Fight's on! (uppdaterat 22.00)

 

I Paris möttes idag företrädare från de länder som avser delta i en FN-insats i Libyen. Sammankallande var Frankrikes president Sarkozy och bland de representerade länderna återfanns bl a Danmark och Norge och ett antal arabländer. Även Tyskland som inte kommer att delta i insatsen var representerat av förbundskansler Merkel.


Något svenskt deltagande fanns inte på plats, vilket är en tydlig fingervisning om att Alliansregering avser låta Sverige inta en passiv roll. Regeringen har flera gånger fört fram ståndpunkten att det är NATO som leder och att det måste komma en förfrågan till Sverige innan det kan bli aktuellt med en svensk insats. I själva verket motsätter sig Frankrike att insatsen ska vara NATO-ledd. Det brukar också vara så att i samband med FN-resolutioner anmäler sig länder frivilligt att ställa upp. Att vänta på att någon annan ska ta initiativet och ställa frågan innan man själv agerar försenar kraftigt insatserna. Sålunda hade det svenska stridsflygförbandet i tio-dagars beredskap redan kunnat vara på plats (även Newsmill) och lösa uppgifter på måndag om Regeringen varit mer handlingskraftig. Den FN-insats som nu påbörjas över Libyen är typinsatsen för förbandet, så det är inget tal om att det inte skulle vara lämpligt eller sakna utbildning för uppgiften. För det svenska förbandet med radarspaningsflygplan som också skulle vara av stora nytta, inte minst tillsammans med svenskt stridsflyg, hade förberedande order varit tvunget att komma tidigare då förbandet har en lägre beredskapsgrad. Väljer man att nu sätta in detta är det mycket sannolikt att luftkriget kommer vara över för länge sedan när det kommit på plats.



Regeringens agerande, eller snarare brist på agerande i frågan ställer frågan på sin spets om det verkligen finns någon anledning att vi har förband i internationell beredskap i Sverige om de inte används när FN ser behov och när insatsen är en sådan som de är avsedda för. Hela förfarandet med registerförband är mycket kostsamt och Försvarsmakten lägger varje år ner hundratals miljoner kr på dessa - tydligen helt i onödan. Då finns det annat vettigare man hade kunnat lägga pengarna på, såväl inom Försvarsmakten som inom andra statliga utgiftsområden.

På toppmötet i Paris slogs det fast att det kommer att bli militära aktioner mot Libyen och president Sarkozy meddelade att Frankrike redan nu har stridsflygplan av typ Rafale i luften över Libyen och Benghazi. Storbritannien började redan igår deployera flygstridskrafter med Typhoon (Eurofighter), Tornado och Sentinel R.1 signalspaningsflygplan. Under dagen har också danska F-16 landat in på Sicilien och Norge har meddelat att man sänder 6 st  F-16. Den verksamhet som nu genomförs i luftrummet över och nära Libyen syftar till att att skaffa sig bättre underrättelseunderlag avseende de libyska markförbanden och fastställa positioner för det libyska luftförsvaret, samt även skapa telekrigstekniska förutsättningar för att kunna skydda egna flygstridskrafter. Man ska heller inte ringakta den psykologiska effekt det innebär för oppositionen att se att det finns FN-flyg i luften. De flygresurser som nu avdelats är dock en bråkdel av vad som behövs för att kontinuerligt kunna upprätthålla flygförbudszonen och även verka mot markmål. Det är därför bra att även en rad örlogsfartyg med kraftfullt luftvärn är på mot området.

Det kommer att bli svårt att hindra Gadaffis markstridskrafter endast genom att använda luftmakt och det känns troligt att utländska specialförband kommer att finnas på marken för att kunna leda in flygstridskrafter på samma sätt som man gjorde i Afghanistan 2001. FN-resolutionen förbjuder foreign occupying force on Libyan territory, vilket bör lämna öppet för användning av mindre specialförbandsenheter.


Ett annat perspektiv på FN-insatsen i Libyen är att franska Rafale återigen kommer att användas i strid och det kommer också att vara elddopet för Eurofighter (Typhoon i Storbritannien). Dessa flygplan är huvudkonkurrenterna till Gripen i den mycket stora stridsflygplansupphandlingen i Indien. Dassault (Rafale) och EADS/Cassidian (Eurofighter) kommer vara mycket snabba på att utnyttja det faktum att deras flygplan använts skarpt över Libyen. Indien, liksom många andra länder som intresserar sig för Gripen kommer att ställa sig frågan varför Sverige, trots sitt stöd för FN och EU, inte deltog i insatsen med Gripen när man hela tiden använt sig i marknadsföringen av landets beredskapsförband? Är det möjligtvis så att flygplanen inte duger i strid?

Ovanstående kan tyckas ett cyniskt perspektiv på insatsen för svensk del, men inte desto mindre sant. Överordnade motiv är ändå att ställa upp när FN kallar och man har en eftertraktad resurs, samt att deltagande i en FN-insats kommer att få mycket starka positiva effekter för det nationella försvaret. Försvarsmakten kommer att dra många nyttiga och ovärderliga erfarenheter av att använda Gripen i stridsoperationer, mängder av erfarenheter kommer att dras i att uppträda skarpt i en koalition, vilket numera är det enda aktuella scenariot även för nationellt försvar och sist men inte minst är det så att genom att vid behov ställa upp för andra länder ökar man sannolikheten för att själv få stöd när så krävs.


Chris Anderson skrev tidigare idag ett antal sanningens ord om FN-insatsen som ett lackmustest för det svenska försvaret. Det är bara att instämma:

"I sanning är det svårt att tänka sig ett scenario som är mer lämpat för den nya svenska försvarsdoktrinen än den libyska flygförbudszonen. Därför är det mycket talande att statsministern och utrikesministern välkomnar FN-resolutionen men anger att Sverige inte ska delta. Kort sagt innebär det att vi inte får någon som helst valuta för vårt insatsförsvar.

Man får nämligen utgå från att den försvarspolitiska tacksamhetsskulden är en färskvara som snabbt smälter bort om Sverige visar tecken på att inte vilja bidra.

Insatsdoktrinens ömsesidighetsprincip innebär alltså att vi kan förvänta oss hjälp av de som vi hjälper på riktigt. Det blir alltså i princip ingen, just nu."


Alldeles nyss kom också beskedet att franska flygplan öppnat eld mot libyska stridsfordon utanför Benghazi. Nu är det fight's on, som piloterna säger.


Uppdatering 22.00: Utrikesminister Carl Bildt sade till TT/DN igår att det inte är aktuellt med svenskt militärt deltagande. Ikväll på Rapport talar han om att Sverige måste stödja resolutionen, men inte i vilken form och när.

Det är inte utan att det är den lilla coola grabbens syndrom när Sverige står och talar stort om behovet av att FN ingriper i Libyen, men sedan inte självmant ställer upp när beslutet fallit.

Lilla coola grabbens syndrom: Den som står längst fram och hejar fram ett slagsmål men sedan gömmer sig bakom de stora killarna när det är dags.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5
DN, 2, 3, 4, 5
Exp, 2, 3, 4, 5
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10
GP, 2, 3
SVT
SR, 2, 3, 4, 5

Bloggar: Chefsingenjören, Försvar & Säkerhet, Chris Anderson

Erbjud EAW till FN-insatsen i Libyen

Säkerhetsrådet antog i natt en mycket stark resolution för att med luftmakt stoppa Gaddafis krig mot oppositionen och civila. Resolutionen, som grundar sig på kapitel VII i FN-stadgan, medger användande av alla nödvändiga medel för att skydda civila i Libyen, men tillåter inte att utländsk trupp besätter libyskt territorium. Resolutionen är alltså betydligt mer långtgående än den först diskuterade flygförbudszonen (NFZ) som inte hade inneburit möjligheter att verka mot libyska markförband. En resolution av det förstnämnda slaget hade blivit mycket tandlös. Utan Arabförbundets godtycke hade en FN-resolution blivit mycket svår att få stöd för och fått svagt stöd i arabvärlden.

De ursprungliga initiativtagarna till resolutionen, Frankrike och Storbritannien, har redan förband på väg mot området. USA har också marinförband i och på väg mot området, där det närmaste hangarfartyget befinner sig i Röda Havet. Utöver detta förväntas man flytta flygvapenförband från USA och Europa, men också Irak och Afghanistan. I Europa har stödet varit blandat, där Tyskland tillsammans med Ryssland varit några av de större motståndarna, men lade sedan ner sina röster. Tyskland har deklarerat att man inte avser delta i en insats och grunden i detta är förmodligen landets stora och debatterade åtaganden i Afghanistan. I Norge var Regeringen snabbt ut i morse och deklarerade att man kommer att delta i en koalitionsinsats och senare under dagen har även Kanada, Danmark och Nederländerna anmält att man kommer att sända stridsflygförband om 4-6 flygplan. Italien har upplåtit flyg- och marinbaser till insatsen och Grekland förväntas göra detsamma med baser på Kreta. Att genomföra flygoperationer kontinuerligt över ett så stort område som Libyen och med relativt långa anflygningssträckor kräver mycket omfattande resurser och därför önskar man så många bidragande länder som möjligt.

I det libyska scenariot är det intressant att se vad Sverige kan ställa upp med eftersom så många av våra grannländer och andra länder i EU kommer att ställa upp, trots att de i många fall befinner sig i ekonomiska trångmål värre än den svenska ”tigerekonomin”.

För svensk del har vi sedan några år tillbaka övergett vår mer oberoende säkerhetspolitiska roll i Norden, för att i anslutning till omfattande försvarsnedskärningar byta linje till en där det är uttalat att vi är beroende av andra länder för att trygga vårt eget försvar och därmed måste vi även vara beredda att ställa då andra så behöver.  Av den anledningen har Sverige ett omfattande antal förband anmälda till olika internationella styrkeregister att kunna användas vid internationella insatser när världssamfundet så önskar, med beredskapstider från 10 dagar och uppåt till dess insats kan påbörjas i området.

Under Balkankrigen föddes tanken på att upprätta beredskapsförband med svenskt stridsflyg. Det skedde först i form av ett förband med spaningsviggen, men förbandet var inte upprättat förrän lagom till dess att behovet i form av Kosovokriget, försvunnit. Förbandet ersattes sedan med en division JAS 39A med uppgift att verka i jaktrollen efter typscenariot flygförbudszon över Balkan, vilket är rätt nära vad som nu ska införas över Libyen. Detta förband kom heller aldrig att sättas in, då flygplanet förmodligen var världens bästa på att försvara Sverige, men betydligt mindre interoperabelt, samtidigt som behovet aldrig uppstod ute i världen. 2007-2008 avlöstes detta förband av ett förband med JAS 39C i såväl jakt- som attackroll, där huvuduppgiften var att kunna understödja markförband, först och främst Nordic Battle Group, men man skulle även kunna lösa samma uppgifter som det tidigare JAS 39A-förbandet. Därefter har uppgiftsbredden även växt med införandet av en spaningskapsel. Till skillnad från JAS 39A har man i JAS 39C en anpassning fullt ut till NATO-interoperabilitet till bekostnad av många av de svenska systemen. Man saknar t ex ett nationellt igenkänningssystem, en nationell datalänk och en nationell variant av krypterade sambandssystem, men har istället motsvarande NATO-system.

Sedan 2007 har JAS 39C-förbandet med sina 8 flygplan med tillhörande markdelar, idag under benämningen Expeditionary Air Wing (EAW), varit på tapeten för flera internationella insatser på begäran av olika internationella samfund, i bl a Tchad, Afghanistan och Somalia. Alla har dock avslagits av framförallt politiska skäl. Skälen har varit skiftande, men det tydligaste och mest genomgående har varit att man ansett att de internationella mandaten varit för svaga för den politiska situationen i Sverige.

I fallet med Libyen är situationen med mandat annorlunda. Stödet är brett och viktigast av allt , brett i arabvärlden. Under årens lopp har Flygvapnet lagt ner enorma resurser på att öva för internationella uppdrag med stridsflyg och framförallt operationer av det slag som nu kommer att genomföras i Libyen, där man ingår som komponent i en koalitionsinsats tillsammans med andra nationer. Sådana har de politiska signalerna varit eftersom scenariot, oavsett om det är nationellt eller internationellt, numera innebär koalitionsinsatser.

Så sent som förra veckan avslutades en stor tvåveckors övning i Sverige om totalt ca 40 flygplan, där alla Flygvapnets stridsflygdivisioner deltog tillsammans med radarövervakningsflygplan, tankerflygplan och tiotalet flygplan från de norska och finska flygvapnen. Utöver denna återkommande övning har man flera gånger per år deltagit i stora övningar runtom i Europa och även i USA, just i att uppträda i en koalitionsinsats med såväl jakt- som attack- och spaningsuppgifter. Den insats som nu ska genomföras över Libyen är alltså en välkänd och välövad uppgift och de övriga västerländska flygvapen som ska delta är Flygvapnet samtrimmat med. De skäl som tidigare anförts av utrikesminister Carl Bildt på hans blogg avseende att Sverige inte skulle delta i en insats känns därmed mycket främmande.

Ekonomiskt har man tidigare på politiskt initiativ räknat på internationella stridsflyginsatser med resultatet att kostnadsskillnaden mellan normal fredstida flygproduktion i Sverige och en internationell insats inte är så stora, då flygtidsuttaget nedgår vid internationella insatser. De kostnader som tillkommer är framförallt logistiska i form av transporter till och från insatsområdet när förbandet deployeras och sedan avvecklas. Eftersom denna insats sker från europeiskt territorium blir dessa avsevärt mycket mindre än i fallet med Afghanistan.

Sedan nyår har EAW upprätthållit 10 dagars beredskap för internationella insatser, framförallt i form av stöd till Nordic Battle Group. Hade Regeringen gett en förberedande order när man insåg att bordet började luta mot en FN-insats med stridsflyg över Libyen, hade det svenska förbandet kunnat vara på plats och lösa uppgifter redan i början av nästa vecka. Så har dock icke skett.

I själva verket har Regeringen intagit en märklig avvaktande attityd, där man nu i media istället försöker lägga över frågan på NATO, medan Socialdemokraterna helt plötsligt tagit ledarflaggan avseende att få till stånd ett svenskt deltagande i FN-insatsen.

Sverige har nu möjlighet att hörsamma FN:s uppmaning till medlemsländerna att ställa förband till förfogande. Till skillnad från många andra insatser är denna idealisk ur ett svenskt perspektiv då den sker utifrån ett mycket tydligt FN-mandat, med basering inom Europa och i samverkan med många kända samarbetsländer.

I grunden finns det inget som hindrar ett svenskt deltagande i FN-insatsen över Libyen – förutom den politiska viljan hos Regeringen. Skulle det vara så att Regeringen ändrar sig finns det en bred majoritet för insatsen i Riksdagen eftersom såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan ställt sig bakom en intervention och i fallet med Socialdemokraterna, även ett svenskt deltagande.

Wiseman
http://wisemanswisdoms.blogspot.com



(Ursprungligen publicerat på Newsmill)

Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6
DN, 2, 3, 4, 5, 6

Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
GP, 2, 3
SVT, 2, 3, 4, 5, 6

Bloggar:
Chefsingenjören, 2
Världens Blogg
Carl Bildt

Solidaritetsförklaringens libyska paralleller (uppdaterat 18/3 00.15)

Händelseutvecklingen i Libyen och det internationella samfundets ovilja att enas om huruvida en militär intervention i form av flygförbud eller av annat slag, ska genomföras ger en del intressanta paralleller på svensk säkerhets- och försvarspolitik, vilket bl a uppmärksammats av Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar & Säkerhet (Statsministern inleder NATO-debatten, Under radiotystnad in i NATO).

I stort sett sedan stridigheterna i Libyen bröt ut har det diskuterats huruvida en flygförbudszon ska implementeras över Libyen för att hindra det Gadaffitrogna flygvapnet att med helikoptrar och stridsflygplan anfalla oppositionen. Nu är det egentligen alldeles för sent och risken känns nu överhängande för ett blodbad i Benghazi och stora flyktingströmmar därifrån.

För några dagar sedan ställde sig Arabförbundet bakom ett krav på en flygförbudszon, vilket av många västländer har varit en förutsättning för att frågan ens ska diskuteras i FN. Bränt barn skyr ju elden och Irak och Afghanistan har gett sur eftersmak i många länder. Sedan Arabförbundets enhälliga beslut fattades har Gadaffis styrkor trängt tillbaka oppositionen till de östligaste delarna av landet, från att själva ha varit hårt trängda i Tripolisområdet, allt medan man andra länder diskuterat handlingsalternativ.

Storbritannien och Frankrike lade härom kvällen fram ett förslag i Säkerhetsrådet om en flygförbudszon, vilket mottogs relativt svalt av USA och betydligt svalare av Tyskland, Ryssland och Kina. Sedan dess har det amerikanska stödet vuxit. Avsikten från Frankrikes sida är nu att Säkerhetsrådet ska rösta om saken idag.

I förra veckan diskuterades också flygförbudszonen internt i EU, som valde att avstå från att fatta ett beslut i frågan och istället lämpa över frågan på NATO. Detta visar återigen att de EU-medlemmar som även är NATO-medlemmar fortsatt hanterar sina säkerhetspolitiska frågor inom denna organisation. För EU tycker man annars att det borde vara av stort intresse att få till en mer demokratisk utveckling i Libyen. Striderna riskerar att utlösa stora flyktingströmmar även till Europa, vilket det kommer att bli problem att hantera och medföra stort mänskligt lidande.


Statsminister Fredrik Reinfeldt kom i samband med EU-mötet med ett intressant uttalande: "– Det är viktigt att den här diskussionen kan föras inom EU, men det är också viktigt att komma ihåg att vi har olika roller, sade statsminister Fredrik Reinfeldt med hänvisning till att de militära diskussionerna främst måste föras i Nato, få uppbackning av Arabförbundet och rättsligt stöd i FN:s säkerhetsråd, där Frankrike och Storbritannien är medlemmar."

Utrikesminister Carl Bildt förstärkte igår detta uttalande då han chattade med läsare på DN (citat från Försvar & Säkerhet): "I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: "EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser.""

Tidigare i vinter har också försvarsministern påmint om att "Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där".

Sedan 2008 har det varit mycket klara budskap från Regeringen avseende svenska säkerhets- och försvarspolitik: I händelse av krig och kris kommer Sverige att kunna få stöd i enlighet med solidaritetsförklaringarna i Norden och EU. Den som läst WW genom åren känner säkert igen att det varnats för att EU (och även FN) inte är tillräckligt goda garanter för ett lands säkerhet. Nu verkar det även som man inom Regeringen har liknande tankegångar avseende EU:s begränsade möjligheter och handlingskraft. Tidigare var det framförallt handlingskraften som saknades, men efter de gångna årens ekonomiska svårigheter saknar även många av EU-länderna de militära möjligheterna. Vad uttalandena från statsministern och utrikesministern i det längre loppet syftar till kan man fundera över och det diskuteras också på Försvar & Säkerhet.

Den direkta parallellen som måste dras för vår egen säkerhets- och försvarspolitik och egna förmågor rör tiden det tar för de internationella samfunden att komma till ett beslut om en insats ska eller inte ska genomföras. Tidpunkten då en flygförbudszon hade haft bättre verkan är sedan länge förbi. Kriget i Libyen avgörs på marken och att upprätthålla en flygförbudszon är helt annorlunda än att stoppa en mobiliserad framryckande mekaniserad motståndare. Händelseförloppet visar för femtielfte gången på Säkerhetsrådets oförmåga att komma till ett beslut p g a vetorätten. Är man som Sverige i den situationen att landets största säkerhetspolitiska bekymmer har vetorätt i Säkerhetsrådet, lär man inte kunna förvänta sig FN-sanktionerat stöd. Och som man i Regeringen nu påpekar är det även si och så med EU:s förmåga och framförallt handlingskraft. Är energitillförseln och handel viktigare än något eller några mindre grannländer i norr?

Det återstår alltså att ha en tillräcklig nationell förmåga att hålla ställningarna till hjälp kan anlända och det kan som sagt ta tid. För att citera försvarsminister Tolgfors såg vi ju i Georgien hur ett krig är över på bara några dagar och det ställer krav på tillräcklig egen förmåga för att det inte ens ska bli aktuellt att använda den.

I den pågående debatten om ersättaren till JAS 39C/D under 2020-talet är ett av huvudargumenten från dem som inte vill se en vidareutveckling av JAS 39 att den enklaste resursen att tillföra är just stridsflyg. Det är i mångt och mycket rätt då stridsflyg snabbt förflyttar sig från plats A till B. Logistiken tar dock mer resurser i anspråk och är besvärligare att få på plats. Dock hjälper inte detta mycket om beslutet att tillföra stridsflyg ska ta flera veckor att få till stånd och därtill ytterligare några dagar för att komma på plats.

Sett utifrån den svenska geografiska placeringen är det tydligt att en angripare kommer behöva ta sig till svenskt territorium luft- eller sjövägen, särskilt när det handlar om de mer intressanta områden i södra delarna av landet. Vi är till skillnad från Finland och Baltikum lyckligt förskonade från en lång landgräns till vårt säkerhetspolitiska bekymmer. Utifrån detta ter det sig självklart att Sverige måste upprätthålla stark och snabbt tillgänglig egen förmåga i luften och till sjöss. Därmed inte sagt att förmågan till markstrid är oviktig, men avgörande är att hindra en motståndare att få fäste på svenskt territorium och det görs lämpligen genom att hindra tilltransporten. Naturligtvis måste man dock har förmåga att även på marken skydda viktiga områden och slå förband som trots allt lyckats nå fram. Logiken att vi i Sverige inte behöver satsa vidare på luftförsvar haltar dock betänkligt.


Det återstår att se vad som blir av flygförbudszonen över Libyen. Många länder talar nu om en arabisk koalitionsstyrka för detta, vilket av kulturella skäl skulle vara det lämpligaste. Om formerna finns för detta är dock oklart liksom om det finns några snabbt tillgängliga och samövade förband.


Frågan är också om det i svensk försvars- och säkerhetspolitik dras några erfarenheter av händelseutvecklingen i Libyen. Det är tveksamt. Tryggheten i solidaritetsförklaringen känns minst lika svag som tidigare, om inte mer så.


SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5
Exp, 2, 3, 4
Aft, 2, 3
SVT, 2 , 3


Uppdatering 22.30: Storbritannien meddelar att man kommer att ha stridsflyg över Libyen redan under fredagen om Säkerhetsrådet fattar ett beslut i natt. Blir det Tornado eller Eurofighter?

Utrikesminister Carl Bildt twittrade ikväll att han vill se att även markförband anfalls eftersom erfarenheterna från Balkan med endast en NFZ visar att det inte stoppar kriget på marken eller massakrer som Srebrenica. Frågan är vem som ska ställa upp med markförbanden? Det lär få bli ur arabländerna om aktionen ska ha trovärdighet i Mellanöstern. Afrikanska Unionen är ett annat alternativ, men har förmodligen inte resurser nog och med tanke på Gadaffis starka ställning i många afrikanska länder känns en sådan intervention mycket tveksam. Klart är att det kommer att krävs betydligt mycket mer än en NFZ för att få stopp på Gadaffistyrkorna.

BBC meddelar att Ryssland och Kina som tillsammans med Tyskland varit de starkaste motståndarna till en NFZ, nu verkar planera att lägga ner sina röster.


Uppdatering 00.15: Säkerhetsrådet antog nyligen en resolution där man sanktionerar "användande av alla nödvändiga medel" för att förhindra angrepp på den libyska civilbefolkningen. Frankrike har tidigare sagt sig berett att agera inom timmar från att beslut har fattats i Säkerhetsrådet. Det har också talats om att flera arabländer är beredda att ingå i en koalitionsinsats. Gadaffi sover nog inte i sitt eget hem denna och kommande nätter när det plötsligt kan bli besök av en Scalp eller Tomahawk.

SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft, SVT, 2

(S) vill se Gripen över Libyen

I ett uttalande som endast kan komma från ett oppositionsparti i svensk politik säger Socialdemokraterna i form av partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin att Sverige bör bidra till upprätthållandet av en flygförbudszon över Libyen om FN så begär och ställer sig bakom kravet på att en flygförbudszon upprättas.

Utrikesminister Carl Bildt ställer sig på sin blogg mer skeptisk till en sådan insats. Han listar tre förutsättningar för insatsen. Det första, ett FN-mandat är en naturlig grundförutsättning. G8 lyckades ikväll inte enas i frågan och Ryssland och Kina är osäkra till negativa kort för ett beslut i Säkerhetsrådet om en insats.

Den andra förutsättningen som listas ter sig något mer förvånande:
"En andra förutsättning är att vi har de faktiska förutsättningarna.

Det handlar ju om att under en mer eller mindre lång tid låta ett förband med Gripen-flygplan operera under faktiskt amerikanskt kommando i en operation, och det ställer höga krav på förbandet i fråga och dess förmåga att medverka i denna typ av operationer. 

Basering, intregration av stridsledning, flygtankning och annat måste kunna fungera. Medverkan i patrullering är en sak, men förbandet måste också kunna genomföra luftstrid och möjligen också kunna medverka i attackanfall mot t ex luftförsvarsinstallationer i Libyen."

Man börjar fundera på om utrikesministern möjligtvis har spenderat lite väl mycket tid utomlands eftersom Flygvapnet sedan 2003 stått i beredskap för att genomföra insatser av liknande slag. 2007 var det nära en insats i Tchad, men intresset svalnade när det blev ny försvarsminister. Sedan har flera andra förfrågningar om insatser i Afrika och Afghanistan inkommit och avvisats. Har Regeringen inte en bättre bild av sina militära resurser än så här eller misstror man måhända Försvarsmaktens årsredovisningar och annan information från Högkvarteret så till denna grad? Läser man Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man också att man i flera år också tagit höjd för en insats med stridsflyg i Afrika. Eller är det månne så att utrikesministern förväxlar inledningen av tredje stycket i citatet med Försvarsmaktens nationella förmåga, vilken nästan fullkomligt raserats under 00-talet, samtidigt som den internationella i många fall är mer NATO-kompatibel och interoperabel än många NATO-länder?

Det tredje kriteriet som nämns är ekonomin, vilket också är lite förvånande. I månader har man hört vilken "tiger-ekonomi" Sverige har jämfört med övriga europeiska länder. Det är då lite förvånande att den svenska ekonomin helt plötsligt inte skulle mäkta med en insats i Libyen, vilket däremot andra europiska länder i ekonomiska trångmål ska göra. Några av allianspartierna lät också utreda kostnaderna för en svensk stridsflyginsats i Afghanistan härom året och fann att kostnaderna inte var mycket annorlunda än de för normal verksamhet, då en skarp insats i själva verket skulle innebära ett mindre antal flygtimmar.


Är det så att FN beslutar om en flygförbudszon och begär hjälp av EU och Sverige inte ställer upp på att medverka till denna, ska man nog ta sig en ordentlig funderare på vad vi ska ha våra registerförband till. Varför deltar vi i internationella insatser? Å andra sidan vore det inte ett dugg förvånande utan snarast det väntade utfallet.

I natt lägger Storbritannien och Frankrike fram ett förslag i Säkerhetsrådet om flygförbudszon över Libyen. Vad blir utfallet och hur ställer sig Sverige?


Se även Expressens debattsida av idag och tidigare inlägg om en flygförbudszon och insats i Libyen

Nästa anhalt för Jasminrevolutionen?

Protesterna i Bahrain mot landets regering har inte nått samma uppmärksamhet i Sverige som protesterna i andra delar av arabvärlden, trots att de pågått en längre tid. Igår påbörjades dock ett nytt kapitel sedan saudisk militär gått in i Bahrain på inbjudan av landets kung.

I fredags inträffade den proklamerade "Vredens dag" i det auktoritära Saudi-Arabien, men där protesterna hann aldrig ta fart utan möttes hårt och effektivt av säkerhetsstyrkor och kvävdes så att säga i sin linda. Därmed verkar det som om det saudiska kungahusets självförtroende stärkts och man sett sig kunna avvara stöd till sitt lilla grannland i norr. Man har redan hunnit gå hårt fram och det har förekommit dödsoffer på bägge sidor och flera hundra protesterande har skadats.

USA oroas självklart av utvecklingen i Bahrain och Saudi-Arabien. De bägge länderna är liksom Qatar USA:s starkaste militära fästen i Persiska Viken. En utveckling liknande den egyptiska eller libyska i Saudi-Arabien och Bahrain skulle få mycket allvarliga konsekvenser för såväl USA som resten av världen. Området står som bekant för en oersättlig del av världens oljeproduktion. Interna konflikter i dessa områden, framförallt i Saudi-Arabien skulle snabbt kunna få återverkningar på Israel, som är ett kärnvapenland. I Bahrain är majoriteten av befolkningen shiamuslimer, medan den styrande eliten och kungahuset är sunnimuslimer. Det alltså inte helt omöjligt att Iran kan känna viss lockelse att blanda sig i förloppet - direkt eller indirekt.

Just Saudi-Arabiens betydelse för världsekonomin och den amerikanska ekonomin är förmodligen också orsak till världens relativa tysthet kring den våldsamma repression som nu försiggår i länderna söder om Persiska Viken.

Osäkerheten kring utvecklingen kring Persiska Viken kan annars vara en anledning för världssamfundet med USA, NATO och EU i spetsen att inte agera militärt i Libyen. Blir det en mer negativ utveckling i Persiska Viken finns helt enkelt inga resurser kvar att agera med. På Expressens debattsida finns idag en artikel om att Sverige borde delta i en internationell insats i syfte att etablera en flygförbudszon över Libyen. Bestämmer sig EU för att delta i en sådan insats bör det vara en självklarhet för Sverige att ställa upp, även om insatserna är höga som beskrivet i tidigare inlägg. Man måste vara medveten om dessa risker. Däremot känns det mycket tveksamt att svenska politiker skulle våga besluta om en dylik insats, även om Socialdemokraterna nu går ut och ställer sig bakom en insats. Tiden är i högsta grad på väg att rinna ut för oppositionen i Libyen.


Året har minst sagt börjat mörkt för världen och världsekonomins återhämtning.

Radiakflygets återkomst?

En okänd del av Försvarsmakten och Flygvapnet har sedan länge varit radiakflygningar. Dessa flygningar har genomförts sedan åtskilliga årtionden och tillkomsten var för att kunna mäta radioaktiva partiklar i atmosfären efter kärnvapenprovsprängningar. Flygningarna genomfördes i början med J 29 Tunnan och därefter tog J 32 Lansen vid. Under vingarna hängde man ett antal kapslar som under flygningen på hög höjd samlade in partiklar, vilka sedan på marken analyserades efter radioaktivt innehåll.

När antalet provsprängningar nedgick efter avtalen mellan USA och Sovjetunionen, nedgick också antalet radiakflygningar och intresset för dem. Så en dag 1986 inträffade härdsmältan i Tjernobyl och plötsligt var det åter en renässans för J 32 med radiakkapslar och en rad flygningar företogs under flera års tid för att undersöka verkningarna efter Tjernobyl.

Under mitten av 90-talet avvecklades Flygvapnets Målflygdivision, baserad på Malmen. Målflygdivisionen var det sista förbandet i Sverige att flyga Lansen och med denna avveckling avvecklades också förmågan till radiakmätningar.

För några år sedan lyckades Veteranflygdivisionen på F 7 Såtenäs (de flyger faktiskt inte JAS 39A - än...) i gång ett projekt att åter få ett antal Lansar luftvärdiga. I samband med detta "återfann" man också två skrotade Lansen på Malmen som fortfarande hade radiakkapslar och i och med renoveringen av Veteranflygdivisionens Lansar återställde man även radiakkapslarna till operativt skick. På så sätt har Lansen sedan 2008 åter kunnat upprätthålla radiakberedskap på uppdrag av Statens Strålskyddsinstitut (numera Strålskyddsmyndigheten). Tillvaron har ändå varit tillbakadragen förutom på flygdagar tills förra våren, då dessa flygplan fick träda i tjänst på nytt för nya mätflygningar. Denna gång var det dock inte radioaktivitet som skulle mätas utan vulkanaska.

Sedan nyår har verksamheten hos Veteranflygdivisionen varit stoppad av en kombination av ekonomiska och administrativa skäl. Med tanke på de tragiska händelserna i Japan är det inte omöjligt att vi än en gång får se Lansen i skarp tjänst. Att integrera radiakmätare på andra nyare flygplan har aldrig varit aktuellt. Någon sådan hotbild har ju aldrig funnits. Då är det tur att Försvarsmakten, liksom SJ, kan damma av gamla museiföremål för att ta över där modernare system inte räcker till.

SvD, 2, 3
DN, 2, 3, 4
Exp,
Aft, 2, 3, 4, 5
NyT, 2

TV 4 släpper dokumenten om Gurgi Tepa

På Nyhetskanalens hemsida kan man nu, precis som Chris Anderson påpekar, läsa flera av dokumenten om händelserna vid Gurgi Tepa, där två svenska officerare dödades liksom en lokalanställd tolk och en soldat skadades.

Får man tro TV 4:s rapportering har det uteslutande rört sig om 5,56 mm ammunition som träffat de svenska officerarna. Så var icke fallet. Man har också utelämnat informationen om att de bägge svenska officerarna och tolken fallit till marken efter mejande eld med kulspruta från drygt 5 m håll, innan de svenska soldaterna i fordonen påbörjade bekämpning av skytten.

Detta är det avgörande för hela händelsen. Allt annat är egentligen ganska oväsentligt så långt det rör själva händelseförloppet. Det är svårt att inte dra slutsatsen att om man inte hade påbörjat bekämpning av kulspruteskytten när detta skedde hade han fortsatt att bekämpa flera svenskar på platsen.

TV 4 har koncentrerat sin rapportering kring svensk ammunition och utelämnat ovanstående mer intressanta information. Det intressanta i detta är också att den enda kula som TV 4 nu koncentrerar sin rapportering kring, och som förmodligen träffat i huvudet och därefter fastnat i axeln, enligt SKL:s talesman är en rikoschett baserat på ingångshålet. Den var alltså inte direktriktad, vilket är av rätt stor betydelse i det case som TV 4 försökt bygga. TV 4 utelämnar också all information om var 7,62 ammunitionen från kulsprutan tagit vägen, annat än att endast några få kulor återfunnits. Ur materialet går att utläsa att flera träffar finns i varje kropp, vilket alltså talar för genomslag (militär ammunition är av såväl humanitära skäl som förmåga att penetrera skyddsutrustning konstruerad för genomslag till skillnad från civil jaktammunition, där man vill öppna en stor blodkanal för snabb genomblödning). I en krigszon med ett min-/iedhot lägger man inte direkt samma energi på att finna alla kulor, hylsor och annat bevismaterial som är aktuell när det handlar om ett mord hemma i Sverige. I TV 4 får tittarna snarast intrycket av att kulspruteskytten skjutit med lös ammunition och de svenska officerarna sedan skjutits med svenska vapen. En mycket otrevlig vinkling.

Intressant är också att sedan TV 4:s inledande rapportering och ÖB:s samtal med de anhöriga och delgivande av rapporter har anhörigspåret dött i media. De anhöriga och de inblandade soldaterna är tyvärr de som drabbats hårdast.

Från dokumenten kan man också dra vissa slutsatser och erfarenheter avseende stridsteknik och procedurer, men det är inte relevant i detta sammanhang och något som bör stanna inom Försvarsmakten.

Det är svårt att se annat än att de som redovisas helt stödjer vad som nyligen skrevs av FM Infodir. Däremot är det synd att inte FM valde att offentliggöra dessa dokument så fort man märkte att TV 4 skulle göra stor sak av det hela. På så sätt hade en hel del olyckligheter kunnat undvikas.


De dokument som TV 4 valt att släppa hittills:

• information om aktörer runt attentatet.pdf
• materiel.pdf
• rapport bilder och skisser.pdf
• rapport marta-värdering om slutträning.pdf
• sända meddelanden.pdf
• åtgärder.pdf

FM Infodir hade under gårdagen ytterligare en debattartikel i ämnet publicerad på Newsmill.

Det drar ihop sig i Libyen (uppdaterat 14/3 06.40)

Från militaryphotos.com

Det drar ihop sig för en internationell insats i Libyen, i första hand i form av en flygförbudszon, NFZ. I USA talar man allt mer om en NFZ, men hänvisar ändå till kravet på ett FN-mandat. Frågan är om ett sådant kommer till stånd, då såväl Ryssland som Kina inte stödjer ett sådant agerande. Det är också svårt att se att västvärlden skulle våga sig på ett ingripande i Libyen utan stöd från Arabförbundet.

Frankrike erkände i veckan som första land motståndsrörelsen som legitim företrädare för Libyen. EU tog inget eget beslut i frågan om en militär insats i Libyen, utan frågan sköts istället upp till kommande veckans NATO-möte. Detta visar återigen på det faktum att militära frågor inte hanteras i EU, utan de medlemsländer som är NATO-medlemmar hellre hanterar dessa frågor inom denna organisation. För svensk del betyder det att man får stå utanför beslutsfattandet, som ändå direkt påverkar den svenska säkerhetspolitiken.

Etablerandet av en NFZ är ingen lätt match i Libyen. Det är ett oerhört stort land, där baseringsmöjligheter i grannländerna i stort sett saknas. Möjligtvis kan man tänka sig basering i Egypten, men situationen där är fortfarande långt ifrån stabil även militären stått nära USA de senaste dryga 20 åren. Kvar är då hangarfartygsbaserat flyg och basering på Sicilien, Cypern och möjligtvis också Malta (EU, men inte NATO-medlem).

Luftrummet är också svårövervakat då en AWACS har en radarräckvidd på drygt 400 km, vilket inte förslår långt i Libyen, speciellt inte när man måste hålla ett stort avstånd till kusten p g a libyskt långräckviddigt luftvärn (SA-5) och libyskt jaktflyg (Mig-25). Det gör att flygbaser längre inåt landet är svårövervakade, men detta kan vara ett lämpligt uppdrag för kvalificerade UAV-resurser, t ex Global Hawk eller den nya stealth-UAV:n RQ-170.

För att patrullera luftrummet kommer man att behöva omfattande tankflygplansresurser, vilket redan nu är en bristvara. Det flygplan som är lämpligast att använda p g a det starka libyska luftvärnet och förekomsten av Mig-25 med dess enorma fartresurser, är F-22. Detta skulle i så fall bli F-22:s första skarpa insats. Inte helt förvånande pågår också förberedelser för deployering på F-22 flottiljen i Langley, Virginia. F-22 är lämpligt av flera skäl. Först och främst för dess stealthförmåga och dess enormt bra sensorer. Flygplanet har också mycket bra fartresurser, räckvidd och opererar på mycket hög höjd. Det gör det till det lämpligast för att möta Mig-25. Mig-25 är hittills det enda jaktflygplan som i modern tid skjutit ner ett amerikanskt stridsflygplan, vilket skedde i Irakkriget och har också vid flera tillfällen lekt katt och råtta med amerikanska F-15 och undkommit helskinnat, liksom skjutit ner amerikanska UAV:er över Irak innan kriget.

För att etablera en fungerande flygförbudszon måste man därför säkerligen göra något åt det libyska luftvärnet och det blir en omfattande process med såväl stealthflygplan, kryssningsrobotar som störflyg. Här ökar också risken för skador på tredje man och sådana kan snabbt bli förödande för stödet för en internationell intervention. ROE kommer av den anledningen med största sannolikhet också att ställa krav på visuell identifiering av såväl luft som markmål. Även om starka kameror i målutpekningskapslar används kommer det innebära korta stridsavstånd med ökad risk för egna resurser.

Man kan också fråga sig vilka europeiska resurser som finns att tillgå. Det franska hangarfartyget Charles de Gaulle lär vara på tur för omfattande underhållsåtgärder. Dess Rafale vore annars lämpliga, men man har faktiskt tidigare provat att operera dessa från amerikanska hangarfartyg. Dock inte annat än dagsbasering, vilket är en helt annan sak än kontinuerliga operationer. Naturligtvis finns också landbaserade Rafale och med tanke på det franska ställningstagandet för oppositionen, ligger det när till hands att tänka sig att landet är berett att medverka.

Eurofighter är också ett mycket bra jaktflygplan avseende prestanda. Dess tekniska system är än så länge mycket otillförlitliga, vilket måste tas i beaktande vid skarp användning. Därutöver finns naturligtvis som vanligt EPAF-länderna (No, Dk, Nl, Be, Po) med sina F-16 och en rad andra NATO-länder. Problemet är att många av dessa länder i dagsläget har antingen finansiella problem, en svag regering eller en kombination av dessa. Det brittiska försvaret går redan mer än på knä med aktuella insatser i Afghanistan. Vid ytterligare en insats i Libyen, som säkerligen kan dra ut på tiden, kommer det medföra än värre ekonomiska problem. Liksom Frankrike verkar Storbritannien också vara berett att medverka till en NFZ.

I Sverige har vi en stridsflygdivision i 10-dagarsberedskap för internationella insatser. Finns den politiska viljan skulle denna också kunna medverka vid en NFZ. Risken blir dock som för andra mer konventionella deltagare tämligen hög med långa anflygningar och avsaknad av stealth. En annan tänkbar resurs är ASC 890 för att komplettera NATO:s E-3 AWACS, men ASC 890 ska nu tydligen strykas ur det internationella styrkeregistret enligt budgetunderlaget för 2012.


Det libyska flygvapnet är annars ett dagerflygvapen med mycket ringa förmåga till mörkerstrid. Ett mycket omskrivet hot är libyska attackhelikoptrar, men utifrån vad man hittills kunnat läsa sig till om de flyganfall som förekommit så har de genomförts av attackflyg. Det är egentligen inte så förvånande för om man ska utgå ifrån tv-inslagen från Libyen så verkar kriget nästan helt utkämpas med lätta luftvärnssystem, som ZPU-4, ZU-23 och SA-7. Att med helikopter flyga in i områden där så mycket låghöjdsluftvärn finns koncentrerat är inte att rekommendera. Just spridningen av SA-7 från plundrade libyska förråd kommer med stor sannolikhet att bli ett stort problem i många år framöver, när dessa hamnar på den svarta marknaden och i händerna på terrorister.

Det kan nog ta ytterligare någon veckan innan beslut fattas i frågan om en NFZ, men spelpjäserna börjar dukas upp, först och främst i form av övervakning och signalspaning. Frågan är om oppositionen klarar av att hålla regeringens markförband stångna? Mot sådana hjälper inte en flygförbudszon. Som synes i Al Jazeerainslaget nedan är Gadaffis styrkor nu inte långt från Benghazi.

Därefter återstår frågan vilka resurser som finns kvar för att hantera liknande situationer i andra delar av arabvärlden, t ex Iran och Saudi-Arabien.




SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, SR, 2, SVT, 2, GP, 2


 Uppdatering 12/3 19.00: Arabförbundet enades ikväll om att stödja en flygförbudszon över Libyen och dess ordförande rekommenderar också att Arabförbundets medlemsländer deltar i insatsen. Det är också intressant att Arabförbundet nu anslutit sig till den franska linjen att oppositionen är legitim företrädare för det libyska folket. Nu återstår att se vad NATO beslutar på tisdag och om ett beslut kan tas i FN.


Uppdatering 14/1 06.40: Det verkar finnas en mycket bred, naiv och olycklig uppfattning om vad EU:s stridsgrupper är och vad de kan göra, framförallt avseende NBG. Två representanter ur CUF, vill nu skicka NBG till Libyen, vilket är en rätt märklig tanke. För det första är långt ifrån aktuellt med markinsatser. För det andra är NBG, liksom den andra stridsgruppen som står i beredskap, en droppe i havet för en markinsats i Libyen. NBG är en förstärkt mekaniserad bataljon som CUF tydligen vill ska gå in och med våld avbryta striderna i Libyen. Man tar sig för pannan över den naiviteten. Man behöver nog läsa in sig lite mer på de aktuella styrkeförhållandena och tänka över vilka logistiska svårigheter som kan finnas. Viktigast är dock att fundera över vilket anseende en markinsats i Libyen skulle få för det redan usla anseende väst och EU har i arabvärlden.

Däremot kan man precis som CUF:arna ställa sig frågan om det inte är dags att lägga ner EUBG-konceptet. I Sverige är BG "det häftigaste" som finns medan i många andra större EU-länder är det vanliga förband som för tillfället märks för BG-beredskap, framförallt vid återhämtning från insatser i Afghanistan. Vi lägger mycket stora resurser på NBG, men ett användande av förbanden ter sig mycket otroligt. Viljan inom EU att betala för en insats verkar mycket ringa.

EU har än en gång visat sin oförmåga att agera säkerhetspolitiskt, när man nu hänvisar eventuella beslut om NFZ över Libyen till NATO. Det tycker tydligen vår statsminister är bra, vilket förvånar. Om EU hela tiden ska skjuta sina säkerhetspolitiska beslut på NATO, måste man i Sverige återigen tänka över försvarspolitiken, eftersom vi nu baserar den på att EU ska skynda till vårt bistånd. Det ter sig allt mer otroligt.

Info strikes back

Försvarsmakten har blivit hårt ansatt i media den senaste veckan angående de två svenska officerarnas död i Afghanistan för ett år sedan och därefter ubåtsvraket utanför Gotland.

I det först fallet har det bedrivits en häxjakt, där syftet mest verkar ha varit att skapa tittarsiffror och svartmåla Försvarsmakten. Ser man till de personer som TV 4 har intervjuat är det många gånger personer med liknande arbetsområden, men inte insatta i den aktuella utredningen. De stora förlorarna på agerandet har varit de anhöriga vars känslor återigen rivits upp. Vinnare är förhoppningsvis Försvarsmaktens omhändertagande av erfarenheter, Lessons Identified, Lessons Learned, och förhoppningsvis ser man också att det i många fall är mycket bättre med helt öppna utredningar. Dessa är svårare att kritisera. Den slutreplik som Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten publicerat på såväl Försvarsmakten Kommenterar som Newsmill, är mycket uttömmande och slagkraftigt.

Angående ubåtsvraket var de första kommentarerna som publicerades från Försvarsmakten inte helt uttömmande. Med de uppgifter som nu grävts fram låter det ju mycket troligt att det var konvojen med utrangerade Whiskyubåtar, där några fick kapas p g a problem, som är bakgrunden till vraket. Tyvärr var Försvarsmakten inte tillräckligt snabb ut med denna information. Informationsdirektören kommenterade förloppet på Twitter:

"För den undrar varför FM inte vill undersöka ubåtsvraket föreslås en titt på Aktuellt (23:09 in i sändning) http://bit.ly/g74qBQ"

"FM sa att det var en bogserad ubåt utan operativt värde. Flera ledarsidor tog detta till intäkt för mörkning. Några stora ord idag? #forsvar"

Må så vara att Försvarsmakten har helt rätt i detta fall. Det bekymrande är medias agerande som är ett kvitto på vilket förtroende Försvarsmakten av idag åtnjuter. Som bekant går det snabbt att rasera ett förtroende, men det mycket lång tid att bygga upp. Man har inte råd att förekomma i fler artiklar där mörkning antyds. I flera kommenterar på denna blogg, såväl som Chefsingenjörens, har det talats om de rykten som förekommer att haveriutredningen på den Tp 102 Gulfstream IV med ÖB ombord som körde på en stålbalk i Afghanistan, förhalas och förbättras. Att sådana rykten förekommer är mycket allvarligt för Försvarsmaktens anseende och mycket bekymrande eftersom det med all säkerhet härstammar från personal inne i organisationen.

Lars Gyllenhaal tar upp det sviktande förtroendet i en bloggpost ikväll där han refererar till en artikel (s. 16) i Officerstidningen 1/2011 där Försvarsmaktens Huvudskyddsombud Per-Erik Gustafsson kommenterar situationen.

"Per-Erik Gustafsson beskriver hur en del tappat lusten att gå till jobbet, hur lojaliteten mot försvarsledningen sviktar och att många idag går och tänker på heltandra saker än sina arbetsuppgifter.
– På F 21 fick man för ett tag sedan lägga ner flygverksamheten ett par dagar därför att piloterna satt och tänkte på annat när de var uppe i luften. Oron gör att folk tänker mer på sig själva än på andra och under en patrull kan det få allvarliga konsekvenser."

Såväl personal som allmänhet måste återfå förtroende för Försvarsmakten, men hur ska detta gå till? Det enkla svaret är det är en lång och mödosam process. Förtroende är inget man köper, det är ett kvitto på ens handlingar.

Av den anledningen var det mycket trevligt att se filmen och intervjun med Lt Johan Ström, Forward Air Controller i FS 20, på SvD:s hemsida liksom det längre filmklippet på Försvarsmaktens Youtubekanal (nedan) och Aftonbladet. Detta är konkreta handlingar som visar vad Försvarsmakten gör. Hade man visat filmer av det här slaget för några år sedan hade det utan tvekan bidragit till att höja anseendet. Det är mycket bra agerat av InfoS att ta tillvara på de filmer som spelas in privat av soldater och andra anställda.

Dialogen mellan ledning och anställda måste vara direkt om förtroende ska kunna byggas. Chefen ska inte vara chef utan ledare och leda måste man göra ute där det händer och inte gömma sig bakom datorskärmar och filter. Görs ingenting snart befinner vi oss i det ledarskap vi en gång hånade Sovjetunionen för att utöva istället för den uppdragstaktik vi tidigare varit så stolta över.

Inget inlägg

Tiden tryter och det blir tyvärr inte mycket tid för att skriva ett "normalinlägg" om dagens Gripensseminarium i Folk och Försvars regi. Det blir därför att hänvisa till kollegan Chefsingenjören avseende resumé. Några korta reflektioner.

- Inledningen av moderator kändes mycket rudimentär och förenklad. Så enkelt är det helt enkelt inte. Det känns som det finns behov av en FAQ så småningom i ämnet.

- Intressant att se att man även undersöker att endast använda tvåsitsiga maskiner. Akan eller inte? FV har sedan flera år haft tvåsitsiga 39D och rader för vapensystemofficerare på divisionerna. Däremot har man aldrig ägnat någon energi till att utreda vad en VSO ska göra och av den anledningen heller aldrig utbildat några sådana, mer än de som var operatörer på 37E. Om man ser behovet av två personer i flygplanet i framtiden, kanske man skulle börja med att redan nu ta till vara på möljligheten. Det skulle dock innebära fler rader i organisationen och det håller ju inte ekonomin för.

- Tidigare inlägg i frågan summerar ståndpunkten rätt väl. Ska man uttrycka åsikter i ämnet bör man ha bättre koll i frågan. Ulf Henricsson för med sig stor respekt som försvarsdebattör, men inom detta område är han ute på mycket djupt vatten avseende de ståndpunkter som framfördes. Att som nytt stridsflygplan köpa ett system som befinner sig år efter Gripen systemmässigt och avseende tillförlitlighet och med en driftskostnad som är mellan 10 (FMV) och 20 (Brittiska RRV) ggr högre än den för Gripen med mycket bristande vapenintegration är ett vansinnigt förslag som yrkesmän häpnar över men som den oinsatte förmodligen tycker är mycket intressant. Namnet Eurofighter, överskott, och Tyskland låter ju som en intressant kombination...

- Intressant att höra partirepresentanternas åsikter om en ny LFU. (m) får vika sig, om man ska behålla någon trovärdighet överhuvudtaget i försvarspolitiken.

- Mycket bra att LV ses som en viktig aspekt i framtida planering för ett luftförsvars. Truppslaget har varit mycket styvmoderligt behandlat liksom allt annat som inte passar i Långtibortistandoktrinen, men väl i det nationella försvaret. Likaså att det handlar om inte bara flygplan utan även ledning, bassystem och logistik.

- Tunbergers ståndpunkt är att luftstridskrafter är det enklaste att tillföra vid behov. Precis som CI gör är det värt att betona att det är tiden till det politiska beslutet som är viktigast. Tar det två veckor spelar det ingen roll. Luft- och marinstridskrafter kommer fortsatt att vara det viktigaste i det nationella scenariot, men även arméstridskrafter behövs.

Vad vi under det senaste decenniet åsett är kampen mellan en viljestyrd och en hotstyrd försvarsinriktning. Den hotstyrda kommer alltid att vinnas av luft- och marinstridskrafter till den dag Norge och Finland visar sig aggressiva. Det blir intressant att se vad resultatet nu blir om den nya försvarsmaktsgemensamma HKV-organisationen genomförs, där FV och M får några enstaka befattningar i den kvarvarande ledningen.

- Man kan ändå inte sluta förvånas över alla de åsikter som framförs i ämnet om motorer, beväpning, sensorer av personer som inte har minsta koll på vad det egentligen handlar om och vilken förmåga som finns idag. Vill man uttala sig i ämnet med trovärdighet gör man som politiker gott i att följa råden i föregående inlägg. Se till att få en version utan medföljande förkläde.


Förhoppningsvis blir det snart tid att fortsätta den påbörjade serien om Luftförsvar på 2020-talet.