikke kan forsvare oss selv engang.

Wiseman sa...
24 februari 2013 kl. 22:53  

Lars Lien:

Precis som beskrivs i inlägget finns inte i något av de nordiska länderna idag eller imorgon någon förmåga att skynda till någons annans hjälp i händelse av krig. Att i Sverige idag begära att Norge ska täcka brister i det svenska försvaret är väl magstarkt.

Vad avser tiden 1940-45 så säger moralen en sak och realpolitiken en annan. Inringat av tyska stridskrafter i april 1940 och med ett mycket illa åtgånget försvar, därtill ytterligare försvagat av uppsättandet av en frivilligkår till Finland och donationerna av stora delar av svenska arméns tyngre materiel till Finland, var svarsalternativen till det tyska kravet få.

Frågan är på vilket sätt det skulle ha gagnat Norge om även Sverige fallit under tysk ockupation. Längre fram under kriget när de tyska stridskrafterna i hög grad bundits upp på andra fronter, ökade också de svenska möjligheterna till stöd för Norge, motståndsrörelsen och de allierade.

Anonym sa...
24 februari 2013 kl. 23:16  

@ Herr Lien.

Precis som den hemska baltutlämningen efter kriget så lider Sverige fortfarande av något slags trauma angående transitteringstrafiken till och från Norge under kriget.

Transitering av tyska förband och materiel genomfördes i stor mängd och under lång tid. Division Engelbrecht var bara en liten del av allt som vi lät rulla på vår järnväg.
Cirka 2 miljoner man tros ha transporterats fram och/eller tillbaka mellan Norge och Tyskland under kriget.
Vi bröt mot snart sagt alla regler som gäller för ett neutralt land och blundade med hela kroppen för vad rödakorspaketen innehöll och vad som dolde sig bakom tullklareringen ”byggnadsmateriel”.(När en del av det som kallades ”byggnadsmaterial” kom fram, byggdes det ihop till ”Schwere Bruno” kaliber 28 cm, och monterades på Framnäsudden.)

Är det någon som vill läsa lite om trafiken sedd från den norska horisonten kan jag rekommendera boken Blodspåret av Espen Eidum.

Så här uttryckte sig Arvid Richert, svenskt sändebud i Berlin i ett handbrev till herr Christian Gunther, svensk utrikesminister efter beslutet att tillåta genomfart.


Berlin den 21 maj 1940.

"Personligen vill jag tillägga, att jag är djupt och allvarligt orolig för utvecklingen för vårt lands del, därest regeringen avser att orubbligt vidhålla den väg, som knäsattes i fredags och lördags. Landets ödeläggelse
och folkets definitiva ofrihet kan bli konsekvensen av denna politik, som snart nog kan visa sig vara en ren självmordspolitik. Såvitt jag kan se gäller det nu helt enkelt att ge efter så mycket som är nödvändigt för att förebygga att vårt land skövlas och svenska folket får leva ej i ett fritt
Sverige utan för oöverskådlig framtid i ett tyskt protektorat.”

Tydligen insåg en del redan då faran med ett militärt vaccum mellan Norge och Finland.
En del har inte insett det ännu!

Teaterdirektören.

Lev B sa...
24 februari 2013 kl. 23:38  

Norge har inte resurser, och äventyrar inte NATO operativa mål. Nedan ett längre resonemang om varför. Norskt försvar av Finnmark och Troms kräver, före1991, fem brigader samt lokalförsvar, ett utbyggt kustartilleri, basering av flera jaktdivisioner på Bodö, Andöya, Bardufoss och Evenes inkl UK/US divisioner. Marin närvaro i Norska havet och förmåga att operera med NATO sjöstriskrafter långt österut var viktiga, och allt mer from 80-talet.
Holdetiden", d.v.s. den tid norska förvaret skulle klara sig utan NATO var dimensionerande. Strategiskt överfall var motivet för utgångsgruppering och uppgifter. Brigad N var stående, med tyngdpunkt Bardufoss . Från S och Ö Norge kom förstärkning med 2-4 brigader. Politiska motiv styrde förhandslagringen av en USMC brigstridsgrupp (145 flighter med C-41) till Tröndelag. Minst två andra brigader från NATO kunder tillföras inom 1-4 veckor. NATO operativatyngdpunkt låg söder om Nordnorge i Tröndelag och på Vestlandet. Kampen om Atlanten var ett mil-strategiska utgångsvärden. NOR avsåg inte att försvara Finnmark avvärjande. Troms skulle försvars avvärjande.
Farligast var ett SSSR angrepp sjövägen eller ll direkt in i fjordbottnarna mot Ofoten-Troms samt ll/anfall direkt på/mot Bardu, d.v.s. att Lygnerställningen skulle passeras utan tidsförlust för SSSR. En större landoffensiv i norr krävde tillgång till Finske kilen, d.v.s. angrepp genom norra Finland. Angrepp på Sverige var mindre troligt, men from 1984 förekommer diskussioner maa nya riksvägen från Kiruna.
De beredduppgifter norska försvaret hade att gå över vår riksgräns, så vitt nu är känt öppet, var från Östlandet in i Värmland samt Tröndelag in i Jämtland. Dessa beredduppgifter utgår from tidigt 70-talet oaktat konstaterande from 1974 om det svenska försvarets reduceringar. Att Norge med sin nuvarande två brigaders armé skulle äventyra NATO nordflank, egen och NATO förvarning samt sjö-/luftherraväldet i ATLANTEN till stöd för....Luleå eller Stockholm är därför mindre troligt. Det som är mera troligt är att vid ett begränsat angrepp på (norra) Norge en begäran om svenskt flyg samt markstridskrafter, t ex enl Cold Respons övning, d.v.s. minst en jaktdiv, en-två mekbat, samt stödförband inkl jbat inkommer till Sverige.
Vad får inte hända, ur ett norskt perspektiv, på svenskt territorium? Vid ett ryskt angrepp mot norra Norge är det synnerligen viktigt att Sverige alltid kontrollerar axeln Luleå- Gällivare-Kiruna-Riksgränsen. En fientlig luftlandsättning KIR-GÄL var from 1984 (då riksvägen öppnas) en ökande möjlighet. Motsvarande resonemang kan föras om axeln över Östersund mot Trondheim. Förband för försvar av Tröndelag saknas nämligen i dag i stor uträckning i det norska försvaret. Behovet att kunna avvärja samtidigt i norra Norge kvarstår alltjämt. Svensk luftterritorium får ej nyttjas av Ryssland över tiden. Axeln mot Oslo genom Sverige tar för lång tid och ger NATO möjlighet att reagera.
Ett angrepp på Norge är ett angrepp på NATO. Svensk hjälp till Norge vid ett ryskt angrepp är ett ställningstagande för NATO ur ryskt perspektiv. Politiskt är detta den största skillnaden gentemot att hjälpa eller ta emot hjälp från Finland. Att Norge ensidigt skulle be Sverige om hjälp utan att påkalla stöd från NATO förefaller orimligt och operativt snömos.
Vår solidaritetsklausul är ensidig. Att den skulle kunna dra in oss i krig, utan garantier om hjälp och med ett besvärande litet och illa organiserat försvar (”före 2019”) verkar inte genomtänkt. Ensidigheten och enögdheten verkar marschera patrull mot 2019. Flankerade av besvärande historielöshet och bristande geostrategiska överväganden till vänster och avsaknad av operativa förutsättningar och mål till höger.
//Lev B

Lars Gyllenhaal sa...
25 februari 2013 kl. 12:20  

Hej Lars Lien,
Medan striderna i Norge 1940 ännu pågick försåg Norrbottens regemente (Sveriges nordligaste) de norska styrkorna i Narvikområdet med både ammunition och skidor, ett faktum som jag kommer att berätta mer om i en kommande bok. Efter några veckors strid och pga stort tryck medgav den svenska regeringen genomfart av någon pluton med sjukvårdare och div materiel utom vapen till tyskarna i Narvik. Detta är idag en skam för Sverige, inte minst eftersom en del sjukvårdare inte var äkta, men håll i minnet antalet. EFTER att striderna var över, i juni, medgavs den stora tysktrafik du tog upp, och som Sverige stoppade 1943, då kriget ännu inte var avgjort. Samma år etablerades den första allierade basen i sverige och många fler blev det 1944 och ca 20 000 norrmän hann bli militärt utbildade i sverige 43-44. Mer detaljer finner du i min förra bok: http://gyllenhaals.blogspot.se/2011/04/tyskar-och-allierade-i-sverige.html Med vennlig hilsen, Lars

Gormel01 sa...
25 februari 2013 kl. 19:40  

@ Lars Lien @ Norge avsade sig vidare säkerhetspolitiskt samarbete med oss genom att upplösa Unionen 1905 genom en revolution.

Innan dess hade vi gemensam krigsplanläggning osv.

Det var inte vi som upplöste Unionen. Och, såsom norska generalstabsofficerare starkt framhöll i en debattbok den tiden: förutsättningen för en suverän stat är, att den äger en egen tillräckligt stark försvarsmakt.

De norska officerarna påpekade att den nya norska staten inte ville investera i en sådan, med konsekvenser på längre sikt, vilket de tyvärr fick rätt i 1940.

Det kanske är säkerhetspolitisk och försvarspolitisk Union som är den enda trovärdiga formen för samarbete mellan de nordiska länderna, men det kräver ansvarstagande och stora investeringar, vilket har tyvärr visat sig vara svårt för våra länder förr, men kanske kan vara ett möjligt alternativ idag med våra gemensamma erfarenheter i bagaget.

MVH Göran Mellblom

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade