Titt på BU 10

Jag har varit mycket dålig på att uppdatera bloggen på sistone, men arbetssituationen är rätt betungande för tillfället och lär så förbli den kommande månaden. Därför har jag i takt med tiden genomfört en ambitionssänkning för att senare genomföra ett återtagande. Runt den 17 mars lär det bli en del att skriva om.

Just nu är jag rätt förbannad på det otroliga slöseri som en halv miljard överblivna kr i förbandsbudgeten har inneburit för 2008. I mina ögon är det nästan värre än att gå 1,5 mdr back. Varför? Jo, för att dessa 493 milj kr är de pengar som egentligen ger effekt i Försvarsmakten. Nu blev det ingen effekt 2008 och i BÄSTA FALL kan Försvarsmakten få dem tillbaka under 2010-2011. Fantastiskt.

Häromdagen släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2010 och jag har tagit mig en titt på det och här följer lite kommentarer till den första halvan.


”Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån. Hela Sverige skall kunna försvaras”. Detta är ett utdrag ur vår lagstiftning och återfinns i budgetunderlagets inledning.

Finns det någon som anser att Försvarsmakten idag kan lösa den uppgiften? Knappast. Men det beror till stor del på semantik. Det står ju inte uttryckt att försvaret ska ske framgångsrikt, eller när det ska kunna ske. Jag hade helst sett att det stod … Försvarsmakten skall ständigt kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån. Det är ju egentligen detta som är det centrala problemet. När kommer fi, eller snarare när ska vi se till att fi inte kommer?


Raskt vidare till planeringsförutsättningarna och sedan inriktningarna. Denna skrivning får mig att lyfta en del på ögonbrynen.

”Insatser med förband ska kunna genomföras även i andra klimatförhållanden än svenska, men förmåga att verka internationellt i extrema klimatförhållanden ska begränsas till specialförbanden.”

Afghanistan är alltså inget extremt klimatförhållande. Tchad då? Vi ska tydligen inrikta oss på att endast specialförbanden ska kunna verka i Afrika, vilket också står att finna bevis på senare i budgetunderlaget.


Samtliga förband som anmäls till EU:s styrkeregister har 90 dagars beredskap och något har 360 dagar. Det är en riktigt, riktigt låg beredskap och väldigt långt ifrån försvarsministerns tal om att ”krig kan nu vara över på en vecka”. (Jaha, var det någon som påstått något annat?)

Någon har fortfarande inte gett upp hoppet om att skicka stridsflyg i spaningsrollen till Afghanistan. Det är visserligen en mycket eftertraktad förmåga i området, men det har otaliga gånger deklarerats från regeringshåll som en politisk omöjlighet.

Därefter kommer man in på respektive försvarsgrens utveckling under perioden. Jag ställer mig mycket tveksam till det kloka i att helt förlita sig på lätta skytteförband som huvudförband och sedan ha tyngre, men små, tilläggsdelar med t ex stridsvagnar och stridsfordon. Likaså suckar jag över att man överger 12 cm granatkastarna och koncentrerar sig på 8 cm, vilket är en kaliber med ringa potential. Ska man ha mycket lätta förband krävs det en rejäl pv-förmåga. Till 12 cm finns som bekant Strix. Till 8 cm finns endast spräng och rök och med mycket kort räckvidd. Glädjande nog verkar luftvärnet få behålla Rb 97, men måste ändå dras med Rb 70 som har ringa till ingen mörkerförmåga. Vad händer med Rb 23?

På den marina sidan verkar ambitionsnivån sänkas på samma sätt. Ubåtsjaktsförmågan nedgår katastrofalt, liksom den kustnära förmågan mot ytmål, då ubåtsjaktsgranaterna avvecklas utan ersättning, liksom sjöminor och robot 17. Luftvärnsförmågan (rb 70) avvecklas helt vid amfibieförbanden, då den stipuleras gå tillbaka till första världskrigsteknik – trupp-lv, dvs verkan med endast eldhandvapen mot flygfarkoster. Avancerat… Att Visby blir utan luftvärnsrobotar är känt sedan länge.

På flygsidan är det inte heller mycket roligare. Av 8 Hercules kommer endast 5 att modifieras. 2 modifieras ej och en avvecklas. Ingen ersättning planeras. På ledningssidan finner man följande: ”Rekrytering av kritiska kompetenser inom ledningsfunktionen prioriteras.” Redan nu talas det om ett personaltapp på uppåt 50 % inom denna funktion, framförallt i samband med inrättandet av GLC/NOC. Ingen ersättare till AMRAAM anskaffas, vilket är mycket illa. Ett litet flygplan som JAS 39 Gripen med dess ringa toppfart är beroende av robotar med längre räckvidd än motståndaren. Ersättare till BK 90 utreds (återigen en politiskt styrd avveckling utan värst stor verklighetsförankring). JAS 39 i Sverige kommer alltså endast att förutom kanonen disponera två olika bomber med kort räckvidd, en sjömålsrobot, en bra IR-jaktrobot, en tveksam radarjaktrobot. Föga imponerande för ett av världens modernaste flygvapen. Därefter får man hejda sig själv lite när man läser att utveckling av VMS till HKP 15 ska ske. Hoppas läxan från 10B är omsatt.

Därnäst följer personalförsörjningen och det är en härva som jag just nu inte orkar kommentera.