Syrien och den ryska trumfen

Det råder inga större tvivel om att det är ett inbördeskrig som pågår i Syrien och att det har så gjort under det senaste året. De senaste siffrorna talar om 14 000 döda sedan upproret började för drygt ett år sedan. Situationen är som vanligt inte så svart-vit som den gärna beskrivs i media. Den syriske presienten Bashar Al-Assad och dennes regering tillhör minoritetsgruppen Alawiter om ca 10 % av befolkningen. Alawiterna står nära shia-grenen av islam, medan den stora majoriteten av syrierna om ca två tredjedelar utgörs av sunnimuslimer. Det behöver säkerligen inte förklaras närmare att Assad stöds av det shiamuslimska Iran och den sunnimuslimska oppositionen av övriga Gulfstater med Qatar och Saudiarabien i täten. Utöver dessa folkgrupper finns även två andra minoriteter, vilka är kristna och druser. Dessa fruktar i hög grad ett sunnimuslimskt maktövertagande eftersom den nutida historien ifrån bl a Irak och Egypten visar att det gått mycket illa för de kristna minoriteterna där. Vad som skulle hända om regimen Assad faller går bara att spekulera om, men risken är stor att renderar i stora ringar på vattnet genom hela Mellanöstern.

Regimen Assad har hittills aktat sig noga för att använda stridsflyg i kampen mot oppositionen, förmodligen av rädsla för att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över för ett internationellt ingripande liknande det i Libyen. Däremot har helikoptrar beväpnade med attackraketer använts flera gånger, tillsammans med artilleri och stridsfordon. Assad lär inte vara omedveten om att han har omvärldens ögon på sig.


Kofi Annan medgav härom dagen att den tidigare fredsplanen nu är överspelad. Istället vill Annan prova ett nytt koncept och ta med Iran, vilket USA och Storbritannien kraftigt motsätter sig. Tanken är god från början med tanke på de täta kontakterna och ömsesidiga beroendet mellan Syrien, Hizbollah och Iran. Däremot är det mycket lätt att tänka sig vad Iran kommer att kräva för att ställa upp och ta en aktiv del i en fredsprocess i Syrien och vad man kommer att använda landets nya legitimitet till att befästa – det iranska kärnvapenprogrammet. Denna situation är inte bara ohållbar för USA och Storbritannien utan även Israel. Vad världen definitivt inte behöver är ännu en skurkstat med kärnvapenförmåga.


Ryssland kommer sannolikt aldrig att gå med på en intervention i Syrien och på samma sätt kommer Västländerna aldrig att pressa Ryssland att byta ståndpunkt. Huvudorsaken till det senare stavas Afghanistan. Reträtten ur Afghanistan är påbörjad och Ryssland utgör sedan några år den huvudsakliga försörjningsleden för de västerländska förbanden i Afghanistan, sedan Pakistan och de afghanska gränsområdena mot Pakistan blivit alltför oroliga och Pakistan dessutom helt stängt försörjningsleden för NATO sedan november. Relationerna mellan USA och Pakistan har varit frostiga sedan Usama Bin Ladins död och förvärrades ytterligare i november av en gränsstrid som dödade 24 pakistanska soldater. Så sent som igår fick USA:s förhandlare åka hem tomhänta efter flera veckors försök att få till stånd ett återöppnande av den pakistanska försörjningsleden. Stänger därför Ryssland möjligheten för västländerna att försörja sina förband i Afghanistan blir läget snabbt närmast ohållbart. Även om Sverige nu öppnar för en förlängning av den militära insatsen bortom 2014, tidigarelägger allt fler västländer sina återtåg från Afghanistan. Nu senast är det Frankrike som till nyår kommer att ha avvecklat större delen av sitt truppdeltagande med undantag för mentorer – ett år tidigare än ursprungligen planerat. Ingen verkar vilja bli sittande kvar sist i Afghanistan. Här sitter Ryssland otvivelaktigt med trumf på handen och även om den brittiske utrikesministern William Hague har börjat tala om en militär intervention, är det ytterst tveksamt om någon sådan kommer att genomföras.

Ryssland har sedan sovjettiden en flottbas i hamnstaden Tartus, vilket sedan Gadaffis fall utgör landets enda marina baseringsmöjlighet i Medelhavet. Ryssland har också under senare år sålt en rad av landets mest högteknologiska vapensystem för luft- och kustförsvar till Syrien. Så sent som förra veckan anlöpte ett ryskt lastfartyg lastat med vapen Syrien. När president Putin fick försvara sig mot anklagelserna att de vapen Ryssland förser Syrien med används i massakrer på civilbefolkningen förnekade han det bestämt. Det är inte omöjligt att han har rätt. De förhållandevis enkla vapensystem som används mot civilbefolkningen är inget som Syrien lider brist på. Däremot kommer den ryska exporten av Pantsir-S1 luftvärnssystem och kustrobotsystemet Bastion allvarligt att försvåra en internationell militär intervention. Skulle den syriska regimen falla skulle det också innebära att västerländska underrättelsetjänster mycket snabbt skulle få lägga vantarna på dessa system, varvid de omedelbart skulle bli närmast obsoleta. En oerhörd nesa för Ryssland. Dock meddelas på tisdagskvällen från utrikesminister Hillary Clinton att Ryssland enligt amerikanska uppgifter just nu har en leverans av attackhelikoptrar på väg till Syrien. Stämmer dessa uppgifter är det mycket oroväckande eftersom dessa defintivt är sådan krigsmateriel som kan användas mot civilbefolkningen till skillnad från tidigare nämnd materiel. Så skedde också för första gången härom dagen då attackhelikoptrar sattes in mot ett luftvärnsförband som hoppat av till oppositionen.

En närmast lika stor nesa skulle det innebära för Putin att ändra sin tidigare ståndpunkt avseende Syrien. Det är tveksamt om Putin har råd att ändra ståndpunkt då mycket av hans ställning och därmed Rysslands, åtminstone i hans egna ögon, bygger på att visa handlingskraft. Att byta ståndpunkt avseende Syrien riskerar att tolkas som att Putin låter sig dikteras av väst istället för tvärtom. Om det nu blir så att Ryssland svänger och ställer sig bakom en skarp FN-resolution mot regimen Assad finns det alla skäl att fråga sig vad som har varit handelsvaran. Med tanke på den trumf man besitter är det frågan om det räcker med ett löfte om att Ukraina och Georgien aldrig kommer att tillåtas bli NATO-medlemmar.


Så länge som Ryssland ställer sig negativt till en intervention i Syrien, lär också Kina göra det. Kina har till skillnad från Ryssland inte lika mycket att bevisa, då världen i allt högre grad är beroende av Kina och kinesiskt kapital. Kina motsätter sig av tradition allt som innebär att andra länder tillåts blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Risken ökar för varje intervention att kuvade folkgrupper i Kina vädrar morgonluft i sina strävanden efter självständighet.


Att genomföra en militär intervention utan ett mandat i Säkerhetsrådet är inte bara otroligt med tanke på den afghanska gisslan, utan framförallt utifrån det farliga exempel det skulle sätta för framtiden. Frågan är om världen och FN har råd med att Säkerhetsrådet ännu en gång rundas och får sin legitimitet ifrågasatt. Risken ter sig stor att FN i så fall kommer att vandra samma väg som Nationernas Förbund. Det är heller inte troligt att USA och Storbritannien vill erbjuda Ryssland och Kina ytterligare möjligheter att agera på egen hand utanför Säkerhetsrådet såsom Ryssland gjorde med Sydossetien och Georgien med hänvisning till Kosovo.


Hur hemsk situationen än är i Syrien lär det dröja innan en militär intervention verkställs. De som påkallar en sådan bör också först tänka sig hur de har tänkt sig att fred och stabilitet sedan ska vinnas när den syriska krigsmaskinen slagits i spillror och Assad försvunnit från makten. Exemplen är många på hur bra det gått att hantera en militär fiende, men hur dåligt det gått därefter där de senaste exemplen heter Afghanistan, Irak, Egypten och Libyen. Scenariot med syriska massförstörelsevapen och moderna ryska vapen i händerna på Hizbollah är en mardröm och definitivt inget som grannlandet Israel kommer att acceptera. En militär intervention i Syrien oavsett vilket land eller organisation riskerar att starta en kedjereaktion i området som blir än mer svårstoppad. Det är en ytterst delikat balans som just nu upprätthålls. Om nu en resolution i Säkerhetsrådet skulle gå att få fram återstår ändå frågan huruvida det NATO som tyngdes mycket hårt av Libyeninsatsen har råd och förmågan att ta sig an en större insats i Syrien. Stor sanning låg i USA:s förre försvarsminister Robert Gates kritik mot det Europa som nedrustat så mycket att bara några få veckors krig över Libyen ledde till tomma ammunitionsförråd och att USA fick ställa upp med flera kritiska komponenter såsom lufttankning och telekrigresurser. Eller för den delen, den svenska flygspaningen.


Sannolikt kommer det syriska lidandet att få pågå länge till.


Se även Försvar och Säkerhet på samma ämne.

SvD, DN, 2, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 2, SVT, 2, 3