Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.


Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.


JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank


Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.


Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.


Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.


Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM


Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

15 kommentarer:

Gustav sa...
3 september 2013 kl. 21:34  

Vad trött man blir på detta!

Lägg ner och spara 40 miljarder om året - det kan ju bli ett 6:e jobbskatteavdrag

Eller - Gör om och Gör Rätt, dvs börja om från början

Sätt ihop en Försvars- och säkerhetspolitik som är långsiktig och oberoende av vad som händer i vår omvärld (definiera en "nivå" och en "lösning" som vi ska ligga på och som gör att vi är förberedda för i princip det värsta som kan hända)

"Hoppas på det bästa - Planera för det värsta"

Inte som nu: "Planera för fred i vår tid - Inget kommer att hända inom överskådlig framtid"

Vi spenderar 40 miljarder om året och får ut - INGENTING

Unknown sa...
3 september 2013 kl. 22:02  

Det mest "glädjande" ur ovan sagda är ju faktiskt att en betydelse-full spelare i ledartrojkan öppet erkänner att vi i Sverige har ett 'icke existerande försvar'.
Första steget till att förklara sjukdomsinsikten - ett bottenkört svenskt försvar. Nu lär det väl knappast hjälpa försvaret. Det känns ju snarare som att utförslöpan fortsätter. Förutom utlovade skattesänkningar, fick vi idag veta att statsmakten tar på sig ytterligare nya, mycket stora och långvariga kostnader, inom andra delar stadsbudgeten. Kostnadsbudgetar som i praktiken har "no limits whatsoever".

Resenären sa...
3 september 2013 kl. 22:21  

Vi har ju i alla fall PRIO och loggan som Staffan Dopping fick sparken för kvar.

Roger Klang sa...
3 september 2013 kl. 23:41  

Kryssningsrobotar behövs. Långräckviddigt luftvärn då? En Iskander flyger från Kaliningrad till Visby på 4 minuter. Hur långräckviddigt markbaserat luftvärn behöver vi då?? Det är klart att man kan vinna fördelar, men finns det inte andra förmågor som vi hellre bör satsa på först? Men vi får vara glada om vi någonsin får se Visbykorvetterna bestyckade med luftvärnsrobotar. Ska vi ha långräckviddigt luftvärn så ska det helst vara på dem i första hand. Ja, jag menar det samtidigt som jag är medveten om att Visbykorvetterna kan ha begränsningar i utblåsens diameter och längd. Jag är också medveten om att öster om Visby ligger närmare Kaliningrad. Men så är Visbykorvetternas luftvärn inte tänkt att bemöta Iskander-M.

Jag tror att det var Skipper som sade en smart sak; Regeringen och ytterst försvarsdepartementet spelar roulett med Sveriges säkerhet, de är inte okunniga. Kan någon med råg i ryggen fråga dem om de spelar roulett med Sveriges säkerhet?! Svarar de nej så var vänlig att be dem förklara den ryska 160 000-mannaövningen. Schack matt! Svarar de ja, vilket de inte kan men borde göra för att inte ljuga, så är det också schack matt. Slingrar de sig med att Ryssland är ofarligt så påminn om 160 000-mannaövningen igen. Då är de automatiskt okunniga och därmed är de inte statsmannafähiga. Schack matt! I alla fall om man kräver svar tillräckligt länge och ihärdigt. Fortsätt att göra det Wiseman, ända tills solen blir en röd dvärg!

Roger Klang

KnownUnknowns sa...
4 september 2013 kl. 01:07  

Sicken isbrytning! I och med att regeringens egentlige enda/ende statsman som går ut och påpekar att det är praktiskt omöjligt för världens samvete att skick trupp såsom vi gjorde när Balkan slets sönder! :)

Unknown sa...
4 september 2013 kl. 13:17  

Tack Wiseman - som vanligt ett informerat och väl genomtänkt inslag. För mig är det helt tydligt att den hittills anskaffade attackbeväpning motiverats med exportstöd - presumtiva kunder ser denna typ av beväpning som viktig för deras behov. Tungt styrt attackvapen har varit en lång (och intressant) följetång men har den nackdelen att det har konkurrerat med vapenplattformen som sådan såväl inom den s k JAS-ramen som senare.

Om du får chans att fortsätta dialogen med Carl Bildt så kan du ju fråga honom varför RB15 är defensivt men KEPD/JASSM är offensivt? Är det en fråga om räckvidd? Båda vapnen skall ju sättas in när vi ligger i krig och de skall sättas in för att förhindra att motståndarens vapensystem skadar oss. De skall inte användas för att åter starta Karl XII territoriella ambitioner.

Edis sa...
4 september 2013 kl. 20:09  

@Roger Klang

Luftvärnsrobotar med lång räckvidd ombord på Visby-korvetterna kan du glömma, robotarna, de launchers som krävs för att avfyra dem och den radar som krävs för att utnyttja dem kräver ett fartyg som är betydligt större än Visby korvetterna. I bästa fall så kan vi hoppas på en robot som ESSM eller liknande. Detta kräver dock att man installerar ett "vertical launch system" under däck framför helikoperplattan och sedan kopplar detta till eldledningsradarn ombord på fartyget.

Ett markbaserat luftvärn med kapacitet mot ballistiska robotar kan dock skjuta ned robotar som Iskander. Dessa system kostar dock många miljarder per uppsättning.

@Bo H

Jag skulle snarare säga att det är tvärtom. Att KEPD-350 utprovades med Gripen och likaså att RBS15 behölls beror mest på industristöd till Saab, dels för att Saab var med och utvecklade KEPD-350 men också för att vissa kunder vill kunna välja dessa alternativ till Gripen. Hade inte så varit fallet så hade troligtvis RBS15 idag varit utfasad från Flygvapnet.

Unknown sa...
4 september 2013 kl. 20:53  

Intressant debatt med Bildt. Undrar hur han kommit fram till (vem som sagt..?) att vi har bra attackbeväpning till Gripen?

Vad är egentligen tänkta mål för GBU-12 respektive GBU-49 under försvaret av Sverige. Tänkta mål för 15F är ju självklart men som många nämnt är den ju inte direkt purfärsk.
Ja, det är väl typ det som finns att uppbåda som attackbeväpning, förutom Mausern då :)
Kanske inte något som fyller en kvalificerad motståndare med skräck.

Men det är ju klart, till MS20 ska ju SDB:n komma, i enorma mängder naturligtvis, så det bli ju en bra ersättare till BK:n, helt olika syften och verkan naturligtvis men vad gör väl det, det är ju modernt. Då skall vi inte gå in på integrationsdetaljer heller.
Frågan är ju bara vad man skall ha den till i försvaret av Sverige, det är ju ändå ett försvar vi har...

Roger Klang sa...
4 september 2013 kl. 21:55  

Tack Edis för klargörandet!

RK

Unknown sa...
4 september 2013 kl. 22:00  

@Edis -
att RBS15 moderniserades till den version som exporterats samman med Gripenexport kan vi vara överens om att det mycket beror på exportstöd.
Att KEPD till väsentliga delar utprovades i Sverige berodde nog mest på att Deutsche Aerospace, (senare EADS) och Celsius (senare Saab Bofors Missiles) var partners vid utvecklingen, samt att Sverige hade mycket lämpliga provresurser. De enda kunder till KEPD350 som under utvecklingsfasen beslutat om anskaffning var Luftwaffe (till Tornado och Eurofighter/Typhoon) och Spanien (till EF18 och Eurofighter).
I avsikt att attrahera Sverige utvecklades även en korträckviddig variant KEPD150, även kallad KEPD-L (för leicht) vilket jag inte kan uppfatta skulle intressera presumtiva kunder till Gripen eftersom KEPD350 skulle kunna bäras av 39 C/D ("exportvarianten"). Jag uppfattar Sverige som kund till KEPD-L som beväpning i FV. I FV budget fanns emellertid inte utrymme för attackbeväpning förrän några år in på 2000-talet. Flygstaben och FMV följde emellertid utvecklingen mycket nära och påverkade även den tekniska utformningen.

Zim sa...
5 september 2013 kl. 21:49  

Bra text Wiseman - men lite vilseledande? SDB har en stridsdel på cirka 20 kg (jag avser sprängmedlets vikt) - i alla fall enligt wikipedia. Jag har också svårt att se behovet av långräckviddigt attackvapen (annat än sjömålsrobot) utom just som komponent i duell med riktigt långskjutande markbaserat luftvärn. Och då är frågan om man inte kommer längre med telekrigsutrustning (allt från störare till SSRB). För att vara avskräckande måste man ha tillräckligt många robotar. Finns de pengarna? Själv lägger jag dem hellre på annat, som framförallt vapen och sensorer anpassade för VÅRT traditionella uppträdande: snuslågt. För att inte tala om fler flygmaskiner totalt - man kan ju alltid drömma. Och ett förråd med långskjutande vapen behöver också skyddas, annars blir det i första hand ett högvärdigt mål för sabotageförband...

Wiseman sa...
5 september 2013 kl. 22:15  

Zim,

Tack! Stridsdelens vikt beror helt på vilken öppen källa man nyttjar, men stor är den inte.

Utanför luftvärnet, långskjutande eller ej återfinns sannolikt den flygande delen av luftförsvaret - jaktflyget. Att ta sig förbi dessa in till 300 km från målområdet kan bli nog så svårt, särskilt om man betänker att skjutavstånd med jaktrobotar idag ofta är betydligt längre än 50 km.

Nackdelen med att helt förlita sig på störning är att man måste ha tidigare samlat in signaldata om den eller de radarplattformar som ska störas ut. Att uppsnappa ett radarsystems krigsmoder kan kräva år av signalspaning, liksom att etablera den normala signalbilden i ett operationsområde kan ta veckor till månader. Ytterligare en anlending till varför en svensk insats i Syrien aldrig skulle kunna bli av i en handvändning. Därtill kommer faktorn att radarsensorer opererar på olika våglängder. Det kräver enorma resurser att samtidigt störa ut flera olika våglängder vilket skulle krävas om man med hjälp av störning och korträckviddiga attackvapen skulle ge sig på en motståndarens basområden, hamnar och ledningscentraler.

Oavsett hur mycket du stör kommer det alltid ett genombränningsavstånd. Har du då inte vapen som kan levereras med lång räckvidd är du rökt. För lågflygning är man helt beroende av terrängen. Vi har den nackdelen att terrängen utgörs av hav, varvid den begränsande faktorn i slutänden blir antennens höjd hos motståndarens luftbevakningskedja respektive luftvärnsradarsystem. Låg höjd innebär också avsevärd kortare räckvidd när det handlar om vapen utan framdrivning, dvs bomber och glidbomber till skillnad från kryssningsrobotar. Vill man få ut avståendet röjer man sig omedelbart. Till och med för den i sammanhanget blygsamma antennhöjden 10 m skulle upptäcktsavståndet utan krökt radarlob bli över 30 km mot ett lågflygande flygplan över hav – dvs långt utanför porté för bomber och samtidigt väl innanför jaktskydd och upptäckt med luftbevakningsradar med högre antennhöjder.

Finland anskaffar ca 70 JASSM. Det tror jag är en högst realistisk siffra och något som ger redundans spritt på olika förråd.

Zim sa...
5 september 2013 kl. 22:39  

Ditt resonemang förutsätter att man vill ta striden till motståndarens område. Dagens flygande radarplattformar kan upptäcka (och leda bekämpning) även mot så små mål som kryssningsrobotar. Jag undrar helt enkelt om systemen (för det krävs ett samverkande system av attacksystem för att ge sig på de här målen) verkligen är de mest prioriterade för flygvapnet. Tänker vi oss storkrigssituationen får vi kanske i vanlig svensk ordning förlita oss på att någon annan gör grovgörat? Störning hela vägen in i mål är helt klart problematiskt, men störning (även bakgrund) syftande till att få ner sensor- (och därigenom) skjutavstånden till nivåer som gör att vi kan uppträda åtminstone kustnära (med "bara" jakthotet från PAK-FA m fl ...) ser jag som en vinst. Dessutom är störare av rang något som exvis NATO verkar lida brist av, där finns en nisch att lägga till spaningen för att få lite mer politiska poäng. Återigen - jag är inte avogt inställd till långskjutande attackvapen, men min bedömning är att det finns mer akuta brister som behöver åtgärdas.

Wiseman sa...
5 september 2013 kl. 22:53  

Zim,

Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.

Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad.

Inom NATO exkl USA finns det idag en störplattform som ej är en ren utbildningsresurs och det är tyska Tornado ECR. Följden blev under Libyeninsatsen att USA fick ställa upp med EA-18 och EA-6, vilket blev en gränssättande resurs.

Även med störning kommer du inte att kunna uppträda kustnära. Din störning är begränsad till delar av en våglängd, en riktning och därtill endast i ett spektrum. Visst, du kan nå framgång mot ett specifikt radarsystem på en plats, men du är likväl blottad för det som står 20 grader vid sidan liksom flygburna plattformar.

Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande.

Gustav sa...
5 september 2013 kl. 23:00  

@ Zim 5 september 2013 22:39

Just nu tycker jag att det känns som att hela den svenska försvarsförmågan består av "mer akuta brister som behöver åtgärdas"

Gillade den formuleringen - tycker den på ett träffande sätt beskriver allmäntillståndet hos patienten

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade