Off the shelf eller ej - materielprocessen

Det finns fler än jag som är frustrerade med hur det går till med Försvarets materiel. Här är en redogörelse från en av er läsare som har betydligt bättre koll än de flesta av oss. Jag postar hans redogörelse i förhoppningen vi alla ska bli klokare, försvarsanställda såväl som politiker och naturligtvis också den vanlige skattebetalaren. Det är en lång text, men MYCKET läsvärd. (Apropå den skurna materielbudgeten. SvD, SvD, SvD, SvD, SvD Aftonbladet, DN)



Att direktanskaffa låter bra, men blir inte alltid så enkelt och billigt som en lekman (politiker) gärna vill tro.

Tyvärr kan inte lekmannen ta till sig budskap som är mer komplexa än max 1 A4-sida, men jag gör ändå ett försök. Texten sväller tyvärr på grund av behovet av extrem tydlighet i kommunikationen med lekmannen… Trots detta bör lekmannen försöka se bortom textens uppenbara budskap och söka eventuella kunskaper och sammanhang som kan hjälpa lekmannen att göra klokare ställningstaganden och uttalanden.

Nästan alla direktanskaffningar av mer komplexa materielsystem än kalsonger och strumpor, kommer att innebära behov av utveckling för att integrera produkter och system till svenska förhållanden. ”Ja men…”, säger då lekmannen, ”…varför ska vi ha unika svenska förhållanden – vi ska ju bli NATO-anpassade och interoperabla!”. Tyvärr löser inte det alla frågor.

Full interoperabilitet och utbytbarhet av förmågor mellan nationer innebär inte bara gemensamma standarder för tankmunstycken och informationsmodeller, det kräver även gemensamt språk med gemensam terminologi och gemensamma definitioner av begrepp. Det kräver gemensam doktrin, taktik och stridsteknik. Det kräver gemensam organisation och gemensamma rutiner. Det kräver gemensamma koncept för utbildning och underhåll. Det kräver gemensamma lagar, regelverk och rutiner för verifiering, validering och certifiering av systemsäkerhet, miljö, arbetsmiljö, elsäkerhet, transporter mm. Det kräver en gemensam ledning och gemensamma beslut. Utan full utbytbarhet krävs alltid någon form av anpassning.

Så länge Sverige själv vill välja med vilken radio vi ska kommunicera inom förband så kan vi inte köpa off-the-shelf färdigutvecklat för integration av svensk radio. Få utländska tillverkare och kunder bekostar utveckling och integration av en unik svensk radiolösning. Vi måste också köpa integration av radion, dvs. en utvecklings- och integrationskostnad tillkommer på hyllpriset. ”Ja men…”, säger lekmannen som har gått teknis, ”…hur svårt är det att sätta in en annan radio? Det kan jag göra själv om det behövs. Billigt!”.

Ur ett lekmannaperspektiv är det inte svårt, men om vi lägger på svenska lagar, svenskt regelverk avseende bland annat producentansvar och systemsäkerhet så är det inte så enkelt som att byta några kontakter, bocka till en plåt och skruva fast skiten. Nej, det räcker inte med att det fungerar, vi ska också ha tillåtelse och möjlighet att använda materielen samt att låta svenska soldater hantera materielen. Då ställs det vissa krav från våra lagstiftare, vilket är både bra och rimligt.

Installationen ska verifieras avseende miljö så att inte vibrationer överförs till radion som ligger utanför radions miljöspecifikation. Då kan den gå sönder och garantin gäller inte. Installationen ska verifieras i en omfattande systemsäkerhetsanalys och –dokumentation så att inte soldaten riskerar att bli skadad av radion, t.ex. den lossnar. Här är många ingenjörstimmar. Det ska också verifieras att radion inte interfererar med andra system i fordonet och därmed introducerar risker för person-, materiel- eller miljöskada. Den elektromagnetiska miljön ska mätas och verifieras (mycket dyrt). För att göra allt detta så räcker det inte med att köpa prylen, utan vi måste också ha tillgång till konstruktionsdata på konstruktionen vilket kommer ovanpå hyllvarupriset. Detta görs inte primärt för att Försvarsmakten tycker att det verkar nödvändigt utan för att våra lagstiftare kräver det. (Samma lagstiftare som kräver att vi ska köpa off-the-shelf och att det ska bli billigt som fan!) OK, då var radion klar.

Nu tillkommer svensk säkerhetsutrustning enligt svensk lag och standard, t.ex. brandsläckare. Svensk förbandsutrustning skall kunna förvaras, förankras och transporteras på ett säkert sätt, t.ex. soldaternas vapen måste kunna fästas under transport i unika svenska vapenfästen. Ammunition ska transporteras på ett viss sätt. Svensk ammunition måste verifieras för användning i systemet bland annat avseende vibrationer. Lås ska vara konstruerade så att soldaten inte kan klämma sig enligt detaljerade regler i arbetsmiljö- och systemsäkerhetsregelverk. Tyvärr hade man visst en annan lösning i ursprungslandet, så vi får bygga om låsen. Aj då, nu får vi betala ingenjörerna igen.

Elsäkerheten kräver en genomgång. Buller ska mätas (eller tillverkarens mätunderlag köpas) så att arbetsmiljölagstiftningen uppfylls. Vi måste eventuellt anpassa systemet till svensk transportstandard med fästanordningar för lastförankring med mera. Fordon ska uppfylla svensk väg- och trafiklagstiftning och måste anpassas för att klara en svensk registreringsbesiktning. (Viss möjlighet till dispenser finns, men verifiering och certifiering måste ändå ske, vilket är en kostnad ovanpå hyllpriset).

Nu måste vi också uppdatera alla ritningsunderlag, vilket även det är ett krav enligt vårt regelverk. Många ingenjörstimmar.

Nu ska vi uppdatera alla skyltar och varningstexter till svensk standard (vilket också måste uppdateras i ritningsunderlaget). Hoppsan, då måste vi också uppdatera dokumentationen, bland annat användarmanualen. Då får vi köpa den också och lägga många ingenjörstimmar på det - helvete, det hade vi ju inte tänkt oss.

Ja, sedan var det ju underhållet - dokumentation, reservdelar, förpackningar, märkning, verktyg, testutrustningar, kontaktdon, kablar och skärmning, med mera… Det kan ju inte vara annat än svensk standard och följa svensk lagstiftning om vi ska få tillstånd att använda prylarna i Sverige med svenska soldater/anställda.

Är material, oljor, vätskor med mera tillåtna enligt svensk miljölagstiftning, eller behöver vi ta fram alternativ? Först och främst är det inte gratis att göra granskningen. Utöver detta kommer eventuella ingenjörstimmar för att ta fram acceptabla alternativ och verifiera dem med produkten igen (många prov som måste göras om - inte gratis). Här går ett antal timmar åt till design, konstruktion och verifiering samt slutligen certifiering.

Ja, sedan var det ju utbildningen och utbildningsmaterielen…

Utöver detta så har användarna fått för sig att de vill bygga om systemet lite. Det är ju inte helt optimalt. Nu rasar kostnaderna iväg och snart kan vi konstatera att det kanske hade kostat ungefär lika mycket att utveckla skiten själva, med den skillnaden att då hade vi också gynnat svensk försvarsindustri (och arbetstillfällen) samt fått en mer ändamålsenlig och kompetent produkt för användarnas behov. Kanske, kanske inte…

Men, varför ska en lekman (politiker) behöva göra det så här svårt för sig? ”Nä, så komplicerat kan det ju inte vara…det är väl bara att vi ändrar lagarna då?” (Och så kan vi börja om igen med att analysera lekmannauttalanden…)

Se även: http://www.kkrva.se/Artiklar/081/kkrvaht_1_2008_7.pdf


Komplettering:

En anledning till att ovanstående anpassnings- och integrationsutveckling blir dyr (per individ), är för att det är ett relativt omfattande utvecklingsarbete som fördelas på mycket få individer, nämligen de få system som vi köper till Sverige. Övriga och motsvarande utvecklingskostnader för grundsystemet har kanske också varit höga, men de har fördelats på hela flottan av system som levereras till alla kunder. Därmed kan styckpriset hållas lågt. Dessa integrationskostnader får vi dock stå för själva, även om vi samarbetar med t.ex. Norge eller Finland, eftersom de har sina egna lagar och regelverk och därmed sina egna anpassningsbehov.

Om vi fortfarande hade anskaffat stora volymer så hade integrationspåslaget per individ gjort att styckpriset endast ökat marginellt. Men detsamma gäller om vi utvecklar själva…

Eftersom vi inte behöver köpa stora volymer, så ska vi istället köpa off-the-shelf (=stora volymer tillsammans med andra kunder) för att få ner styckpriset. Men då åker vi på anpassnings- och integrationsarbete som till stora delar är en repris av grundutvecklingsarbetet med motsvarande stora kostnader, men fördelat på mycket färre individer.

Hur man än vänder sig så är röven bak. I vilken riktning är det skönast att stå med rumpan bar?


…jo förresten, apropå kalsonger och strumpor…

Även dessa materielsystem skall verifieras mot svensk lagstiftning. Det har visat sig, bl.a. bland USA:s trupper i Irak, att när man handlar off-the-shelf så kan det ibland bli fel.

Moderna syntetiska underställ som transporterar bort svetten från kroppen kan verka skönt att ha i ett ökenklimat. Mången amerikansk inköpare (och svensk förbandschef) (kan det vara K 3 som avses? /Wisemans anm.) kunde inte stå emot försäljarnas uppenbara logik. ”Självklart ska mina soldater ha det bästa nu när vi ska ut i riktiga farligheter”.

Problemet visade sig dock efter att man utsatts för RPG-eld och när soldaterna, på ytan till synes oskadda, vrålade och vred sig på marken i vad som verkade vara enorma smärtor.

Vad varken försäljare eller lekmän i övrigt hade tänkt på var att smältpunkten för syntetmaterial är relativt låg. När soldaterna utsattes för den mycket kortvariga, men mycket höga, värmen från en näraliggande detonation, så smälte helt enkelt understället på kroppen, vilket orsakade smärtsamma brännskador över hela kroppen. Uniformen, som inköpts och verifierats mot militära specifikationer, hade dock inga skador…

Alltså kommer kanske även kalsonger, som ska köpas från hyllan, att behöva vara lite dyrare än de man kan plocka upp på Dressman. Om du är soldat, så får du i alla fall hoppas på det.

Om du är lekman, så får du väl fortsätta säga ”Men vad fan, hur svårt kan det vara…?”, men är du dessutom politiker så får vi hoppas att du antingen blivit klokare, eller att du inte blir omvald…

/Peppe