Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. 
Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.


Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.

Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den "incidentbas" för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.



Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).


En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.






Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?


Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.


Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!



Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands "särskilda säkerhetspolitiska naturer" försvårar i Norden.


Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
- Cecilia Widegren
- Anders Hansson
- Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
- Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin


Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att "experter sågar flygsamarbetet" (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

16 kommentarer:

Gustav sa...
17 november 2013 20:29  

Nu har man ju faktiskt bestämt att vår säkerhet ska byggas tillsammans med andra länder

http://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/07/06/sakerhet-byggs-tillsammans-med-andra-lander-2/

Då ska vi ju också göra det - även om det inte löser några problem

Vi ska t ex anskaffa materiel i internationell samverkan även om det tar längre tid, blir sämre lösningar och kostar mer pengar

Att vi sedan får sådana helikoptrar och rikspjäser som vi får - det får man ju ta - bara vi gör det tillsammans med andra länder

Bygdemajoren sa...
17 november 2013 21:10  

Med tanke på hur det gått med andra prestigeprojekt inom FM (PRIO, Hkp-14 osv), så bådar ju detta INTE gott.

Resenären sa...
17 november 2013 23:20  

Off topic.
Någon som sett något resultat från senaste FM VIND?
(eller för den delen, konkreta åtgärder efter den första omgången)

Gustav sa...
17 november 2013 23:51  

http://www.dn.se/nyheter/politik/prestige-ett-fenomen-inom-forsvaret/

Men det var ju då - 2005 - nu har vi väl fått ordning på det där med prestigen?

Det är väl ingen försvarspolitiker eller i FML som har några problem med att erkänna att man kanske har gjort en tanklevurpa eller 3?

Alla gör ju misstag och skam den som inte kan tänka om - eller?

flygsoldat-113-bom sa...
18 november 2013 00:11  

I nuvarande situation där Försvarsmakten knappt har resurser att upprätthålla vår svenska incidentberedskap är det befängt att börja yra om nordisk incidentberedskap. Varför inte dra till med europeisk eller global incidentberedskap med en gång?

Teaterdirektoren sa...
18 november 2013 03:52  

Hm... detta skulle kanske innebära att FM får lämna sin egna tolkning av våldstrappan som innebär att vår incident går upp utan annan beväpning än kanon(ibland till och med helt obeväpnade)
Vid icke önskat uppträdande från det okända företaget är det väl meningen att någon annan skall återkomma med robotbeväpning. De två första får väl anses förbrukade och i bästa fall nya medlemmar i "the caterpillar club".

Ännu ett nordiskt samarbetsinitiativ som inte är analyserat eller genomtänkt.

Kring Östersjön är ju NATO redan i luften för att hjälpa de baltiska staterna med incidentberedskapen (ibland även Sverige).
Varför begränsa samarbetet till Natoländerna och Finland?
Varför inte samarbeta med Ryssland? De verkar vara förtjusta i fru Widegren! Jag har fått uppfattningen att uppskattningen är ömsesidig!
Det gäller nog bara att få till en knorr som gör att samarbetet blir bra för Skaraborg på något sätt.
Det tror jag skulle bli väldigt kostnadseffektivt och få en bra täckning;-))(även helger)

Är incidentberedskapen ett problem som behöver "lösas" ut politiskt?
Vår regering verkar jobba så gott de kan för att det skall bli det!
Har FM en officiell ståndpunkt i frågan? Är det som vanligt, att man tiger och lider?


@ Resenären.

Detta skulle också innebära att det rykte som säger att våra piloter fyller i en egen del av enkäten som heter "Gudomlig VIND" inte blir den sanning som mina vanligtvis felunderrättade källor ger vid handen ;-)
Talade med vår facklige företrädare i fredags om detta och han hade inte hört något, inte ens en klass tre varning.
Har man formulerat om frågorna lite smart är behoven av den förra undersökningens åtgärder bortblåsta.

Teaterdirektören.

P.S.Läste att vår FÖmin ser med tillfredställelse på att vi under en period övar luftövervakning över Island tillsammans med andra.
Jag trodde, och några som skall spaka, att det var en skarp uppgift och inte en övning!

P.S.2 Texten kan innehålla spår av ironi.

Bo H sa...
18 november 2013 10:15  

Folkpartiets försvarspolitiske företrädare verkar ju vara pigg på att synas såväl i Riksdagen som på sin blogg. Han kommer säkert att ställa frågor i Riksdagen, citerade i bloggen, angående ekonomisk vinst kontra effektrationalisering, av Nordiskt samarbete i incidentberedskapen. Att det låter politiskt korrekt behöver inte förklaras, väl?

TRIDENT sa...
18 november 2013 12:48  

Antar att du menar munvädret Widman. Snart val och då gäller det ju att skramla med de tomma tunnorna så att röstboskapen vet att man finns.
Hade inte Widman ett finger med i genomförandegruppens falskspel...?
Väljarna borde kanske göras uppmärksamma på detta...

TobbeT sa...
18 november 2013 12:53  

Även om jag håller det för VÄLDIGT otroligt kan det vara så att man skall fortsätta med sina länders incidentberedskap men ändra det geografiska insatsområdet?

Man delar helt sonika in Norden i tre lika rektangulära delar som sträcker sig från väst till öst, istället för som landgränserna norr till söder.
Ponera att Sverige med utgångspunkt Ronneby får ansvaret för den södra sektorn som sträcker sig i nordväst till Osloområdet och i nordost till Helsingfors. Sverige får då ett stort ansvar för operationer i södra och östra Östersjön men slipper ansvaret i norr.
Norge får den mellersta sektorn med utgångspunkt Örlandet men huvuddelen av operationsområdet ligger i Sverige och Finland. De norska planen skulle vid behov kunna tanka på den finska basen i Kuopio.
Finland som baserar flyg i Rovaniemi skulle få ta den norra sektorn med incidentberedskap för norra Sverige och norra Norge. För ökad aktionstid skulle de finska planen använda ett eventuellt detachement i Narvik eller Bodö. Någon form av flygnärvaro måste ju Norge förbereda för i Nordnorge.

Som sagt, bara lösa tankar, men visst skulle fler länder tas med i en framtida incidentberedskap, som Wiseman skriver.
Sen kan jag tycka, utöver att vår försvarsbudget är för liten, att det är lustigt att våra politiker kan tycka att vi skall samarbeta till höger och vänster i alla former av samarbete men vi skall absolut inte ta upp kärnfrågan om ett Natomedlemskap. Svagt är bara förnamnet….

Pierre aronnax sa...
18 november 2013 14:18  

Trött...
Nästan vid varje diskussion kommer Nato med på ett hörn..
Många verkar tro att det är "mirakel-kuren " för vårt lands vidare försvar?
Kärnfrågan handlade inte om eventuellt Nato medlemskap utan om ett eventuellt samarbete om incidentberedskapen i norden.

Wiseman: Bra sammanfattning!

Tanken kan vara lockande och låta god, men som du nämner, det är inte bara det praktiska som ställer till det. Byråkratiskt och diplomatiskt skulle det kunna bli en mardröm.

Låt samarbetet hålla sig till materiel,utbildning och flexibilitet i luftrummet.

TobbeT sa...
18 november 2013 14:51  

Pierre; Nu är det väl så, förutom att huvuddelan av vårt närområde består av Nato-länder, att dessa hävdar att Sverige tagit partnerskapet till vägs ände. Detta borde även innefatta ytterligare samarbete mellan nordiska länder, åtminstone om den ena parten är ett Nato-land.
Samarbete blir lätt löjligväckande som när Sverige skall öva med Nato avseende incidentberedskap på Island. Sverige eller Finland får inte beväpnas och ingripa där, varför vara där då?

Bo H sa...
18 november 2013 18:47  

@ TRIDENT -

- du antar rätt

- jo,det hade han

- ja, jag tycker det

;-)

Åsa sa...
18 november 2013 21:05  

Man kunde ju också tänka sig att "samarbete" innebär att man faktiskt tittar på en karta på liknande sätt som gjorts i detta eminenta inlägg och konstaterar var det kan lösa sig extra för den samlade förmågan att var och på sitt håll satsar lite extra...
Jag tror att detta är en mer rimlig ansats i många fall: 1+1=3 är mer sannolikt än 0.1+0.1=1. Om ni förstår hur jag menar....
Alltså: var och ansvarar för sitt intresse (i detta fall sin incidentberedskap och UND)och om man planerar ihop och delar sådant som inte med nödvändighet måste vara skitdyrt kan man få ut mer än man fått om man kört solo.
Man kan ju t.ex. faktiskt ha en "common nånting picture" UTAN ett fullintegrerat ledningssystem mellan de olika ländernas ledningscentraler. Telefon, epost å fax räcker rätt långt med bra rutiner upparbetade...
Samarbete: bra. I syfte att spara pengar på "basverksamhet"?: tveksamt.

Pierre aronnax sa...
19 november 2013 08:46  

Tobbe...
Jag har också svårt för övningar som inte syftar till något.
Men att gå med i Nato skulle ha stora konsekvenser för vårt land och jag ser det ofta i debatten som ett "Quick-fix" eller någonting som skulle göra FM vid full vigör igen.
Vilket är en osanning.

Jag anser att vi ska ha god kontakt och samarbeta så långt det går med Nato, men vi behöver inte gå med.
Som en hög Brittisk officer sa till mig för några år sedan:
-Ni behövs, "alliansfritt", vi är inte överens om vi vill ha med er i Nato ens.

Så om det knorras över att vi tagit partnerskapet till vägs ände, så är vi fortfarande ett suveränt land och får bestämma själva hur vi vill göra med samarbeten/medlemskap.

Om de skulle vara sura på riktigt tror jag inte vi skulle få åka på övningar och stå som värdar för sådana heller.

Det är bättre att lägga energin på att lösa de problemen och uppgifterna vi har. Så vi blir trovärdiga igen.

zeta sa...
19 november 2013 16:52  

Det nordiska sammarbetet handlar inte om pengar. Det handlar om att föra länderna närmare varandra. Ett sammarbete öppnar upp för fler och knyter därmed länderna närmare varandra. Precis som Bosnieninsatsen öppnade dörren i till EG(EU), så öppnar gemensamma övningar, insatser och materielbeställningar andra dörrar.

Sammarbete har gått och blivit försvarsmaktens huvuduppgift utan att nämnas som det. Jag skulle dock önska mig en analys av vilka sammarbeten för oss närmare varandra och vilka som inte gör det. Istället för att hoppa på allt, kan man fokusera på de som ger mest effekt. Även fokus på de sammarbeten som ger oss ny kunskap som vi inte kan införskaffa på egen hand är att önska. Om vi glömmer att öva själva och bygga upp unika egna kunskaper och enbart fokusera på det gemensamma, så är risken att vi enbart får delta i sammarbeten av artighetsskäl, eftersom vi inte har något att erbjuda. Hur för det länderna närmare varandra?
/zeta

uppgiven sa...
19 november 2013 20:15  

@Pierre

Alla NATO-medlemmar är suveräna stater. Alla NATO-medlemmar avgör själv hur och om de ska ställa upp med stöd enligt artikel 5.

Den stora skillnaden är att de planerar och övar för att kunna stödja varandra på riktigt. Det vill säga, det stöd som vi kommer att behöva från dag ett i en eventuell konflikt med Ryssland har de planerat och övat för att kunna ge varandra. Men inte för att ge oss. Hur vår situation på något sätt kan bli bättre genom att vi fortsätter att stå utanför detta begriper jag inte. Men då befinner jag mig också på insidan av FM och ser hur illa det är ställt med vår förmåga.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade