Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson.
Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– "DDrilog", specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– "Ursäkta röran vi bygger om" av Mattias Lagerkvist
– "Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?" av Niklas "Skipper" Wiklund
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt
Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt
Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.
Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning
I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.
Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.
För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.
Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?
Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.
J.K Nilsson
Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– "DDrilog", specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– "Ursäkta röran vi bygger om" av Mattias Lagerkvist
– "Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?" av Niklas "Skipper" Wiklund
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt
Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt
Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.
Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning
I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.
Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.
För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.
Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?
Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.
J.K Nilsson
16 kommentarer:
Enligt Tomas Salzmann, chef för FMV:s enhet Förråd, service och verkstäder (i länken i artikeln) är försvarslogistik både anskaffning och driften av materielsystemen inklusive att leverera allt som behövs i övrigt, till exempel mat, resetjänster, reparationer med mera. Fram till halvåret 2014 hade FMV sparat 380 miljoner kronor i försvarslogistik, vilket motsvarar 244 000 övningsdygn enligt Försvarsmakten. Ett övningsdygn kostar alltså 1557 kronor och 38 öre. Bra att veta.
Så nu vet jag varifrån amiral T Engevalls 760 millioner kommer ifrån. Sparar man 380 millioner ett halvår blir det 760 millioner på ett helår. Det enda jag inte vet är budgeten för försvarslogistik 2014 och varför inte dessa besparingar började redan för 10 år sedan.
Som vän av ordning måste jag fråga dig Anders. Om du tror på dessa siffror, är du villig att lyssna på samma källor gällande Estonia eller bara när det passar dina egna syften?
@Sigvard Löf
Tomas Salzman, chef för FMV:s enhet Förråd, service och verkstäder, FSV, har meddelat att för åren 2013 och 2014 har FSV bedrivit ett omfattande besparingsarbete genom effektiviseringar, smartare arbetsmetoder och ny organisation vilket medfört att kostnaderna för Försvarsmakten för logistiktjänsten som FSV utför har sänkts och att fram till halvåret 2014 380 millioner har sparats. Det låter ju bra och man undrar varför det inte skett tidigare. Och hur stor är FSV:s hela budget för logistiktjänsten? Jag har letat på Internet och inte hittat något. Beträffande Estonia (helt utanför ämnet) 1994 var FMs, speciellt marinens, insats före, under och efter förlisningen en skandal utan like. Jag har naturligtvis bett Högkvarteret om kompletterande uppgifter men aldrig fått ett svar.
Anders, är besparingarna något eftersträvansvärt då? Serviceförråd som bara har provkollektion, återinförandet av "adjutantförråden", högre krav på "kunden" att utföra egna administrativa tjänster, m.m.
Att kostnaderna har minskat för de delar av FMLOG som blev FSV innebär inte per automatik att det blir bättre för Försvarsmakten, det betyder att kostnaderna för det FSV leverar till Försvarsmakten inte kostar lika mycket som förr men leveras samma service?
J.K Nilsson
@J.K.Nilsson
Besparingar? När jag var med (i flottan) för 45 år sedan 1970 skulle jag fylla i ett formulär med åtta kopior för att det skulle hända något. Vid en kfö i skärgården utanför Berga fick jag en rullande verkstad + kompressor att leka krig med. Redan första dagen var kompressorn saboterad av någon förrädare och efter ett par dagar var de flesta verktygen i verkstaden stulna av andra sabotörer. Jag glömde att bevaka grejorna 24/24. Trots detta sändes jag till Luleå 9/70 att visa i en jätteövning för Warszapakten och NATO att vi inte var att leka med. FM hade chartrat in ett civilt skepp som under 24 timmar skulle bli en örlogsminutläggare. Och jag skulle leda förvandlingen, mha svetsare och plåtslagare. I kolmörker åkte vi till ett förråd nånstans och hämtade ut minräls + en kanon som skulle sättas på den nya minutläggaren. Jag tror inte jag kvitterade ut grejorna. Ritningarna stämde inte heller, men med litet fantasi lyckades vi svetsa fast minrälsen på däcket och överbord rälsen på skrovet akterut. För att minorna skulle få plats skar vi bort relingen. Kanonen var ett PROBLEM. Den skulle sättas fast i en däckshuskapp förut i tunn plåt rätt ner i byssan! Men då kunde ju besättningen inte äta ombord. Jag beslöt att inte installera KANONEN. Sedan lastades HMS XXX med 30 minor och seglade ut i dimman för att minera Bottenviken. Succé. Jag firade det hela med två trevliga WP-officerare som följt dramatiken genom att tömma ett par helor vodka med mig som någon korkade upp. Överste B-man som eskorterade WP/NATO var sur på maskinist Bj-man. Sedan låtsaskrigade vi i 14 dagar och spenderade en massa reservdelar och material som jag aldrig kvitterade ut. Ett par månader senare muckade jag. 1994 sjönk M/S Estonia och mina intima kontakter med FM började igen. Dramat fortsatte.
Reagerar på texten "FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören."
Tyvärr fungerar ju inte FMV så längre, inte ens i teorin. Sedan COTS-eran inleddes har FMV stöpts om till en anskaffningsorganisation, som "ska vara duktiga på upphandling men inte ha någon egen teknisk kompetens" (ord som har hörts på många personalmöten). Om teknisk kunskap behövs ska man istället köpa in konsulter.
Inom mitt teknikområde är det huvudsakligen inom industrin som ingenjörerna finns nu. Det märks väldigt tydligt att FMV saknar förmågan att översätta taktiska begrepp till tekniska funktioner, och omvänt. Många ger intryck av vara att mer intresserade av projektadministration än av det tekniska system de ansvarar för och användarnas synpunkter på det. De har ofta svårt att bedöma konsekvenserna för användaren av ett förslag från industrin, och överlåter designbesluten till leverantörens ingenjörer - som förstås inte vet hur användarens operativa miljö ser ut.
Samtidigt tycks få på FMV ha egen erfarenhet av industriell systemutveckling, så det händer också ofta att FMV inte förstår industrins frågor, eller kan ställa krav på industrin när det behövs.
Det kan förstås vara klokt att ta hjälp av specialistkonsulter för att komplettera sina egna kunskaper, men man behöver ändå ha viss kunskap själv för att kunna värdera konsulternas ämneskunskaper inför ett uppdrag och bedöma det de levererar.
I slutänden är det förstås användaren som drabbas av detta "förmågeglapp", än en gång.
@Anders Björkman
Har lite svårt att förstå vad du försöker säga. För att förtydliga: vi andra debatterar Omdaning försvarslogistik och hur den påverkar oss. Jag inser inte vad Estonia och dina äventyr i början av sjuttiotalet har med dagens försvarslogistik att göra. Av det du hävdar som jag ändå kan knyta till ämnet så verkar det för mig som att du inte förstått vad jag och JK Nilsson försöker säga. Det har satsats för mycket på fredstida besparingar som gör att det dels suboptimeras totalt sett och dels ger negativa effekter på våra förmågor vid kris och krig.
@Magnus Lagerqvist
Jag deltar bara i diskussionen för att jag har lång erfarenhet av marinlogistik, dvs planerat underhåll och reparationer av fartyg av egen och inhyrd personal. Grunden är en budget för reservdelar (inköp/i lager), förbrukningsmaterial (färg, smörjoljor, svetselektroder, rör, etc), reparationer inkl. serviceingenjörer, osv. Jag är bara nyfiken att få reda på hur FM lyckas spara 760 millioner/år utan att logistiken eftersätts. Om det planerade underhållet och budgeten är hyggliga från början, tror jag inte det är möjligt att spara utan att underhållet eftersätts.
Anonym 3/2 21:36, jag skrev "ska ha" inte att det alltid är men vi beskriver samma sak. Att skriva dessa krav innebär inte nödvändigtvis att ingenjörer ska ha djup teknisk kompetens men dom ska kunna jobba självständigt med anskaffning med ringa stöd av de som kan upphandling och inköp riktigt bra.
Projektledaren ska vara kung på projektadministration, precis som plutonchefen ska sitta bunden vid Prio men tyvärr är ju bemanningen sådan att det varken finns konsulter eller någon som kan hantverket och jobba tillsammans med projektledaren.
Så det är inte så illa som det ser ut, det är mycket värre...
J.K Nilsson
@Anders Björkman jag förstår inte riktigt när du säger: "...marinlogistik, dvs planerat underhåll och reparationer av fartyg..." Logistik har mig veterligen inget alls att göra med underhåll och reparationer utan om att kontrollera materialflöden. Eller blir definitionen en helt annan när man befinner sig til sjöss? :)
//JensJ
Har ett fint exempel, hemvärnet köpte ur "egen ficka" IGR. Först så försenades leveransen pga att amerikanerna la en stor order och gick före i kön. Nu när dom skulle levereras så blir det inte fallet. För för nu ska dom öronmärkta enheterna gå till övriga fm för att kompensera att mali suger mtrl samt att det uppstått behov. Så nu blir det "bat satser"som kan lånas....på ca 80 enheter det vill säga att du kan i princip inte fylla upp två plutoner. Som sagt det är något allvarligt fel på anskaffningen av mtrl.
@Unknown
Jag hade aldrig hört talas om försvarslogistik innan jag läste om det här, där man diskuterade att knacka rost på flottans plåtburkar, vilket tydligen var del av logistiken. Rostflödet skulle tydligen bort? Jag är bara intresserad av hur man kan spara 760 millioner/år med förbättrad försvarslogistik, vad det nu kan vara, och varför man inte gjort det tidigare. Eller kanske det hela bara är struntprat?
@unknown 150206 00:11
Anders Björkman har helt rätt. Militär logistik i FM innehåller funktionerna teknisk tjänst, förnödenhetsförsörjning, försvarsmedicin, kommunikationstjänst och logistikledning.
Snarare så att verkligheten blir en helt annan när man är Anders Björkman...
https://sites.google.com/site/wtc7lies/home/anders-bjorkman-s-world
uppgiven, även blinda hönor kan hitta korn ibland, och i det här fallet är Björkman faktiskt på banan när han beskriver hur saker inte fungerade men man löste uppgifterna ändå eftersom det fanns framsynthet i lagerhållningen.
Skicka en kommentar