(s) försöker rädda ansiktet (Uppdaterat 21/5 11.00)

Socialdemokraterna gjorde igår ett nytt utspel om den svenska Libyeninsatsen, anförda av trojkan Håkan Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist. (s) har sannerligen gått från klarhet till klarhet i Libyenfrågan.


Det enda som varit säkert är att oavsett vilken inställning (s) har haft, så har allt varit Regeringens fel. Det tydligaste exemplet på detta var Urban Ahlins deltagande i Aktuellt för två veckor sedan. I början av Libyenkonflikten ställde (s) mycket hårda krav på ett svenskt ingripande till försvar av det libyska folket. När Regeringen synade kortet och ställde sig bakom en insats, bytte (s) raskt fot till att endast stödja ett upprätthållande av flygförbudszonen. Svenska piloter skulle inte belastas med att bomba fel eller döda drogade barnsoldater. Det skulle andra nationer göra och svenska piloter skulle åka därifrån om de såg övergrepp mot civilbefolkningen och dylikt (i sig ett intressant ämne att diskutera eftersom det ställer folkrätten mot svenska riksdagsbeslut). När insatsen pågått inte ens månad hade (s) åter bytt fot. Nu skulle de svenska flygplanen hem och insatsen skulle inte förlängas. "Det finns inga skäl att förlänga insatsen i Libyen", hette det i Ahlins och Hultqvists debattartikel i DN den 5 maj och Hultqvist vidareutvecklade ståndpunkten på Newsmill.

För den sistnämnda ståndpunkten har (s) fått stark kritik, även inifrån de egna kärnleden såsom SSU och den mycket erfarne diplomaten Jan Eliasson. Två veckor senare byter så (s) ståndpunkt och nu ska insatsen minsann förlängas, men med en marin insats i syfte att upprätthålla vapenembargot. Inte helt förvånande möter även denna nya ståndpunkt kritik inifrån de egna leden, t ex Lotta Gröning.

Marinstridskrafter till Libyen är i grunden inte så dumt. Koalitionens stridsfartyg utanför kusten har haft en del att göra med att kontrollera fartyg i närheten av den libyska kusten, beskjuta artilleri som beskjutit fartygen, beskjuta fartyg ur någon av de stridande parterna som beskjuter kusten eller lägger minor samt att hjälpa till att hävda flygförbudszonen. Frågan är vilka förbehåll Juholt och Ahlin har tänkt att sända med Marinen. Förmodligen är det bara det förstnämnda som kommer i fråga även om det är de sistnämnda som är det farligaste för civilbefolkningen och där man får snabbast effekt. Men vilka delar av Marinen ska skickas och vad ska de göra? Risken är att det genomförs med lika lite eftertanke som när man sände iväg stridsflyg att genomföra spaningsinsatser. Att ta lite bilder är ju inte så farligt och relativt fredligt kan man ju tycka vid en första anblick, men tänker man något steg till så inser man att bilderna ofta används till underlag för just anfall mot markmål. Fredligt?

En insats med svenska marinstridskrafter framstår i allra högsta grad som ett sätt för (s) att försöka rädda ansiktet efter den svidande kritiken mot kravet på att insatsen ska avbrytas - en mycket svensk och lagom lösning. Ett bidrag på plats, men som bakbundet har svårt att uträtta så mycket och långtifrån kan nyttjas till sin fulla potential (se även Klart Skepp!). Förmodligen bekymras man också av utsikten att Regeringen kanske söker stöd hos (mp) för en förlängning av insatsen.

Koalitionen lär inte behöva flera bidrag med kraftiga nationella förbehåll som minskar användbarheten. Kommer svenska fartyg att få skjuta ner flygplan som kränker flygförbudszonen? Kommer man att få genomföra kustbeskjutning? Duellera med landartilleri? Kommer man att få borda andra fartyg? Ju fler förbehåll, desto mindre nytta. Resultatet blir att "något annat lands" fartyg ändå måste vara i närheten av svenska om dessa ska operera kustnära. Flygplan förflyttar sig relativt snabbt, medan det tar längre tid med fartyg om "någon annan" på känt (s)-manér ska göra jobbet. Det är lätt att politiskt kräva en insats som på pappret ser rätt fredlig ut. En marin insats låter ju något fredligare än en flyginsats på samma sätt som flygspaning låter betydligt fredligare än att bomba markmål. Men på samma sätt som att det underlag flygspaningen hämtar in avser att användas till att bekämpa markmål, innebär en marin insats att man måste vara beredd att använda vapenmakt mot ett brett spektrum av mål. Till skillnad från Somalia är Libyen ett krig som utspelas i alla arenor, inte bara mellan civila mindre fartyg och örlogsfartyg. Tyvärr når den politiska tanken sällan så långt.

En marin insats vore självklart ett bra komplement till den pågående flyginsatsen. Frågan är dock hur snabbt en insats kan vara på plats och hur ekonomin blir i det hela. För flygvapnets del har det visat sig, precis som tidigare påpekats på WW, att det är billigare att ha FL 01 insatt än att förbandet genomför normal fredsverksamhet i Sverige, eftersom man flyger mindre än vid vanlig övning. Det är svårt att se att detsamma skulle gälla för en marin insats. Ska en marin insats vara på plats när flyginsatsen tar slut får man nog börja vidta åtgärder redan nu. Enligt HKV tar det tre månader innan en marin insats kan vara på plats.

Att hävda vapenembargo är en naturlig och principiellt viktig åtgärd, men tyvärr lär det inte ge något snabbt slut på konflikten i Libyen. Naturligtvis ska inga nya vapen kunna tillföras Libyen, men landet har länge varit ett av världens mest militariserade. Militär hårdvara finns i stora mängder och det enda som decimerar de mer avancerade vapensystemen är flyganfall. Ammunition finns i stora mängder. Landet är också så stort att koalitionen har svårt att nå landets södra delar. Ett annat problem med landets storlek är också att det närmast är fritt fram att ta in nya legosoldater och krigsmateriel söderifrån över landgränserna från t ex Tchad och Sudan.

Hoppet står nu till (mp) om en förlängning av den redan pågående insatsen. Sverige står trots de nationella förbehållen för en mycket stor del av koalitionens spaningsförmåga. "Någon annan" får i bästa fall ersätta denna om Sverige packar ihop materielen. I bästa fall blir det nya flygplan som tillförs. Troligare är att flygplan som annars hävdar flygförbudszonen eller genomför attackuppdrag får omdirigeras. Utan spaning, ingen aning, lyder det gamla talesättet.


Det finns dock en sak man kan hålla med Håkan Juholt i. Det är att insatsen i Libyen tär hårt på Flygvapnets resurser. Men att kalla det "extraordinärt" och andra kraftord är ett bevis på vad åratal av misskötsel av svensk försvarspolitik har lett till, till största delen under socialdemokratiskt styre, men på sistone även under borgerligt. Det ger också en försmak av vad resultatet av en socialdemokratisk regerings försvarspolitik skulle innebära. Att kalla en insats med 8 stridsflygplan, som flyger två rotepass per dygn för extraordinär insats säger något om hur lågt våra regeringar tillåtit Försvarsmaktens operativa förmåga att sjunka. Kommer man att lära sig något av detta?



Media: SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Exp, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, 3, SVT, 2, 3, 4, SR, AiP

Bloggar: Allan Widman, Klart Skepp!, Försvarsministern, Staffan Danielsson, Gunnar Hökmark, Göran Pettersson, Johan Westerholm

P.S. Lyssna på senaste avsnittet av Försvarsradion med Johanne Hildebrandt som gäst, apropå politisk populism när det gäller internationella insatser!

Uppdatering 21/5 (11.00): Läs även Commanders läsvärda inlägg om en ev svensk marin insats. Läs även Annicka Engblom (m) om möte med försvarsattachéer.