 |
| Från militaryphotos.com |
Det drar ihop sig för en internationell insats i Libyen, i första hand i form av en flygförbudszon, NFZ. I USA talar man allt mer om en NFZ, men hänvisar ändå till kravet på ett FN-mandat. Frågan är om ett sådant kommer till stånd, då såväl Ryssland som Kina inte stödjer ett sådant agerande. Det är också svårt att se att västvärlden skulle våga sig på ett ingripande i Libyen utan stöd från Arabförbundet.
Frankrike erkände i veckan som första land motståndsrörelsen som legitim företrädare för Libyen. EU tog inget eget beslut i frågan om en militär insats i Libyen, utan frågan sköts istället upp till kommande veckans NATO-möte. Detta visar återigen på det faktum att militära frågor inte hanteras i EU, utan de medlemsländer som är NATO-medlemmar hellre hanterar dessa frågor inom denna organisation. För svensk del betyder det att man får stå utanför beslutsfattandet, som ändå direkt påverkar den svenska säkerhetspolitiken.
Etablerandet av en NFZ är ingen lätt match i Libyen. Det är ett oerhört stort land, där baseringsmöjligheter i grannländerna i stort sett saknas. Möjligtvis kan man tänka sig basering i Egypten, men situationen där är fortfarande långt ifrån stabil även militären stått nära USA de senaste dryga 20 åren. Kvar är då hangarfartygsbaserat flyg och basering på Sicilien, Cypern och möjligtvis också Malta (EU, men inte NATO-medlem).
Luftrummet är också svårövervakat då en AWACS har en radarräckvidd på drygt 400 km, vilket inte förslår långt i Libyen, speciellt inte när man måste hålla ett stort avstånd till kusten p g a libyskt långräckviddigt luftvärn (SA-5) och libyskt jaktflyg (Mig-25). Det gör att flygbaser längre inåt landet är svårövervakade, men detta kan vara ett lämpligt uppdrag för kvalificerade UAV-resurser, t ex Global Hawk eller den nya stealth-UAV:n RQ-170.
För att patrullera luftrummet kommer man att behöva omfattande tankflygplansresurser, vilket redan nu är en bristvara. Det flygplan som är lämpligast att använda p g a det starka libyska luftvärnet och förekomsten av Mig-25 med dess enorma fartresurser, är F-22. Detta skulle i så fall bli F-22:s första skarpa insats. Inte helt förvånande pågår också förberedelser för deployering på F-22 flottiljen i Langley, Virginia. F-22 är lämpligt av flera skäl. Först och främst för dess stealthförmåga och dess enormt bra sensorer. Flygplanet har också mycket bra fartresurser, räckvidd och opererar på mycket hög höjd. Det gör det till det lämpligast för att möta Mig-25. Mig-25 är hittills det enda jaktflygplan som i modern tid skjutit ner ett amerikanskt stridsflygplan, vilket skedde i Irakkriget och har också vid flera tillfällen lekt katt och råtta med amerikanska F-15 och undkommit helskinnat, liksom skjutit ner amerikanska UAV:er över Irak innan kriget.
För att etablera en fungerande flygförbudszon måste man därför säkerligen göra något åt det libyska luftvärnet och det blir en omfattande process med såväl stealthflygplan, kryssningsrobotar som störflyg. Här ökar också risken för skador på tredje man och sådana kan snabbt bli förödande för stödet för en internationell intervention. ROE kommer av den anledningen med största sannolikhet också att ställa krav på visuell identifiering av såväl luft som markmål. Även om starka kameror i målutpekningskapslar används kommer det innebära korta stridsavstånd med ökad risk för egna resurser.
Man kan också fråga sig vilka europeiska resurser som finns att tillgå. Det franska hangarfartyget Charles de Gaulle lär vara på tur för omfattande underhållsåtgärder. Dess Rafale vore annars lämpliga, men man har faktiskt tidigare provat att operera dessa från amerikanska hangarfartyg. Dock inte annat än dagsbasering, vilket är en helt annan sak än kontinuerliga operationer. Naturligtvis finns också landbaserade Rafale och med tanke på det franska ställningstagandet för oppositionen, ligger det när till hands att tänka sig att landet är berett att medverka.
Eurofighter är också ett mycket bra jaktflygplan avseende prestanda. Dess tekniska system är än så länge mycket otillförlitliga, vilket måste tas i beaktande vid skarp användning. Därutöver finns naturligtvis som vanligt EPAF-länderna (No, Dk, Nl, Be, Po) med sina F-16 och en rad andra NATO-länder. Problemet är att många av dessa länder i dagsläget har antingen finansiella problem, en svag regering eller en kombination av dessa. Det brittiska försvaret går redan mer än på knä med aktuella insatser i Afghanistan. Vid ytterligare en insats i Libyen, som säkerligen kan dra ut på tiden, kommer det medföra än värre ekonomiska problem. Liksom Frankrike verkar Storbritannien också vara berett att medverka till en NFZ.
I Sverige har vi en stridsflygdivision i 10-dagarsberedskap för internationella insatser. Finns den politiska viljan skulle denna också kunna medverka vid en NFZ. Risken blir dock som för andra mer konventionella deltagare tämligen hög med långa anflygningar och avsaknad av stealth. En annan tänkbar resurs är ASC 890 för att komplettera NATO:s E-3 AWACS, men ASC 890 ska nu tydligen strykas ur det internationella styrkeregistret enligt budgetunderlaget för 2012.
Det libyska flygvapnet är annars ett dagerflygvapen med mycket ringa förmåga till mörkerstrid. Ett mycket omskrivet hot är libyska attackhelikoptrar, men utifrån vad man hittills kunnat läsa sig till om de flyganfall som förekommit så har de genomförts av attackflyg. Det är egentligen inte så förvånande för om man ska utgå ifrån tv-inslagen från Libyen så verkar kriget nästan helt utkämpas med lätta luftvärnssystem, som ZPU-4, ZU-23 och SA-7. Att med helikopter flyga in i områden där så mycket låghöjdsluftvärn finns koncentrerat är inte att rekommendera. Just spridningen av SA-7 från plundrade libyska förråd kommer med stor sannolikhet att bli ett stort problem i många år framöver, när dessa hamnar på den svarta marknaden och i händerna på terrorister.
Det kan nog ta ytterligare någon veckan innan beslut fattas i frågan om en NFZ, men spelpjäserna börjar dukas upp, först och främst i form av övervakning och signalspaning. Frågan är om oppositionen klarar av att hålla regeringens markförband stångna? Mot sådana hjälper inte en flygförbudszon. Som synes i Al Jazeerainslaget nedan är Gadaffis styrkor nu inte långt från Benghazi.
Därefter återstår frågan vilka resurser som finns kvar för att hantera liknande situationer i andra delar av arabvärlden, t ex Iran och Saudi-Arabien.
SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, SR, 2, SVT, 2, GP, 2
Uppdatering 12/3 19.00: Arabförbundet enades ikväll om att stödja en flygförbudszon över Libyen och dess ordförande rekommenderar också att Arabförbundets medlemsländer deltar i insatsen. Det är också intressant att Arabförbundet nu anslutit sig till den franska linjen att oppositionen är legitim företrädare för det libyska folket. Nu återstår att se vad NATO beslutar på tisdag och om ett beslut kan tas i FN.
Uppdatering 14/1 06.40: Det verkar finnas en mycket bred, naiv och olycklig uppfattning om vad EU:s stridsgrupper är och vad de kan göra, framförallt avseende NBG. Två representanter ur CUF, vill nu skicka NBG till Libyen, vilket är en rätt märklig tanke. För det första är långt ifrån aktuellt med markinsatser. För det andra är NBG, liksom den andra stridsgruppen som står i beredskap, en droppe i havet för en markinsats i Libyen. NBG är en förstärkt mekaniserad bataljon som CUF tydligen vill ska gå in och med våld avbryta striderna i Libyen. Man tar sig för pannan över den naiviteten. Man behöver nog läsa in sig lite mer på de aktuella styrkeförhållandena och tänka över vilka logistiska svårigheter som kan finnas. Viktigast är dock att fundera över vilket anseende en markinsats i Libyen skulle få för det redan usla anseende väst och EU har i arabvärlden.
Däremot kan man precis som CUF:arna ställa sig frågan om det inte är dags att lägga ner EUBG-konceptet. I Sverige är BG "det häftigaste" som finns medan i många andra större EU-länder är det vanliga förband som för tillfället märks för BG-beredskap, framförallt vid återhämtning från insatser i Afghanistan. Vi lägger mycket stora resurser på NBG, men ett användande av förbanden ter sig mycket otroligt. Viljan inom EU att betala för en insats verkar mycket ringa.
EU har än en gång visat sin oförmåga att agera säkerhetspolitiskt, när man nu hänvisar eventuella beslut om NFZ över Libyen till NATO. Det tycker tydligen vår statsminister är bra, vilket förvånar. Om EU hela tiden ska skjuta sina säkerhetspolitiska beslut på NATO, måste man i Sverige återigen tänka över försvarspolitiken, eftersom vi nu baserar den på att EU ska skynda till vårt bistånd. Det ter sig allt mer otroligt.
14 kommentarer:
Du nämner kortfattat svenskt deltagande med stridsflyg. Nu har vi ju förhållandevis ganska många plan så det vore väl rimligt att de används i våra internationella insatser. Kan du utveckla lite vad det skulle innebära och krävas vid ett sådant deltagande?
Kallisti: Det finns över tiden endast en division i beredskap för internationella insatser och under en begränsad tidsperiod. Utifrån BU och ÅR ser man att denna är anmäld med 8 flygplan och har nått det högst kvalitetsmålet.
Sverige har de senaste 5 åren fått upprepade förfrågningar om insatser med stridsflyg i såväl Afrika som Afghanistan, men politiskt har man aldrig vågat fatta beslutet. Uppenbarligen finns ju en tro i andra länder och samfund om att svenskt stridsflyg skulle utgöra en resurs, men politiskt vågar man inte.
Om EU ska agera med en NFZ över Libyen kommer Sverige säkerligen återigen att få frågan, men det känns ytterst tveksamt att man vågar fatta beslutet. Det är dock betydligt mindre politiskt laddat än en insats i Afghanistan eller Tchad.
Kravmässigt krävs det en omfattande Host-nationlogistik avseende basresurser. Det kommer också att krävas lufttankningsresurser i området och man kan säkerligen räkna med att övriga Flygvapnet går ner på sparlåga. För Norge och Danmark krävdes det i princip hela flygvapnet att försörja insatserna i Afghanistan, så att räkna med något annat i Sverige är inte realistiskt.
Vågar man bryta loss förbandet ur NBG? Man har tidigare visat ovilja att genomföra andra insatser med förband öronmärkta för NBG.
Ekonomiskt kommer det över tiden inte bli så stor skillnad jämfört med daglig verksamhet, vilket tidigare beräknats för Afghanistan. Extra kostnader kommer framförallt i form av transporten till insatsområdet och avvecklingen och transporten därifrån, samt utlandsersättning för personalen. Verksamheten i insatsområdet kommer däremot ligga under normal övningsverksamhet och till skillnad från tidigare insatser med markförband, handlar det om redan uppsatta förband. Det får ned kostnaderna.
En insats vore definitivt rimligt. Nyttigt i allra högsta grad då det skulle ge Flygvapnet ett enormt språng framåt. Däremot känns det inte särskilt troligt. Försvarsmakten har i stort sett också gett upp avseende om att skicka flyg och sjöförband på egna internationella insatser. Flygvapnet och flottan ska koncentrera sig på insatser i närområdet och undantagsvis kunna stötta vid insatser med svenska markförband.
Jag tycker du överdriver de praktiska svårigheterna med att upprätta en NFZ. Det finns ingen större anledning att upprätthålla en NFZ över hela Libyen. Väsentligare torde vara att fokusera på de områden där människor bor, d.v.s. främst längs kusten och mot den Egyptiska gränsen. Det är där oroligheterna främst är - därför att det är där folk bor. Därmed blir inte riktigt räckviddsproblematiken så omfattande som du gör gällande.
Jag tror man delvis ska se de svårigheter som förs upp både från amerikanskt och europeiskt håll som ett tecken på ovilja att agera. Att hävda att en insats måste föregås av en resolution från säkerhetsrådet från amerikansk sida skulle kunna ses i det ljuset. Personligen tror jag inte att det Libyska flygvapnet kommer att kunna bjuda så starkt motstånd som du gör gällande. Det intressanta är mer i vilket syfte en eventuell NFZ ska upprättas. Visst är det lätt att säga att det är för att skydda civilbefolkningen från flyganfall, men sen då?
Givet erfarenheterna från NFZ i norra och södra Irak som upprätthölls i princip hela perioden mellan första och andra Irak-krigen är det den intressantaste frågan.
Att stoppa det Libyska flygvapnet från att kunna uppträda organiserat är förhållandevis enkelt. En koalition bestående av resurser från USA, EU och arabnationer fixar det utan större problem. De större utmaningarna ligger efteråt. Vad gör vi då och ska vi i förlängningen göra samma sak i alla andra länder där befolkningen börjar agera för ett ökat demokratiskt styre?
18.18: De mest befolkade områdena längs kusten är naturligtvis de mest intressanta, men likväl måste du kunna verka mot baser längre in i landet för att förhindra hit and run.
"Utan problem", beror helt på vilka resurser som avdelas, under vilken tidsperiod och vilka områden man kan verka från.
Det intressanta är precis som även du påpekar i vilket syfte en NFZ skapas? Det är inte luftmakten som knäcker oppositionen utan markstridskrafterna och att verka mot markmål i stor skala och utan egna markförband på plats är långt ifrån kliniskt.
Franrike har mot alla sunda regler erkänt en folkmassa legitimetet en låtsasregering helt otroligt,sen pågår nu ett inbördeskrig där har inte främmand makt ett dugg med att göra,
världen har blit mer dåraktig kommentarerna likaså,där man tror att det är bara att åka in i ett annat land,suverän stat,och börja härja vilken dårskap vilken intelligens som visas.
Att en statschef skall få göra precis vad som helst med sin nation är en idé som är på utdöende, och det är det bästa som har hänt på länge.
Sluta drömma om att de nordiska krigarna skall dra ner till Libyen och befria landet och införa demokrati. Libyen är inte Irak, man har inte under en längre tid genomfört några blockader av landet, det är helt enkelt inte ett svagt land som skall angripas. Införandet av en flygfri zon innebär krig, tro inget annat...
Galenskaper såsom att vi skall skicka ner Gripen för att visa att vi trots allt kan slåss och uppfylla drömmen om ett spännande äventyr för ett antal Hamilton in spe riskerar att ge mycket obehagliga överraskningar framöver. Libyen handlar om kontroll av dess olja, inget mer - det handlar inte om demokrati utan om kontroll av engelska och amerikanska oljeintressen att lägga sig på en av de viktigaste oljeförsörjningslederna för Europa. Inget annat... Det kanske är dags att våra krigskåta högre officerare och nyttiga idioter till äventyrare lär sig att de endast är enkla, lätthanterliga verktyg för rätt otrevliga konstellationer. Som inte anser demokrati vara värdefullt - endast lättstyrda diktatorer... Marknaden gynnar alltid diktatorer i oljeexporterande länder...
En sak som jag funderar på är att man tycker det är viktigt att ha Arabförbundet bakom sig, men är det inte i många av de länderna som folken vill ha bort de som styr från makten. Så jag funderar på om företrädarna har sina folks stöd för vad de gör.
Tack för utvecklandet. Det är konstigt att regering och riksdag saknar politiskt mod att följa upp solidaritetsbetygelser och använda de resurser vi investerat så otroliga mängder pengar i.
F.ö. i uppdateringen: "oppositionen är legitim företrädare för det egyptiska folket"->"libysika folket"
Kallisti: Tack
Intressant läsning Wiseman! Du nämner AWACS och UAV som övervakningsresurser... Jag tror att en och en annan rymdbaserad sensor spanar av området också.
/FOI:ten
Mediarapportering.... är det viktigt?
Från Libyen verkar det vara, med svenska ögon, viktigt att media rapporterar-så man kan skrika "sätt in NBG"....
Mediarapportering från Afghanistan verkar inte vara lika viktigt.... "Oops TV4-did it again"-skrev någon här förut.
Igår invaderade sannolikt Saudiarabien grannlandet Bahrain-i mediaskuggan av katastrofen i Japan.
Cornucupia skriver om tilltaget och här bifogas en länk till någon slags MEDIArapportering avseende polisstyrkor från Saudiarabien på utflykt i grannlandet Bahrain.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/grannlandsstyrkor-i-bahrain
Frågan ställs igen; är mediarapportering viktigt avseende konflikter och offentlig verksamhet-så även utredningar kring dödsskjutningar? Eller är det inte viktigt alls?
Vad tror "vi" att demokratikämparna i Libyen och Bahrain tycker? Vi kanske ska låta dem dö i tysthet-inte reta stora ISAF-chefen...... eller?
FOI:ten: Naturligtvis är det så, men dessa erbjuder sällan samma konstanta realtidsuppföljning och möjligheter till klassificering som mer jordnära sensorer när det handlar om att upprätthålla en flygförbudszon.
Skicka en kommentar