Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.
Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas "med andra medel än militära" enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).
På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.
De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.
2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.
Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken "Omöjlig Ubåt" av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.
*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som "passiv och aktiv hydrofon", där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)
Ett försvagat NATO?
3 timmar sedan
2 kommentarer:
Under den period då de flesta av alla dessa mindre genomtänkta beslut om materielavvecklingar togs, yrde ökenvinden som värst i HKV med omnejd.
Ingen kunde se någon användning för bojar/bojbåtar eller andra ubåtsjaktprylar i Afg och därmed utgick behovet.
Jag har inte hört någon av de som var med och fattade dessa beslut erkänna att det var fel eller att de ändrat uppfattning. Förmodligen anser de fortfarande att behovet inte föreligger.
De som agerade mest i frågan har som sig bör även de namn. FML agerade dock även i denna fråga helt ansvarslöst och därför är dessa ointressanta.
Om jag inte minns fel så har den där sjunkbomben modellår 1933. Betänk att den återfinns i världens modernaste flotta!
Suck!
F.d. Teaterdirektören.
Sorglig läsning...
http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_2009
Mycket som skulle varit igång nu, om inte...
Apropå det internationella: Tyvärr lever många officerare idag med en "affe"-inställning: Där man inte ser att förhållandena faktiskt skiljer mellan"affe" och Sverige. Så det är inte bara HKV som tänkt fel, även om de har möjlighet att påverka mtrl på ett annat sätt.
Skicka en kommentar